# En lagmans skyldighet att göra anmälan till Statens ansvarsnämnd när en fråga om disciplinansvar uppkommit beträffande en domare vid tingsrätten

JO 2007-02-21 dnr 2280-2005

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2007-02-21         2280-2005              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        En lagmans skyldighet att göra anmälan till Statens ansvarsnämnd när
                        en fråga om disciplinansvar uppkommit beträffande en domare vid
                        tingsrätten

## Bakgrund

Statens ansvarsnämnd beslutade den 26 april 2005 att ålägga en åklagare varning
                        med anledning av att han inte hävde ett anhållningsbeslut när han
                        uppmärksammades på att en häktningsförhandling vid Lunds tingsrätt inte
                        påbörjades inom fyra dygn från det att den misstänkte greps.

                        Mot bakgrund av dessa uppgifter beslutade jag att i ett särskilt ärende ta upp
                        tingsrättens handläggning av saken.

                        Av infordrade handlingar i ärendet framgick bl.a. följande.

                        Rådmannen AA var ordförande vid den aktuella häktningsförhandlingen som ägde
                        rum den 21 september 2004 med början kl. 11.00. Han uppmärksammade en knapp
                        timme före förhandlingens början att den anhållne hade gripits den 17 september
                        2004 kl. 10.14 och anhållits samma dag kl. 17.20. Han påtalade detta för åklagaren.
                        Varken åklagaren eller AA beslutade i detta skede att häva anhållningsbeslutet,
                        utan häktningsförhandlingen hölls på utsatt tid och tingsrätten beslutade därefter att
                        häkta den anhållne personen. Påföljande dag beslutade tingsrätten (AA) – efter
                        kontakter med åklagaren i målet – att häva häktningsbeslutet.

                        Sedan åklagaren anmält händelsen till Åklagarmyndigheten i Malmö överlämnades
                        ärendet till Riksåklagaren. Dåvarande vice riksåklagaren BB Levin beslutade den
                        29 december 2004 att inte inleda förundersökning med anledning av det inträffade.
                        Hon anförde sammanfattningsvis att det fel som förekommit vid handläggningen
                        skulle vara att bedöma som ringa tjänstefel och således inte vara straffbart. Inom
                        ramen för sitt tillsynsansvar anmälde hon åklagaren till Statens ansvarsnämnd för
                        prövning av frågan om disciplinpåföljd skulle meddelas. Ansvarsnämnden ålade,
                        som ovan nämnts, åklagaren en varning.

                        JO anmodade Lunds tingsrätt att lämna upplysningar och yttrande beträffande




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                         Dnr 2280-2005     Sid 2 (6)




− vilka överväganden som gjordes i anslutning till häktningsförhandlingen i fråga
  om den tid som gått sedan den misstänkte greps, samt

− vilka eventuella ställningstaganden lagmannen gjorde beträffande rådmannen då
  han fick kännedom om det inträffade.

Tingsrätten (lagmannen CC) kom in med ett remissvar. I den del som gällde
övervägandena vid häktningsförhandlingen hänvisade lagmannen till ett yttrande
av AA.

I den del som avsåg lagmannens ställningstaganden anförde CC följande.

      Som framgår av AA:s yttrande var jag informerad om den förestående
      häktningsförhandlingen och blev liksom andra kollegor frågad till råds av AA. Jag
      var såvitt jag minns av den uppfattningen att förhandlingen kunde och skulle hållas
      så länge häktningsframställningen inte blivit återkallad av åklagaren. Den
      uppfattningen vidhåller jag med visst stöd i ansvarsnämndens skrivning i ärendet
      mot åklagaren. Som ansvarsnämnden anfört borde dock åklagaren före
      förhandlingen eller AA senast vid förhandlingens inledning ha formellt hävt
      anhållningsbeslutet – något som i praktiken dock inte skulle ha förändrat den
      misstänktes situation. Jag anser inte att jag skulle ha haft fog för att anmäla AA till
      ansvarsnämnden för ifrågasatt tjänstefel.
      Den omständigheten att häktningsförhandling satts ut till en tidpunkt 46 minuter
      efter fyradygnsfristens utgång innebär dock att ett uppenbart fel begåtts i fråga om
      målets handläggning vid tingsrätten. Varken AA eller någon annan domare kan
      emellertid lastas för det felet. Den personal som på eget ansvar bereder mål och
      ärenden har sådan kompetens att felet med all sannolikhet aldrig kommer att
      upprepas. Det inträffade har därför inte föranlett mig att vidta några åtgärder.
Jag beslutade den 11 november 2005 att till ansvarsnämnden överlämna frågan om
disciplinansvar för AA.

Ansvarsnämnden beslutade den 5 april 2006 att inte meddela disciplinpåföljd för
AA. Som skäl för beslutet angavs sammanfattningsvis att AA av oaktsamhet
åsidosatt vad som ålegat honom i hans anställning genom att inleda
häktningsförhandlingen för sent utan att dessförinnan häva anhållningsbeslutet,
men att felet vid en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter var att
bedöma som ringa.

I ärendet kvarstår emellertid frågan om CC borde ha gjort en anmälan till
ansvarsnämnden beträffande rådmannen då han fick kännedom om det inträffade.

Rättslig reglering
En domare har ett straffrättsligt ansvar för sina åtgärder i tjänsten bl.a. till följd av
regeln om tjänstefel i 20 kap. 1 § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse skall den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller
underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel. Om
gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband
med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som
ringa skall emellertid inte dömas till ansvar.
                                                                     Dnr 2280-2005   Sid 3 (6)




Domarna är också underkastade ett disciplinärt ansvar enligt 14 § lagen (1994:260)
om offentlig anställning (LOA). Där föreskrivs att en arbetstagare, som uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas
disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga
omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas. Enligt 18 § LOA får ett
disciplinärt förfarande inte inledas eller fortsättas när en åtgärd har vidtagits för att
åtal skall väckas mot en arbetstagare. Om emellertid en gärning har prövats i
straffrättslig ordning, får ett disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas om
gärningen inte har ansetts vara något brott och den bedömningen grundas på något
annat än bristande bevisning.

Disciplinansvar enligt 14 § LOA kan aktualiseras inte bara när det rör sig om en
sådan arbetsplatsintern förseelse som kan förekomma på vilken arbetsplats som
helst utan också när ett begånget fel har sådan anknytning till myndighetsutövning
som krävs för ansvar för tjänstefel men där straffansvar är uteslutet på grund av att
gärningen måste bedömas som ringa i den mening som avses i straffbestämmelsen
(SOU 1992:60 s. 263 f.).

Frågor om disciplinansvar, åtalsanmälan och avskedande som rör ordinarie
domare, utom justitieråd och regeringsråd, prövas av ansvarsnämnden (34 § LOA
och 15 § lagen [1994:261] om fullmaktsanställning). Om det uppkommer en fråga
om disciplinansvar, åtalsanmälan eller avskedande som skall prövas av
ansvarsnämnden, skall detta genast anmälas till nämnden (15 §
anställningsförordningen [1994:373]).

En anmälan avseende en rådman skall göras av tingsrätten (57 § tredje stycket
förordningen [1996:381] med tingsrättsinstruktion). Anmälningar av detta slag är
sådana ärenden som kan avgöras av lagmannen eller av denne hänskjutas till
kollegium respektive plenum (jfr 28 § tingsrättsinstruktionen).

Enligt 6 § verksförordningen (1995:1322) ansvarar myndighetens chef för
myndighetens verksamhet. Myndighetschefen skall enligt 7 § första stycket se till
att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt. Dessa regler är
tillämpliga också på tingsrätterna (7 § tingsrättsinstruktionen).

En anmälan till ansvarsnämnden avseende en fråga om disciplinansvar kan
föranleda ansvarsnämnden att även ta ställning till om en åtalsanmälan skall göras
med anledning av det förhållande som har kommit under nämndens prövning (jfr
22 § LOA).

Bedömning
Reglerna om skyldighet för en myndighet att göra anmälan till ansvarsnämnden när
det har uppkommit en fråga om disciplinansvar, åtalsanmälan eller avskedande
beträffande en befattningshavare som omfattas av nämndens behörighet utgör ett
viktigt inslag i det särskilda ansvarssystemet för de personer som är verksamma vid
myndigheterna. Det grundläggande motivet för både straffrättsliga och utom
                                                                    Dnr 2280-2005    Sid 4 (6)




straffrättsliga sanktioner inom det offentliga området är samhällsmedlemmarnas
intresse av att offentliga funktioner utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett
riktigt sätt (prop. 1975:78 s. 141).

Det kan i många fall vara svårt att avgöra om ett visst handlande innefattar
straffbart tjänstefel eller om ett begånget fel är sådant att det bör föranleda en
disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Det skall emellertid i detta sammanhang
understrykas att det är ansvarsnämnden som i det enskilda fallet avgör om en
åtalsanmälan skall göras eller en disciplinpåföljd meddelas. Genom att inrätta
nämnden har lagstiftaren, när det gäller domare och vissa andra statliga
befattningshavare, uppdragit åt ett fristående organ att pröva frågor om
åtalsanmälningar och disciplinansvar. Det innebär, som förre chefsjustitie-
ombudsmannen Claes Eklundh framhållit beträffande åtalsanmälningar (JO
1998/99 s. 37, särskilt s. 47), att myndighetschefen – för att prövningen i nämnden
skall få ett reellt innehåll – inte skall sätta sig i nämndens ställe och pröva en sådan
fråga på det sätt som ankommer på nämnden. Detta framgår av att skyldigheten att
göra anmälan till nämnden enligt 15 § anställningsförordningen inträder så snart
”det uppkommer” fråga om disciplinansvar, åtalsanmälan eller avskedande.
Bestämmelsens innebörd måste förstås så, att en anmälan till nämnden skall göras
även i sådana fall där straff- eller disciplinansvar kan tänkas komma i fråga men
förhållandena är svårbedömda. Det är tillräckligt för att en anmälningsskyldighet
skall inträda att de föreliggande omständigheterna är sådana att det med fog kan
antas att det finns grund för misstanke om brott eller att det finns en rimligt
välgrundad anledning att anta att det fel som begåtts kan föranleda disciplinpåföljd
(jfr nyss nämnda JO- avgörande s. 48 f.).

Ansvarssystemet är således konstruerat så, att en anmälan för prövning av frågan
om åtalsanmälan medför att också frågan om disciplinansvar aktualiseras. Omvänt
kan en disciplinanmälan föranleda ansvarsnämnden att ta ställning till om
åtalsanmälan skall göras med anledning av det förhållande som har kommit under
nämndens prövning.

Vad som i praktiken torde vålla de största svårigheterna är bedömningen av
huruvida en viss gärning eller ett visst fel är att bedöma som ringa eller ej. Om det
råder minsta osäkerhet om hur det förhåller sig i detta hänseende bör, mot
bakgrund av vad som nyss sagts om ansvarssystemets uppbyggnad,
myndighetschefen överlåta åt ansvarsnämnden att ta ställning i frågan.

Det är emellertid inte möjligt att generellt ange i vilka situationer en
myndighetschef är skyldig att göra en anmälan för prövning av frågan om
disciplinpåföljd, utan en bedömning måste göras i varje enskilt fall. Det kan också
konstateras att det många gånger finns utrymme för olika bedömningar av om en
anmälningsskyldighet uppkommit utan att någon av dem kan sägas vara direkt
felaktig.
                                                                    Dnr 2280-2005    Sid 5 (6)




Enligt min uppfattning finns det ett större utrymme för olika, var för sig
godtagbara, bedömningar när det gäller frågan om en arbetsplatsintern förseelse
kan föranleda en disciplinpåföljd. Utrymmet för att underlåta att göra en anmälan
är däremot mindre när det fel som förekommit har skett vid myndighetsutövning.
Om det felaktiga handlandet medfört att någon varit berövad friheten utan stöd i
lag är, som jag ser det, utrymmet för att underlåta att göra en anmälan ytterst
begränsat.

CC har anfört att han inte anser att han skulle ha haft fog för att anmäla AA till
ansvarsnämnden för ifrågasatt tjänstefel. Han har inte närmare angett vad han
grundat detta ställningstagande på och inte heller berört vilka eventuella
överväganden han gjorde med hänsyn till reglerna om disciplinansvar.

Det framgår inte av CC:s yttrande hit om han kände till att det inträffade anmälts
till riksåklagaren. Jag utgår dock från att så var fallet. Eftersom felhandlandet var
föremål för riksåklagarens bedömning kan det inte anses ha ålegat CC att också
anmäla saken till ansvarsnämnden (jfr 18 § första stycket LOA). Jag instämmer
således i att CC saknat fog att göra en anmälan rörande ifrågasatt tjänstefel.

När emellertid saken prövats i straffrättslig ordning och riksåklagaren beslutat att
inte inleda förundersökning mot AA borde CC ha övervägt om det fanns skäl att
anmäla saken till ansvarsnämnden för prövning av frågan om disciplinpåföljd. CC
har visserligen inte i sitt yttrande lämnat någon uppgift om huruvida han
informerades om riksåklagarens beslut att inte inleda förundersökning eller om när
han i så fall fick kunskap om beslutet. Jag utgår emellertid i det följande från att ett
beslut av detta slag rörande en domare vid tingsrätten måste ha kommit till hans
kännedom i tiden innan jag beslutade att ta upp saken till prövning.

Vid övervägande av frågan om en anmälan till ansvarsnämnden för prövning av
frågan om disciplinpåföljd skulle göras borde CC kunnat konstatera, dels att det fel
som begåtts avsett handläggningen av en fråga om användningen av tvångsmedel
och således rört tillämpningen av regler som är av grundläggande betydelse för den
enskildes rättssäkerhet i brottmålsförfarandet, dels att felet fått till följd att en
person som borde ha försatts på fri fot kom att vara fortsatt frihetsberövad utan stöd
i lag. Utrymmet för att under sådana förhållanden underlåta att göra en anmälan till
ansvarsnämnden måste, som jag nyss angett, anses vara ytterst begränsat.

Vid bedömningen av hur allvarligt man skall se på en felaktig rättstillämpning
måste hänsyn också tas till vad som framgår om orsaken till felet liksom till
subjektiva omständigheter hänförliga till den felande befattningshavaren. Jag vill
emellertid i den delen återknyta till vad jag nyss anfört, nämligen att bedömningen
av om ett fel är att anse som ringa eller inte principiellt bör anförtros
ansvarsnämnden och att en myndighetschef därför vid minsta osäkerhet i frågan
bör överlämna saken till nämndens prövning.

Jag kan mot nu angiven bakgrund för min del inte finna annat än att en anmälan till
ansvarsnämnden borde ha gjorts sedan riksåklagarens prövning avslutats. Eftersom
                                                                  Dnr 2280-2005   Sid 6 (6)




det likväl finns ett visst, om än begränsat, utrymme för skilda bedömningar i frågor
av detta slag, anser jag mig emellertid inte kunna göra gällande att CC eftersatt sin
skyldighet enligt 15 § anställningsförordningen.
