# Initiativärende gällande en tingsrätts och åklagares handläggning av en fråga om restriktioner för en häktad person

JO 2008-12-08 dnr 2329-2007

BESLUT
                                                                        Datum                  Dnr                  Sid
                                                                        2008-12-08             2329-2007           1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Initiativärende gällande en tingsrätts och åklagares handläggning av en
                        fråga om restriktioner för en häktad person

## Initiativet

Under en inspektion i april 2007 vid Söderorts åklagarkammare i Stockholm
                        noterades i huvudsak följande rörande handläggningen av en fråga om restriktioner
                        beträffande en person som var häktad.

                        Stockholms tingsrätt beslutade den 26 januari 2007 i ett mål om bl.a. grovt
                        narkotikabrott (tingsrättens mål B 31760-05) att häkta två personer; AA och BB.
                        Åklagaren gavs samtidigt tillstånd att beträffande båda personerna meddela
                        restriktioner. Den 8 februari 2007 inkom åklagaren med framställningar om för-
                        längd tid för åtals väckande avseende båda personerna. I båda framställningarna
                        angavs samtidigt att det fortfarande fanns behov av att AA var ålagd restriktioner.
                        Tingsrätten beslutade samma dag, genom beslut som anbringades med stämpel och
                        påtecknades på båda framställningarna, att ”åtal skall vara väckt fredagen
                        den 23 februari 2007 kl. 11.00. Åklagaren ges fortsatt tillstånd att besluta om
                        restriktioner”.

                        I en skrivelse till tingsrätten den 13 februari 2007 angav åklagaren att det i
                        åklagarens framställan om förlängd tid för åtals väckande ”missades” att begära
                        fortsatta restriktioner även för BB. Åklagaren angav i skrivelsen bl.a. att avsikten
                        var att begäran skulle omfatta fortsatta restriktioner även för BB.

                        Den 14 februari 2007 hade åklagaren en muntlig kontakt med en domare vid
                        tingsrätten. I anledning av telefonsamtalet upprättade åklagaren en tjänste-
                        anteckning av vilken framgick bl.a. följande.

                        Han (d.v.s. domaren - JO:s anmärkning) ”ser inget problem” – TR har ju medgivit
                        restr. även för BB. Han menar att det ej finns behov av ”förtydligande” i frågan
                        från TR, men om vi vill ha det så ordnar han det. Jag (d.v.s. åklagaren - JO:s
                        anmärkning) säger att vi återkommer i så fall.

                        Jag beslutade att ta upp saken till utredning i ett särskilt ärende.




 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                         Dnr 2329-2007     Sid 2 (6)



Utredning
Stockholms tingsrätt anmodades att inkomma med upplysningar och yttrande över
vilka rättsliga överväganden som gjordes i frågan om tillstånd att besluta om
restriktioner beträffande BB den 8 februari 2007 och vilket besked tingsrätten
lämnade med anledning av åklagarens skrivelse den 13 februari 2007.

Tingsrätten (lagmannen CC) kom in med ett yttrande till vilket var fogat
upplysningar från chefsrådmannen DD.

DD
      Båda misstänkta AA och BB var häktade och var ålagda restriktioner när åklagaren
      den 8 februari 2007 inkom med en framställan om förlängd tid för åtals väckande av
      båda misstänkta och uppgav att AA var i behov av fortsatta restriktioner. Tingsrätten
      beslutade samma dag att medge åtalsförlängning och åklagaren gavs i beslutet
      tillstånd att besluta om fortsatta restriktioner. Inför det beslutet togs sedvanliga
      kontakter per telefon med försvararna, vilka medgav åtalsförlängning. Sannolikt
      upplystes aldrig BB:s försvarare om att framställan inte innehöll någon begäran om
      restriktioner för BB. Beslutet faxades till åklagaren, försvararna och häktet. När jag
      fattade beslutet utgick jag från att åklagarens framställan innefattade en begäran om
      att båda misstänkta skulle vara ålagda restriktioner. Målet gällde misstanke om grovt
      narkotikabrott mot de misstänkta och jag kände till utredningen i målet. Beslutet
      avsåg alltså tillstånd för åklagaren att besluta om restriktioner för både AA och BB.
      När åklagarkammaren sedan fäste min uppmärksamhet på att den skriftliga
      framställan innehållit en begäran om restriktioner bara för AA och inte, vilket var
      åklagarens avsikt, även innefattat en sådan begäran för BB, insåg jag att jag inte
      hade sett detta när jag fattade beslutet. Jag gjorde då bedömningen att tingsrätten
      inte behövde fatta ett nytt beslut genom vilket det skulle ha framgått att tillståndet
      om att besluta om restriktioner avsåg även BB. Jag hade inför det ställningstagandet
      varit i kontakt med häktet Kronoberg som uppgav att man utgick från att beslutet om
      restriktioner för BB, som tidigare hade fattats av tingsrätten, gällde, eftersom man
      inte hade fått något beslut om att restriktionerna för BB var hävda. Dessutom var
      beslutet formulerat på ett sådant sätt att det inte inskränkte tillståndet för åklagaren
      att meddela beslut om restriktioner bara för den ene av de misstänkta. Jag tog i detta
      läge inte kontakt med BB:s försvarare, vilken för övrigt inte heller hörde av sig till
      tingsrätten.
      Om jag från början hade observerat att åklagarens begäran om tillstånd till
      restriktioner bara avsåg AA hade jag utformat beslutet på så sätt att tillståndet till
      restriktioner endast avsåg denne samt hade restriktionerna för BB hävts i beslutet.
      Jag anser nu i efterhand att jag borde ha tagit kontakt med BB:s försvarare och
      upplyst denne om åklagarens skrivelse den 13 februari 2007 och då också
      underrättat denne om mina överväganden samt om den kontakt jag hade med
      åklagarkammaren. Det är alltid viktigt att beslut som gäller frihetsberövande och
      inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden är klara och entydiga. Jag
      borde därför ha fattat ett nytt beslut av vilket det skulle ha framgått att åklagaren
      medgetts tillstånd om att besluta om restriktioner för båda misstänkta. Det är
      beklagligt att jag inte vidtog dessa åtgärder.
CC
      En förutsättning för att rätten skall kunna besluta om restriktioner är att åklagaren
      begär ett restriktionsbeslut (se NJA 2004 s. 547). Detta gäller även när rätten skall ta
      ställning till en fråga om omhäktning eller förlängd tid för åtals väckande. Rätten
      kan alltså inte självmant besluta om restriktioner. I det aktuella fallet har DD den 8
      februari 2007 beslutat om fortsatta restriktioner för BB utan en begäran om detta
      från åklagaren. Beslutet saknade därmed laglig grund. Skälet till att detta fel begåtts
      tycks vara ett rent förbiseende.
      När åklagaren kontaktade tingsrätten den 13 februari 2007 och påtalade att begäran
      av förbiseende endast avsett fortsatta restriktioner för AA, blev DD uppmärksam på
                                                                          Dnr 2329-2007      Sid 3 (6)



      att beslutet om restriktioner för BB var felaktigt. DD underlät då att agera för att
      rätta till misstaget. Han borde omedelbart ha hävt det felaktiga beslutet, för att sedan
      kommunicera åklagarens begäran om att meddela BB restriktioner med försvaret.
      Därefter skulle ett nytt beslut om restriktioner för BB ha fattats. Detta skedde
      emellertid inte. Istället fortsatte det felaktiga beslutet att gälla.
      Den felaktiga handläggningen av frågan om restriktioner har fått till följd att BB
      felaktigt varit underkastad restriktioner fr.o.m. den 8 februari 2007 t.o.m. den 23
      februari 2007 (då ett nytt beslut i frågan om häktning och restriktioner fattades).
      I sammanhanget förtjänar det att påpekas att tingsrätten ger åklagaren rätt att
      meddela restriktioner men att åklagaren givetvis när som helst kan häva
      restriktionerna. Åklagaren har en skyldighet att ompröva restriktionsbeslutet
      så ofta som anledning förekommer. I aktuellt fall borde ansvarig åklagare ha hävt
      restriktionerna för BB när det upptäcktes att restriktioner inte begärts för denne och
      att tingsrättens beslut således saknade laglig grund.
      Högsta domstolen har i ett flertal rättsfall (se bl.a. NJA 1994 s. 304 och NJA 1996 s.
      307) uttalat att det med hänsyn till rättssäkerheten måste ställas särskilt höga krav på
      en domstol vad gäller noggrannhet och omsorg, inte minst vid prövningen av frågor
      om frihetsberövanden. I aktuellt fall är det emellertid inte själva frihetsberövandet
      som är felaktigt utan enbart formerna för detta. Att vara underkastad restriktioner
      innebär dock en inskränkning i den enskildes fri- och rättigheter och får typiskt sett
      anses medföra ett visst ökat lidande för den häktade. Mot denna bakgrund måste
      tingsrättens beslut att ge åklagaren tillstånd att meddela BB restriktioner anses
      utgöra ett allvarligt fel. Tingsrätten kan inte undgå kritik.
Därefter anmodades Åklagarmyndigheten att lämna upplysningar och yttrande om
åklagares handläggning av frågan om restriktioner för BB i de avseenden som
framgick av redogörelsen i inspektionsprotokollet.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren EE) kom in med ett remissvar till vilket
fogats upplysningar från chefsåklagaren FF och kammaråklagaren GG.

GG
      Vid återkomst efter semester fick jag hand om ärendet. Då jag tittade igenom akten
      noterade jag att i den aktuella framställan om åtalsförlängning fortsatt tillstånd till
      restriktioner ej hade begärts även för BB. Lika tydligt som det framgick att tillstånd
      till restriktioner ej begärts även för BB, lika tydligt tyckte jag det framstod som att
      meningen var att begäran om tillstånd för restriktioner även skulle omfatta honom.
      Tingsrättens beslut – ett separat för BB resp. AA – kunde inte heller jag uppfatta på
      annat vis än att tillstånd till fortsatta restriktioner gavs även för BB. Således
      uppfattade jag det som ett rent förbiseende att begäran inte (uttryckligen) omfattade
      tillstånd till fortsatta restriktioner även för BB. – Icke desto mindre insåg jag
      naturligtvis att läget var otillfredsställande, vilket föranledde min avfattning av
      skrivelsen 2007-02-13 till tingsrätten med dagen efter en därpå anteckning över
      telefonsamtal med handläggande domaren, chefsrådmannen DD.
      Som jag minns det slog mig tanken att man kanske borde häva restriktionerna för
      BB. Uppenbarligen kom jag dock till slutsatsen att vidtagna åtgärder var tillräckliga.
      Jag tror inte jag reflekterade djupare över huruvida försvaret skulle kontaktas.
      Med facit i hand inser jag att jag såväl borde ha begärt ett nytt uttryckligt/specifikt
      beslut om tillstånd till restriktioner även för BB av tingsrätten som att intill dess ett
      eventuellt sådant beslut fattats restriktionerna för BB skulle ha hävts. Jag beklagar
      att så inte skedde.

      FF
      Till att börja med kan konstateras att det grundläggande felet begåtts av mig. Jag har
      förbisett att skriva BB:s namn i meningen som innehöll begäran om fortsatt tillstånd
      till restriktioner. Jag är givetvis medveten om vikten av att vara särskilt omsorgsfull
      vid all tillämpning av regler som gäller tvångsmedelsanvändning. Jag kan inte
                                                                           Dnr 2329-2007      Sid 4 (6)



      förklara min försummelse på annat sätt än att jag glömt bort att skriva namnet och
      att jag vid den kontrolläsning, som jag alltid gör vid färdigställande av dokument,
      inte sett att namnet saknades.
      Tingsrätten har i det beslut om åtalsförlängning som gällde BB angett att åklagaren
      ges fortsatt tillstånd att besluta om restriktioner. Frågan är vilka åtgärder som borde
      vidtagits av åklagare när det upptäcktes att BB:s namn saknades i begäran.
      Utgångspunkten var då att tingsrätten – utan att åklagaren begärt det – fattat det
      beslut beträffande restriktioner som åklagaren avsett. I det läget framstår det för mig
      som minst fel att göra det som åklagaren gjorde, nämligen att påtala felskrivningen
      och klargöra att avsikten varit – och fortfarande var – att även BB skulle omfattas av
      begäran. Det var sedan, enligt min mening, i första hand en fråga för tingsrätten att
      ta ställning till om beslutet att bevilja tillstånd till restriktioner borde hävas eller hur
      frågan annars borde hanteras.
Efter en redogörelse för den rättsliga regleringen, med hänvisning till bl.a. Högsta
domstolens avgörande i NJA 2004 s. 547, anförde EE följande under rubriken
bedömning.

      Vid aktuellt tillfälle var AA och BB häktade för grovt narkotikabrott. Häktnings-
      grunderna för båda var att det bl.a. förelåg kollusionsfara. BB var dessutom häktad
      såsom misstänkt för övergrepp i rättssak, ett brott som har särskild betydelse för
      kollusionsfaran. Åklagaren FF begärde förlängd tid för att väcka åtal i en fram-
      ställning som avsåg såväl AA som BB. Av ett förbiseende glömde hon att ange BB:s
      namn i restriktionsbegäran. Med hänsyn till de häktningsgrundande gärningarna och
      den aktuella kollusionsfaran förelåg det uppenbart skäl till fortsatta restriktioner
      beträffande båda misstänkta. Åklagarens avsikt var självklart också att uttryckligen
      begära tillstånd till restriktioner för dem båda. Domaren har – således helt i enlighet
      med åklagarens egentliga önskan – uppfattat att framställningen om restriktioner
      gällde båda de misstänkta.
      Om domaren hade upptäckt att BB:s namn inte nämndes i framställningen hade det
      varit naturligt att han hade kontaktat åklagaren för ett uttryckligt besked i saken. Om
      så hade skett hade åklagaren kunnat bekräfta att framställningen avsåg båda två.
      När man funderar över lagligheten i domstolens beslut är det inte alldeles självklart
      vilken betydelse det har att framställningen inte uttryckligen avsåg BB. Åklagaren,
      rätten och tillsynes också den misstänktes försvarare har alla utgått från att BB
      omfattades och beslutet utformades i enlighet med detta. Det kan i detta
      sammanhang noteras att det inte finns något krav på att en framställning om tillstånd
      till restriktioner ska göras i någon särskild form, utan det kan exempelvis ske
      muntligen.
      När åklagaren GG övertog handläggningen av ärendet omkring en vecka senare har
      han upptäckt att BB inte har omnämnts i framställan om restriktioner trots att
      avsikten har varit att denne skulle omfattas. Frågan är då vilka skyldigheter
      åklagaren har att agera när åklagaren fått klart för sig att det kan ha begåtts ett fel i
      domstolens handläggning. JO har tidigare gjort uttalanden som rör denna fråga (se
      JO 1996/97 s. 57). Enligt min mening bör det inledningsvis noteras att en åklagare
      inte har en mer allmän skyldighet att kritiskt granska domstolens beslut ur
      laglighetssynpunkt. Normalt bör utgångspunkten i stället vara att åklagaren ska
      respektera de beslut som domstolen fattar. Hur en åklagare bör agera när ett
      domstolsbeslut i en tvångsmedelsfråga kan vara felaktigt får enligt min uppfattning
      bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet. I de fall det står klart att ett
      tvångsmedelsbeslut är felaktigt bör åklagaren snarast verka för att tvångsmedlet
      upphör. Är det mindre tydligt att beslutet är felaktigt men övervägande skäl talar för
      detta bör det åtminstone krävas att åklagaren agerar på något sätt för att ett
      eventuellt fel ska kunna rättas till. Det kan exempelvis ske genom att åklagaren
      uppmärksammar rätten på att beslutet kan vara felaktigt eller genom att åklagaren
      överklagar beslutet och på så sätt ser till att en prövning av beslutet kommer till
      stånd.
                                                                        Dnr 2329-2007      Sid 5 (6)



      I aktuellt fall har åklagaren GG så fort han upptäckt att BB:s namn inte hade
      omnämnts i framställan omedelbart kontaktat tingsrätten och gjort rätten
      uppmärksam på detta förhållande. Eftersom det för åklagaren inte stod klart att
      domstolens beslut var felaktigt får det anses ha varit en riktig åtgärd av åklagaren att
      i detta läge överlämna åt domstolen att bedöma huruvida ett förtydligande av
      beslutet krävdes. Rätten har inte funnit anledning att vidta någon åtgärd utan har
      ansett att det tidigare beslutet om att åklagaren fick rätt att meddela restriktioner
      gällde. När väl tingsrätten har gett detta besked kan det inte krävas att åklagaren ska
      ingå någon form av överprövning av domstolens besked och häva restriktionerna
      eller vidta någon annan åtgärd med hänsyn till att det funnits tveksamheter om
      rättens ursprungliga beslut varit riktigt. Mot denna bakgrund anser jag att åklagaren
      har handlat korrekt.

Bedömning
Enligt 24 kap. 5 a § första stycket rättegångsbalken ska rätten, om den beslutar att
häkta någon, förordnar att någon ska kvarbli i häkte eller medger förlängning av
tiden för att väcka åtal, samtidigt på begäran av åklagaren pröva om den häktades
kontakter med omvärlden ska få inskränkas. Tillstånd till sådana restriktioner får
meddelas endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utredning.

BB och AA häktades den 26 januari 2007 misstänkta för grovt narkotikabrott m.m.
Åklagaren gavs också tillstånd att meddela dem restriktioner. När FF knappt två
veckor senare begärde förlängd tid för åtals väckande beträffande såväl BB som
AA uppgav hon inte i framställningen avseende BB att hon även beträffande
honom begärde fortsatt tillstånd att meddela restriktioner. Hon har själv uppgett att
det berodde på ett förbiseende, vilket visar på vikten av noggrannhet i dessa frågor.

Trots att någon framställning om tillstånd till fortsatta restriktioner beträffande BB
inte gjordes beslutade DD att ge åklagaren sådant tillstånd. Han har uppgett att han
inte uppmärksammade att framställningen saknade en sådan begäran utan utgick
från att så var fallet. Såväl tingsrätten som Åklagar-myndigheten har hänvisat till
Högsta domstolens avgörande i NJA 2004 s.547. Av detta framgår att det krävs att
åklagaren uttryckligen har begärt tillstånd att meddela restriktioner för att rätten
ska kunna meddela sådant tillstånd. Jag konstaterar att det således står klart att det
var fel av DD att ge åklagaren fortsatt tillstånd att meddela restriktioner beträffande
BB.

DD har också uppgett att han – om han uppmärksammat att FF:s begäran om
fortsatt tillstånd bara avsåg AA – hade utformat beslutet på så sätt att tillståndet
endast avsåg denne samt hävt restriktionerna för BB. Åklagarmyndigheten har å sin
sida angett att det hade varit naturligt om domaren i ett fall som det förevarande
hade kontaktat åklagaren för ett uttryckligt besked i frågan om framställningen
endast avsåg en av de misstänkta. När det gäller processledning i ett brottmål kan i
många situationer olika var för sig godtagbara bedömningar göras. Mot bakgrund
bl.a. av att BB sedan tidigare var ålagd restriktioner och att fortsatt tillstånd
begärdes för en av två samtidigt misstänkta anser jag för min del att det inte funnits
skäl att kritisera DD om han kontaktat åklagaren för ett klargörande.
                                                                    Dnr 2329-2007    Sid 6 (6)



När GG övertog handläggningen av ärendet uppmärksammade han att
framställningen avseende BB inte innehöll en begäran om fortsatt tillstånd till
restriktioner för denne. Han skrev då till tingsrätten och uppgav bl.a. följande:
”Meningen var och är att begäran skall omfatta fortsatta restriktioner även för
[BB]” och hade dagen därpå telefonkontakt med DD. I den tjänsteanteckning han
upprättade efter samtalet har han angett att DD inte ansåg att det fanns behov av
förtydligande från tingsrättens sida, men att detta kunde ordnas om GG önskade
det. GG uppgav att han skulle återkomma i så fall. GG återkom inte till tingsrätten
och beslutet kom inte att hävas.

GG har uppgett att han då gjorde bedömningen att vidtagna åtgärder var tillräckliga
men att han med ”facit i hand” borde ha begärt ett nytt beslut samt verkat för att det
givna beslutet hävdes. DD har sagt att han, när GG kontaktade honom, gjorde
bedömningen att han inte behövde fatta ett nytt beslut. I efterhand anser han att
han, efter att ha kontaktat försvaret och redogjort för det inträffade, borde ha gjort
det.

Systematiken när det gäller beslut om restriktioner är, som framgått, den att
domstolen på begäran av åklagare kan ge denne tillstånd att meddela restriktioner
medan det är åklagarens uppgift att fatta beslut om vilka restriktioner som fordras
och, om restriktioner inte längre behövs, upphäva dessa. GG hade således i och för
sig i den uppkomna situationen kunnat häva restriktionerna. Anledningen till att
han vände sig till tingsrätten var ju emellertid att han ville försäkra sig om att
tillståndet att besluta om restriktioner skulle avse även BB. Det är därför begripligt
att han inte ansåg sig böra häva restriktionerna. Däremot borde han, som han också
angett i sitt yttrande hit, vid kontakten med DD tydligare ha verkat för att
domstolen skulle häva det felaktiga tillståndsbeslutet.

Även om DD vid beslutstillfället förbisåg att FF inte begärt fortsatt tillstånd till
restriktioner beträffande BB kom han att uppmärksammas på saken när GG
kontaktade honom. Han borde då ha insett att tillståndsbeslutet rörande BB inte var
lagligen grundat och genast ha hävt beslutet i den delen. Han kunde samtidigt ha
betraktat GG hänvändelse som en ny framställning och, efter att ha kommunicerat
frågan med försvaret, ha fattat ett nytt beslut i frågan om tillstånd till restriktioner
för BB.

Det är givetvis viktigt att en domstols och åklagares handläggning av frågor som
inskränker en häktads kontakter med omvärlden handläggs på ett korrekt sätt. Det
finns därför anledning att rikta kritik mot DD, främst för hans handläggning efter
det att han uppmärksammats på att en begäran om fortsatt tillstånd till restriktioner
beträffande BB saknades. När det gäller GG kan denne inte undgå viss kritik för att
han inte tydligare verkade för att tillstånds-beslutet hävdes. Någon ytterligare
åtgärd är emellertid inte påkallad från min sida.

Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inte något uttalande från min
sida.

Ärendet avslutas.
