# Initiativärende om brottsofferslussverksamheten i landets häkten

JO 2013-04-02 dnr 2242-2012

BESLUT
                                                                            Datum                  Dnr                         Sid
                                                                            2013-04-02             2242-2012                 1 (10)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabet Fura




                        Initiativärende om brottsofferslussverksamheten i landets häkten


                          Beslutet i korthet: Med anledning av uppgifter som framkom vid ett besök i häktet
                          Uppsala beslutades att frågan om Kriminalvårdens arbete med s.k. brottsoffersluss i
                          häkte skulle utredas inom ramen för ett initiativärende. I beslutet uttalas att det är olämp-
                          ligt att använda begreppen ”brottsoffer” och ”förövare” i sammanhang som gäller intagna
                          som inte är dömda för brott. Det konstateras också att det inte är möjligt för Kriminalvår-
                          den att hålla ett löfte av innebörd att uppgifter från en tilltänkt besökare aldrig tillåts
                          komma fram till den intagne. Beslutet innehåller även uttalanden om gränsdragningen
                          mellan Kriminalvårdens och socialtjänstens uppdrag när det gäller kontakterna med den
                          som är målsägande.

## Initiativet

Vid NPM-enhetens besök av Kriminalvården, häktet Uppsala, den 10-12 januari
                        2012, lämnades information till JO:s medarbetare om den brottsofferslussverksam-
                        het som bedrivs i häktet. Handlingar som beskriver verksamheten ingavs under be-
                        söket (aktbilagorna 2-4). Efter att ha tagit del av protokollet från besöket beslutade
                        dåvarande chefsJO Cecilia Nordenfelt att inom ramen för ett särskilt upplagt initia-
                        tivärende utreda frågan om Kriminalvårdens arbete med brottsoffersluss i häkte.

## Utredning

I protokollet från besöket (dnr 83-2012) lämnas följande beskrivning av brottsof-
                        ferslussverksamheten.

                                  År 2010 gav Kriminalvården region Mitt ett uppdrag till häktet Uppsala, liksom öv-
                                  riga häkten i regionen, att utveckla sina verksamheter i syfte att förhindra destruktiva
                                  kontakter mellan intagna och brottsoffer. Enligt region Mitts dokument Brottsoffer i
                                  fokus 2010 har regionen sett ett behov av att arbeta konsekvent med frågor om be-
                                  söks- eller telefontillstånd oavsett var en intagen befinner sig. I dokumentet nämns
                                  även Kriminalvårdens uppdrag att arbeta för barns bästa som ett skäl till att ha fokus
                                  på brottsoffer.
                                  Dokumentet Verksamhetsbeskrivning BOS Häktet Uppsala beskriver organisation
                                  och arbetsmetod för brottsofferslussarbetet. I korthet sägs följande om metoden för
                                  brottsofferslussarbetet.
                                  BOS-ombudet har ett samtal med intagna misstänkta för sexualbrott eller våldsbrott
                                  mot personer i nära relation inom en vecka efter ankomst. Vid samtalet får den in-
                                  tagne information om att Kriminalvårdens definition av brottsoffer inte bara omfat-
                                  tar målsägande utan även barn, föräldrar och anhöriga som upplevt eller bevittnat



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                        Dnr 2242-2012      Sid 2 (10)




      övergrepp samt ”presumtiva offer” som nya partnerrelationer och styvbarn. Vidare
      får den intagne information om att den vanliga samtyckesblanketten inte ska använ-
      das för besöks- eller telefontillstånd till brottsoffer, liksom om Kriminalvårdens
      skyldighet att göra s.k. orosanmälan till socialtjänsten vid misstanke om att barn far
      illa. – Om den intagne säger sig ha för avsikt att kontakta någon i brottsofferperson-
      kretsen kontaktar BOS-ombudet personen för att informera om häktets rutiner och
      möjligheter till stöd för brottsoffer. – Om en ansökan om telefontillstånd eller besök
      lämnas in av den intagne, eller offret eller om en intagen med restriktioner fått bifall
      av åklagaren till kontakt med privatperson, inleds en brottsofferutredning. Utred-
      ningen syftar till att kartlägga hur brottsoffret kommer att påverkas av kontakt med
      den intagne. Yttrande från socialtjänsten inhämtas om barn är inblandade. – Even-
      tuella besök bör endast ske då klienten kan erhålla behandling för sin våldsproble-
      matik. Under häktestiden beviljas besök endast undantagsvis och om det främjar
      brottsoffret och syftet med besöket är klarlagt och tydligt för alla parter. Besöken är
      då bevakade. – Dokumentation ska ske i Kriminalvårdens klientadministrativa sy-
      stem (KLAS).
      I samtal med häktet framgick att intagna som är häktade eller dömda för sexualbrott
      eller våldsbrott mot personer i nära relation kan nekas besökstillstånd eller telefon-
      tillstånd av Kriminalvården även om åklagare, polis samt personen den intagne vill
      ha kontakt med samtycker till kontakten. I det fall beslut fattas skulle grunden för
      avslaget vara att besöket eller telefonsamtalet skulle äventyra säkerheten i häktet (se
      häkteslagen 3 kap. 1 § och 4 §). Enligt personal är beslut sällsynta eftersom den in-
      tagne ofta drar tillbaka sin ansökan efter en muntlig genomgång om vad beslutet
      skulle innebära.
Utifrån vad som upplysts om brottsofferslussverksamheten vid häkten i region
Mitt, uppmanades Kriminalvården att i ett yttrande belysa följande frågor om
brottsofferslussverksamheten i landets häkten.

   1. Vilket lagstöd finns för att avslå en intagens ansökan om besöks- och
      telefontillstånd för att förhindra destruktiva kontakter mellan intagna och
      brottsoffer, med beaktande av den skillnad som finns mellan grunden för
      att vägra besök eller elektronisk kommunikation i 3 kap. 1 § och 4 § häkte-
      slagen (2010:611) respektive 7 kap. 1 § och 4 § fängelselagen (2010:610).
   2. Vilka hänsyn tas i häktenas brottsofferslussverksamhet till det faktum att
      en intagen i häkte under avsevärd del av den tid han eller hon vistas i häk-
      tet ännu inte är dömd för brott. Frågan aktualiseras bl.a. av användandet av
      begreppen ”brottsoffer” och ”förövare” samt av det som återgetts ovan, att
      eventuella besök endast bör ske då klienten kan erhålla behandling för sin
      våldsproblematik.
   3. I dokumentet Verksamhetsbeskrivning BOS Häktet Uppsala sägs att det är
      av stor vikt att brottsoffret förstår att Kriminalvården aldrig låter hennes
      uppgifter komma fram till förövaren, varken direkt eller indirekt. Anser
      Kriminalvården att ett sådant löfte är möjligt att ge mot bakgrund av of-
      fentlighetsprincipen och möjligheten att få en fråga om sekretess prövad i
      domstol? Hur ser Kriminalvården på den intagnes rätt till partsinsyn och
      myndighetens kommuniceringsplikt enligt 16 § och 17 § förvaltningslagen
      (1986:223) i dessa ärenden?
   4. I det nyss nämnda dokumentet beskrivs att Kriminalvården kan erbjuda sig
      att kontakta kvinnocentrum, vårdcentral etc. för att beskriva situationen
                                                                        Dnr 2242-2012      Sid 3 (10)




        och hjälpa ett brottsoffer att få en samtalskontakt. Hur ser Kriminalvården
        på gränsdragningen mellan Kriminalvårdens och socialtjänstens uppdrag
        på detta område?



I remissvaret anförde Kriminalvården, genom generaldirektören AA, följande.
(Den i remissvaret omnämnda bilagan har utelämnats här).

      ---

## Sakförhållanden

Uppgifter om sakförhållandena har hämtats in från region Mitt och Väst. Region
      Mitt har i sin tur hämtat in uppgifter från häktet Uppsala. Genom utredningen har
      sammanfattningsvis följande kommit fram.
      I september 2008 gav regeringen i uppdrag till Kriminalvården att genomföra en sär-
      skild satsning på åtgärder för att öka insatserna för sexualbrottsdömda samt män
      som dömts för våld i nära relationer. En av åtgärderna som Kriminalvården genom-
      förde var att införa brottsofferslussar vid nio särskilt utsedda anstalter, som har spe-
      cialplatser för relations- och sexualbrottsdömda. I november 2009 beslutade dåva-
      rande regionchefen i region Mitt, BB, att utse år 2010 till ett brottsofferår. Bl.a. fick
      samtliga häkten i regionen i uppdrag att utveckla sin verksamhet i syfte att förhindra
      destruktiva kontakter mellan intagna och brottsoffer.
      Med brottsofferslussverksamhet avses enligt Kriminalvårdens mening de expert-
      grupper som finns på dessa särskilt utsedda anstalterna. Brottsofferslussens uppdrag
      är att vara behjälplig vid utredning inför klientbeslut, medverka vid brottsoffersluss-
      besök och genomföra uppföljning. Brottsofferslussbesök är en möjlighet för brotts-
      offer och förövare att mötas i närvaro av särskilt utbildad kriminalvårdspersonal.
      Någon regelrätt brottsofferslussverksamhet ska inte bedrivas på något häkte. Däre-
      mot kan det numera finnas fokus på brottsofferperspektivet vid handläggning av
      ärenden bl.a. om tillstånd till besök och elektronisk kommunikation till brottsoffer
      m.fl. Enligt Kriminalvårdens mening ingår detta som ett naturligt led i myndighetens
      verksamhet med att upprätthålla säkerheten på häkten och att förhindra brottslighet
      under pågående häktningstid.
      Ett tydligt brottsofferperspektiv innefattar arbete med relevanta klientfaktorer för att
      minska misskötsamhet och risken för återfall i brott. Kriminalvården anser att myn-
      digheten har en utredningsskyldighet inför beslut som innebär att säkerställa att be-
      sluten inte äventyrar säkerheten på verksamhetsstället eller medför en risk för brott
      under pågående verkställighet. Detta innebär främst att man arbetar med att identi-
      fiera de risker för fortsatt brottslighet som kan finnas kring en klient som är miss-
      tänkt för relations- eller sexualbrott samt hur dessa risker ska bedömas i samband
      med bedömningen av om ett tillstånd till besök eller elektronisk kommunikation bör
      medges. En klients ansökan om tillstånd till besök eller elektronisk kommunikation
      för en person som är målsägande i en pågående rättsprocess föregås alltid av en
      kontakt mellan Kriminalvården och målsäganden. Detta sker för att inhämta sam-
      tycke till kontakten samt för att informera om de regler och rutiner som Kriminal-
      vården har för besök och kontakter, bl.a. avseende brottsofferperspektivet.

## Författningsbestämmelser

Enligt 7 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) (FäL) får en intagen ta emot besök i den
      utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det
            1.   kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll
                 enligt 2 eller 3 §,
                                                                  Dnr 2242-2012     Sid 4 (10)




    2.   kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller
    3.   på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.


Enligt 7 kap. 4 § FäL får en intagen stå i förbindelse med en annan person genom
elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Sådan kom-
munikation får dock vägras om den
    1.   kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyss-
         ning enligt 5 §
    2.   kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller
    3.   på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.


Enligt 7 kap. 25 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2011:1)
om fängelse (FARK Fängelse) ska vid prövningen av om besök eller elektronisk
kommunikation kan medföra skada för annan särskilt beaktas om den som kontakten
ska äga rum med är brottsoffer till den intagne eller annars har sådan relation till den
intagne att en kontakt skulle medföra skada för den personen eller för ett brottsoffer.
Enligt 3 kap. 1 § häkteslagen (2010:611) (HäL) får en intagen ta emot besök i den
utsträckning det lämpligen kan ske. Ett besök får dock vägras om det kan äventyra
säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll enligt 2 eller 3 §.
Enligt 3 kap. 4 § HäL får en intagen stå i förbindelse med en annan person genom
elektronisk kommunikation i den utsträckning det lämpligen kan ske. Sådan kom-
munikation får dock vägras om den kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan
avhjälpas genom avlyssning enligt 5 §.
Av 3 kap. 2 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för häkte (KVFS
2011:2) (FARK Häkte) framgår att en intagen får ta emot besök av barn endast om
besöket kan antas vara till barnets bästa. Av de allmänna råden till bestämmelsen
framgår att besök av barn normalt endast bör tillåtas om barnet är närstående till den
intagne. Barnet bör normalt följas åt av en vuxen under besöket. En sådan vuxen kan
vara t.ex. en vårdnadshavare, en person från socialtjänsten eller någon annan som
barnet har förtroende för.
Enligt 16 § förvaltningslagen (1986:223) (FL) har en sökande, klagande eller annan
part rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, om ärendet avser myndighetsutöv-
ning mot någon enskild. Rätten att ta del av uppgifter gäller med de begränsningar
som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL).
Av 17 § första stycket FL framkommer att ett ärende inte får avgöras utan att den
som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som till-
förts ärendet genom någon annan än honom eller henne själv och han eller hon har
fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon
enskild.
Enligt 2 § förordning (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården ska Krimi-
nalvården verka för att
    1.   påföljder verkställs på ett säkert, humant och effektivt sätt,
    2.   lagföring kan ske på ett effektivt sätt, och
    3.   återfall i brott förebyggs.
Kriminalvården ska särskilt vidta åtgärder som syftar till att brottslighet under verk-
ställigheten förhindras, frigivningen förbereds, narkotikamissbruket bekämpas och
innehållet i verkställigheten anpassas efter varje individs behov.
Av 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) framgår att det hör till social-
nämndens uppgifter att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående
får stöd och hjälp. Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har va-
                                                                 Dnr 2242-2012      Sid 5 (10)




rit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och
hjälp för att förändra sin situation. Socialnämnden ska också särskilt beakta att barn
som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för
brott och kan vara i behov av stöd och hjälp.

Kriminalvårdens bedömning
1. Vilket lagstöd finns för att avslå en intagens ansökan om besöks- och telefontill-
stånd för att förhindra destruktiva kontakter mellan intagna och brottsoffer, med be-
aktande av den skillnad som finns mellan grunden för att vägra besök eller elektro-
nisk kommunikation i 3 kap. 1 § och 4 § häkteslagen (2010:611) respektive 7 kap. 1
§ och 4 § fängelselagen (2010:610).
Rekvisitet i 7 kap. 1 § tredje punkten FäL om skada för annan saknar motsvarighet i
HäL. Vad gäller intagna i häkte är möjligheten att vägra besök och elektronisk
kommunikation begränsad till de fall då det kan äventyra säkerheten. Av förarbetena
framgår att med detta avses t.ex. risk för våldsutövning eller om det finns en risk för
att den intagne utnyttjar besöket för planering av eller medverkan i brottslig verk-
samhet (prop. 2009/10:135 s. 190).
Kriminalvården anser att ett besök eller annan kontakt kan vägras med stöd av hän-
visning till 3 kap. 1 och 4 §§ HäL om det föreligger en konkret risk för att den in-
tagne utsätter den andre personen för en brottslig handling. Detta gäller även om det
finns en konkret risk för att den intagne förbereder brottslighet genom att vidmakt-
hålla en kontroll som i förlängningen kan möjliggöra fortsatt relationsvåld (Jfr dom
från Kammarrätten i Stockholm, meddelad den 7 juni 2012 i mål med nummer
1650-12 och 1651-12, bilaga 1). Enligt Kriminalvårdens mening står detta i överens-
stämmelse med Kriminalvårdens uppdrag att förhindra brottslighet under pågående
verkställighet. Det får dock inte förekomma att varje kontakt mellan en intagen och
ett eventuellt brottsoffer regelmässigt avslås utan någon närmare prövning. Inför
varje enskilt beslut måste det göras en individuell riskbedömning, med hänsyn till
faktorer som tidigare och aktuell brottslighet, ett eventuellt kontaktförbud och risken
för återfall i brott.
Beträffande minderåriga brottsoffer har Kriminalvården särskilt föreskrivit att ett
barn endast får besöka en intagen om besöket kan antas vara till barnets bästa. I
normalfallet anses barnets vårdnadshavare kunna avgöra vad som är till barnets
bästa. Om vårdnadshavaren är häktad på grund av att han eller hon är misstänkt för
brott mot barnet eller den andra vårdnadshavaren anser Kriminalvården att det finns
ett utrymme för Kriminalvården att göra en självständig bedömning av vad som kan
antas vara till barnets bästa och därmed vägra ett barn att besöka en intagen trots att
barnets vårdnadshavare godkänner besöket. På ett häkte är det häktningsskälen och
den häktades risk för återfall i brott som får ligga till grund för den bedömningen.
Vid behov inhämtar Kriminalvården även yttrande från socialnämnden.
2. Vilka hänsyn tas i häktenas brottsofferslussverksamhet till det faktum att en inta-
gen i häkte under avsevärd del av den tid han eller hon visats i häktet ännu inte är
dömd för brott. Frågan aktualiseras bl.a. av användandet av begreppen ”brottsof-
fer” och ”förövare” samt av det som återgetts ovan, att eventuella besök endast bör
ske då klienten kan erhålla behandling för sin våldsproblematik.
I utvärderingar av brottsofferslussverksamheten inom Kriminalvården har framförts
synpunkter om att det är viktigt att en gemensam terminologi används i verksam-
heten för att underlätta kommunikation mellan personal och klienter.
Utgångspunkten är dock att en intagen i häkte under en stor del av tiden som han
eller hon vistas i häktet inte är dömd för brott. Detta synsätt ska genomsyra all verk-
samhet som bedrivs vid häkten. Enligt Kriminalvårdens mening framstår det därför
som olämpligt att använda begreppen ”förövare” och ”brottsoffer” när det handlar
om klienter som ännu inte är dömda. Mot bakgrund av att häktet Uppsala inte erbju-
der behandling för våldsproblematik framstår det inte heller som lämpligt att ange
                                                                  Dnr 2242-2012     Sid 6 (10)




detta som en förutsättning för eventuella besök vid häktet. Kriminalvården beklagar
därför att dessa formuleringar förekommit.
Vad gäller verksamhetsbeskrivningen vid häktet Uppsala så har det under utred-
ningen av ärendet framkommit att den i vissa delar inte speglar hur man faktiskt ar-
betar i dessa frågor vid häktet. En översyn kommer därför att göras av denna. En
översyn pågår också av övriga lokala och regionala rutinbeskrivningar inom områ-
det, bland annat då det har uppmärksammats att det finns ett behov av kvalitetssäk-
ring av dessa. Rutinbeskrivningen ”Beskrivning av BOS-arbetet på häkten i region
Mitt” har upphävts.
3. I dokumentet Verksamhetsbeskrivning BOS Häktet Uppsala sägs att det är av stor
vikt att brottsoffret förstår att Kriminalvården aldrig låter hennes uppgifter komma
fram till förövaren, varken direkt eller indirekt. Anser Kriminalvården att sådant
löfte är möjligt att ge mot bakgrund av offentlighetsprincipen och möjligheten att få
en fråga om sekretess prövad i domstol? Hur ser Kriminalvården på den intagnes
rätt till partsinsyn och myndighetens kommuniceringsplikt enligt 16 § och 17 § för-
valtningslagen (1986:223) i dessa ärenden?
Kriminalvårdens syn på enskildas rätt till partsinsyn och myndighetens kommunice-
ringsplikt i dessa ärenden skiljer sig inte från andra typer av ärenden. Kriminalvår-
den anser sammantaget att ett sådant löfte inte kan efterlevas. Formuleringen, som
återfunnits både i häktet Uppsalas lokala verksamhetsbeskrivning och i region Mitts
beskrivning av BOS-arbetet på häkten inom regionen, är därför beklaglig. Som
nämnts ovan är den regionala rutinbeskrivningen numera upphävd och en översyn
pågår av de lokala rutindokumenten inom området. Enligt uppgift från häktet
Uppsala så arbetar man inte enligt denna skrivning i det vardagliga arbetet.
4. I det nyss nämnda dokumentet beskrivs att Kriminalvården kan erbjuda sig att
kontakta kvinnocentrum, vårdcentral etc. för att beskriva situationen och hjälpa ett
brottsoffer att få en samtalskontakt. Hur ser Kriminalvården på gränsdragningen
mellan Kriminalvårdens och socialtjänstens uppdrag på detta område?
Den 1 juli 2007 blev kommunernas ansvar för brottsoffers behov av stöd och hjälp
tydligare genom en skärpning av socialtjänstlagen (5 kap. 11 § SoL). Genom änd-
ringen förtydligades att socialnämnden har ett ansvar att särskilt ta hänsyn till att
kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av en närstående
person eller anhöriga kan behöva hjälp och stöd för att förändra sin situation. Soci-
alnämnden ska också ta hänsyn till att barn som har bevittnat våld eller andra över-
grepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd
och hjälp. Enligt 14 kap. 1 § SoL är tjänstemän inom Kriminalvården skyldiga att
genast anmäla till socialnämnden om de får kännedom om något som kan innebära
att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.
Utgångspunkten är därför att socialtjänsten ansvarar för brottsoffer och dennes när-
stående och Kriminalvården för klienten. Det ligger inte inom Kriminalvårdens upp-
drag att bistå målsägande med kontakter av detta slag. Inom ramen för serviceskyl-
digheten kan Kriminalvården förklara för ett brottsoffer gränsdragningen mellan å
ena sidan socialtjänstens ansvar och å andra sidan Kriminalvårdens ansvar. Vid för-
frågan från brottsoffret bör Kriminalvården även vara behjälplig med att hänvisa till
rätt myndighet. Inte minst tillämpliga sekretessbestämmelser talar dock emot att
tjänstemän inom Kriminalvården ska ta kontakt med externa aktörer för ett brottsof-
fers räkning. I utredningen har framkommit att det är ovanligt att sådana kontakter
tas.

Kriminalvårdens sammantagna bedömning
Kriminalvården konstaterar att arbetet med ett uttalat brottsofferperspektiv är relativt
nytt inom myndigheten. Det kan därför förekomma vissa inledande tillämpningssvå-
righeter, särskilt när det handlar om att anpassa arbetssättet till de särskilda förhål-
landen som råder vid häkten. Oavsett detta är det självfallet inte acceptabelt att styr-
dokument får en utformning som kan tolkas som att Kriminalvården inte agerar i
                                                                     Dnr 2242-2012     Sid 7 (10)




      överensstämmelse med tillämplig lagstiftning. Kriminalvården har därför inlett en
      omfattande översyn av det aktuella regelverket. Kriminalvården vill även framhålla
      att myndigheten följer domstolarnas praxis på området mycket noggrant.
      I sammanhanget vill Kriminalvården upplysa om att myndigheten har för avsikt att
      genomföra en kvalitetssäkring av regionala och lokala instruktioner, för att säker-
      ställa att dessa håller en god kvalitet.
      ---

Bedömning
Grunden för att vägra en intagen besök och elektronisk kommunikation
Som framgår av Kriminalvårdens redogörelse finns det skillnader mellan fängel-
selagen och häkteslagen när det gäller på vilka grunder Kriminalvården kan vägra
besök och elektronisk kommunikation (jfr. 3 kap. 1 § och 4 § häkteslagen respek-
tive 7 kap. 1 § och 4 § fängelselagen).

Enligt 3 kap. 1 § häkteslagen kan ett besök vägras endast om det kan äventyra sä-
kerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom kontroll enligt 3 kap. 2 eller 3 §.
I förarbetena till häkteslagen anges att det kan avse t.ex. risk för rymning eller
våldsutövning eller för insmuggling av droger och farliga föremål. Ett besök kan
också äventyra säkerheten om det finns en risk för att den intagne utnyttjar besöket
för planering av eller medverkan i brottslig verksamhet. Tillämpningen av denna
vägransgrund bör vara restriktiv. Starka humanitära skäl talar mot att vägra en in-
tagen att ta emot ett besök av en nära anhörig, t.ex. make, maka, sambo eller föräl-
der, i synnerhet som riskerna i viss utsträckning kan motverkas genom att besöket
kontrolleras (prop. 2009/10:135 s. 190).

Grunden för att vägra intagna i häkte att kommunicera elektroniskt ser ut på mot-
svarande sätt. Enligt 3 kap. 4 § häkteslagen kan elektronisk kommunikation vägras
endast om den kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom
avlyssning enligt 3 kap. 5 §. I förarbetena uttalas att det kan avse t.ex. kommunika-
tion med en person som är misstänkt för brott eller som har kopplingar till krimi-
nella nätverk (prop. 2009/10:135 s. 191).

Det är naturligtvis förvaltningsdomstolarna som ytterst ska avgöra frågan om i
vilka situationer Kriminalvården har fog för att vägra en intagen i häkte besöks-
eller telefontillstånd. Jag vill dock ändå i detta sammanhang påminna om den
skillnad lagstiftaren gjort när det gäller vägransgrunderna i häkteslagen respektive
fängelselagen.

Begreppen brottsoffer och förövare
De flesta som är intagna i häkte är under en avsevärd del av häktesvistelsen inte
dömda för brott. Kriminalvårdens förhållningssätt till intagna i häkte måste grundas
på detta faktum. Jag delar Kriminalvårdens uppfattning att det är olämpligt att an-
vända begreppen ”brottsoffer” och ”förövare” i sammanhang som gäller intagna
som inte är dömda för brott.
                                                                   Dnr 2242-2012     Sid 8 (10)




I verksamhetsbeskrivningen av brottsofferslussarbetet i häktet Uppsala används
begreppet ”presumtiva offer”. I andra sammanhang har Kriminalvården använt
begreppet ”potentiellt brottsoffer”. Jag finner därför anledning att något ytterligare
utveckla min syn på användningen av olika begrepp på detta område.

Det finns inte någon generell definition av vad som i juridiska sammanhang menas
med begreppet brottsoffer.

I 1 kap. 5 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för fängelse, KVFS
2011:1, (fängelseföreskrifterna) finns en definition av begreppet brottsoffer. I be-
stämmelsen anges att med brottsoffer avses
– en person som har utsatts för brott av en intagen, om brottet har riktats mot off-
rets liv, hälsa, frihet eller frid och den intagne avtjänar straff för brottet,
 – ett barn som är närstående till en intagen och som har bevittnat när den intagne
utövat våld eller begått andra övergrepp, och
 – ett barn som har bevittnat när en intagen har utövat våld eller begått andra över-
grepp mot en person som är närstående till barnet.

I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för häkte, KVFS 2011:2, (häktes-
föreskrifterna) finns det inte någon motsvarighet till nyss nämnda bestämmelse.

Den definition av begreppet brottsoffer som används i fängelseföreskrifterna över-
ensstämmer i stort med uttryckssättet i 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453),
som Kriminalvården återgett i remissvaret.

Det har från JO:s sida tidigare uttalats att begreppen ”presumtivt” eller ”potentiellt
brottsoffer” inte bör användas. I ett beslut den 14 maj 2012 (dnr 343-2011) uttalade
dåvarande chefsJO Cecilia Nordenfelt att det inte finns något stöd för att betrakta
människor som varken själva utsatts för brott (direkta brottsoffer), eller är barn som
bevittnat våld eller övergrepp av eller mot närstående (indirekta brottsoffer) som
brottsoffer.

Jag har i ett annat beslut idag gjort uttalanden om användandet av begreppet brotts-
offer när det gäller barn som bevittnat våld eller övergrepp av eller mot närstående
(jfr. 1 kap. 5 § fängelseföreskrifterna). Jag har där förordat att begreppet brottsoffer
i denna utvidgade mening endast ska användas när det är klarlagt att barnet
bevittnat våld eller andra övergrepp, dvs. att barnet sett eller hört den brottsliga
gärningen begås (dnr 5856-2011).

Löfte till ”brottsoffret” att inte lämna uppgifter till ”förövaren”
Kriminalvården har i remissvaret redogjort för förvaltningslagens bestämmelser om
partsinsyn och kommuniceringsplikt (se 16 respektive 17 § förvaltningslagen). För
egen del finner jag anledning att något beröra bestämmelserna om allmänna hand-
lingars offentlighet.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen har varje svensk medborgare rätt att ta
del allmänna handlingar. Bestämmelser om vad som avses med begreppet allmän
                                                                   Dnr 2242-2012      Sid 9 (10)




handling finns i 2 kap. 3-11 §§ tryckfrihetsförordningen. Rätten att ta del av all-
männa handlingar har begränsats genom offentlighets- och sekretesslagen
(2009:400), OSL.

Enligt 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen ska en allmän handling som får lämnas
ut – och som alltså inte omfattas av någon sekretessbestämmelse – på begäran gen-
ast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den som önskar
ta del av den. Enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen har den som önskar ta del
av en allmän handling även rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av
handlingen till den del den får lämnas ut.

För det fall en myndighet avslår en begäran om att ta del av en allmän handling kan
den enskilde enligt 2 kap. 15 § första stycket tryckfrihetsförordningen och 6 kap. 7
och 8 §§ OSL överklaga avslagsbeslutet hos kammarrätt.

Om den enskilde är part i ett ärende hos myndigheten kan han även grunda en
framställning om att få ta del av handlingar i egenskap av part. Den som är part i ett
ärende hos en myndighet har enligt 16 § förvaltningslagen – med de begränsningar
som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) – rätt till in-
syn i utredningsmaterialet. Regeln om partsinsyn utgör ett komplement till tryck-
frihetsförordningens bestämmelser om rätten att ta del av allmänna handlingar. Den
innebär att den enskilde kan ha rätt att ta del även av sådana handlingar som ännu
inte nått det stadium i handläggningen att de är att anse som allmänna handlingar.
Genom bestämmelsen tillförsäkras parten en rätt att få tillgång till handlingarna i
sitt ärende. Parten kan därigenom bevaka sina intressen i ärendet och också kon-
trollera hur myndigheten handlägger hans ärende.

Av 10 kap. 3 § OSL framgår bl.a. följande. Sekretess hindrar inte att en enskild
eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myn-
dighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen,
tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling
eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i den utsträckning det av
hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd
uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna
parten upplysning om vad materialet innehåller, i den utsträckning det behövs för
att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det
intresse som sekretessen ska skydda.

Sammanfattningsvis innebär bestämmelserna om allmänna handlingars offentlig-
het, partsinsyn, myndighetens kommuniceringsplikt och om möjligheten för en en-
skild att få en fråga om sekretess prövad i domstol, att det inte är möjligt för
Kriminalvården att hålla ett löfte av innebörd att uppgifter från en tilltänkt besökare
aldrig tillåts komma fram till den intagne. Kriminalvården bör därför inte ge sådana
löften och inte heller ge uttryck för en sådan hållning i styrande dokument.
                                                                 Dnr 2242-2012    Sid 10 (10)




Gränsdragningen mellan Kriminalvårdens och socialtjänstens uppdrag
Kriminalvården har i remissvaret redogjort för socialtjänstens ansvar för brotts-
offer. Jag har ingen invändning mot att Kriminalvården, vid kontakter med exem-
pelvis den som är målsägande i en pågående förundersökning, informerar om so-
cialtjänstens ansvar i detta avseende och hänvisar den enskilde till rätt myndighet.
Enligt min uppfattning bör dock Kriminalvårdens personal inte ta kontakt med so-
cialtjänsten, ideella organisationer, vårdgivare osv. för målsägandens räkning.

Ärendet avslutas.
