# Fråga om socialnämndens handläggning av ett ärende angående bistånd när den enskilde var psykiskt funktionshindrad och inte ville ha kontakt med socialtjänsten

JO 2000-11-14 dnr 23-1999

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                     Sid
                                                                           2000-11-14            23-1999                1 (5)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om socialnämndens handläggning av ett ärende angående
                        bistånd när den enskilde var psykiskt funktionshindrad och inte ville ha
                        kontakt med socialtjänsten


                        AA är född år 1961 och bor sedan hösten 1994 hemma hos sin far, BB, och sin
                        styvmor. Enligt uppgift från AA:s anhöriga var han psykiskt sjuk och bidrog därför
                        inte till sin försörjning vilket ledde till att familjens ekonomi var ansträngd. Sedan
                        anhöriga kontaktat socialnämnden bidrog den till AA:s försörjning från den 18
                        oktober 1996 till årsskiftet 1997/98.

                        Den 12 januari 1998 upplyste socialnämnden BB om att ärendet hade avslutats
                        eftersom AA inte hade kommit till socialförvaltningen på utsatt tid. AA hade
                        skriftligen undanbett sig all kontakt med socialförvaltningen. Sedan anhöriga på
                        nytt kontaktat socialförvaltningen beviljades AA försörjningsstöd under ytterligare
                        två månader. Efter det att anhöriga till AA ifrågasatt bl. a. varför det ekonomiska
                        biståndet hade upphört meddelade socialnämnden i juni 1998 BB per brev att den
                        för närvarande inte kunde göra mer i ärendet och att AA måste göra en ansökan om
                        socialbidrag för att det skulle kunna utbetalas. Socialnämndens beslut att inte
                        längre betala ut bistånd överklagades av BB till länsrätten.

                        I en anmälan till JO klagade CC, som är son till BB, på Socialnämnden i
                        Kristianstads kommun. Klagomålen avsåg att nämnden under lång tid underlåtit att
                        vidarebefordra överklagandet till länsrätten, att överklagandet inte hade diarieförts
                        och att nämnden upphört att betala ut bidrag till BB utan att något skriftligt besked
                        med motivering hade givits.

                        Anmälan remitterades till Socialnämnden i Kristianstads kommun för utredning
                        och yttrande. Nämnden överlämnade ett yttrande upprättat av enhetschefen DD vid
                        socialförvaltningen som sitt remissvar. I yttrandet anfördes följande.

                                  Hösten 1996 ansökte anhöriga till AA om ekonomiskt stöd till försörjning med
                                  anledning av att AA, som lider av psykisk sjukdom, sedan några år tillbaka bodde i
                                  föräldrahemmet och saknade inkomst. Hembesök gjordes 961016 och då
                                  handläggaren sammanträffade med AA:s fader och dennes hustru, som hittills
                                  försörjt sonen. Hon uppfattade fadern BB, trots att ingen formell fullmakt förelåg,
                                  som ombud för AA.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                                     Dnr 23-1999       Sid 2 (5)



      Handläggaren gjorde bedömningen att det förelåg ett hjälpbehov och beviljade AA
      ekonomiskt bistånd första gången 961018, vilket utbetalades till fadern, då han
      skötte AA:s ekonomiska angelägenheter. Socialförvaltningen gjorde också
      bedömningen att han, under de omständigheter som rådde, gjorde det på ett för AA
      bra sätt.
      Handläggaren var dock helt klar över att den grundläggande orsaken till den
      uppkomna situationen, var AA:s psykiska sjukdom. Han skulle troligen kunna få
      någon form av ersättning genom försäkringskassan och socialbidraget sågs som en
      lösning att hjälpa till i ett övergångsskede. För att få till stånd en kontakt med
      psykiatrisk sjukvård/försäkringskassa och på sikt få igång en ersättning från
      försäkringskassan grundad på sjukdomen, var också handläggaren i kontakt med
      läkare på vårdcentralen. Efter ett tag visade det sig att denne misslyckades att
      etablera någon kontakt med AA.
      Utbetalningarna av socialbidrag pågick i obruten följd t o m årsskiftet 97/98.
      Förhoppningen från socialförvaltningens sida var att någon närstående under tiden
      skulle nå bättre framgång än myndighetspersoner, att motivera AA till att söka hjälp
      både ekonomiskt och i form av sjukvård.
      I samband med ett handläggarebyte på socialförvaltningen i januari 1998, skulle en
      uppföljning av ärendet göras och AA kallades till ett möte. Han kom ej till mötet,
      varför ärendet avslutades i brist på beslutsunderlag. Detta meddelades fadern BB per
      telefon den 980112. I efterskott har emellertid bistånd utgått också för perioden
      980116- -0315. Detta för att försöka koppla in en ny resurs som socialförvaltningen
      förfogar över och som arbetar med psykiskt sjuka. Även detta misslyckades.

      BEMÖTANDE AV DE PUNKTER CC BEGÄRT NÄRMARE GRANSKNING AV ANG.
      SOCIALNÄMNDENS I KRISTIANSTADS KOMMUNS AGERANDE

      Vägran att vidareförmedla BB:s överklagan till Länsrätten i Skåne län.
      Överklagan inkom 980716. Enligt praxis tittade socialnämnden ännu en gång över
      ärendet för att ompröva beslutet och om möjligt ändra det i en för den sökande
      positiv riktning. Bl.a. träffade vi BB för att diskutera att han genom en fullmakt från
      sonen formellt skulle kunna bli ombud för honom. Efter en tid meddelade BB oss att
      försöket att få AA att skriva på en fullmakt misslyckats. Beslutet om avslag kvarstod
      alltså, men genom ett beklagligt misstag skickades sedan överklagan ej vidare till
      länsrätten. Detta gjordes först 990104, efter det att CC varit i kontakt med
      socialförvaltningen.

      Underlåta att informera BB om att socialnämnden ej skickade överklagan vidare till länsrätten.
      Se föregående redogörelse!

      • Inte diarieföra en överklagan med hänvisning till att denna berör en personakt.
      Handlingar som hör till enskilds personakt behöver inte registreras, vilket framgår
      av 5 § sekretessförordningen (1980:657).

      • Sluta betala ut ett bidrag såsom skedde vid årsskiftet 97/98 utan att avge ett skriftligt besked med
      motivering.
      BB meddelades per telefon, således muntligt, den 980112, att biståndet avslutades.
      Socialnämnden ansåg sig sakna beslutsunderlag för vidare utbetalningar, eftersom
      våra försök att komma i kontakt med AA misslyckats. BB uttryckte vid detta tillfälle
      inte önskemål om att erhålla beslutet i skriftlig form (FvL § 21).
      Socialnämnden i Kristianstads kommun beklagar således misstaget, att ej inom
      rimlig handläggningstid vidarebefordra besvärsskrivelsen till Länsrätten i Skåne län.
      I övrigt anser vi oss ha följt gällande lagstiftning.
CC yttrade sig över remissvaret.

Föredraganden inhämtade kompletterande upplysningar från 1:e socialsekreteraren
EE vid socialförvaltningen i Kristianstads kommun. JO tog del av
                                                                      Dnr 23-1999    Sid 3 (5)




socialförvaltningens akter rörande FF och BB för tiden fram till den 20 december
1999 och Länsrättens i Skåne län beslut den 10 februari 1999 i mål nr 55-99E.

I ett beslut den 14 november 2000 anförde JO André följande.

Handläggningen av biståndsärendet m.m.
Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620), SoL, har den som inte själv kan tillgodose
sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av
socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt
(annat bistånd) på de villkor som anges i 6 b–6 f §§ SoL. Som framgår av
bestämmelsen har den enskilde i första hand ansvaret för sin försörjning. Detta
innebär t.ex. att om han saknar arbete för att kunna försörja sig, skall han i princip
stå till arbetsmarknadens förfogande och aktivt försöka få ett arbete för att ha rätt
till bistånd. Undantag från kravet att den enskilde skall söka arbete för att på så sätt
kunna försörja sig och sin familj gäller bl.a. om den enskilde på grund av sjukdom
inte kan arbeta.

Som regel utges bistånd efter det att den enskilde själv har vänt sig till nämnden för
att söka om sådan hjälp. Det förekommer även att en utomstående vänder sig till
nämnden för att göra den uppmärksam på att någon kan vara i behov av bistånd. I
ett sådant fall har nämnden ofta anledning att kontakta den som eventuellt behöver
insatser från socialtjänsten för att klarlägga saken. Om den enskilde därvid avvisar
nämndens erbjudande om hjälp är nämnden i princip förhindrad att vidta någon
ytterligare åtgärd. Jag bortser härvid från fall då det kan föreligga skäl för
tvångsåtgärder enligt t.ex. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga. Jag vill i sammanhanget erinra om det särskilda ansvar som socialnämnden
har för personer med psykiska funktionshinder enligt 21 och 21 a §§ SoL. I
nämndens ansvar enligt de reglerna ligger bl.a. att genom uppsökande verksamhet
motivera en enskild som behöver hjälp att ta emot sådan.

Såvitt framgår av utredningen i ärendet här finns det skäl att anta att AA hade ett
sådant psykiskt funktionshinder att han inte kunde försörja sig genom eget arbete.
Han hade därför i princip rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning.
Nämnden hade också under en längre tid utgett ekonomiskt bistånd avseende AA:s
försörjning. Ersättningen hade betalats ut till AA:s far BB. Det synes föreligga
olika uppfattningar om vem som hade beviljats biståndet, BB eller AA Nämnden
har anfört att BB ansetts vara ombud för AA men att det varit AA som beviljats
biståndet.

## Utredning

Utredningen ger vid handen att det förhåller sig så som nämnden beskrivit i sitt
yttrande. Däremot har jag förståelse för att BB har kunnat uppfatta situationen på
så sätt som han beskrivit. Det kan i efterhand ifrågasättas om förvaltningen
måhända borde ha lämnat tydligare information till BB om att det varit AA som
beviljats biståndet men att biståndet av andra skäl betalades ut till BB.
Omständigheterna är dock inte sådana att det förefaller möjligt att nu i detalj utreda
vilka diskussioner som fördes mellan BB och handläggaren när AA beviljades
biståndet första gången eller om frågan diskuterades senare under ärendets
handläggning.
                                                                      Dnr 23-1999   Sid 4 (5)




I samband med att handläggningen övertogs av en annan handläggare vid
socialförvaltningen uppkom fråga om AA:s rätt till fortsatt bistånd. AA
medverkade dock inte vid utredningen och ärendet avslutades. BB underrättades i
efterhand om detta. Någon diskussion med BB fördes dock inte inför nämndens
ställningstagande. Detta framstår naturligtvis som märkligt med hänsyn till att
nämnden under en längre tid ansett att BB varit ombud för AA. Om nämnden
funnit att BB inte längre kunde godkännas som ombud för AA, borde han i god tid
ha underrättats härom så att han kunnat vidta olika åtgärder för att kunna bistå sin
son vid dennes kontakt med socialförvaltningen.

När AA vägrade medverka vid utredningen och inte heller sökte om bistånd
uppstod en inte helt okomplicerad situation. Det framstår som ostridigt att AA inte
kunde erhålla arbete och därför inte kunde bidra till sin försörjning men att han
vägrade söka bistånd. Det kan naturligtvis diskuteras om AA borde få sin
försörjning ordnad på annat sätt än genom bistånd enligt socialtjänstlagen, t.ex.
genom någon förmån enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Eftersom AA
vägrade att diskutera den saken med socialförvaltningen var det dock, åtminstone
för tillfället, inte någon framkomlig väg. Resultatet blev att AA ställdes utan hjälp
från socialtjänsten. Mot bakgrund av kommunens yttersta ansvar för att de som
vistas i kommunen får den hjälp och det stöd de behöver var den situationen
naturligtvis inte tillfredsställande. Enligt vad jag nyss anfört kan jag dock inte finna
att socialnämnden kan anses ha handlat formellt fel när nämnden underlät att
fortsätta utge bistånd till AA eftersom denne tillbakavisade nämndens erbjudande
om bistånd.

Med hänsyn till AA:s agerande vill jag erinra om bestämmelsen i 42 § andra
stycket socialtjänstförordningen (1981:750) där det sägs bl.a. att nämnden till
överförmyndaren skall anmäla om nämnden finner att god man eller förvaltare
enligt föräldrabalken bör förordnas för någon. Enligt en från förvaltningen
inhämtad uppgift har man haft kontakt med överförmyndaren i ärendet. Någon
dokumentation av de kontakterna finns inte i akten och det är därför oklart vilka
uppgifter som lämnades till överförmyndaren. Avsaknaden av dokumentation i
denna del är en uppenbar brist i ärendet. Det är inte möjligt för mig att på grundval
av utredningen uttala mig om huruvida det fanns skäl att förordna god man för AA.
Omständigheterna var dock sådana att mycket talar för att en formell anmälan till
överförmyndaren borde ha gjorts.

Utredningen ger vid handen att nämnden inte hade några kontakter med AA sedan
biståndsärendet hade avslutats. Jag har ovan pekat på det ansvar som
socialnämnden har för personer med psykiska funktionshinder. Även med
beaktande av AA:s negativa inställning gentemot socialtjänsten anser jag att
socialnämnden brustit i sin skyldighet enligt SoL att bedriva uppsökande
verksamhet. Nämnden borde enligt min mening ha tillsett att en kontinuerlig
kontakt upprätthölls med AA och att erforderliga insatser vidtogs i syfte att
motivera AA att ta emot stöd och hjälp.

BB överklagade nämndens beslut att inte längre betala ut bistånd till länsrätten. Jag
behandlar nämndens hantering av överklagandeskriften nedan. I sitt beslut den 10
                                                                  Dnr 23-1999     Sid 5 (5)




februari 1999 i mål nr 55-99E avvisade länsrätten överklagandet och anförde bl.a.
följande. Socialnämndens beslut att inte längre betala ut bistånd till AA har inte
föregåtts av någon ansökan om bistånd. Beslutet innebär däremot en information
om vad som förutsätts för att en fråga om fortsatt bistånd skall kunna prövas.
Socialnämndens beslut är inte av den art att det kan överklagas enligt 73 §
socialtjänstlagen.

Utgången i länsrätten bör inte ha kommit som någon överraskning för nämnden.
Jag vill därför ifrågasätta om inte nämnden måhända borde ha anmodat BB att själv
ansöka om bistånd för de kostnader han hade för AA. Om nämnden ansett att
sådant bistånd inte kunnat utgå hade nämnden haft att avslå ansökan. Jag vill här
inte uttala mig om huruvida ansökan borde ha avslagits eller bifallits. Om nämnden
hade avslagit ansökan om försörjningsstöd hade dock BB fått möjligheten att få
frågan om sin rätt till bistånd prövad av domstol.

Socialnämndens handläggning av överklagandeskriften
Nämndens prövning i formellt hänseende av ett överklagande skall endast avse om
det har kommit in i rätt tid. Övriga frågor, som t.ex. ett besluts överklagbarhet,
ankommer det på länsrätten att pröva. Nämnden har alltså haft att hantera
överklagandet i sedvanlig ordning.

Den tid som det tog innan överklagandeskriften överlämnades till länsrätten var
uppenbarligen alltför lång. Nämnden kan därför inte undgå kritik i denna del.

Diarieföring av överklagandeskrift
För en allmän handling gäller enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100), SekrL,
att den skall registreras om den innehåller uppgift som omfattas av sekretess.
Regeringen får emellertid, om särskilda skäl föreligger, föreskriva undantag från
registreringsplikten i fråga om handlingar av visst slag som förekommer i
betydande omfattning. Ett sådant förordnande finns för socialnämnderna. I 5 §
sekretessförordningen (1980:657) föreskrivs sålunda med stöd av 15 kap. 1 §
SekrL bl.a. att socialnämnderna är befriade från registreringsskyldigheten
beträffande handlingar som hör till enskildas personakter. En överklagandeskrift
rörande ett enskilt ärende är en sådan handling.
