# Kritik mot två poliser för att inte ha levt upp till polisförordningens krav på hur en polisman ska uppträda vid en kontakt med allmänheten

JO 2026-02-27 dnr 2319-2025

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr
                                                                   2026-02-27               2319-2025              Sid 1 (5)



Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                   Kritik mot två poliser för att inte ha levt upp till polisförordningens
                   krav på hur en polisman ska uppträda vid en kontakt med
                   allmänheten


                    Beslutet i korthet: En lördagskväll knackade två poliser på hemma hos en man. De
                    har i JO:s utredning uppgett att de bedrev ett brottsförebyggande arbete och bl.a. ville
                    hämta in information om bedrägerier som begåtts i området. Poliserna frågade efter
                    mannens personnummer och gjorde en registerslagning på honom. De förflyttade sig
                    därefter in i bostaden.
                    JO konstaterar att omständigheterna inte var sådana att det fanns förutsättningar för
                    poliserna att fråga efter mannens personnummer och ännu mindre att göra en
                    registerslagning. Utredningen är inte tillräcklig för att JO ska kunna uttala sig om
                    huruvida regeringsformens skydd mot husrannsakan har överträtts. JO bedömer dock
                    att det rör sig om ett gränsfall.
                    JO uttalar att om ett brottsförebyggande och kontaktskapande arbete ska bedrivas
                    genom uppsökande av människor i deras hem torde det ställa stora krav på polisers
                    lyhördhet och uppträdande. Risken är i annat fall att det kan uppfattas som
                    trakasserier eller ett obefogat intrång i den privata sfären, vilket kan medföra ett
                    bristande förtroende för Polismyndigheten. Poliserna kritiseras för att inte ha levt upp
                    till polisförordningens krav på hur en polisman ska uppträda vid en kontakt med
                    allmänheten.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 2 mars 2025 förde AA fram klagomål mot
                   Polismyndigheten. Klagomålen avsåg en händelse den 25 januari 2025 då två
                   poliser knackade på hemma hos honom sent på kvällen.

                   AA uppgav bl.a. följande. Poliserna höll för nyckelhålet när de knackade på och
                   när han öppnade dörren sa de att de var där för att informera om bedrägerier i
                   området. Därefter krävde poliserna att han skulle uppge sitt personnummer. Den
                   ena polisen påstod att han var dömd för narkotikabrott och att de därför ville
                   ”kika runt” i hans bostad. Under press och utan att vara medveten om sina
                   rättigheter gick han med på att poliserna gick in. I bostaden lyste poliserna med
                   ficklampor samt öppnade skåp och luckor utan hans samtycke. En vän som
                   befann sig i bostaden ombads också uppge sin identitet.



    Riksdagens ombudsmän     Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                    E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                          Dnr 2319-2025        Sid 2 (5)




Utredning
JO begärde att Polismyndigheten skulle yttra sig över det som fördes fram i
anmälan. Polismyndigheten (juristen BB) yttrade sig den 22 augusti 2025, efter
att upplysningar lämnats av berörda befattningshavare.

Av myndighetens yttrande och handlingarna i övrigt framgår bl.a. följande.

Den dokumentation som finns i ärendet är en händelserapport rubricerad
”kontroll person/fordon” av vilken det framgår att polisassistenterna CC och
DD befann sig på den aktuella adressen den 25 januari 2025 mellan klockan
20.46 och 21.03. Det framgår inte av händelserapporten vad syftet med besöket
var eller vad som skedde.

Polismyndigheten redogjorde för upplysningar från CC enligt följande.

      Det stämmer att han och DD var på den aktuella adressen och samtalade med
      AA, men han delar inte AA:s upplevelse. Varken han eller DD höll för något
      titthål när DD knackade på AA:s dörr. När de frågade om AA:s personnummer
      ställde de inga krav och tvingade honom inte till något. De frågade om
      personnumret och AA uppgav det för dem. Om AA på något sätt känt sig
      obekväm med att lämna personnumret hade poliserna inte motsatt sig detta på
      något sätt.
      De frågade AA om det var okej att gå in och fortsätta samtalet inne i AA:s
      lägenhet. Detta gjordes av hänsyn gentemot AA. AA gick med på att de gick in i
      lägenheten. Om AA inte hade velat att de gick in hade de respekterat det. Han
      upplevde att de hade en bra kontakt och ett öppet klimat ...
      När de såg att AA tidigare dömts för narkotikabrott la de ingen vikt vid det annat
      än att de samtalade kring det. De misstänkte inte AA för något brott och hade
      inget syfte att kika runt i lägenheten eller att misstänka eller lagföra AA. Syftet
      var bara att arbeta informationsinhämtande och kontaktskapande och samtala
      med boende på adressen. Inne i lägenheten var det mörkt och för att kunna
      samtala och kunna ha ögonkontakt med AA hade de pannlamporna på. Det som
      AA påstår om att han och DD kikade runt i lägenheten eller öppnade skåp och
      dylikt stämmer inte. När man går in i en bostad är det som polis en självklarhet
      att inte stirra ner i golvet utan man ser sig omkring, men inte på ett sådant sätt att
      man lyfter saker, flyttar runt eller aktivt letar efter något.
      Han vill förtydliga att inga tvångsmedel användes mot AA eller hans vän. Hade
      tvångsmedel använts hade AA delgetts misstanke och de hade även förklarat att
      de genomförde en husrannsakan och varför samt upprättat en anmälan. AA och
      hans vän hade i sådana fall inte fått röra sig fritt under tvångsmedlet, och de hade
      fått sitta i olika delar av lägenheten. […] De dokumenterade inget om detta
      eftersom det inte fanns något att skriva.
      –––
      Att de samtalade med AA om att han dömts för narkotikabrott är inget ovanligt.
      Samtalet om AA:s tidigare förekomster utgjorde en väldigt liten del av samtalet.
      Huvudsakligen pratade de om bedrägerierna i området, om han känner sig trygg i
      området och hur han upplever klimatet i staden. De gick inte in hos AA för att
      samtala om narkotika.
Polismyndigheten redogjorde därefter för upplysningar från DD enligt följande.

      Han delar inte AA:s upplevelse av vad som hände när han knackade på dörren
      och AA kom ut. AA har uppgett att han möttes av två poliser, men inledningsvis
      var det bara han själv. AA påstår att polisen var där för att informera om
                                                                         Dnr 2319-2025        Sid 3 (5)




      bedrägerier men han och CC var där för att inhämta information om bedrägerier.
      Han blev förvånad över AA:s upplevelse då han själv uppfattade det som att de
      fick en väldigt bra kontakt och hade ett gott samtal.
      AA:s påstående att han krävdes på identitetsuppgifter stämmer inte. Han och CC
      frågade om personnummer precis som vanligt och AA uppgav det på en gång
      och ifrågasatte inte deras fråga. Han är medveten om att de inte hade rätt att
      kräva honom att lämna identitetsuppgifter, och det gjorde de absolut inte.
      När de hade samtalat med AA ett tag, och sett att han tidigare dömts för
      narkotikabrott, frågade de om de kunde fortsätta prata inne hos AA, av respekt
      för AA. Det kan vara känsligt att i ett trapphus prata om att man tidigare blivit
      dömd. AA svarade att de kunde gå in till honom. Han var inte ifrågasättande till
      detta. De hade inga misstankar mot AA utan var bara där för att samtala. [– – –]
      När de klev in i lägenheten var det väldigt mörkt och nerdraget ... I soffan satt
      AA:s kompis som också uppgav sin identitet. AA och hans kompis hade fritt
      spelrum i lägenheten, hade sina telefoner uppe och gick runt i lägenheten helt
      fritt. […] Han och CC öppnade inte heller några skåp eller dylikt.
      –––
      Syftet den i ärendet aktuella kvällen var att informationsinhämta om bedrägerier
      riktade mot äldre personer. Även om det initiala syftet var att
      informationsinhämta kring bedrägerier kan de inte blunda för tidigare
      brottslighet. Som polis är det viktigt att, om personen själv vill, prata om tidigare
      brottslighet och fråga vad som hände eller om det fortfarande är något man håller
      på med.
Polismyndigheten redogjorde för rättslig reglering och redovisade därefter
följande bedömning.

      CC och DD har uppgett att de befann sig i den aktuella trappuppgången för att
      knacka dörr, för att informationsinhämta om bedrägerier i området och på så sätt
      arbeta brottsförebyggande. Polismyndigheten har inga synpunkter på det sättet
      att arbeta, utan det får anses förenligt med såväl interna riktlinjer som med det
      som stadgas om polisens uppdrag i 2 § polislagen.
      Enligt Polismyndigheten ger utredningen inte stöd för att polisen genomförde
      några undersökningsåtgärder i bostaden eller hade sådant undersökningssyfte
      som krävs för att det ska anses vara fråga om en husrannsakan enligt 28 kap. 1 §
      RB [rättegångsbalken, JO:s anm.] (jfr bl.a. JO 1990/91 s. 80 [dnr 2254-1988,
      JO:s anm.]).
      Nästa fråga blir om poliserna, genom att fråga om de fick komma in och samtala
      med AA i hans bostad, gjort ett sådant ”liknande intrång” som enligt 2 kap. 6 §
      RF [regeringsformen, JO:s anm.] kräver stöd i lag. Enligt Polismyndigheten ger
      inte utredningen stöd för att det varit fråga om ett sådant liknande intrång som
      avses i den aktuella bestämmelsen. Vid denna bedömning har Polismyndigheten
      bl.a. beaktat vad polismännen anfört om syftet med samtalet och besöket, att det
      inte varit fråga om något förhör med AA och att AA inte var misstänkt för något
      brott. Att poliserna översiktligt kontrollerade lägenheten i samband med att de
      gick in hos AA ändrar inte denna bedömning (jfr JO:s beslut den 22 september
      2022, dnr 1211-2021 och JO 1990/91 s. 80).
      Vid dessa slutsatser kan inte heller den knapphändiga dokumentationen i ärendet
      anses utgöra en brist. Det saknas vidare stöd i utredningen att poliserna skulle ha
      agerat partiskt eller osakligt.
      Polismyndigheten konstaterar dock följande. När AA öppnade dörren och
      började samtala med poliserna och poliserna frågade om hans personnummer
      samt genom registerslagning fick reda på att AA tidigare dömts för
      narkotikabrott kom samtalet att inte bara handla om bedrägerierna i området,
      utan även om AA:s tidigare narkotikabrottslighet.
                                                                          Dnr 2319-2025         Sid 4 (5)




      Enligt Polismyndigheten är det av mycket stor vikt att poliser i dessa
      sammanhang agerar och kommunicerar tydligt och klart med den enskilde
      eftersom det annars lätt kan uppstå missförstånd kring vad som t.ex. händer på
      platsen och vad ett samtal har för syfte. Det är vidare av stor vikt att poliser, t.ex.
      vid fråga om tillträde till bostad, tar hänsyn till och säkerställer att den enskilde
      verkligen önskar att poliserna kommer in i bostaden eftersom den enskilde i en
      dylik situation annars lätt kan uppfatta det som att han eller hon inte har något
      egentligt val.
      Polismyndigheten anser slutligen att det på befintlig utredning kan ifrågasättas
      om det i den nu aktuella situationen var korrekt att fråga om AA:s
      identitetsuppgifter. Som framgår ovan [i Polismyndighetens redogörelse för den
      rättsliga regleringen, utelämnad här, JO:s anm.] får en polisman fråga en person
      om dennes namn och hemvist om det är nödvändigt för att fullgöra en
      tjänsteuppgift. I det aktuella fallet arbetade polisen trygghetsskapande och
      informationsinhämtande rörande bedrägerier riktade mot äldre personer. Enligt
      Polismyndigheten ger utredningen inte stöd för att det ska ha varit nödvändigt att
      fråga om AA:s identitetsuppgifter för att fullgöra den tjänsteuppgiften (jfr. JO:s
      beslut den 19 september 2017 med dnr 4222-2016 och JO:s beslut den 12 mars
      2019 med dnr 6506-2017). Det kan därför ifrågasättas om den åtgärden var
      förenlig med behovs- och proportionalitetsprinciperna (jfr. 8 § polislagen).

Bedömning
Det är en uppgift för Polismyndigheten att förebygga och förhindra brottslig
verksamhet (se 2 § 1 polislagen). För den uppgiften gäller kravet på att en polis
i kontakt med allmänheten, med beaktande av omständigheterna och
situationen, ska agera så hänsynsfullt som möjligt, visa behärskning och
uppträda på ett sätt som inger förtroende (se 10 § polisförordningen).

Poliserna CC och DD har uppgett att de på eget initiativ och mellan uppdrag
bedrev ett brottsförebyggande arbete på den aktuella adressen genom
dörrknackning. Syftet var enligt CC endast att inhämta information om
bedrägerier, skapa kontakt och samtala med de boende. Av en händelserapport
som de själva initierat framgår dock att de befann sig på platsen för att utföra
kontroll av person/fordon. Någon annan dokumentation finns inte.

Av utredningen hos JO framgår att CC och DD var uniformerade när de
oanmälda ringde på hos AA vid 21-tiden en lördagskväll. De inledde ett samtal
med AA som relativt snabbt ledde till att de frågade efter hans personnummer
med påföljande registerslagning samt uppmärksammandet av tidigare lagföring.
De förflyttade sig därefter in i AA:s lägenhet.

Inom ramen för ett brottsförebyggande arbete så som CC och DD beskrivit det,
har det inte varit nödvändigt att fråga AA om hans personnummer. Än mindre
har det funnits något skäl till att göra en registerslagning på honom. Någon
förklaring till varför dessa åtgärder ändå vidtogs har inte lämnats av poliserna.
Inte heller har de förklarat varför de ville prata med AA om brott han lagförts
för.

Med hänsyn till omständigheterna har jag förståelse för att AA upplevde att han
var tvungen att uppge sitt personnummer. Jag vill betona vikten av att en polis
                                                                    Dnr 2319-2025      Sid 5 (5)




inte uttrycker sig eller agerar på ett sådant sätt att en enskild får en obefogad
uppfattning att han eller hon är skyldig att handla på visst sätt.

Uppgifterna går delvis isär i fråga om AA självmant släppte in CC och DD i
lägenheten. Det som AA fört fram om att poliserna öppnade skåp och luckor får
inte stöd i utredningen. Av CC:s uppgifter framgår dock att poliserna såg sig
omkring i lägenheten med sina pannlampor tända. AA:s vän som var i
lägenheten, ombads också att uppge sitt personnummer.

Utredningen medger inte någon säker slutsats om huruvida åtgärden utgjorde en
husrannsakan eller annat liknande intrång, som endast får vidtas med stöd av lag
(se 2 kap. 6 § första stycket och 20 § regeringsformen). Något lagstöd för att gå
in i lägenheten mot AA:s vilja har inte förts fram. Mot bakgrund av hur
situationen måste ha tett sig för AA är det vanskligt att tala om någon egentlig
frivillighet från hans sida. Jag anser därför att det rör sig om ett gränsfall om
grundlagsskyddet har överträtts.

Om ett brottsförebyggande och kontaktskapande arbete ska bedrivas genom
uppsökande av människor i deras hem torde det ställa stora krav på polisers
lyhördhet och uppträdande. Risken är i annat fall att det kan uppfattas som
trakasserier eller ett obefogat intrång i den privata sfären, vilket kan medföra ett
bristande förtroende för Polismyndigheten. Det som AA har fört fram i sin
anmälan till JO kan ses som en illustration av det.

Sammantaget anser jag att CC och DD inte har levt upp till polisförordningens
krav på hur en polis ska uppträda vid en kontakt med allmänheten. De förtjänar
kritik för det.

Ärendet avslutas.



Beslutet har fattats av JO Per Lennerbrant. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Rättssakkunniga Fanny Baltzer har föredragit ärendet och byråchefen Nils
Västberg har deltagit i beredningen.
