# Kritik mot två rådmän vid Eksjö tingsrätt för utformningen av domskälen i mål om vårdnad om barn m.m.

JO 2017-05-15 dnr 2301-2016

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                    Sid
                                                                         2017-05-15            2301-2016             1 (5)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot två rådmän vid Eksjö tingsrätt för utformningen av
                        domskälen i mål om vårdnad om barn m.m.


                          Beslutet i korthet: Vid JO:s inspektion av Eksjö tingsrätt den 5–7 april 2016
                          uppmärksammades sju tvistemålsdomar som gällde vårdnad om barn m.m. I dessa
                          domar hade rätten angett att underlaget för prövningen var handlingarna eller akterna
                          i målen och vad som i övrigt hade framkommit vid huvudförhandlingarna.
                          I JO:s beslut får de två rådmän som var ansvariga för domarna kritik för att
                          utformningen av domskälen är missvisande i förhållande till den s.k.
                          omedelbarhetsprincipen i 17 kap. 2 § rättegångsbalken, eftersom domarna ger intryck
                          av att rätten grundade domarna på mer än vad som hade förekommit vid
                          huvudförhandlingarna.

## Initiativet

Under min inspektion av Eksjö tingsrätt den 5–7 april 2016 uppmärksammades
                        sju tvistemålsdomar som gällde vårdnad om barn m.m. I dessa domar hade
                        domstolen på olika sätt angett att underlaget för rättens prövning var
                        handlingarna eller akten i målet och vad som i övrigt framkommit vid
                        huvudförhandlingen i målet.

                        Jag beslutade att utreda tingsrättens handläggning av målen i ett särskilt ärende.

## Utredning

Dagboksbladen, anteckningarna från huvudförhandlingarna och domarna i
                        tvistemålen samt en dom och ett slutligt beslut från Göta hovrätt tillfördes JO:s
                        akt.

                        Av handlingarna framgick att samtliga mål hade avgjorts efter
                        huvudförhandling i tingsrätten. I fem av målen var rådmannen AA rättens
                        ordförande, och i två av målen var rådmannen BB rättens ordförande.

                        Eksjö tingsrätt uppmanades att lämna upplysningar om och yttra sig över hur
                        handläggningen av målen förhöll sig till regleringen i 17 kap. 2 §
                        rättegångsbalken, RB. Tingsrätten skulle vidare redovisa sin bedömning av det
                        som kommit fram.



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                       Dnr 2301-2016        Sid 2 (5)




Tingsrätten (lagmannen CC) lämnade följande remissvar tillsammans med två
yttranden från rådmännen AA och BB:

      Enlig 17 kap. 2 § l st. l meningen RB ska domen, om huvudförhandling har
      hållits, grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Denna
      bestämmelse är tillämplig även i familjemål som avgörs efter huvudförhandling.
      I mål om vårdnad, boende och umgänge ska barnens bästa vara avgörande för
      alla beslut. Rätten ska se till att dessa frågor blir tillbörligt utredda och får
      självmant hämta in bevisning och på annat sätt berika processmaterialet. För att
      sådant material ska få utgöra underlag för tingsrättens dom i mål där
      huvudförhandling har hållits, måste det emellertid ha lagts fram för parterna och
      rätten i dess helhet vid huvudförhandlingen genom föredragning eller genom
      hänvisning till handlingarna, alternativt genom komplettering av utredningen på
      lämpligt sätt med stöd av 43 kap. 14 § RB.
      Vilken rättsuppfattning i dessa frågor de lagfarna domare har som deltagit i
      rätten i de ifrågavarande målen framgår av deras respektive yttrande. Inget
      konkret har framkommit som tyder på att någon av de domar som meddelats
      grundar sig på processmaterial som inte har lagts fram för rätten och parterna vid
      huvudförhandlingen på något av de i rättegångsbalken föreskrivna
      tillvägagångssätten. De formuleringar i tingsrättens domar som JO har berört i
      sin begäran om upplysningar och yttrande är emellertid mindre väl valda,
      eftersom de ger intryck av att så skulle kunna vara fallet.
Rådmannen AA uppgav följande:

      Enligt 17 kap. 2 § RB ska dom i mål som avgörs efter huvudförhandling grundas
      på vad som förekommit under huvudförhandlingen.
      Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och
      umgänge, 6 kap. 2 a § föräldrabalken, FB. Detta innebär att det inte finns några
      andra intressen som kan gå före barnets bästa, jfr prop. 1997/98:7 s. 103 ff.
      Barnets bästa har således företräde framför bl.a. parternas intressen. Trots detta
      har den person vars intressen ska vinna företräde, nämligen barnet, egentligen
      inget inflytande över vad som händer under huvudförhandlingen. Det måste
      därför vara domstolens uppgift att bevaka barnets intressen, och domstolen har
      därmed också en utredningsskyldighet i dessa mål enligt 6 kap. 19 § FB.
      För att domstolen på ett korrekt sätt ska kunna tillvarata barnets intressen krävs,
      enligt min mening, att underlaget för rättens prövning inte inskränker sig till vad
      parterna anfört och åberopat under huvudförhandlingen, med större eller mindre
      processuell skicklighet, utan hela det material som finns i akten bör omfattas av
      tingsrättens prövning, precis som i de fall där målet avgörs på handlingarna.
      Mot bakgrund av ovan nämnda utredningsskyldighet har rätten möjlighet att
      under huvudförhandlingen ta upp den bevisning som rätten finner lämplig. Om
      bevisningen är skriftlig kan detta ske genom hänvisning till handlingarna enligt
      43 kap. 8 § RB. Det är rättens ledamöter som avgör hur och när de ska ta del av
      detta material (jfr Kommentar till rättegångsbalken, sid. 43:19) och detta kan
      således ske under överläggningen.
      Regelmässigt brukar jag inledningsvis vid huvudförhandlingarna kortfattat gå
      igenom vad som hänt i målet och de interimistiska beslut som kan ha fattats. Jag
      har dock inte tydligt klargjort för parterna att hela akten, utom kallelser och
      liknande handlingar som inte innehåller information i sak, ska utgöra
      processmaterial enligt ovan nämnda bestämmelser, vilket jag borde ha gjort.
      Eftersom inget av det som finns i akten torde ha varit okänt för någon av parterna
      tror jag dock inte att denna brist i praktiken har medfört någon rättsförlust för
      någon. Jag kan härvid konstatera att av de fem domar som JO begärt mitt
      yttrande över, har endast en överklagats, och hovrätten fastställde i detta mål
      tingsrättens dom. Oavsett vilket kommer jag dock fortsättningsvis inför parterna
                                                                       Dnr 2301-2016         Sid 3 (5)




      att vara helt tydlig vad gäller vilka handlingar som genom hänvisning enligt
      43 kap. 8 § RB ska utgöra processmaterial.
Rådmannen BB uppgav följande:

      Bestämmelsen i 17 kap. 2 § l st. RB medför en del problem och svårigheter vid
      handläggningen av familjemål, eftersom bestämmelsen ska tillämpas
      tillsammans med principen om barnets bästa (den allt överordnade principen i
      mål av detta slag) och officialprincipen. Det är inte ovanligt i familjemål, att en
      part uppträder utan juridiskt skolat ombud och barnet har inte alltid någon
      egentlig företrädare. Det är svårt att finna skäl för att rätten, vid en
      huvudförhandling, ska behöva sitta och pricka av i en checklista, i syfte att inte
      riskera att bryta mot bestämmelsen i 17 kap. 2 § l st. RB. Bestämmelsen är
      dessutom inte tillämplig vid den, för barnet, nog så viktiga prövningen av ett
      interimistiskt yrkande (se 17 kap. 2 § 2 st. RB, jfr. 17 kap. 12 § RB), vilket redan
      det visar att bestämmelsen i 17 kap. 2 § l st. RB saknar bärkraft i familjemål.
      Vad som nu sagts är dock närmast synpunkter de lege ferenda. För att undvika
      problem som beskrivits ovan, säger jag regelmässigt till parterna, vid
      inledningen av en huvudförhandling (i familjemål), att allt material i sak i akten,
      av rätten betraktas som processmaterial och anses föredraget (nämnden har i
      förväg fått relevant material i skrift eller muntligen). Parterna upplyses om att de
      endast behöver peka på vad de anser särskilt viktigt i det skriftliga underlaget.
      Jag använder mig alltså av officialprincipen och undviker på så sätt att viktig
      information som kan ha betydelse för barnets bästa, glöms bort under
      huvudförhandlingen (av parter eller av rätten).

Rättslig reglering
Enligt 6 kap. 19 § första stycket föräldrabalken, FB, ska rätten se till att frågor
om vårdnad m.m. blir tillbörligt utredda. Sådana mål är indispositiva, dvs. det är
inte tillåtet för parterna att träffa förlikning. Till skillnad från vad som gäller i
dispositiva tvistemål, där förlikning är tillåten, har rätten vissa möjligheter att
grunda domen på andra omständigheter än dem som parterna har åberopat
(17 kap. 3 § andra meningen RB). Rätten kan också ha möjlighet att skaffa fram
bevisning som parterna inte själva har åberopat (35 kap. 6 § andra meningen RB).

Denna friare ställning för rätten när det gäller att berika processmaterialet
motsvaras emellertid inte av några förenklingar i sättet att förbereda och avgöra
målet. Det är i princip samma regler som gäller oberoende av om målet är
dispositivt eller indispositivt. Ett vårdnadsmål ska alltså precis som andra
tvistemål förberedas enligt reglerna i 42 kap. RB innan det kan avgöras. Viktigt
är förstås, vid sidan av att klargöra vilka yrkanden och invändningar som
parterna har, att reda ut vilka omständigheter som parterna åberopar. Under
förberedelsen ska rätten vidare klarlägga vilka bevis som ska läggas fram och
vad som ska styrkas med varje bevis. Huvudregeln enligt 35 kap. 6 § RB är att
det är parterna som ansvarar för bevisningen, men rätten har som nämnts viss
möjlighet att själv föra in bevisning i målet. En rätt utövad materiell
processledning utesluter många gånger behovet av att rätten agerar självmant i
fråga om inhämtande av bevisning (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, oktober
2016, Zeteo, kommentaren till 35:6). Om rätten skulle överväga att självmant
föra in bevisning i målet ska den saken självfallet tas upp med parterna under
                                                                   Dnr 2301-2016      Sid 4 (5)




förberedelsen. Under förberedelsen ska rätten också ta ställning till om viss
bevisning inte får åberopas (se t.ex. 35 kap. 14 § RB).

När förberedelsen är avslutad ska det stå klart vad som yrkas samt vilka
omständigheter som åberopas och vilka bevis som ska läggas fram. Enligt
huvudregeln i 42 kap. 18 § RB ska tvistemål avgöras efter huvudförhandling.
Och enligt 17 kap. 2 § första stycket första meningen RB ska domen i målet
grundas på vad som har förekommit vid huvudförhandlingen. Det är en reglering
som skiljer sig från vad som enligt 17 kap. 2 § andra stycket RB gäller när ett mål
enligt RB avgörs utan huvudförhandling samt från 30 § första stycket
förvaltningsprocesslagen (1971:291) och 27 § första stycket lagen (1996:242)
om domstolsärenden. Enligt dessa bestämmelser ska rättens avgörande grundas
på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt förekommit i målet
respektive ärendet. Man brukar säga att 17 kap. 2 § första stycket första
meningen RB ger uttryck för den s.k. omedelbarhetsprincipen. Den innebär att
sådant processmaterial som inte har åberopats eller införts vid
huvudförhandlingen men som ändå finns tillgängligt för rätten, t.ex. från
förberedelsen, inte får ligga till grund för rättens avgörande (Fitger m.fl., a.a.,
kommentaren till 17:2).

Omedelbarhetsprincipen är, i enlighet med uttalanden i RB:s förarbeten,
uppmjukad när det gäller vissa mer omfattande dokument som inte alltid
behöver läsas upp i sin helhet för att få beaktas av rätten. Dessutom finns numera
möjlighet att presentera yrkanden, sakframställning och bevisning genom
hänvisning till handlingar i målet om rätten finner det lämpligt (43 kap. 7 §
fjärde stycket och 8 § tredje stycket RB). Frågan om hänvisningar ska tillåtas
bör normalt diskuteras under förberedelsen (prop. 2004/05:131 s. 245 f.). När
rätten håller huvudförhandling får det inte råda någon tvekan om vad parterna
yrkar eller vilka omständigheter de åberopar och vilka bevis som ska läggas
fram. Det bör också vara klarlagt om skriftliga bevis ska föredras eller om de
ska läggas fram genom hänvisning.

Bedömning
AA och BB förklarar i sina yttranden till JO att hänsynen till barnens bästa i
vårdnadsmålen bör påverka rättens handläggning av målen. Det är riktigt, och i
föregående avsnitt har jag redovisat några processuella regler som är speciella
för indispositiva mål, exempelvis vårdnadsmål, och som ger rätten möjlighet att
självmant berika processmaterialet på ett sätt som inte är möjligt i dispositiva
mål. Men i övrigt gäller i princip samma rättegångsregler för indispositiva mål som
för andra mål.

Rätten ska alltså förbereda målet så att parterna när huvudförhandlingen hålls
vet vad som yrkas, vilka omständigheter som åberopas och vilka bevis som ska
läggas fram. Parterna ska dessutom veta att rätten kommer att grunda sitt
avgörande på det som har förekommit vid förhandlingen. Dessa regler har inte
tillkommit av en slump utan på grund av att lagstiftaren har ansett att det är ett
                                                                       Dnr 2301-2016        Sid 5 (5)




sätt att handlägga målen som tillgodoser kraven på rättssäkerhet genom att ge
varje part möjlighet att förbereda sin argumentation och att ta fram egen
utredning. Naturligtvis är en domare skyldig att följa reglerna även när han eller hon
handlägger ett vårdnadsmål. Det hindrar självfallet inte att domaren också
uppfyller sin skyldighet att se till att målet blir tillbörligt utrett enligt 6 kap. 19 §
första stycket FB.

Det som står i de sju granskade domarna om att underlaget för rättens prövning
var handlingarna eller akten i målet och vad som i övrigt hade framkommit vid
huvudförhandlingen beskriver inte ett lagligt sätt att handlägga målen.
Formuleringen ger intryck av att rätten efter huvudförhandlingen fritt kommer att
botanisera i akten för att få underlag till domen. Sådana är alltså inte reglerna.

Tingsrätten har i sitt svar till JO skrivit att inget konkret har kommit fram som
tyder på att någon av de domar som meddelades grundar sig på processmaterial som
inte lagts fram för rätten och parterna vid huvudförhandlingen. Visserligen har
varken AA eller BB yttrat sig i denna fråga, men jag finner inte skäl att göra
någon annan bedömning än tingsrätten. Jag nöjer mig därför med att kritisera AA
och BB för de missvisande formuleringarna i domarna.

Avslutningsvis vill jag föra fram att jag är bekymrad över innehållet i AA:s och
BB:s yttranden till JO. Tingsrätten skriver i sitt yttrande att det framgår av deras
yttranden vilken rättsuppfattning AA och BB har. Och trots att både AA och BB
rimligen måste ha funderat över förfarandereglerna med anledning av JO:s
remiss förefaller båda anse att allt material i akten ska vara processmaterial och att
det är en godtagbar ordning att inleda huvudförhandlingen med att upplysa
parterna om det. Ett sådant förfaringssätt stämmer emellertid inte med lagen.

Det är under målets förberedelse som det ska klarläggas vilken bevisning
parterna åberopar, om rätten ska utnyttja möjligheten att självmant inhämta
bevisning, om skriftlig bevisning ska läggas fram genom föredragning eller
hänvisning och om det finns skäl att avvisa bevisning. Det är varken en laglig
eller rättssäker ordning att hoppa över detta led i handläggningen och
slentrianmässigt hänvisa till akten.

Jag förutsätter att AA och BB i fortsättningen följer RB:s regler vid
handläggningen av tvistemål, även när det gäller indispositiva sådana.

Ärendet avslutas.
