# Kritik mot Åklagarmyndigheten och åklagare där samt mot Polismyndigheten i Skåne, för att en förundersökning bedrivits så bristfälligt att gärningen hann preskriberas, samt mot en av åklagarna, som väckt åtal för preskriberade brott

JO 2012-11-21 dnr 2358-2012

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                      Sid
                                                                           2012-11-21            2358-2012               1 (6)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot Åklagarmyndigheten och åklagare där samt mot Polismyndig-
                        heten i Skåne, för att en förundersökning bedrivits så bristfälligt att
                        gärningen hann preskriberas, samt mot en av åklagarna, som väckt åtal
                        för preskriberade brott

## Anmälan

I en anmälan som inkom till JO den 18 april 2012 anförde AA bl.a. följande. Den 3
                        mars 2010 blev hans hustru påkörd av en bil när hon passerade ett övergångsställe.
                        Hon skadades svårt. Redan samma månad begärde åklagaren in rättsintyg från
                        hustruns behandlande läkare, vilket omgående utfärdades. En komplettering
                        begärdes och utfärdades i juni samma år. Under början av 2012 begärde åklagaren
                        in ytterligare intyg och information. Den 16 mars 2012 väckte åklagaren åtal men
                        meddelade fyra dagar senare att åtalet hade lagts ned på grund av preskription.
                        Åklagaren väckte uppenbarligen åtal för sent, vilket måste betraktas som ett grovt
                        felaktigt agerande.

## Utredningen

Handlingar från Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Helsingborg, och
                        Polismyndigheten i Skåne hämtades in och granskades. Myndigheterna anmodades
                        därefter att yttra sig.

                        Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren BB) hänvisade inledningsvis till
                        upplysningar som lämnats av handläggande åklagare och chefen för
                        åklagarkammaren i Helsingborg.

                        Kammaråklagaren CC hade upplyst följande.

                                  Ärendet lottades om till mig den 1 september 2010 efter att annan åklagare tidigare
                                  hade begärt komplettering av den redovisade förundersökningen. När den kom in till
                                  mig i kompletterat skick, bedömde jag fortfarande inte att underlaget i åtalsfrågan
                                  var tillräckligt utan att det krävdes ytterligare åtgärder. Jag begärde därför en ny
                                  komplettering av utredningen genom direktiv den 10 november 2010.
                                  [– – –]
                                  Normalt är det min ambition att bevaka och skicka påminnelser där svar på direktiv
                                  inte har inkommit efter tre månader. Arbetssituationen på mängdbrottsrotlarna i
                                  början på 2011 och resten av min tid på den tjänsten var ansträngd med stundtals ett
                                  hundratal öppna ärenden och ytterligare några hundra instämda, vilket delvis



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 2358-2012      Sid 2 (6)




     påverkat möjligheten att upprätthålla kontrollen över påminnelserna. Det är inte
     heller ovanligt att det dröjer avsevärt mer än tre månader innan svar på direktiv
     kommer, alldeles oavsett påminnelser.
     Under 2011 började rutinerna inom mängdbrottsgruppen ändras så att behov av
     komplettering av redovisade polisledda förundersökningar medförde att hela ärendet
     skickades tillbaka till polismyndigheten. Jag hanterade därefter nyinkomna ärenden
     så, men behöll de där det redan tidigare var begärt en separat komplettering av
     förundersökningen, så även detta.
     Ärendet lottades om ytterligare en gång i samband med att jag bytte tjänst från
     mängdbrottsgruppen (rotel […]) till allmänna gruppen (rotel […]) i månadsskiftet
     augusti – september 2011. Omlottningen skedde i en klump dagen innan jag gick på
     semester. Ärendet kom därför inte att genomgå någon närmare granskning i sam-
     band med detta, och därför uppmärksammades inte heller då att den begärda
     kompletteringen ännu inte inkommit.
     Någon ytterligare påminnelse i detta ärende är inte inlagd i diariet under tiden som
     ärendet legat på min tjänst. Det har hänt i andra ärenden att jag som påminnelse tagit
     en kopia på tidigare direktiv och lagt ut för expediering med den handskrivna texten
     ”påminnelse” men eftersom något sådant inte kan utläsas, kan jag heller inte med
     säkerhet säga att så har skett i detta fall.
Kammaråklagaren DD hade upplyst följande.

     Ärendet lottades till min tjänst den 3 februari 2012. Chefsåklagaren EE påtalade då
     vikten av skyndsam handläggning.
     Samma dag beslutade jag att låta ledningen av förundersökningen återgå till
     utredande myndighet. Beslutet fattade jag efter att jag vid genomgång av ärendet
     funnit att tidigare givna direktiv om målsägandeförhör (2010-11-10) inte hade
     utförts.
     Jag övervägde att behålla förundersökningsledningen och skriva en påminnelse men
     av erfarenhet vet jag att det blir bättre fart på utredningen när förundersöknings-
     ledningen överlämnas till polisen. Det är dessutom, såvitt jag förstår, ett beslut i
     enlighet med riksåklagarens riktlinjer.
     I mitt beslut hänvisade jag till tidigare givna direktiv och förklarade att det var min
     förhoppning att ärendet nu skulle få hög prioritet hos polisen.
     Jag följde även upp beslutet med ett telefonsamtal till polisinspektören [FF], polisen
     Helsingborg, varvid jag gjorde honom uppmärksam på att ärendet snart skulle
     preskriberas. Någon dag därefter förhördes målsäganden. Vid nästa telefonkontakt
     med [FF] fick jag veta att det bara återstod att slutdelge den misstänkte innan ett
     protokoll kunde redovisas.
     Den 13 februari 2012 bytte jag rotel med GG. Den 24 februari 2012 inkom ett
     slutdelgivet protokoll till Åklagarkammaren i Helsingborg. Ärendet lottades
     automatiskt till min ”gamla” rotel och min kollega uppmärksammade inte att ärendet
     snart skulle preskriberas.
     Med facit i hand skulle jag gjort min kollega uppmärksam på preskriptionstiden i
     samband med rotelbytet. Emellertid medgav arbetssituationen inte ett ordentligt
     överlämnande. Med anledning av sessioner, jourtjänstgöring och semesterledighet
     var vi bara på kammaren samtidigt vid ett tillfälle från dagen då vi bytte tjänst tills
     den dag då ärendet preskriberades.
     För att i någon mån kompensera att vi inte kunde få till stånd ett personligt
     sammanträffande samlade jag kopior av beslut om att låta ledningen av
     förundersökningen gå åter till utredande myndighet i en särskild mapp som jag
     överlämnade till min kollega. Jag har inget konkret minne av att just beslutet rörande
     [det aktuella ärendet] fanns i mappen men eftersom jag var medveten om att det var
                                                                       Dnr 2358-2012        Sid 3 (6)




      brådskande och jag hade följt upp beslutet med kontakt med polisen utgår jag [ifrån]
      att det fanns där. I efterhand framstår det som en otillräcklig åtgärd.
Assistentåklagaren GG hade upplyst följande.

      […] Den 10 februari 2012 bytte jag till aktuell rotel […] i mängdbrottsgruppen. Den
      24 februari 2012 inkom ett färdigt förundersökningsprotokoll i ärendet.
      Efter genomgång av utredningen och bevisunderlaget ansåg jag att det fanns
      förutsättningar att emotse en fällande dom. Den 16 mars 2012 väckte jag åtal för
      vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada. Jag har därvid förbisett att
      preskriptionstiden för aktuella brott var uppnådd. Underrättelse om att åtal väckts
      samt förfrågan om enskilt anspråk skickades till målsäganden den 19 mars 2012.
      Den 20 mars 2012 uppmärksammades jag, av personal vid Lunds tingsrätt, på att
      gärningarna var preskriberade den 3 mars 2012. Jag beslutade då att lägga ner åtalet.
      Samma dag skickade jag en underrättelse till målsäganden om att åtalets lagts ned
      pga. preskription samt upplysningar om att det finns möjlighet att driva en civil
      process vid tingsrätten avseende ett eventuellt enskilt anspråk, kopia bifogas.
Efter att ha lämnat vissa kompletterande uppgifter samt redogjort för den rättsliga
regleringen redovisade Åklagarmyndigheten följande bedömning.

      Den aktuella förundersökningen, som gällde vårdslöshet i trafik och vållande till
      kroppskada med brottsdatum den 3 mars 2010, har bedrivits under en tid om knappt
      två år. Åtal för brotten har, efter det att förundersökningsprotokoll redovisats den 24
      februari 2012, väckts den 16 mars 2012. Den 20 mars 2012 lades åtalet ned på grund
      av att preskription inträtt. Det är givetvis mycket olyckligt att handläggningstiden
      blivit så lång och fått sådana konsekvenser.
      Åklagare har varit förundersökningsledare under huvuddelen av utredningstiden.
      Förundersökningen har återupptagits vid två tillfällen, varvid direktiv om
      kompletterande utredningsåtgärder har lämnats. [– – –] Ärendet har efter beslutet
      den 10 november 2010 om att återuppta förundersökningen blivit liggande i knappt
      15 månader utan att några utredningsåtgärder dokumenterats och utan att några
      påminnelser eller förfrågningar om ärendets handläggning diarieförts från rotelinne-
      havaren CC:s sida. Det framgår även av CC:s upplysningar att hon inte med säkerhet
      kan säga om hon skickat några påminnelser i nu aktuellt ärende. Det kan således
      konstateras att påminnelser inte skickats i den utsträckning som följer av Åklagar-
      myndighetens föreskrifter och allmänna råd liksom att andra bevakningsrutiner inte
      fungerat. Såsom kammarchefen har konstaterat i sitt yttrande har den bristande
      uppföljningen inneburit att varken åklagare eller polis har haft möjlighet att notera
      eventuella brister i expedieringen av direktiv och kompletteringsbeslut.
      Den 3 februari 2012, det vill säga en månad innan preskription inträdde, lottades
      ärendet om på DD som har upplyst om att kammarchefen i samband med
      omlottningen påtalade vikten av skyndsam handläggning. DD har vidare upplyst att
      hon gjorde bedömningen att utredningen skulle gå fortare om hon, i enlighet med
      riktlinjerna i RåR 2010:1, överlämnade förundersökningsledarskapet till polisen. I
      beslutet att överlämna förundersökningsledarskapet till polisen framförs önskemål
      om skyndsam handläggning, men det står inte särskilt angivet att kort tid återstår
      innan preskription inträder. DD har dock i sina upplysningar angivit att hon påtalat
      detta i ett uppföljande samtal med den handläggande polisen. Varken detta samtal
      eller ett ytterligare samtal med polisen om utredningsläget som DD redogör för i
      upplysningarna har dock dokumenterats i ärendet, vilket i sig hade varit värdefullt.
      Jag ställer mig i viss mån tveksam till om det är lämpligt att lämna ifrån sig
      förundersökningsledarskapet i ett ärende som står inför närliggande preskription
      eftersom möjligheten att kontrollera förundersökningens bedrivande går förlorad i
      samband med det. Det finns dock ingen anledning att betvivla att DD har agerat på
      det sätt hon har bedömt varit det bästa för att driva utredningen snabbt framåt.
      Bristen av dokumentation av de efterföljande kontakterna med polisen är beklagliga,
                                                                       Dnr 2358-2012     Sid 4 (6)




      bland annat med hänsyn till att det skulle kunnat ha tjänat till att fästa GG:s
      uppmärksamhet på preskriptionsfrågan. Jag anser dock inte att det har varit någon
      brist i sig att DD vid överlämnandet av roteln inte särskilt uppmärksammat GG på
      det aktuella ärendet eftersom ärendet vid den tidpunkten varit avslutat vid
      åklagarkammaren.
      När det slutredovisade förundersökningsprotokollet inkom till åklagarkammaren den
      24 februari 2012 var åklagaren GG rotelinnehavare. Det finns ingenting i ärendet
      eller upplysningarna som tyder på att det vid polisens inlottning av ärendet på något
      sätt markerats att skyndsam handläggning var påkallad på grund av risk för
      preskription och detta har inte heller på annat sätt framgått av dokumentationen i
      ärendet. Det är dock naturligtvis ytterst den handläggande åklagaren som ansvarar
      för att vid ärendets ankomst kontrollera om ärendet brådskar, vilket inte synes ha
      gjorts i tillräcklig mån. GG väckte åtal den 16 mars 2012, det vill säga drygt tre
      veckor efter det att förundersökningsprotokollet inkom. Det kan inte i sig sägas vara
      någon anmärkningsvärt lång handläggningstid. Åtalsbeslutet var emellertid felaktigt
      eftersom brotten vid denna tidpunkt var preskriberade. Detta är givetvis beklagligt.
      Jag har dock, i likhet med kammarchefen, ingen anledning att ifrågasätta GG:s
      uppgift om att felet begicks av förbiseende.
      Sammanfattningsvis kan jag således konstatera beträffande handläggningen av det
      aktuella ärendet att den inte har följt gällande regelverk och att den långa handlägg-
      ningstiden har varit en starkt bidragande orsak till att preskription inträtt. Detta är
      naturligtvis mycket otillfredsställande. Utredningen borde följaktligen ha bedrivits
      klart mer aktivt än vad som skett. Att åtal har kommit att väckas för de preskriberade
      brotten är givetvis även det olyckligt. Såsom kammarchefen har konstaterat i sitt
      yttrande kvarstod dock vid slutredovisningen av förundersökningsprotokollet endast
      åtta dagar, varav fem dagar utgjorde arbetsdagar, tills brotten preskriberades och
      möjligheten att delge den tilltalade stämning i målet före den 3 februari 2012 skulle
      ha varit kraftigt reducerad även om åtal väckts den 24 februari 2012.
      Kammarchefen och CC har uppgett att arbetsbelastningen vid kammaren varit
      mycket hög under den tid som den nu aktuella utredningen bedrevs. Kammarchefen
      har även uppgett att CC har tilldelats s.k. rotelvårdsdagar, men att inflödet på
      mängdbrottstjänsterna och arbetstrycket på de ordinarie åklagarna generellt under
      2010 har varit sådant att det menligt har påverkat möjligheterna att sköta
      uppföljningsarbetet på önskvärt sätt. Kammarchefen har vidare framhållit att
      kammaren haft mycket allvarliga problem på flera områden och att man i nära
      samarbete med den områdesansvariga överåklagaren sedan år 2009 har lagt och
      alltjämt lägger ett stort arbete på att komma till rätta med detta och finna lösningar
      på lång sikt. Detta innefattar såväl bemanningsfrågan som fortsatt verksamhets- och
      kompetensutveckling.
      Jag kan bekräfta kammarchefens bild av att arbetsbelastningen vid kammaren under
      denna tid varit mycket ansträngd. Risken för att ärenden blir åsidosatta på det sätt
      som nu skett är naturligtvis större då arbetssituationen är pressad. Under sådana
      förhållanden är det särskilt viktigt att åklagare har en god överblick av de ärenden
      som han eller hon har ansvar för och regelbundet följer upp behovet av åtgärder i de
      olika ärendena. Det är dock givetvis åklagarkammarens ledning som har det över-
      gripande ansvaret för att tillse att arbetssituationen för den enskilda åklagaren
      möjliggör att de rutiner som finns på kammaren för uppföljning och kontroll av
      ärenden kan efterlevas. Jag noterar därför med tillfredsställelse att Åklagar-
      kammaren i Helsingborg aktivt arbetar för att förbättra arbetsmiljön och därmed
      förutsättningarna för en korrekt och effektiv handläggning av arbetsuppgifterna.
Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren HH) lämnade i huvudsak följande
redogörelse för sin handläggning.

      Den 3 mars 2010 upprättades en trafikmålsanteckning (TM-5176-10) till följd av en
      trafikolycka på Eriksgatan 153 i Landskrona. Initiala utredningsåtgärder genom-
      fördes på olycksplatsen genom bland annat fotodokumentation, platsundersökning
                                                                        Dnr 2358-2012     Sid 5 (6)




      och vittnesförhör. En av de inblandade, [JJ], förhördes om händelsen. Under mars
      månad 2010 kompletterades utredningen, som genomfördes i polisområde
      nordvästra Skåne, med nya vittnesförhör och sjukvårdens journalanteckningar
      tillfördes ärendet. Av en promemoria, upprättad av inspektören FF, daterad den 25
      mars 2010, framgår att målsägandens make, AA, vid telefonsamtal berättade att
      målsäganden ville ange brottet till åtal.
      [JJ] förhördes på nytt den 8 april 2010 av FF. [JJ] delgavs vid förhöret misstanke om
      vållande till kroppsskada samt vårdslöshet i trafik. Av dagboksblad framgår att
      utredningen skickades till [JJ] för slutdelgivning samma dag.
      Formellt beslut om inledande av förundersökning fattades först den 16 april 2010 av
      förundersökningsledaren KK. Samma dag slutredovisades ärendet genom att det
      överfördes till åklagarmyndigheten. Slutredovisningen gjordes utan att målsäganden
      blivit förhörd om händelseförloppet.
      Från den 16 april 2010, då ärendet redovisats till åklagaren, till den 3 februari 2012
      har det inte funnits någon polisiär förundersökningsledare i ärendet. Den 19 juni
      2010 beslutade åklagaren LL att komplettera utredningen genom att rättsintyg skulle
      inhämtas och att journalanteckningarna skulle förtydligas. Rättsintyget begärde FF
      den 1 juli 2010 och det tillfördes ärendet 27 oktober 2010. Den 14 oktober 2010
      skickade han hemställan till läkare om att journalanteckningarna skulle förtydligas.
      Den 10 november 2010 lämnade åklagaren CC direktiv om att målsäganden skulle
      förhöras om det var möjligt med tanke på skadorna efter trafikolyckan. Av oklar
      anledning hölls inget målsägandeförhör.
      Den 3 februari 2012 beslutade åklagaren DD att förundersökningsledningen skulle
      överlämnas till polismyndigheten. I direktiv ifrågasattes varför målsäganden inte var
      förhörd. Målsägandeförhöret genomfördes den 8 februari 2012. Den 23 februari
      2012 ajourförde FF, som under våren 2011 blev behörig förundersökningsledare, att
      ärendet återupptogs. Vid samma tidpunkt beslutade FF att ärendet skulle
      slutredovisas och överföras till åklagarmyndigheten.
      Polismyndigheten är kritisk till hanteringen av ärendet och beklagar den långa
      handläggningstiden som lett till att den enskildes rättsliga intressen åsidosatts. Av
      handlingarna och utsagorna i ärendet går det inte att finna rimliga förklaringar till
      dröjsmålet.
AA kommenterade myndigheternas yttranden.

Rättslig reglering
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken framgår att en förundersökning ska
bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Förundersökningsledaren
ansvarar för förundersökningen i dess helhet, och ska bl.a. se till att utredningen
bedrivs effektivt samt ge den som biträder honom eller henne behövliga direktiv
för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen). I Åklagarmyndig-
hetens föreskrifter och allmänna råd om bevakning och uppföljning vid Åklagar-
myndigheten av pågående förundersökningar (ÅFS 2007:5), ges anvisningar för
hur åklagare ska agera för att driva förundersökningar framåt med tillräcklig
skyndsamhet.

När förundersökningen leds av en åklagare är polismyndigheten, under förutsätt-
ning att den har erforderliga resurser, skyldig att biträda vid utredningen. Åklaga-
ren styr därvid arbetet genom direktiv till polismyndigheten (jfr 23 kap. 3 § andra
stycket rättegångsbalken). Polismyndigheten ska se till att de utredningsdirektiv
som åklagaren ger leder till adekvata åtgärder. Ansvaret för att polismyndigheten
                                                                   Dnr 2358-2012     Sid 6 (6)




fullgör dessa skyldigheter åvilar myndigheten som sådan, ytterst dess ledning (jfr
JO 2012/13 s. 94).

Bedömning
Den aktuella förundersökningen var relativt begränsad. I stort sett samtliga
utredningsåtgärder var vidtagna när polismyndigheten första gången redovisade
förundersökningen till åklagaren den 16 april 2010. Trots detta hann brotten
preskriberas innan beslut fattades i åtalsfrågan. Den huvudsakliga orsaken till detta
var att ärendet låg obearbetat under en tid av cirka femton månader, från det att
kammaråklagaren CC den 10 november 2010 gav direktiv om att målsäganden om
möjligt skulle höras. Polismyndigheten, som inte har kunnat ange någon orsak till
att ärendet försummats, bär ansvaret för att man inte verkställt åklagarens direktiv.

Även Åklagarmyndigheten, där ett flertal åklagare varit inblandade, har ett
övergripande ansvar för ärendets hantering. Som myndigheten själv funnit har
handläggningen inte följt gällande regelverk och detta har varit en starkt
bidragande orsak till att gärningen sedermera kom att preskriberas. CC har ett
särskilt ansvar för det inträffade, eftersom hon inte vid något tillfälle under den tid
hon var förundersökningsledare påminde polismyndigheten eller på annat sätt
verkade för att driva förundersökningen framåt.

När kammaråklagaren DD den 3 februari 2012 övertog ledningen av
förundersökningen återstod endast en månad till preskription. Det fanns dock
fortfarande möjlighet att hinna slutföra förundersökningen och i tid delge ett åtal.
Att i det läget återlämna förundersökningsledningen till polisen ter sig, i linje med
vad Åklagarmyndigheten påtalat, olämpligt. Hon har enligt min mening inte ägnat
saken den uppmärksamhet den krävde.

Det är mot den angivna bakgrunden inte ägnat att förvåna att preskriptionstiden
kom att överskridas. Att GG sedan väckte åtal för brott som redan var preskri-
berade – en i sig anmärkningsvärt oprofessionell åtgärd – bekräftar bilden av en
handläggning som långtifrån motsvarar vad en målsägande i en brottsutredning har
rätt att förvänta sig.

Sammanfattningsvis förtjänar såväl Åklagarmyndigheten som Polismyndigheten i
Skåne kritik för att förundersökningen bedrivits så bristfälligt att brotten preskri-
berats innan beslut hunnit fattas i åtalsfrågan. CC kritiseras för att ha försummat
sitt ansvar som förundersökningsledare. Inte heller DD kan, vid en sammantagen
bedömning, undgå kritik. GG, slutligen, kritiseras för sitt beslut att väcka åtal för
preskriberade gärningar.
