# Kritik mot Polismyndigheten i Västerbottens län, som inte erbjudit en person som omhändertagits för berusning möjligheten att underrätta närstående om frihetsberövandet

JO 2013-06-11 dnr 2293-2012

BESLUT
                                                                         Datum                     Dnr                    Sid
                                                                         2013-06-11                2293-2012             1 (6)
Stf justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Kritik mot Polismyndigheten i Västerbottens län, som inte erbjudit en
                        person som omhändertagits för berusning möjligheten att underrätta
                        närstående om frihetsberövandet


                        Beslutet i korthet: Den som har omhändertagits för berusning ska som huvudregel få
                        tillfälle att underrätta närstående om var han eller hon befinner sig. Det är polisens sak att
                        på eget initiativ informera om och erbjuda den möjligheten. Om ordnings- eller säkerhetsskäl
                        hindrar att den omhändertagne själv tar kontakten, ska personen tillfrågas om han eller hon
                        vill att man från polisens sida lämnar underrättelsen. Det som förekommit ska
                        dokumenteras.

                        Polismyndigheten i Västerbottens län kritiseras för att inte ha uppfyllt sina skyldigheter i
                        frågan om underrättelse till närstående.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i Västerbottens
                        län. Han anförde bl.a. följande.

                        Han blev omhändertagen den 15 april 2012 enligt lagen (1976:511) om
                        omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Han ifrågasätter inte
                        omhändertagandet i sig utan hur han blev behandlad av polisen. Det våld som
                        användes vid tillfället var inte befogat. Ingen kan ha uppfattat honom som
                        aggressiv. Polisen vred hans högra hand, som opererats för ett tag sedan. Han bad
                        på sina bara knän att poliserna skulle byta till den andra handen. Det kändes som
                        att de gjorde så för att det skulle göra ont. På polisstationen insåg han att hans
                        fästmö behövde få reda på att han blivit omhändertagen, annars skulle hon kanske
                        gå ut och leta och få panik när han var försvunnen. Han bad nästan gråtande om att
                        få ringa till fästmön eller att polisen själv skulle ringa, men polisen vägrade. Han
                        blev också otrevligt bemött i samband med att han skulle släppas. Han anser vidare
                        att det var fel att en vän till honom [BB] blev omhändertagen vid tillfället.

## Utredning

Handlingar hämtades in från Polismyndigheten i Västerbottens län. I protokollet
                        över omhändertagandet finns antecknat att AA luktade sprit från andedräkten och




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                       Dnr 2293-2012       Sid 2 (6)




att anledningen till ingripandet var att han inte kunde ta hand om sig och antogs
utgöra en fara för sig själv. Vidare anges följande.

      AA har varit väldigt otrevlig mot entrépersonal på Allstar då han blev nekad inträde.
      AA blir vid flertalet tillfällen avvisad jämte PL 13 av o-vakt. Till slut blir AA
      omhändertagen enligt PL 13. När polis kommer på plats omvandlas PL 13 till LOB
      då AA är kraftfullt berusad och ej kan förstå de enklaste instruktioner. AA har svårt
      att göra sig förstådd i tal och upprepar sig hela tiden.
Av protokollet framgår att AA sattes in i arresten den 15 april 2012 kl. 02.05 och
frigavs kl. 08.45.

Polismyndigheten i Västerbottens län anmodades att göra en utredning och yttra sig
över vad som hade framförts i anmälan. Polismyndigheten (länspolismästaren CC)
anförde bl.a. följande.

      Berörda befattningshavares synpunkter angående ingripandet mot AA samt vistelsen i
      polisens arrestavdelning
      De aktuella befattningshavarna har ombetts att lämna en skriftlig redogörelse över
      sina iakttagelser i samband med det aktuella ingripandet.
      Polisassistent DD har i ett pm beskrivit hur de kallades till Allstars och hur de där
      fick kontakt med ordningsvakterna som beskrev sina iakttagelser av AA och [BB].
      DD beskriver att han försökte förklara för de båda att de skulle lämna platsen och
      anledningen till det, båda vägrade att inse och hörsammade inte uppmaningen från
      polismännen. Under diskussionen upprepar sig AA och [BB] flera gånger och
      uppvisar ett kraftfullt berusat tillstånd varför polismännen beslutade sig för att
      omhänderta dem enligt LOB. DD informerade båda om anledningen till
      omhändertagandet, både innan de sätter sig i polisbilen samt under färden in till
      polisstationen.
      Vidare beskriver DD hur AA avvisiterades och sedan fördes till en cell. Han
      beskriver att de med ett enkelt ledgrepp för honom till cellen, något ytterligare våld
      användes inte. Efter att AA satts in i cellen görs samma procedur, utan problem, med
      [BB].
      Angående att AA ska ha bett om att få ringa sin flickvän uppger DD att vare sig han
      eller de andra i patrullen fick någon sådan fråga av honom.
      Polisassistent EE beskriver att han inte var delaktig i omhändertagandet av AA, han
      talade med en person som sade sig vara kompis med den som ordningsvakterna
      omhändertagit. Under deras samtal ser EE hur hans kollegor omhändertar två
      personer och sätter in dem i polisbilen.
      Inne i arrestavdelningen avvisiterades de båda intagna och när den ena av dem ska
      föras till cellen uppger EE att den intagne då säger att han har ont i en av sina
      handleder och att han opererat den. EE anger att han var extra varsam med mannens
      handled samt att inget vridmoment sker med handleden. På väg till cellen skriker
      mannen högt något i stil med "akta handen" varpå EE svarar något liknande "men
      skärp dig, jag rör dig knappt".
      EE uppger vidare att han inte har någon minnesbild av att någon av de
      omhändertagna skulle ha bett om att få kontakta någon anhörig.
      Polisassistent FF uppger att polispatrullen beslutar sig för att omhänderta AA och
      [BB] enligt LOB och att de utför skyddsvisitation på dem och sedan placerar dem i
      polisbilen. Han uppger vidare att de använde ett obetydligt våld i samband med
      detta, de greppade runt handlederna för att säkerställa skyddsvisitationen.
      FF uppfattade att de båda omhändertagna skrattade och tyckte att polismännen
      gjorde sig löjliga som omhändertagit dem.
                                                                   Dnr 2293-2012     Sid 3 (6)




När det gäller förfrågan om att få ringa flickvännen uppger FF att han inte har någon
minnesbild av att ha fått en sådan fråga och att han i så fall brukar tillgodose en
sådan förfrågan om situationen inte gör det hela oskäligt.
Arrestantvakten GG skriver att hans minnesbild inte är den bästa av den aktuella
kvällen/natten, på grund av hög arbetsbelastning. Han beskriver vidare att det inte
gick att ha något vettigt samtal med de båda och att AA "inte kunde bete sig" på
morgonen trots att han "fått nyktra till sig" i cirka 7 timmar.
Kommissarie/vakthavande befäl HH uppger att när det gäller detta specifika ärende
kan han inte erinra sig om att mannen krävt att få ringa sin flickvän. Han anger
vidare att under vissa helger så kan ett 20–30-tal personer vara omhändertagna
varför det är svårt att minnas det aktuella fallet.
Jourhavande förundersökningsledare JJ skriver att han kom till arbetsplatsen på
morgonen och att han då beslutade om att AA skulle friges och att det var
arrestantvakten KK som skötte frigivandet.
Arrestantvakten KK uppger att han arbetade dagpass och fick i uppdrag att frisläppa
de personer som under natten omhändertagits enligt LOB. Han samtalade med AA
och som han minns det var han arg över att ha blivit omhändertagen. Han förklarade
för AA att om han skulle lugna ner sig så skulle frisläppandet av honom gå fortare
och att han skulle följa de ordningsregler som finns i arresten. AA gick med på
förutsättningarna men vägrade sedan att följa ordningsreglerna varför KK fann sig
tvungen att leda tillbaka honom till cellen. Han använde ett enkelt ledgrepp, AA gick
lugnt tillbaka till cellen och protesterade bara verbalt. KK uppger vidare att
eventuella skador på AA:s hand omöjligt kan ha uppstått i samband med att han
leddes tillbaka till cellen utan snarare kan ha uppkommit då AA under drygt 45
minuter under natten slog i den massiva ståldörren till sin cell.

Anmälan till Rikspolisstyrelsens internutredningsverksamhet
Den 12 juni 2012 överlämnades en anmälan gällande misshandel samt tjänstefel till
Rikspolisstyrelsens internutredningsverksamhet med anledning av uppgifterna i
remissen från JO. Tillsammans med anmälan överlämnades även den dokumentation
som fanns i det aktuella ärendet. T.f. chefsåklagare LL vid Riksenheten för polismål
beslutade att inleda förundersökning och det hölls målsägandeförhör med AA och
[BB].
Den 20 augusti 2012 beslutade LL att lägga ned förundersökningen med
motiveringen att ytterligare utredning inte kan förväntas leda fram till att brott
kommer att kunna styrkas.

Polismyndighetens bedömning
När det gäller AA:s påstående om att han inte fått tillfälle att underrätta sin fästmö
om omhändertagandet anser polismyndigheten inte att utredningen i ärendet visar att
AA uppgett detta till de befattningshavare som varit i kontakt med honom. Ingen av
de aktuella befattningshavarna har kunnat erinra sig att AA skulle ha framfört
önskemål om att få kontakta sin fästmö.
Även om ett sådant påstående skulle framförts vill polismyndigheten betona det som
stadgas i 3 § häktesförordningen, dvs. att en intagen ska få tillfälle att underrätta
närstående om var han eller hon befinner sig, om inte särskilda skäl talar emot det. I
detta sammanhang bör emellertid påpekas att omhändertagandet skedde under natten
mellan lördag och söndag och att det då förvarades ett flertal personer i
arrestavdelningen. Polismyndigheten vill betona att om det är många personer som
förvaras i polisens arrest, samt beroende på hur arbetssituationen ser ut, kan det vara
svårt att tillmötesgå de intagnas önskemål som att t.ex. få kontakta anhöriga även om
detta är något som vanligtvis kan ske.
                                                                       Dnr 2293-2012     Sid 4 (6)




      Polismyndigheten anser, mot bakgrund av vad som framkommit i ärendet, att det
      inte kommit fram något som visar att de vidtagna åtgärderna varit felaktiga eller att
      handläggningen på något annat sätt brustit.
AA kommenterade polismyndighetens yttrande. Han uppgav bl.a. att han kan peka
ut tre polismän som han hade ögonkontakt med och lugnt, sansat och gråtande
frågade om tillåtelse att få kontakta sin fästmö. Han bad också att poliserna själva
skulle ringa eller skriva ett sms, men de kunde ingenting göra.

Rättslig reglering
Förutsättningarna för omhändertagande av berusad
Den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att
han eller hon inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv
eller någon annan får omhändertas av polisman (1 § LOB). Polismannen ska så
skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Har omhändertagandet inte
redan upphört ska förmannen omedelbart pröva om åtgärden ska bestå.
(Se 5 § LOB.)

Underrättelse till närstående i sådana fall
Häkteslagen (2010:611) ska tillämpas på den som är intagen i polisarrest för förvar
(1 kap. 3 §). Det gäller exempelvis den som har omhändertagits enligt LOB (prop.
2009/10:135 s. 182). Enligt 3 § häktesförordningen (2010:2011) ska en intagen
som har berövats friheten på annan grund än misstanke om brott, i anslutning till
att han eller hon tas in i en förvaringslokal, få tillfälle att underrätta närstående om
var han eller hon befinner sig, om inte särskilda skäl talar mot det. (Se även artikel
24.8 i de europeiska fängelsereglerna.) I ett allmänt råd till bestämmelsen i
häktesförordningen anges att hänsyn till brottsoffer eller ett kontaktförbud kan
utgöra särskilda skäl mot att medge en person rätten att underrätta en viss
närstående (8 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för häkte,
KVFS 2011:2).

Underrättelse till närstående i vissa andra fall
Underrättelse till närstående om frihetsberövanden ska ske även vid
omhändertaganden på annan grund än berusning och i förundersökningar.

Bestämmelsen i 17 a § polislagen (1984:387) reglerar underrättelse till närstående
när någon är skyldig att stanna kvar hos polisen vid omhändertaganden enligt
polislagen och vissa andra lagar samt när någon har hämtats, medtagits eller annars
är skyldig att stanna kvar för förhör under förundersökning (se 23 kap. 7–9 §§
rättegångsbalken). Underrättelse ska enligt bestämmelsen lämnas om den
frihetsberövade begär det eller det annars finns skäl för det.

Bestämmelsen i 24 kap. 21 a § första stycket rättegångsbalken innebär att om
någon frihetsberövats genom gripande, anhållande eller häktning ska någon av den
frihetsberövades närmaste anhöriga eller annan närstående underrättas om
frihetsberövandet så snart det kan ske utan men för utredningen. Den
frihetsberövade behöver inte själv begära att underrättelse ska ske. Det är i stället
                                                                  Dnr 2293-2012    Sid 5 (6)




den ansvarige befattningshavaren som ska tillfråga den misstänkte om detta. Det är
normalt tillräckligt att en person underrättas. (Se JO 2012/13 s. 165.)

Dokumentation
Krav på dokumentation av vad som förekommer i frågan om underrättelse till
närstående följer, förutom av myndigheternas allmänna dokumentationsskyldighet,
av 27 § polislagen (prop. 2007/08:47 s. 21). I förundersökningar gäller dessutom
ett dokumentationskrav enligt 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948). (Jfr
även 5 § häktesförordningen om journalföring av verkställigheter.)

Bedömning
Syfte med underrättelse till närstående
Reglerna om underrättelse till närstående är avsedda att vara heltäckande för
situationer när någon berövas friheten av polisen. De innebär en viktig
rättssäkerhetsgaranti och tjänar ytterst syftet att vara ett skydd mot övergrepp från
det allmännas sida gentemot den frihetsberövade. Andra syften är att närstående
inte ska behöva oroa sig över vart den frihetsberövade tagit vägen och att den som
har frihetsberövats i många fall kan känna sig bättre till mods av vetskapen om att
någon närstående vet var han eller hon befinner sig. (Se prop. 2007/08:47 s. 18 f.
och JO 2012/13 s. 165.)

Polisens skyldigheter i fråga om underrättelse
Det nyss sagda innebär att så snart någon har frihetsberövats är utgångspunkten att
underrättelse till närstående ska lämnas. Det ligger i sakens natur att myndigheten
alltid, oavsett på vilken grund frihetsberövandet har skett, måste informera den
frihetsberövade om innebörden av bestämmelserna.

Enligt häktesförordningens bestämmelse ska den som har omhändertagits enligt
LOB och tas in i en förvaringslokal ges tillfälle att underrätta närstående om var
han eller hon befinner sig. Det är polisens sak att på eget initiativ informera om och
erbjuda den omhändertagne möjligheten att kontakta närstående. Skulle ordnings-
eller säkerhetsskäl hindra detta, ska man tillfråga den omhändertagne om han eller
hon vill att man från polisens sida lämnar underrättelsen (jfr JO 1980/81 s. 130).

En ordning som innebär att den omhändertagne tillfrågas om han eller hon vill att
underrättelse lämnas till närstående innebär inte att polisen behöver lägga ned
särskilt mycket arbete i saken. I första hand blir det fråga om att låta den
omhändertagne ringa ett telefonsamtal eller skicka ett sms. Det bör också, i
förekommande fall, vara upp till den omhändertagne att ange vem som ska
underrättas genom polisens försorg och på vilket nummer det kan ske. Eftersom det
är fråga om kortvariga omhändertaganden kan det i många fall vara tillräckligt med
ett kontaktförsök.

Dokumentation
Från rättssäkerhetssynpunkt är det väsentligt att uppgifter i frågan om underrättelse
till närstående dokumenteras. Det gäller exempelvis att information har getts till
                                                                    Dnr 2293-2012    Sid 6 (6)




den frihetsberövade och dennes inställning till underrättelse, samt att underrättelse
lämnats eller grunderna för att underrättelse inte lämnats.

Kritik mot polismyndigheten m.m.
Av utredningen framgår att polismyndigheten inte erbjöd AA möjligheten att
kontakta närstående och dokumenterade inte heller något i saken.
Polismyndigheten förtjänar kritik för detta.

Polismyndigheten anger att det kan vara svårt med hänsyn till resurssituationen att
tillmötesgå krav från intagna om att få kontakta närstående. Jag vill framhålla att
det inte är acceptabelt att resursbrist leder till att myndigheten prioriterar bort att
följa bestämmelser som tillkommit till skydd för den enskilde.

Vad AA anfört i övrigt föranleder inget uttalande från min sida.
