# Post-och telestyrelsen sökte vid indrivning av en fordran verkställighet av en icke lagakraftvunnen, senare upphävd, dom utan att ånyo kräva betalning, vilket ledde till registrering för betalningsförsummelse (betalningsanmärkning).

JO 2001-09-18 dnr 2204-1999

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                      Sid
                                                                           2001-09-18           2204-1999               1 (5)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Post- och telestyrelsen sökte vid indrivning av en fordran verkställighet
                        av en icke lagakraftvunnen, senare upphävd, dom utan att ånyo kräva
                        betalning, vilket ledde till registrering för betalningsförsummelse
                        (betalningsanmärkning). Förfarandet har prövats enligt såväl regler om
                        utsökning och personlig integritet som en allmän
                        proportionalitetsprincip

## Anmälan

Av en den 4 juni 1999 inkommen anmälan från AA framgick bl.a. följande. AA
                        ansåg sig inte skyldig att betala vad Post- och telestyrelsen krävde honom i avgift
                        för ett tillstånd för radiosändare, knutet till ett av honom drivet exportföretag. På
                        talan av styrelsen hade Hässleholms tingsrätt förpliktat honom att betala
                        avgiftsbeloppen. Utan att domen, som AA överklagat, hade vunnit laga kraft sökte
                        styrelsen hos kronofogdemyndigheten verkställighet, vilket ledde till utmätning.
                        Härigenom blev AA registrerad hos kreditupplysningsföretag med en
                        betalningsanmärkning.

                        AA anförde i detta sammanhang bl.a. följande.

                                  Men genom denna dom [tingsrättens] utnyttjar Post- och telestyrelsen sin rätt att
                                  kräva in utdömt belopp. Dock inte att som normalt först kräva svaranden på
                                  kapitalet, utan man går direkt till Kronofogdemyndigheten för utfående av beloppet.
                                  Genom detta sätt att agera i förtid innan domen vunnit laga kraft, utmätes beloppet
                                  via Kronofogdemyndigheten och jag hamnar i alla de register som finns i landet vad
                                  gäller denna typ av ärende.

## Utredning

Ärendet tillfördes kopior av Hässleholms tingsrätts dom i målet (FT 53/98) den 16
                        oktober 1998 och Hovrättens över Skåne och Blekinge efter överklagande
                        meddelade dom den 25 februari 1999 (mål FT 469-98). Den senare domen innebar
                        att Post- och telestyrelsens talan om avgift ogillades, sedan AA:s yrkande i den
                        delen hade medgivits.

                        Vid slutbehandlingen av ärendet var av Datainspektionen sedan år 1992 meddelade
                        beslut om tillstånd för Upplysningscentralen UC AB att bedriva
                        kreditupplysningsverksamhet och föra ett personregister tillgängliga.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                       Dnr 2204-1999    Sid 2 (5)




Post- och telestyrelsen anmodades att yttra sig beträffande påståendet att utsökning
begärts utan att krav med stöd av dom dessförinnan framställts. Remissen
besvarades den 29 september 1999 enligt följande.

      AA erhöll den 26 september 1989 av Televerket ett prov- och
      demonstrationstillstånd för radiosändare. Ett nytt tillstånd, betecknat Bevis, som
      avsåg samma radiosändare utfärdades den 13 september 1994. Till följd av uteblivna
      betalningar yrkade PTS [Post- och telestyrelsen], genom Kammarkollegiet, hos
      kronofogdemyndigheten (KFM) i ansökan om betalningsföreläggande att AA skulle
      åläggas att betala en fordran som avsåg sådana avgifter som årligen skulle erläggas
      av tillståndshavare för tillståndet i fråga, för åren 1994–1997. AA bestred kravet och
      målet överlämnades till tingsrätten.
      Hässleholms tingsrätt förpliktade i dom den 16 oktober 1998 (Mål nr FT 53/98) AA
      att utge visst belopp till PTS. Med tingsrättens dom som exekutionstitel verkställde
      kronofogdemyndigheten, på ansökan av PTS, utmätning i AA tillkommande
      överskjutande skatt.
      Vid kontakt med såväl kronofogdemyndigheten som Upplysningscentralen (UC) den
      28 maj 1999 har framkommit att AA har en betalningsanmärkning. Anmärkningen
      har dock inte uppkommit som en följd av PTS ärende utan har uppkommit i ett annat
      ärende där PTS inte varit part.
      PTS har vid upprepade tillfällen, förutom vid den ursprungliga faktureringen och
      därpå följande betalningspåminnelser bl.a. den 18 september 1997, skriftligen haft
      kontakt med AA angående obetalda fakturor avseende tillstånd. Han har inte vid
      något tillfälle visat betalningsvilja.
      Efter tingsrättens dom beslutade PTS att med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 6 §
      utsökningsbalken begära verkställighet. Att PTS inte vände sig till AA med begäran
      om betalning med stöd av tingsrättens dom torde ha berott på att han tidigare inte
      visat någon betalningsvilja och att en förnyad direktkontakt med honom inte
      framstod som meningsfull.
      Det bör framhållas att PTS mycket sällan vänder sig till KFM. När myndigheten
      trots allt söker betalning genom betalningsföreläggande har upprepade påminnelser
      redan skickats och den bristande betalningsviljan får således anses klarlagd.
AA yttrade sig över vad Post- och telestyrelsen hade anfört.

I ett beslut den 18 september 2001 anförde JO Berggren följande.

Bedömning
För indrivning av fordringar av det slag, som Post- och telestyrelsen här hade,
gäller förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar. Det följer av 2
§ första stycket och, såvitt framkommit, av 3 §, enligt vilken förordningen skall
tillämpas, om inte något annat följer av lag eller förordning eller av ett särskilt
beslut av regeringen.

Om fordran inte har betalats senast på förfallodagen, skall myndigheten så snart
som möjligt skicka en betalningspåminnelse till den betalningsskyldige, och om
fordran inte betalas efter påminnelse, skall myndigheten vidta de åtgärder som
behövs för att få betalt (10 och 11 §§).

Enligt Riksrevisionsverkets föreskrifter för verkställigheten av förordningen
(föreskrifter, 1993:1681, om hantering av statliga fordringar) gäller i denna del
följande.
                                                                      Dnr 2204-1999       Sid 3 (5)



      Om fordran inte betalas efter påminnelse skall myndigheten utan dröjsmål vidta
      indrivningsåtgärder enligt inkassolagen (1974:182) och om detta inte ger resultat
      ansöka om betalningsföreläggande enligt lagen (1990:746) om
      betalningsföreläggande och handräckning.
      Bestrider gäldenären betalningsskyldighet skall talan föras vid domstol eller andra
      rättsliga åtgärder vidtas.
      Angivna åtgärder vidtas i den omfattning som är motiverat med hänsyn till
      fordringens belopp, gäldenärens betalningsförmåga och omständigheterna i övrigt.
I den rättsliga bakgrunden i ärendet ingår bl.a. också 9 kap. 19 § sekretesslagen
(1980:100), vilken till den 1 oktober 2001 lyder så.

      Sekretess gäller inom exekutionsväsendet i mål eller ärende angående exekutiv
      verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
      det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada
      eller betydande men om uppgiften röjs.
      Sekretessen gäller dock inte uppgift om förpliktelse som avses med den sökta
      verkställigheten och inte heller beslut i målet eller ärendet.
      Motsvarande sekretess gäller i myndighets verksamhet som avser förande av eller
      uttag ur ett utsökningsregister för uppgift som har tillförts registret.
Den i ärendet aktuella frågan gäller inte krav eller påminnelse på det typiskt sett
tidiga stadium som ovan angivna bestämmelser reglerar (jfr JO 1991/92 s. 175
beträffande motsvarande äldre reglering) utan i det sena skede, när myndigheten,
efter att ha påfört och påmint om en avgift, har utverkat domstols dom som
exekutionstitel (jfr 3 kap. 1 § första stycket 1 och 6 utsökningsbalken).

När Post- och telestyrelsen hos kronofogdemyndigheten sökte verkställighet av
tingsrättens dom, vilket ledde till utmätning, var det med utnyttjande av
bestämmelserna för fall där betalningsskyldighet har ålagts genom en dom; en
sådan är verkställbar ”genast”, utan hinder av att den inte vunnit laga kraft, om inte
gäldenären nedsätter pengar eller vidtar vissa andra motsvarande åtgärder (3 kap. 6
§ utsökningsbalken).

Den nu redovisade regleringen medgav att Post- och telestyrelsen vidtog den åtgärd
för verkställighet som medförde att AA ådrog sig en betalningsanmärkning.
Styrelsens handläggning kan emellertid prövas från lämplighetssynpunkter och mot
bakgrund av en allmän proportionalitetsprincip, inte bara med hänsyn till
författningsenligheten i inskränkt mening. (Denna och andra allmänna
rättsprinciper berörs i t.ex. prop. 1993/94:117 s. 39 f. och Strömberg, Allmän
förvaltningsrätt 20 u. 2000 s. 68).

Därvidlag kan först konstateras att Riksrevisionsverkets ovan återgivna föreskrifter
lämnar utrymme för en allmän bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet
vid prövning hur långtgående åtgärderna för att få betalt bör vara.

Post- och telestyrelsen har i sitt yttrande till JO kommit med upplysningen att –
enligt en undersökning i maj 1999 – AA inte hade någon betalningsanmärkning
föranledd av att styrelsen hade ett ärende hos kronofogdemyndigheten. Styrelsen
har dock inte förklarat vilken betydelse detta har i sammanhanget.
                                                                      Dnr 2204-1999        Sid 4 (5)




Att någon tid efter hovrättens upphävande av underinstansens dom aktuella register
inte visade den förmenta betalningsförsummelsen framstår emellertid som en
förväntad följd av att möjligheterna till rättelse av oriktiga eller missvisande
uppgifter hade utnyttjats i enlighet med 12 § kreditupplysningslagen (1973:1173).
Ett av de fall där rättelse enligt lagen aktualiseras är sålunda det att gäldenären
påstår att en domstols eller annan myndighets beslut är materiellt oriktigt genom att
det har ändrats; detta kan ha skett efter återvinning, efter fullföljd i högre instans
eller på annat sätt (prop. 1973:155 s. 151; se även t.ex. Datainspektionens rapport,
2001:1, Missvisande uppgifter hos kreditupplysningsföretag).

I alla händelser var begäran om verkställighet ägnad att leda till en
betalningsanmärkning för AA. Det kan därför inte uteslutas att AA under en tid
mellan ansökan om verkställighet av tingsrättsdomen och en tidpunkt efter
hovrättens dom hade olägenheter av styrelsens handläggning. Lagstiftarens
värdering härvidlag är att en felaktig eller missvisande kreditupplysning kan utgöra
en allvarlig integritetskränkning (a. prop. s. 113).

Post- och telestyrelsen har som skäl för att fullfölja indrivningen, redan innan
tingsrättens dom hade vunnit laga kraft, hänvisat till att AA beträffande andra,
tidigare fordringar inte visat någon betalningsvilja. Men det framgår inte att denne i
de fallen skulle ha bestritt betalningsskyldighet, vilket här visade sig vara fallet
åtminstone när indrivningen hade förts till kronofogdemyndigheten. Denna
inställning behöll AA vid behandlingen i domstol. Vidare avsåg indrivningen
fordringar för avgifter som gällde perioder flera år tillbaka. Styrelsen har inte
anfört något som skulle innebära att det i den aktuella situationen skulle ha varit
särskilt viktigt att få in pengarna så snart som det med tillämpning av
utsökningsbalken var möjligt.

Riksdagens finansutskott har nyligen – vid behandlingen av en proposition med
förslag till ändringar i kreditupplysningslagen (1973:1173) och i samband med
frågor om enstaka mindre betalningsförsummelser – anfört bl.a. följande (bet.
2000/01:FiU21 s. 26 f.).

      Det kan vidare inte uteslutas att effektivare påminnelserutiner hos myndigheterna
      skulle kunna bidra till att minska antalet betalningsförsummelser. Utskottet anser
      därför att regeringen även bör gå igenom myndigheternas påminnelserutiner.
Mot ovan angiven bakgrund – och i linje med denna sist berörda, aktuella
inriktning hos lagstiftaren i en hithörande fråga – hade Post- och telestyrelsen
enligt min mening bort väga den principiella fördelen av att söka få betalt så tidigt
som möjligt mot gäldenärens intresse av att undgå utsökning. Därvid hade man i
vart fall, genom en skrivelse eller på annat sätt, bort ge AA tillfälle att betala
frivilligt i den nya situation som domen emot honom innebar.

AA har i övrigt klagat över det förhållandet att Post- och telestyrelsen över huvud
taget drev kravet på avgift, varvid han särskilt anmärker på myndighetens ombud i
domstolarna, en tjänsteman vid Kammarkollegiet. Med hänsyn till vad som har
redovisats i tingsrättens dom och hovrättens beslut i saken, ger klagomålen i denna
del inte anledning till något uttalande från min sida.
                                                                   Dnr 2204-1999   Sid 5 (5)




Ytterligare har AA vänt sig emot behandlingen av krav på skadestånd som han har
riktat mot Post- och telestyrelsen. Mot bakgrund bl.a. av att JO inte har till uppgift
att pröva rätt till skadestånd och prövning av sådana frågor ytterst kan ske i
domstol, föranleder anmälningen inte någon utredning härvidlag.

Ärendet avslutas.
