# Kritik mot en tingsrätt för brister i delgivning av stämning i brottmål samt vissa synpunkter på beredningsorganisationen i en s.k. storrotel

JO 2007-02-20 dnr 238-2006

BESLUT
                                                                            Datum                    Dnr                        Sid
                                                                            2007-02-20               238-2006                  1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot en tingsrätt för brister i delgivning av stämning i brottmål
                        samt vissa synpunkter på beredningsorganisationen i en s.k. storrotel

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot Falu tingsrätts handläggning av
                        ett brottmål angående ofredande m.m. (B 189-04). Hon uppgav bl.a. att när hon för
                        andra gången blev kallad till en huvudförhandling i målet ställdes denna in på
                        grund av att brotten var preskriberade. Preskription hade emellertid inträtt lång tid
                        innan förhandlingen skulle äga rum.

## Utredning

Ärendet remitterades till tingsrätten som anmodades att lämna upplysningar och
                        yttrande över handläggningen av brottmålet.

                        Tingsrätten (lagmannen BB) inkom med ett remissvar, till vilket var fogat
                        upplysningar från rådmannen CC.
                                  CC uppgav bl.a. följande.
                                  Målet inleddes hos tingsrätten den 27 januari 2004 genom att den misstänkte DD
                                  ansökte om offentlig försvarare, vilket beviljades honom. Målet lottades på
                                  tingsrättens storrotel som består av tre ordinarie domare och en fiskal. Inkommande
                                  brottmål bereds av rotelns tre sekreterare som utfärdar stämning, förordnar
                                  försvarare och målsägandebiträde, inhämtar personalia samt sköter utsättning och
                                  kallelse till huvudförhandling. Domarna ser normalt inte målen förrän det blir
                                  aktuellt med huvudförhandling.
                                  Målet var utsatt till huvudförhandling den 13 december 2005 och jag var tilldelad
                                  förhandlingen. När jag dagen före förhandlingen tittade genom akten kunde följande
                                  konstateras. Stämningsansökan inkom den 17 juni 2004 och avsåg ansvar för olaga
                                  hot i två fall, falskt larm och ofredande under tiden den 16 december 2002 till den 31
                                  maj 2003. Stämning utan kallelse till huvudförhandling, så kallad bevisstämning,
                                  utfärdades samma dag. Målsägandebiträde förordnades och det beslutades inhämta
                                  personutredning. DD blev aldrig delgiven stämningen. Den 18 maj 2005 utfärdade
                                  tingsrätten en ny stämning och kallelse till huvudförhandling den 30 augusti 2005.
                                  När DD inte kom in med något delgivningskvitto skickades en påminnelse den 7
                                  juni 2005. Den 26 augusti 2005 ringde DD:s försvarare till tingsrätten och
                                  meddelade att DD delgivits stämning och kallelse samma dag och försvararen
                                  begärde att förhandlingen skulle flyttas eftersom han skulle hinna gå igenom målet
                                  med klienten. Den domare som skulle ha förhandlingen beslutade att ställa in denna.
                                  Den 21 november 2005 skedde kallelse till förhandlingen den 13 december 2005.
                                  Jag konstaterade att åtalet gällde brott för vilka gällde två års preskriptionstid och att



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                   Dnr 238-2006     Sid 2 (4)




samtliga brott var preskriberade redan den 31 maj 2005. Jag meddelade detta
förhållande till åklagaren, försvararen och målsägandebiträdet och beslutade att
ställa in förhandlingen. Den 14 december 2005 inkom åklagaren med besked att han
lagt ned åtalet på grund av att preskription inträtt och målet avskrevs den 9 januari
2006.
Det inträffade är naturligtvis beklagligt, inte minst för målsäganden. Det som kan
läggas tingsrätten till last är att stämningsman inte användes för att få DD delgiven
utfärdad stämning den 17 juni 2004 innan preskriptionstiden löpte ut. Det är
naturligtvis svårt för en rotelsekreterare att vara observant på att det föreligger en
preskriptionsrisk, om vederbörande inte görs uppmärksam på förhållandet av någon
domare. Av egen erfarenhet vet jag att det även för en domare kan vara svårt att
hålla reda på preskriptionstiden för olika brott.
Rotelsekreterarna har uppgett att det var bekant från andra mål att DD var en
svårdelgiven person. När delgivningskvittot inte kom tillbaka gick det förmodligen
till så att man beslutade – för att spara in en delgivningskostnad för en
stämningsman – att stämma och kalla direkt till en huvudförhandling. På grund av
det stora antalet brottmål som var aktuella för huvudförhandling kom dock målet att
bli liggande. Sekreterarna på storroteln har gjorts upp märksamma på problematiken
med preskriptionstider.
BB anförde bl.a. följande.
Det optimala sättet att förbereda brottmål för avgörande är naturligtvis att genast när
målet kommer in utfärda stämning med kallelse till huvudförhandling och att, om
delgivning med s.k. vitt kort inte fungerar, verka för att den tilltalade blir delgiven
genom stämningsman i god tid före huvudförhandlingen. När domstolen – som fallet
är för Falu tingsrätts del – är överbelastad med brottmål är verkligheten ofta inte så
enkel. Eftersom det saknas tidsmässigt utrymme för huvudförhandling inom
överskådlig tid, tvingas domstolen utfärda s.k. bevisstämning. Det skapas då inte
samma incitament för att se till att den tilltalade verkligen blir delgiven till en viss
tidpunkt.
Det inträffade illustrerar också en annan sak, nämligen hur viktigt det är att någon
med tillräcklig juridisk kompetens regelbundet kontrollerar rotelns inneliggande mål
bl.a. med avseende på om preskriptionsrisk föreligger. På en domarrotel av
sedvanligt snitt åvilar ansvaret för sådana kontroller givetvis rotelinnehavaren.
Under senare år har andra organisationsformer – exempelvis den s.k. storroteln –
blivit allt vanligare, varvid det faktiska ansvaret för beredande av brottmål i stor
utsträckning delegerats till kanslipersonal. Denna ordning ger utrymme för de
ordinarie domarna att i större utsträckning ägna sig åt själva avgörandet av målen.
Man talar om en eftersträvansvärd renodling av domarrollen. I en ansträngd
arbetssituation med många brottmål som måste avgöras inom korta tidsfrister är
risken att domarpersonalens övergripande ansvar för beredningen av brottmålen
kommer i bakgrunden. Min personliga uppfattning är att en effektiv och rättssäker
storrotelverksamhet även på brottmålssidan förutsätter en kraftfull och engagerad
ledning från en rotelchef eller en annan särskilt utpekad beredningschef.
Under åren 2004 och 2005 har verksamheten vid Falu tingsrätt, och inte minst vid
dess storrotel, präglats av en mycket hög arbetsbelastning. Under arbetsåret
september 2004 till maj 2005 handlades på storroteln ett komplicerat ekobrottmål
med ca 40 huvudförhandlingsdagar vilket krävde två ordinarie domare och som
resulterade i en dom på över 300 sidor. Under perioden handlades vid tingsrätten
också åtminstone fyra andra mycket stora brottmål med vardera mellan 15 och 25
huvudförhandlingsdagar. Tingsrättens domkrets genererar påtagligt många
våldsbrott – våldtäkt, kvinnofridskränkning, mord och andra grova övergrepp – som
erfarenhetsmässigt kräver förhållandevis lång huvudförhandlingstid och där den
tilltalade är häktad. En arbetstid för en ordinarie domare om 60 timmar i veckan är
inte ovanlig. Jag är medveten om att JO inte har ansvaret för medelstilldelningen till
domstolsväsendet, men jag vill ändå peka på dessa faktorer eftersom de är av vikt
för bedömningen av AA:s klagomål mot tingsrätten.
                                                                           Dnr 238-2006        Sid 3 (4)




      Som CC skriver är det från AA:s horisont beklagligt att den tilltalade inte kunde
      delges stämning innan preskription inträdde. Tingsrätten får naturligtvis ta på sig
      ansvaret för att inte större ansträngningar gjordes för att få den tilltalade delgiven
      redan i målets inledningsskede. Någon annan förklaring än den mycket tunga
      arbetsbördan och nödvändigheten att prioritera mål med häktade finns inte. Det
      inträffade kommer att få till följd att tingsrätten stramar upp rutinerna för
      förberedelse av brottmål på storroteln, och den självklara målsättningen är att
      liknande olycksfall i arbetet skall kunna undvikas i framtiden.
I ett beslut den 20 februari 2007 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Av utredningen framgår att stämningsansökan i målet inkom den 17 juni 2004 och
att tingsrätten utfärdade stämning samma dag. Åtalet avsåg olaga hot begångna den
16 december 2002 och den 28 februari 2003 samt den 20–31 maj 2003, falskt larm
begånget den 21 februari 2003 och ofredande begånget den 28 februari–28 maj
2003.

Om en stämningsansökan inte skall avvisas skall rätten enligt 45 kap. 9 §
rättegångsbalken (RB) utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet. Någon
tidsfrist för detta är inte föreskriven men det måste anses vara förutsatt att stämning
utfärdas utan dröjsmål. Det är angeläget att så sker bl.a. för att den tilltalade inte
skall vara ovetande om att åtal väckts och eftersom vissa rättsverkningar är knutna
till delgivningstidpunkten.

Sedan det stått klart att försöket att delge den tilltalade stämningen med s.k. vitt
kort inte hade lyckats borde tingsrätten, som anförts i remissvaret, ha vidtagit
åtgärder för att kunna delge honom stämningen på annat sätt, exempelvis genom
stämningsman. Jag har förståelse för att det underlättar om tingsrätten kan delge
stämningsansökan tillsammans med en kallelse till en huvudförhandling. Det är
emellertid inte godtagbart att en ansökan om stämning som inte kunnat delges med
s.k. vitt kort blir liggande annat än en mycket kort tid i avvaktan på att det skall bli
möjligt att sätta ut målet till huvudförhandling.

Straffskalan för såväl olaga hot, ofredande som falskt larm är böter eller fängelse i
högst ett år (4 kap. 5 och 7 §§ samt 16 kap. 15 § brottsbalken, BrB). Av 35 kap. 1 §
BrB följer att påföljd för ett brott med denna straffskala inte får utdömas, om inte
den misstänkte häktats eller fått del av åtalet för brottet inom två år från
handlingen. Den 1 juni 2005 var således samtliga brott preskriberade.

Ett nytt försök att delge den misstänkte gjordes inte förrän den 18 maj 2005. Då var
redan flera av de åtalade brotten preskriberade och de återstående brotten skulle
komma att preskriberas inom ett par veckor. Tingsrätten uppmärksammade
uppenbarligen inte detta. Det kom att dröja cirka sju månader innan det
observerades att preskription inträtt för samtliga brott.

Det är givetvis inte acceptabelt att en person delges stämning avseende brott som är
preskriberade. Det är uppenbart att bevakningsrutinerna vid tingsrätten inte
fungerat. Jag vill därför understryka vikten av att det vid en domstol finns
                                                                     Dnr 238-2006   Sid 4 (4)




fungerande rutiner för bevakning av brottmål så att t.ex. preskriptionsfrister i
brottmål uppmärksammas, och att det av dessa rutiner tydligt framgår vem som har
till uppgift att utföra bevakningen.

Som BB anfört kan en organisation med s.k. storrotlar leda till särskilda svårigheter
när det gäller förberedelsen i och bevakningen av brottmål. Jag delar därför hans
uppfattning att en effektiv och rättssäker storrotelverksamhet förutsätter en kraftfull
och engagerad ledning av en rotelchef eller en annan särskilt utpekad
beredningschef. Jag vill särskilt framhålla det angelägna i att inte heller en storrotel
ges en sådan omfattning att den eller de befattningshavare som utsetts att ansvara
för målens beredning saknar reella möjligheter att ge de anvisningar och
instruktioner som behövs, för att t.ex. preskriptionsfrister skall bevakas och
misslyckade delgivningsförsök följas upp.

Sammanfattningsvis förtjänar tingsrätten kritik för att inte ha vidtagit erforderliga
delgivningsåtgärder samt för bristande bevakning av preskriptionsfristerna i
brottmålet. Jag har noterat att tingsrätten avser att strama upp rutinerna för
förberedelse av brottmål och utgår från att bevakningen numera fungerar bättre.
