# Kritik mot polisen för att en person som omhändertagits med stöd av lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. fotograferats i arresten

JO 2008-12-15 dnr 2366-2007

BESLUT
                                                                           Datum               Dnr                    Sid
                                                                           2008-12-15          2366-2007             1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot polisen för att en person som omhändertagits med stöd av
                        lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. fotograferats i
                        arresten

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten i Gävleborgs län med
                        anledning av att polisen fotograferade honom på polisstationen sedan han, i
                        samband med en fotbollsmatch den 20 maj 2007, omhändertagits med stöd av
                        lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Han
                        ville också, som jag uppfattar det, försäkra sig om att bilderna inte sparats i något
                        register.

## Utredning

Från polismyndigheten infordrades handlingar om det aktuella omhändertagandet,
                        varvid framkom att AA vid tillfället bedömdes som ”så pass berusad att han
                        svårligen kunde ta hand om sig själv”.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från kommissarien BB, som tjänstgjorde som
                        stationsbefäl den aktuella dagen. Han upplyste bl.a. följande. Han beslutade att alla
                        som omhändertogs i samband med fotbollsmatchen skulle fotograferas i
                        ”spaningssyfte”. Fotograferingen skedde inte med tvång utan var frivillig.
                        Fotografierna togs då den omhändertagne stod inne i arresten.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
                        vilka rättsliga överväganden som gjordes före fotograferingen och vad som hänt
                        med de fotografier som togs vid det aktuella tillfället.

                        Polismyndigheten (dåvarande länspolismästaren CC) kom in med ett remissvar till
                        vilket fogats upplysningar från BB.

                        BB upplyste följande.

                                  Den 20 maj 2007 ingick jag i en fotbollskommendering i matchen Gefle IF mot
                                  Hammarby IF. Min uppgift var att jag var utsedd som stationsbefäl med ansvar för
                                  arresten. I uppdraget så ingick uppgiften att besluta om inläggning i arrest av
                                  frihetsberövade.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                         Dnr 2366-2007     Sid 2 (5)



      Med kort varsel uppstod frågan om fotografering av frihetsberövade som kan vara
      C-supportrar, s.k. fotbollshuliganer.
      Det jag kunde konstatera var att vid en inledd förundersökning så fanns stödet för
      fotografering i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. Jag, som
      kommissarie, har i min befattning rätt att besluta om att inleda en förundersökning.
      Funderingarna jag hade var rätten att fotografera innan en förundersökning var
      inledd. Jag sökte information om det via den lagstiftning vi har tillgång till på data.
      Den lagstiftning vi har på data är Norstedts Juridik, Sveriges Rikes Lag.
      Jag fick fram ett beslut från Justitiekanslern JK, Dnr 1002-00-21. Jag läste igenom
      de fyra sidorna och tolkade det som stod på sida 2. ”Även den s.k. Buggnings-
      utredningen (SOU 1998:46 s.74) slår fast att det står polisen fritt att använda
      handmanövrerade kameror, antingen de är dolda eller inte”. Jag hade ingen tanke på
      att digitala och analoga kameror skiljer sig åt i lagstiftningen.
      Anledningen till att det fanns ett behov av fotografering innan en förundersökning
      hunnits inledas, var att det ibland förekommer gärningsmän bland omhändertagna.
      Jag resonerade med mig själv att i spaningssyfte kan jag fotografera omhändertagna.
      Myndigheten genom supportenheten skulle behålla bilderna och bevaka ev.
      anmälningar om brott som kom till myndighetens kännedom. Fanns det signalement
      i anmälningarna kunde man kontrollera de mot de tagna bilderna för att binda en ev.
      gärningsman till brottet.
      Efter samtal med insp. DD vid supporterpolisen i Gävle, visade det sig att bilderna
      som togs med digitalkameran hade sänts till EE, supporterpolisen i Stockholm,
      dagen efter matchdag.
      Enligt direktiv från organisationen supporterpolis i Sverige, skall alla supporter-
      poliser i Sverige följa de direktiv som har lämnats från Rikskriminalpolisen (RKP) i
      Stockholm.
      Enligt ett beslut som finns hos RKP skall alla personer som kan misstänkas vara
      supportrar med anknytning till huliganism kartläggas. För det ändamålet har RKP
      startat en nationell särskild undersökning (SUR), för fotografering med
      digitalkamera vid fotbollsmatcher.
      Jag kan i efterhand konstatera att jag och insp DD har brustit i kommunikation till
      varandra om underlag för beslut att fotografera med digital-kamera vid
      fotbollsmatcher.
      Jag hade ingen kunskap om särskild undersökning (SUR), vid fotbollsmatchen den
      20 maj 2007. Om jag hade fått information om särskild undersökning (SUR), hade
      jag hänvisat till det beslutet om digitalfotografering av personer i samband med
      fotbollsmatcher.
Polismyndigheten anförde följande.
      Polismyndighetens bedömning är att poliskommissariens handlande inte utan vidare
      kan kritiseras. Poliskommissarien har i en hög ambition att stävja fotbollshuliganers
      framfart uppfattat att han har haft visst stöd för den beslutade åtgärden i ett tidigare
      beslut av JK och i förarbetena till kommande reglering av polisens möjligheter till
      buggning. Som stöd för åtgärden åberopar kommissarien även ett beslut av Riks-
      kriminalpolisen om kartläggning av huliganer och att en särskild undersökning
      beslutats med stöd av detta beslut. I en särskild undersökning ska det vara möjligt att
      använda sig av digitalkamera. Ett beslut om särskild undersökning är belagt med
      sekretess.
      Enligt Polismyndighetens bedömning saknas uttryckligt stöd i författningarna för
      den åtgärd som beslutats och genomförts. Den åberopade särskilda undersökningen
      torde typiskt sett inte omfatta sådana åtgärder som förekommit vid Polis-
      myndigheten i Gävleborg och åtgärder har numera vidtagits för att detta inte ånyo
      ska förekomma.
      Polismyndigheten konstaterar således att uttryckligt stöd i författningarna saknas
      men att det med hänsyn till ”praxis” och olika beslut/direktiv på området ändå
                                                                        Dnr 2366-2007    Sid 3 (5)



      framstår som ett osäkert rättsläge. Uttrycket ”vad som inte uttryckligen är förbjudet
      är tillåtet” får naturligtvis inte gälla polisens myndighetsutövning varför en
      författningsreglering efterfrågas.
      Från polismyndigheten infordrades därefter det i remissvaret nämnda beslutet om
      särskild undersökning. Vidare inhämtades muntliga upplysningar från inspektören
      EE vid Polismyndigheten i Stockholms län (länskriminalen, utredningsroteln,
      supportergruppen), som upplyste följande. Hans minnesbild är att han fick en
      försändelse med digitala bilder från polisen i Gävle efter en fotbolls-match. Han
      tittade igenom de aktuella bilderna och kunde konstatera att dessa inte skulle lagras i
      det särskilda undersökningsregistret. De lägger inte in personer som enbart blivit
      omhändertagna med stöd av lagen om omhändertagande av berusade personer i
      registret. Såsom han minns det raderade han bilderna direkt. Han har inför
      telefonsamtalet även kontrollerat i datorerna och inte hittat några bilder från det
      aktuella tillfället.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över polismyndighetens remissvar.

Rättslig reglering
Av 8 kap. 3 § regeringsformen följer att föreskrifter som avser ingrepp i enskildas
personliga förhållanden ska meddelas genom lag.

I 28 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken (RB) stadgas att den som är anhållen
eller häktad får underkastas fotografering, tagande av fingeravtryck och annan
dylik åtgärd. Andra personer kan under en förundersökning bli föremål för sådana
åtgärder under förutsättning att dessa behövs för utredning av ett brott som kan
följas av fängelse. Närmare bestämmelser om de åtgärder som avses meddelas
enligt paragrafens andra stycke av regeringen. Sådana bestämmelser finns i
förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. (fingeravtrycksförordningen).

Det saknas för närvarande, med något undantag, uttryckliga regler om polisens
användning av handmanövrerade kameror i andra situationer. Buggnings-
utredningen uttalade i sitt betänkande Om buggning och andra hemliga tvångs-
medel (SOU 1998:46 s. 74) att det står polisen fritt att använda handmanövrerade
kameror, antingen de är dolda eller inte; det framhölls emellertid att det inte finns
något positivt lagstöd för en sådan åtgärd. – Beredningen för rättsväsendets
utveckling har i delbetänkandet Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brotts-
bekämpningen föreslagit att det ska införas vissa regler i polislagen om polisens
användning av handmanövrerade kameror. Denna reglering föreslås omfatta
användning av såväl stillbildskameror som videokameror och tillämpas oberoende
av om den teknik som används är analog eller digital (SOU 2003:74 s. 305).
Förslaget har ännu inte lett till någon lagstiftning.

I polisdatalagen (1998:622) finns regler om behandling av personuppgifter i
polisens verksamhet. Lagen innehåller bl.a. särskilda regler om behandling av
uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet. I sådan verksamhet får person-
uppgifter behandlas endast om en särskild undersökning har inletts under ledning
av Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet och det finns anledning att anta att
allvarlig brottslighet har utövats eller kan komma att utövas (14 §). En särskild
undersökning definieras i polisdatalagen som en undersökning i kriminal-
underrättelseverksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av
                                                                    Dnr 2366-2007       Sid 4 (5)



uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda
åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott (3 §).

Bedömning
Genom utredningen har kommit fram att AA, sedan han omhändertagits enligt
LOB, fotograferades av polisen med en digitalkamera.

Som stöd för sitt beslut att fotografera AA och även andra som omhändertogs har
BB i huvudsak hänvisat till att fotograferingen inte skedde med tvång utan var
frivillig och till att han hade gjort en rättsutredning innan händelsen och därvid
tagit del av ovan nämnda utlåtande från Buggningsutredningen och ett beslut från
Justitiekanslern (JK). Syftet med fotograferingen synes ha varit att med hjälp av
fotografierna senare lättare kunna identifiera gärningsmän till eventuella anmälda
brott som inträffat i samband med fotbollsmatchen.

Jag kan först konstatera att någon förundersökning inte hade inletts i det aktuella
fallet. Bestämmelserna i 28 kap. 14 § första stycket RB och fingeravtrycks-
förordningen var således inte tillämpliga.

Det av BB nämnda beslutet av JK handlade om polisens användning av
handmanövrerad kamera för identifiering – berörda personer var dock inte
frihetsberövade (JK:s beslut den 23 april 2001, dnr 1002-00-21). I beslutet
uttalades att gällande regler inte hindrar att stillbilder tas av enskilda personer i
samband med en frivillig identitetskontroll. I beslutet anfördes därefter följande.

Det är alltså närmast en lämplighetsfråga om metoden bör utnyttjas. En
förutsättning måste emellertid vara att fotograferingen inte genomförs med tvång
eller eljest mot den enskildes vilja. En skyldighet för den enskilde att underkasta
sig fotografering eller någon annan liknande åtgärd utgör nämligen ett sådant
ingrepp i den enskildes personliga förhållande som enligt 8 kap 3 § regerings-
formen kräver stöd i lag och några sådana regler har inte meddelats utom såvitt
avser fotografering under en förundersökning.

Förre chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh har därefter i ett beslut i
december 2003 gjort vissa uttalanden om polisens rätt att fotografera
omhändertagna personer (JO 2004/05 s. 98; beslutet finns också tillgängligt på JO:s
hemsida www.jo.se). I beslutet underströks att den rättsliga utgångspunkten är att
åtgärden att fotografera någon med tvång eller annars mot dennes vilja kräver stöd
i lag. Claes Eklundh konstaterade vidare i beslutet att det inte finns något lagstöd
för att fotografera en person med anledning av att denne frihetsberövats med stöd
av en bestämmelse i polislagen. – Jag har inte någon annan uppfattning i saken och
kan för egen del tillägga att inte heller i LOB finns det något lagstöd för att
fotografera omhändertagna personer. Det står också klart att de allmänna
uttalandena av Buggningsutredningen inte kan läggas till grund för fotografering i
den nu diskuterade situationen.

BB har dock till JO muntligen upplyst att fotograferingen var ”frivillig” och skedde
när den omhändertagne stod inne i arresten. Det har visserligen inte kommit fram
                                                                   Dnr 2366-2007    Sid 5 (5)



att AA t.ex. hölls fast av polisen i samband med fotograferingen. Även om så alltså
inte var fallet är det emellertid tydligt att man i en situation som den aktuella inte
kan tala om någon reell frivillighet. Fotograferingen skedde ju under
frihetsberövandet, och AA borde dessutom ha haft betydande svårigheter att uttala
sig i saken eftersom han var kraftigt berusad. Det ligger i sakens natur att en
omhändertagens eventuella medgivanden i en sådan situation inte kan tillmätas
någon betydelse.

Jag vill, i likhet med vad chefsJO Claes Eklundh gjorde i det ovan nämnda beslutet,
också understryka vad Polisrättsutredningen uttalade om att en polisman som
ingriper i myndighetsutövning rent faktiskt ger uttryck för samhällets makt-
befogenheter, oavsett om han använder tvång eller inte, och att saken också torde
uppfattas på det sättet av den person som ingripandet riktar sig mot och som därför
befinner sig i ett sådant underläge att det strängt taget aldrig kan bli tal om någon
egentlig frivillighet (SOU 1995:47 s. 145).

Slutligen har BB hänvisat till ett beslut om s.k. särskild undersökning, vilket han
dock inte kände till vid den aktuella tidpunkten. Som jag uppfattar honom menar
han emellertid att han – om han hade haft kännedom om beslutet – hade kunnat
hänvisa till detta som stöd för beslutet om fotografering. Hans resonemang är något
märkligt bl.a. med tanke på att inte heller polisdatalagen ger polisen rätt att
tvångsvis fotografera någon, vare sig denne är frihetsberövad eller ej (se tidigare
nämnda avgörandet JO 2004/05 s. 98; särskilt s. 102).

Sammanfattningsvis finner jag att fotograferingen av AA, som omhändertogs med
stöd av LOB, saknade rättsligt stöd. Jag noterar att polismyndigheten anmärkt att
åtgärder vidtagits så att förfarandet inte ska upprepas.

Av utredningen framgår att fotografierna från tillfället inte sparades i något register
utan kom att raderas. Vad anmälaren anfört i fråga om bevarande av fotografierna
ger mot denna bakgrund inte anledning till något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
