# Initiativärende. Fråga om förutsättningarna för att begära handräckning enligt 43 § LVU

JO 2015-10-21 dnr 229-2013

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                      Sid
                                                                           2015-10-21           229-2013                1 (7)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Initiativärende. Fråga om förutsättningarna för att begära handräckning
                        enligt 43 § LVU


                          Beslutet i korthet: En 17-årig rumänsk pojke hade omhändertagits med stöd av 6 § LVU
                          och hade placerats på ett särskilt ungdomshem. Efter kontakter med pojkens
                          vårdnadshavare i Rumänien och samråd med pojken bedömde socialnämnden att han
                          borde resa hem till sina föräldrar. Nämnden begärde biträde av polis, s.k. handräckning,
                          för att föra pojken från ungdomshemmet till Arlanda.
                          Socialnämnden får begära handräckning enligt 43 § LVU bl.a. för att genomföra ett beslut
                          om vård eller omhändertagande med stöd av LVU. JO konstaterar att begäran i det här
                          fallet inte kunde anses ha skett för att genomföra ett sådant beslut. Det fanns alltså inga
                          förutsättningar för att begära biträde av polis. Situationen var emellertid speciell, och
                          nämnden handlade med pojkens bästa för ögonen. JO riktar därför i det här fallet inte
                          någon kritik mot nämnden.

## Bakgrund

Den 4–6 december 2012 inspekterade jag Skarpnäcks stadsdelsnämnd i
                        Stockholms kommun (JO:s ärende dnr 6496-2012). Vid granskningen av
                        personakter som rörde barn och ungdomar som var eller hade varit föremål för vård
                        med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
                        uppmärksammades ett ärende som gällde den rumänske medborgaren AA, född
                        1995. I protokollet antecknades bl.a. följande:
                                  Den 22 januari 2012 beslutade ordföranden i Sociala delegationen att med stöd av
                                  6 § LVU omedelbart omhänderta AA som var hemmahörande i Rumänien.
                                  Samtidigt beslutades att vården skulle inledas vid Statens Institutionsstyrelses
                                  ungdomshem Bärby. Av en promemoria upprättad samma dag av socialjouren
                                  framgick bl.a. att AA hade gripits av polis den 21 januari 2012 misstänkt för att
                                  tillsammans med tre äldre landsmän ha tillgripit kläder. Han uppgav att han befann
                                  sig i Sverige för att söka arbete och att hans föräldrar var i Rumänien.
                        Förvaltningsrätten fastställde beslutet om omedelbart omhändertagande av AA den
                        30 januari 2012.

                        Efter att nämnden hade haft kontakt med AA:s vårdnadshavare i Rumänien och
                        samrått med AA bedömde nämnden att AA borde resa hem till sina föräldrar.
                        Nämnden begärde biträde av polis, s.k. handräckning, för att föra AA från Bärby
                        till Arlanda.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                            Dnr 229-2013     Sid 2 (7)




Polisen verkställde beslutet om handräckning den 10 februari 2012.

Initiativet
Jag beslutade att inom ramen för ett s.k. initiativärende utreda om nämnden med
stöd av 43 § LVU kunde begära biträde av polis för att föra AA från Bärby till
Arlanda.

Utredning
Nämndens sociala delegation beslutade, efter remiss, att som sitt yttrande lämna in
ett tjänsteutlåtande som hade undertecknats av enhetschefen vid utredningsenheten
för barn och ungdom BB. I utlåtandet anfördes bl.a. följande:

      Redovisning
      AA omhändertogs enligt 6 § LVU och placerades på Bärby Ungdomshem.
      Omhändertagandet kom sig av att AA gripits av polis tillsammans med tre äldre
      landsmän i samband med att de tillgrep kläder. AA uppgav då att han var i Sverige
      utan sina vårdnadshavare och han satt i rullstol när han greps. Vid gripandet uppstod
      misstankar att AA var utsatt för människohandel. De tre landsmännen häktades.
      Kontakt togs med Rumänska ambassaden och socialtjänsten i Bukarest för att dels
      fastställa hans identitet och dels för att få hjälp i sökandet efter AA:s föräldrar. Efter
      två dagar på Bärby Ungdomshem behövde AA inte längre sin rullstol. Gränspolisen
      höll ett flertal förhör med AA som nekade till att vara utsatt för människohandel.
      Polisen gick inte vidare med brottsmisstanken.
      Rumänska ambassaden hjälpte till i kontakten med föräldrarna som uppgav att de
      ville att AA skulle komma hem igen. AA uppgav att han kunde tänka sig att åka hem. De
      sociala myndigheterna kopplades in för att ta emot och utreda AA situation vid ankomst
      Rumänien.
      Av journalanteckningar och beslutsdokument framgår att 2012-02-08 skickas en
      handräckningsbegäran till Polismyndigheten i Uppsala, för att 2012-02-10
      transportera AA från Bärby Ungdomshem till Arlanda flygplats. Av den sista
      journalanteckningen i ärendet framgår att Rumänska ambassaden är informerade om
      att AA är på väg samt att beslut om upphörande av LVU faxas till förvaltningsrätten i
      Stockholm. Det kan antas att AA, utifrån detta och enhetens generella
      handläggningsrutiner, handräckts till Arlanda flygplats i god tid innan beslut om LVU
      upphör.
      Varken i socialjourens PM daterat 2012-01-22, bifogat underställning LVU till
      Förvaltningsrätten, eller i det tjänsteutlåtande där ordförandebeslutet 2012-01-22
      anmäles till Skarpnäcks stadsdelsnämnds sociala delegation redogörs för om beslutet
      om omhändertagandet har föranletts av sådana omständigheter som avses i 2 §
      och/eller 3 § LVU. Det framgår inte heller av journalanteckningar eller andra handlingar i
      akten. Det är därför inte möjligt att ge ett svar på huruvida AA vid tidpunkten för
      transporten från Bärby Ungdomshem till Arlanda flygplats var omhändertagen
      föranlett av omständigheter som avses i 3 § LVU vilket han behövt vara för att ett beslut
      om en sådan transport ska ha varit möjligt att fatta. Det går dock att anta efter att ha
      läst samtliga handlingar i ärendet att båda beslutsparagraferna, 2 och 3 §§ LVU, skulle
      ha varit tillämpliga.
      Det är inte möjligt att få svaren eller i vart fall synpunkter från berörd
      befattningshavare då denna slutat sin tjänst vid Skarpnäcks stadsdelsförvaltning.
Därefter begärde JO att Socialstyrelsen skulle yttra sig över den principiella frågan
om det i ett fall som detta är möjligt för socialnämnden att begära handräckning av
polis. I ett remissvar anförde Socialstyrelsen följande:
                                                                     Dnr 229-2013       Sid 3 (7)




Yttrande
Socialstyrelsen anser att polishandräckningen inte kan ses som ett led i
genomförandet av det omedelbara omhändertagandet och att det därför saknas stöd i
43 § 2 LVU för att begära handräckning i denna situation.
Vidare finns det inget i handlingarna i ärendet som ger stöd för att det har förelegat
sådana omständigheter som gjort det nödvändigt för socialnämnden att begära
polishandräckning med stöd av i 43 § 2 LVU i detta fall.
———

Tillämpliga bestämmelser m.m.
Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
           I l § anges bl.a. följande. Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom
           ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes
           vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453).
           Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och
           integritet. Den som är under 18 år ska dock beredas vård enligt denna lag,
           om någon av de situationer som anges i 2 § eller 3 § föreligger och det kan
           antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller
           dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt
           15 år, av honom eller henne själv. Vid beslut enligt denna lag ska vad som
           är bäst för den unge vara avgörande.
           I 2 § anges att vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk
           misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat
           förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller
           utveckling skadas.
           Enligt 3 § ska vård också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller
           utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av
           beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt
           nedbrytande beteende. Vård ska också beslutas om den som dömts till
           sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens
           slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan
           risk som avses i första stycket.
           I 6 § första stycket anges att socialnämnden får besluta att den som är under
           20 år omedelbart ska omhändertas, om
           1.   det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av denna
                lag, och
           2.   rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den
                unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen
                allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

           I 6 § andra stycket anges att om socialnämndens beslut om
           omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon
           annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhändertagande.
           Beslutet ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde. När socialnämnden
           har ansökt om vård med stöd av lagen, får även rätten besluta att den unge
           omedelbart ska omhändertas.
           I 9 § tredje stycket anges att om det inte längre finns skäl för ett
           omhändertagande, ska socialnämnden besluta att detta genast ska upphöra.
           Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om
           vård med stöd av lagen.
           I 43 § anges att Polismyndigheten ska lämna biträde för att på begäran av
                                                                    Dnr 229-2013     Sid 4 (7)




         1.   socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare,
              som avses i 32 §, tillträde till den unges hem eller för att föra den unge
              till läkarundersökningen,
         2.   socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har
              förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd
              av denna lag, och
         3.   Statens institutionsstyrelse efterforska och återhämta den som vårdas
              vid ett hem för särskilt noggrann tillsyn på någon grund som anges i
              3 §, om den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon
              annan förflyttning av honom eller henne.
Förarbetena till 1980 års socialtjänstlag
I förarbetena till 1980 års socialtjänstlag anges bl.a. att socialnämnden har ansvaret
för att ett omhändertagande inte består under längre tid än som är behövligt med
hänsyn till den unges vårdbehov. Visar det sig under den fortsatta utredningen att
grund för vård enligt lagen inte föreligger, ska nämnden besluta att
omhändertagandet genast ska upphöra (prop. 1979/80:1 Del A s. 593). --- I de fall då
det finns kvar en laglig rätt till handräckning bör sådan polishjälp begäras endast om
uppgiften inte kan lösas på annat sätt (a. prop. Del A s. 364).
I specialmotiveringen avseende den äldre motsvarigheten till 43 § 2 LVU (18 §
första stycket) anges följande. Sedan länsrätten har beslutat om vård, övergår
ansvaret för vården på nämnden. Nämnden har även ansvaret för vården av den som
genom nämndens beslut har tagits om hand omedelbart. Om föräldrarna eller den
unge själv inte vill medverka till att beslutet genomförs, har socialnämnden enligt
denna paragraf rätt att påkalla biträde av polisen. I fråga om de ungdomar som vårdas
på grund av sitt beteende i sådant hem för särskild tillsyn som avses i 12 § har den
som förestår vården vid hemmet rätt att få biträde av polisen för att leta efter eller
hämta tillbaka den som avvikit eller för annan förflyttning (a. prop. Del A s. 603).
———
Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:15) om tillämpningen av lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
         Visar det sig under den fortsatta utredningen att det inte längre finns skäl
         för ett omhändertagande, ska nämnden enligt 9 § tredje stycket LVU
         besluta att omhändertagandet genast ska upphöra. Det kan t.ex. visa sig att
         missförhållandena inte är så allvarliga som först befarats, att behövlig vård
         går att ge med samtycke eller att den uppkomna situationen kan lösas på
         annat sätt. Andra gånger kan bedömningen att vård med stöd av LVU
         behövs kvarstå, men det interimistiska beslutet behövs ändå inte, t.ex. kan
         en kortsiktig placering av barnet göras frivilligt eller kan
         utredningssvårigheterna ha undanröjts. Det är viktigt att nämnden om
         grunderna för beslutet om omhändertagandet bortfallit inte endast låter
         omhändertagandet förfalla. Nämnden måste i dessa fall snarast fatta ett
         formellt beslut om att omhändertagandet ska upphöra. --- Socialnämnden
         har i vissa fall möjlighet att få biträde av polismyndigheten för att
         genomföra beslut. De situationer då nämnden kan begära
         polishandräckning är angivna i 43 § LVU och det rör sig enbart om biträde
         för att genomföra åtgärder enligt LVU. Handräckning kan inte anlitas för att
         genomföra beslut enligt socialtjänstlagen. Polishandräckning bör anlitas
         endast då andra lösningar inte är möjliga. Socialnämnden har vid en
         polishandräckning hela tiden ett ansvar för den unge. I det ansvaret ingår att
         se till att handräckningen inte fortgår längre än det behövs. Enligt
         Socialstyrelsens uppfattning ställer en polishämtning stora krav på de
         medverkande och framför allt på socialnämnden. Så fort det går bör
         nämnden själv helt överta ansvaret för den unge och avbryta
         handräckningen. Under handräckningen och framför allt vid transporten av
         den unge bör företrädare för nämnden vara med. Extern expertmedverkan,
                                                                         Dnr 229-2013    Sid 5 (7)




               t.ex. av barnläkare, anser Socialstyrelsen främst kan behövas när barn ska
               hämtas från en förälder.

      Socialstyrelsens bedömning
      Frågan i ärendet är om det var möjligt för socialnämnden att begära handräckning av
      polis med stöd av 43 § 2 LVU för att genomföra beslutet om det omedelbara
      omhändertagandet.
      Av handlingarna i ärendet framgår inte annat än att socialnämnden har begärt
      polishandräckning som ett led i att det omedelbara omhändertagandet skulle upphöra
      och AA skulle återvända till sitt hemland. Vid tidpunkten för begäran stod det klart
      att omhändertagandet inom kort skulle upphöra. Handräckningen kan därför inte ses
      som ett led i genomförandet av det omedelbara omhändertagandet. Nämnden har där-
      för saknat stöd i 43 § 2 LVU för att begära polishandräckning i denna situation.
      Vidare är utgångspunkten att polishandräckning endast bör förekomma i rena
      undantagsfall och då det finns grundad anledning att anta, att de särskilda
      tvångsbefogenheter som handräckningsinstitutet innefattar är påkallade för åtgärdens
      genomförande. Praktiska svårigheter för socialnämnden att genomföra en
      förflyttning kan därför inte utgöra skäl för polishandräckning. En polishandräckning
      är en nödfallsåtgärd och bör endast användas då andra lösningar inte är möjliga (JO
      1981/82 s. 172 och JO:s beslut den 8 februari 2010 [dnr 3134-2009], prop.
      1979/80:1 Del A s. 364 och SOSFS 1997:15).
      I handlingarna i ärendet finns det inget som ger stöd för att det har förelegat sådana
      omständigheter som gjort det nödvändigt för nämnden att begära polishandräckning
      med stöd av i 43 § 2 LVU i detta fall.
      Det kan här anmärkas att när det inte längre finns skäl för ett omedelbart
      omhändertagande ska socialnämnden enligt 9 § tredje stycket LVU besluta att
      omhändertagandet genast ska upphöra. Nämnden har således ansvaret för att ett
      omhändertagande inte består under längre tid än som är behövligt med hänsyn till
      den unges vårdbehov (prop. 1979/80: l Del A s. 593). Med hänsyn till vad som
      framgår av handlingarna i ärendet kan det sättas i fråga att det över huvud taget
      fortsatt förelåg grund för det omedelbara omhändertagandet efter det att kontakt med
      både vårdnadshavare och sociala myndigheter i hemlandet hade upprättats och det
      fanns ett ordnat mottagande där samt då AA själv samtyckte till att återvända till sitt
      hemland.
Jag har haft tillgång till beslutet om omedelbart omhändertagande av AA,
nämndens underställning av beslutet samt ungdomshemmets och stadsdels-
förvaltningens journalanteckningar om AA.

Bedömning

Detta beslut tar sikte på frågan om stadsdelsnämnden med stöd av 43 § LVU hade
möjlighet att begära hjälp av polis (s.k. handräckning) för att föra AA från Bärby
ungdomshem till Arlanda flygplats.

Enligt 43 § LVU ska Polismyndigheten lämna biträde bl.a. för att på begäran av
socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat
genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av LVU. Två vanliga
situationer när handräckning kan bli aktuell är när socialnämnden vill verkställa ett
beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 6 § LVU eller, när den unge
har ”rymt”, återföra honom eller henne till det hem där han eller hon är placerad.
Bestämmelsen ger också nämnden möjlighet att begära handräckning bl.a. för att
flytta den unge från ett familjehem till ett särskilt ungdomshem. En sådan flyttning
                                                                  Dnr 229-2013     Sid 6 (7)




är normalt sett ett led i genomförandet av vården av den unge (JO:s beslut den 8
februari 2010, dnr 3134-2009; jfr JO:s beslut den 12 november 2013, dnr 5187-
2012).

I det här fallet begärde nämnden hjälp av polis för att föra AA från det särskilda
ungdomshemmet Bärby till Arlanda. Därifrån skulle AA flyga till Rumänien, vilket
både han själv och hans vårdnadshavare i Rumänien var positiva till. I samband
med transporten till Arlanda upphävde nämnden beslutet om omhändertagande av
AA.

Jag har förståelse för att nämnden ansåg sig behöva hjälp av polis för att föra AA
till Arlanda. Oavsett vilken uppfattning vårdnadshavarna och AA hade om
återresan till Rumänien konstaterar jag dock att begäran om hjälp av polis inte kan
anses ha skett för att ”genomföra ett beslut om vård eller omhändertagande”. Det
fanns alltså inga förutsättningar för att begära hjälp enligt 43 § LVU. Situationen
var emellertid speciell och nämnden handlade med AA:s bästa för ögonen. Jag
riktar därför i det här fallet inte någon kritik mot nämnden.

Ärendet aktualiserar frågan om svensk domsrätt när det gäller vård enligt LVU för
barn med anknytning till ett annat land. Den frågan är inte helt enkel att svara på.
Här kan hänvisas till avgörandet RÅ 2006 ref. 36 (jfr RÅ 1989 ref. 50). Det finns
också ett EU-rättsligt perspektiv på saken. Enligt den s.k. Bryssel-II-förordningen
ska ett mål om föräldraansvar för barn avgöras av domstol i den medlemsstat där
den unge har sin hemvist vid den tidpunkt då talan väcks (förordning (EG) nr
2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande
och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om
upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000). Europadomstolen har uttalat att ett
beslut om att omedelbart omhänderta och placera ett barn i ett familjehem omfattas
av Bryssel-II-förordningen även när beslutet har fattats med stöd av
offentligrättsliga bestämmelser om skydd för barn (EU-domstolens avgöranden den
27 november 2007, mål C-435/06, och den 2 april 2009, mål C-523/07). Detta
innebär, förenklat uttryckt, att en fråga om vård enligt LVU inte ska prövas i
Sverige utan i det EU-land där den unge har sin hemvist och att svenska
myndigheter i vissa fall ska överlämna ärendet till myndigheter i det landet. Det
finns särskilda bestämmelser i förordningen om interimistiska åtgärder.

Jag går inte här närmare in på innehållet i förordningen eller om ärendet om AA
föll in under den. Utredningen om tvångsvård för barn och unga har i sitt
slutbetänkande SOU 2015:71 berört förhållandet mellan LVU och förordningen (se
bl.a. s. 385 f.). Jag avser att kommentera de frågor som har aktualiserats i detta
                                                                 Dnr 229-2013   Sid 7 (7)




ärende i mitt kommande yttrande över betänkandet. Det finns därför inte skäl för
mig att ytterligare uppehålla mig vid saken.

Ärendet avslutas.
