# En sjukvårdshuvudman (landsting) är enligt 3 b § tredje stycket hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, skyldig att upprätta en samordnande plan för en funktionshindrad person. Fråga om utformningen av en sådan plan

JO 2002-10-09 dnr 2380-2000

## Beslut

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                    Sid
                                                                       2002-10-09        2380-2000             1 (2)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En sjukvårdshuvudman (landsting) är enligt 3 b § tredje stycket hälso-
                        och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, skyldig att upprätta en
                        samordnande plan för en funktionshindrad person. Fråga om
                        utformningen av en sådan plan


                        Efter anmälan och utredning uttalade JO André i beslut den 9 oktober 2002
                        följande i bedömningsdelen.

                        Landstinget skall enligt 3 b § HSL erbjuda dem som är bosatta inom landstinget
                        bl.a. habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade. Enligt
                        bestämmelsens tredje stycke skall habilitering eller rehabilitering samt
                        tillhandahållande av hjälpmedel planeras i samverkan med den enskilde. Av planen
                        skall planerade och beslutade insatser framgå.

                        Av förarbetena (prop. 1992/93:159 s. 202) till bestämmelsen i 3 b § tredje stycket
                        HSL framgår bl.a. följande. Bestämmelsen fastlägger ett ansvar för landstingen att
                        planera habilitering, rehabilitering och tillhandahållande av hjälpmedel. Enligt
                        patientjournallagen (1985:562) skall en patientjournal bl.a. innehålla väsentliga
                        upgifter om vidtagna och planerade åtgärder. Den nu föreslagna
                        planeringsskyldigheten tar emellertid sikte inte enbart på planeringen av de
                        medicinska insatser som kan vara aktuella. Syftet är att få fram en samordning av
                        de olika rehabiliterings-, habiliterings- eller hjälpmedelsinsatser som den enskilde
                        kan behöva. Därför ligger också ansvaret på sjukvårdshuvudmannen som sådan
                        och inte på de enskilda yrkesutövarna inom hälso- och sjukvården. All indivuell
                        planering skall självfallet ske i samråd med den enskilde.

                        Vidare anges (s. 121) att planen bör utgå från den enskildes egna mål, behov och
                        intressen. Den bör omfatta olika behov som kan tillgodoses genom insatser från
                        flera kompetensområden och genom flera verksamheter. Då insatserna ges genom
                        flera verksamheter bör det inom var och en av verksamheterna upprättas en plan
                        över olika åtgärder, som med den enskildes medgivande kan utväxlas mellan de
                        verksamheter som ger habilitering eller rehabilitering. Under förutsättning att den
                        enskilde begär det, bör en plan också kunna överlämnas till kommunen som bas för
                        kommunens sociala, psykologiska och pedagogiska stödåtgärder. Planen bör vara
                        så utformad att den ger möjlighet till uppföljning, utvärdering och förändringar.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                   Dnr 2380-2000   Sid 2 (2)




I sammanhanget finner jag skäl att nämna att Socialstyrelsen har haft ett
regeringsuppdrag att förstärka och intensifiera sina rådgivnings- och
informationsinsatser till huvudmännen angående individuella planer enligt LSS och
individuella habiliterings- och rehabiliteringsplaner enligt HSL (se prop.
1999/2000:79 s. 125 f.). I januari 2002 presenterade Socialstyrelsen en slutrapport i
projektet ”Individuell plan på den enskildes villkor”. I rapporten framhålls att det
är väsentligt att en individuell plan finns för att den enskilde själv skall kunna vara
delaktig i arbetsprocessen. Att planeringen dokumenteras i en särskild plan är även
en förutsättning för att arbetssättet skall kunna bidra till förbättrad samverkan
mellan olika verksamheter som brukaren har kontakt med.

Det kan konstateras att det i den aktuella bestämmelsen i 3 b § HSL talas om en
uttrycklig plan av vilken planerade och beslutade insatser skall framgå. Det
framgår av såväl förarbeten som Socialstyrelsens nämnda rapport att genom att en
plan upprättas skall individen få inflytande över vilka insatser som planeras, och
planen skall utgöra ett stöd för patienten och därvid underlätta vid patientens
kontakter med andra verksamheter. Därutöver skall planen vara så utformad att den
ger möjlighet till uppföljning, utvärdering och förändringar.

Mot bakgrund av det anförda ligger det enligt min mening i sakens natur att planen
skall dokumenteras skriftligen och på ett sådant sätt att patienten kan erhålla en
kopia av sin individuella plan. Min bedömning är således att det i förevarande fall
hade varit lämpligt att upprätta en plan i form av ett särskilt dokument. Genom att
endast föra in relevanta uppgifter i den patientjournal som upprättats hos respektive
journalföringsskyldig anser jag inte att syftet med en individuell plan uppnås.
Lagstiftningen ställer dock inte något uttryckligt krav på att planen skall utgöras av
ett separat skriftligt dokument. Mot den bakgrunden vill jag inte kritisera
landstinget för att så inte har skett i det aktuella fallet. Jag finner dock skäl att
översända en kopia av detta beslut till Socialdepartementet för kännedom och
eventuellt beaktande vid en översyn av lagstiftningen.

Ärendet avslutas med de påpekanden som gjorts.
