# Kritik mot Bistånds-, arbetsmarknads- och sociala servicenämnden i Kramfors kommun för att den inte har fattat ett formellt beslut om umgängesbegränsning efter det att en vårdnadshavare begärt ett utökat umgänge med sina barn som vårdades med stöd av LVU

JO 2018-12-12 dnr 242-2017

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                     Sid
                                                                         2018-12-12            242-2017               1 (4)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        Kritik mot Bistånds-, arbetsmarknads- och sociala servicenämnden i
                        Kramfors kommun för att den inte har fattat ett formellt beslut om
                        umgängesbegränsning efter det att en vårdnadshavare begärt ett
                        utökat umgänge med sina barn som vårdades med stöd av LVU


                          Beslutet i korthet: Enligt 14 § första stycket LVU har socialnämnden ett ansvar för
                          att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt
                          tillgodoses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården får
                          nämnden med stöd av 14 § andra stycket LVU besluta hur den unges umgänge med
                          vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller
                          beslut av domstol eller genom avtal ska utövas. Ett sådant beslut behöver inte fattas
                          om socialtjänsten och vårdnadshavaren eller föräldern når en överenskommelse om
                          hur umgänget ska utövas. Vid tveksamhet om en enskild är överens med
                          socialtjänsten i umgängesfrågan bör den enskildes inställning i största möjliga
                          utsträckning klargöras och dokumenteras.
                          I det aktuella ärendet begärde vårdnadshavaren ett utökat umgänge med sina barn
                          som vårdades med stöd av LVU. Socialtjänsten ansåg att umgänget borde fortsätta i
                          samma omfattning som tidigare och enligt nämnden uttryckte inte vårdnadshavaren
                          något missnöje över den bedömningen. JO konstaterar att enbart passivitet från den
                          enskildes sida inte ensamt kan läggas till grund för att samtycke ska anses ha
                          lämnats och därmed en överenskommelse träffats om hur umgänget ska utövas.
                          Nämnden vidtog ingen aktiv åtgärd för att få klarhet i mammans inställning och
                          handläggningen borde därför ha utgått från att ingen överenskommelse fanns.
                          Nämnden får kritik för att inte ha fattat beslut om umgängesbegränsning enligt 14 §
                          LVU.

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade AA på socialtjänsten i Kramfors kommun. Hon var
                        missnöjd bl.a. med hur socialtjänsten hade hanterat en begäran från en mamma,
                        BB, om att få ett utökat umgänge med sina barn, CC och DD, som vårdades
                        med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
                        LVU.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 242-2017       Sid 2 (4)




Utredning
Inledningsvis lånade JO in och granskade vissa handlingar från socialtjänsten.
Av handlingarna kom det fram bl.a. att mamman, som var vårdnadshavare, den
16 december 2016 hade begärt ett utökat umgänge med sina barn.

Därefter begärde JO att Bistånds-, arbetsmarknads- och sociala servicenämnden
i Kramfors kommun skulle yttra sig över den formella handläggningen av
mammans begäran om ett utökat umgänge.

Nämnden (socialutskottet) beslutade att som sitt remissvar lämna ett yttrande
som socialsekreteraren EE hade upprättat. I yttrandet anfördes följande:

      Av journalanteckningar i ärendet framgår att BB i telefonsamtal med underteck-
      nad socialsekreterare, 2016-12-16, framförde önskemål om att utöka umgänget
      med sina två barn, CC och DD. Vid detta telefonsamtal meddelade undertecknad
      BB att denna fråga behövde lyftas i ärendedragning och att undertecknad skulle
      meddela BB så fort som möjligt vilken bedömning socialtjänsten gjorde utifrån
      barnens behov. I samråd med undertecknads arbetsledare gjordes bedömningen
      att det ej var i enlighet med barnens behov att utöka umgänget då hennes förslag
      innebar ett alltför frekvent och långvarigt umgänge i jämförelse med den
      umgängesplanering som gällt under hösten 2016. Viktigt att lyfta fram i
      sammanhanget är att undertecknad i augusti 2016 gjorde en överenskommelse
      med modern om ett utökat umgänge jämfört med vad som förevarit fram till
      dess. Enligt denna överenskommelse skulle BB ha umgänge med barnen varje
      torsdag mellan kl. 13.30–16.30 samt ett övernattningsumgänge per månad. Detta
      umgängesschema följde inte BB och hon valde – att vid åtminstone fem tillfällen
      under hösten – ej träffa sina barn. CC och DD hade vid dessa tillfällen umgänge
      endast med mormodern som enligt planeringen skulle vara med vid samtliga
      träffar med barnen.
      Vid telefonsamtal med BB, 2016-12-27, meddelade undertecknad socialtjänstens
      bedömning att umgänget – utifrån barnens behov – skulle vara i samma utsträck-
      ning som under hösten 2016.
      Undertecknads uppfattning var att BB vid detta samtal tog till sig socialtjänstens
      bedömning och att hon samtyckte till umgänge i samma utsträckning som tidig-
      are. BB uttryckte inget i samtalet som fick undertecknad att uppfatta att BB mot-
      satte sig vår bedömning eller att hon önskade ett formellt avslagsbeslut om
      umgängesbegränsning. Telefonsamtalet avslutades med att undertecknad kom
      med förslag på hur BB skulle kunna undanröja de hinder hon uppgett sig ha för
      att kunna fullfölja umgänget på torsdagar.
      2017-01-24 skickade socialtjänsten ett brev till BB, för att bekräfta den överens-
      kommelse undertecknad uppfattade fanns mellan BB och socialtjänsten i
      Kramfors rörande umgänge under våren 2017. Samma dag fick även modern
      denna information muntligen vid ett telefonsamtal. BB uttryckte inte heller vid
      detta samtal eller efter det hon mottagit brevet några invändningar mot uppgjord
      planering.
      BB har inte vid något tillfälle under våren 2017 tagit upp frågan om att hon varit
      missnöjd med den umgängesplan som gällt i ärendet. Detta sammantaget innebar
      att undertecknad socialsekreterare gjorde bedömningen att modern samtyckt till
      föreslaget umgänge under våren 2017.

Bedömning
Jag har i det här ärendet valt att rikta in min granskning på den formella
handläggningen av mammans begäran om ett utökat umgänge med sina barn.
                                                                  Dnr 242-2017       Sid 3 (4)




Socialnämnden har, enligt 14 § första stycket LVU, ett ansvar för att den unges
behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodo-
ses. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården får nämnden
med stöd av 14 § andra stycket LVU besluta hur den unges umgänge med
vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom
eller beslut av domstol eller genom avtal ska utövas. Ett sådant beslut kan enligt
41 § första stycket 3 LVU överklagas till förvaltningsrätten. Ofta brukar
socialtjänsten komma överens med vårdnadshavaren eller föräldern om hur
umgänget ska utövas. Vid en sådan överenskommelse behöver nämnden inte
fatta ett formellt beslut om umgängesbegränsning enligt 14 § LVU.

Av utredningen i ärendet framgår det att mamman i ett telefonsamtal den
16 december 2016 begärde ett utökat umgänge med sina barn som vårdades
med stöd av LVU. Socialtjänsten bedömde dock att umgänget borde fortsätta i
samma omfattning som tidigare. Nämndens uppfattning är att mamman i ett
senare telefonsamtal samtyckte till socialtjänstens bedömning. Enligt nämnden
gav mamman i telefonsamtalet inte uttryck för att hon önskade ett formellt
beslut om umgängesbegränsning. Eftersom mamman därefter i sina kontakter
med socialtjänsten inte vid något tillfälle tog upp att hon var missnöjd med
umgänget fanns det enligt nämnden ett samtycke i umgängesfrågan.

Mamman begärde alltså ett utökat umgänge med sina barn. Nämnden fattade
dock inte något formellt beslut med anledning av hennes begäran. Frågan är om
det fanns en överenskommelse mellan socialtjänsten och mamman som innebar
att nämnden inte behövde fatta ett formellt beslut om umgängesbegränsning
enligt 14 § LVU. I den frågan gör jag följande överväganden.

Inledningsvis vill jag påpeka att den omständigheten att den enskilde inte begär
ett formellt beslut självklart inte påverkar en socialnämnds skyldighet att utreda
och fatta ett beslut i umgängesfrågan. När det sedan gäller överenskommelser
mellan socialtjänsten och en vårdnadshavare eller en förälder vill jag rent
allmänt understryka vikten av att en sådan överenskommelse dokumenteras. Jag
vill också lyfta fram att enbart det förhållandet att en enskild inte uttryckligen
invänder mot socialtjänstens bedömning i umgängesfrågan naturligtvis inte
innebär att den enskilde har lämnat sitt samtycke till hur ett umgänge ska
utövas. Det får avgöras i det enskilda fallet om det finns en överenskommelse,
men enbart passivitet från den enskildes sida kan enligt min mening inte ensamt
läggas till grund för att samtycke ska anses ha lämnats. Vid tveksamhet om en
enskild är överens med socialtjänsten i umgängesfrågan bör den enskildes
inställning i största möjliga utsträckning klargöras och dokumenteras. Om det
inte är möjligt att klargöra den enskildes inställning bör socialtjänsten i sin
handläggning utgå från att det inte finns en överenskommelse om hur ett
umgänge ska utövas. I sådana fall ska nämnden fatta ett formellt beslut om
umgängesbegränsning enligt 14 § LVU.
                                                                  Dnr 242-2017       Sid 4 (4)




I det här ärendet har nämnden i sitt remissvar inte hänvisat till att mamman
muntligen lämnat sitt samtycke i umgängesfrågan eller till någon dokumenterad
överenskommelse mellan henne och socialtjänsten. I stället har nämnden till
stöd för sin uppfattning om en överenskommelse hänvisat till vad mamman inte
har givit uttryck för vid sina kontakter med socialtjänsten. Som jag tidigare har
anfört kan inte enbart passivitet från den enskildes sida ensamt läggas till grund
för att samtycke ska anses ha lämnats och därmed en överenskommelse träffats
om hur umgänget ska utövas. Nämnden har enligt min mening inte fog för sin
uppfattning om att mamman lämnat sitt samtycke i umgängesfrågan. I stället för
att dra slutsatser av vad mamman inte gav uttryck för borde nämnden ha
klargjort och dokumenterat hennes inställning. När nämnden, såvitt framgår av
remissvaret, inte vidtog någon aktiv åtgärd för att få klarhet i mammans
inställning borde den vid handläggningen ha utgått från att det inte fanns någon
överenskommelse i umgängesfrågan. Därmed borde nämnden ha fattat ett
formellt beslut om umgängesbegränsning.

Sammanfattningsvis fanns det enligt min bedömning inte en sådan överens-
kommelse med mamman som innebar att nämnden inte behövde fatta ett
formellt beslut om umgängesbegränsning enligt 14 § LVU. Om nämnden hade
fattat ett sådant beslut skulle mamman ha haft en möjlighet att få umgänges-
frågan prövad av domstol. Nämnden förtjänar kritik för sin underlåtenhet att
fatta ett formellt beslut om umgängesbegränsning.

Det som AA har anfört i övrigt i sin anmälan till JO ger inte anledning till något
uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
