# Fråga om en kommunal nämnd, med hänvisning till det nationella utjämningssystemet avseende kommunernas kostnader för verksamhet enligt LSS, kunnat säga upp avtal med en annan kommun om tillhandahållande av en insats i form av ett särskilt boende, m.m.

JO 2005-11-10 dnr 2426-2005

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                       Sid
                                                                           2005-11-10           2426-2005               1 (12)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om en kommunal nämnd, med hänvisning till det nationella
                        utjämningssystemet avseende kommunernas kostnader för verksamhet
                        enligt LSS, har kunnat säga upp avtal med en annan kommun om
                        tillhandahållande av en insats för en person i form av ett s.k. särskilt
                        boende, m.m.


                        Socialnämnden i Täby kommun har tidigare beviljat AA, född 1978, insatser enligt
                        LSS i form av särskilt boende enligt 9 § 9 LSS och daglig verksamhet enligt 9 § 10
                        LSS. Det särskilda boendet har tillhandahållits i Gnesta kommun enligt ett avtal
                        med socialnämnden i den kommunen. För den dagliga verksamheten har
                        Föreningen Helgestahemmet i Mölnbo svarat enligt ett avtal med socialnämnden i
                        Täby kommun.

                        I en skrivelse till Gnesta kommun den 12 februari 2004 sade Socialnämnden i Täby
                        kommun upp avtalet avseende bostad för AA att upphöra fr.o.m. den 1 juni 2004.
                        Socialnämnden sade samma dag upp avtalet med Föreningen Helgestahemmet
                        avseende daglig verksamhet för AA. Även den insatsen skulle upphöra fr.o.m. den
                        1 juni 2004.

                        I en skrivelse, som är daterad den 1 mars 2004, från socialkontoret i Täby kommun
                        till AA:s gode man anfördes i huvudsak följande.

                                  Vi vill informera er om att beslut har tagits i riksdagen 2003-11-13 som berör
                                  personer med boende enligt LSS utanför den kommun som tagit beslut och har
                                  kostnadsansvar för insatsen. Beslutet har främst tillkommit för att utjämna de
                                  kostnader som landets kommuner har för insatser enligt LSS, men kommer även att
                                  beröra omsorgsansvar och handläggning av ärenden.
                                  Med anledning av utjämningssystemet kommer Täby kommun att säga upp alla
                                  avtal som träffats med vårdgivare utanför den egna kommunen. Omsorgs- och
                                  kostnadsansvar för samtliga insatser enligt LSS överförs därefter till den kommun
                                  där boendet är beläget. För att överföringen ska fungera på bästa sätt kommer
                                  kommunen att samarbeta både med övertagande kommun och vårdgivaren.
                                  När avtalen överförts kommer er kontakt med handläggaren i Täby kommun att
                                  upphöra och övertas av boendekommunen. När allt är formellt klart kommer vi att
                                  inbjuda er till överföringssamtal med nuvarande och blivande handläggare för att ge
                                  kontinuitet och garantera informationsutbytet.
                        Gnesta kommun begärde att Länsstyrelsen i Stockholms län skulle granska hur
                        Täby kommun hade handlagt ärendet rörande insatserna för AA. Länsstyrelsen


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                         Dnr 2426-2005      Sid 2 (12)




(länsstyrelsens beslut den 14 december 2004, dnr 7011-04-69558) begränsade sig
till att ”enbart informera och ge vägledning med utgångspunkt från LSS samt
proposition 2000/01:6 Avtal om visst kostnadsansvar för insatser enligt LSS” och
att hänvisa till kapitlet Ansvarig kommun i Socialstyrelsens publikation Bostad
med särskild service för vuxna (2003).

I en anmälan till JO hemställde socialchefen BB, Gnesta kommun, att JO skulle
granska hur Socialnämnden i Täby kommun hade handlagt ärendet rörande AA.
Eftersom Täby kommun hade handlagt andra ärenden på samma sätt som ärendet
rörande AA begärde BB att JO:s granskning skulle avse även de ärendena.

BB anförde under rubriken Bakgrund till anmälan följande (den åberopade bilagan
har här utelämnats).

      Täby kommun har med hänvisning till införandet av det nya nationella
      utjämningssystemet för verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa
      funktionshindrade (LSS) beslutat att avsluta samtliga köp av boenden och
      sysselsättning utanför den egna kommunen (bilaga 1). Avbrytandet av
      verkställigheten har i det aktuella ärendet skett utan formell omprövning av den
      enskildes bakomliggande rättighetsbeslut enligt LSS. Täby kommun/social omsorg
      har endast meddelat Gnesta med flera andra kommuner om att dessa skall ta över
      ärendena samt sagt upp avtalen med vårdgivarna. Individen med rätt till insatser
      enligt LSS har övergivits utan ett beslut och därmed utan möjlighet att överklaga.

## Anmälan och bakgrund

Anmälan remitterades till Socialnämnden i Täby kommun för utredning och

## Utredning

yttrande. I JO:s remiss till socialnämnden angavs att yttrandet särskilt skulle belysa
förutsättningarna för att låta insatserna särskilt boende och daglig verksamhet
upphöra utan att nämnden hade fattat något formellt beslut i frågan. Yttrandet
skulle även belysa vilka åtgärder som hade vidtagits för att förhindra de negativa
konsekvenser som i praktiken hade uppstått för den enskilde.

I sitt remissvar anförde Socialnämnden i Täby kommun följande.

      Varför har Täbys socialnämnd inte fattat något formellt beslut gentemot den
      funktionshindrade om planerna att låta insatserna enligt LSS för Täbys del upphöra?
      Täbys socialnämnd har velat avvakta Gnestas inställning och slutlig rättslig
      prövning av deras vägran att ta på sig LSS-ansvaret. För många funktionshindrade
      skapar en förändring av bostadsort och nya miljöer för daglig verksamhet stor oro.
      Ett formellt beslut i nuläget skulle alltså kunna skapa onödig oro utan att föra något
      positivt med sig för den funktionshindrade som i första hand vill bo kvar i Gnesta
      och fortsätta med sin dagliga verksamhet där. Om det visar sig att Gnesta har rätt att
      vägra att ta på sig ansvaret för boende och daglig verksamhet och den
      funktionshindrade ändå anser att han vill bo kvar i Gnesta blir detta faktum
      onekligen en mycket viktig omständighet som Täbys socialnämnd måste väga in i ett
      eventuellt nytt beslut.
      Målet för Täby har varit att ordna övertagandet i samförstånd med kommunen och
      den funktionshindrade. Den funktionshindrade vill givetvis ha ett tydligt besked från
      Gnesta. När Gnesta inte velat lämna ett sådant besked har han alltså begärt ett
      förhandsbesked enligt § 16 LSS. Inte heller ett sådant besked har Gnesta velat
      lämna. Hade Gnesta kommun accepterat ett övertagande och ansett att den
      funktionshindrade haft rätt till oförändrade insatser enligt LSS hade den
      funktionshindrade inte behövt känna oro inför en förflyttning av
      myndighetsansvaret.
                                                                    Dnr 2426-2005       Sid 3 (12)




Vad har Täby gjort för att förhindra eventuella negativa konsekvenser, som Gnesta
kommuns inställning kan orsaka den funktionshindrade?
När det stod klart att Gnesta inte tagit ansvar för att den funktionshindrade fick
fortsätta den dagliga verksamheten i föreningen Helgestahemmet från januari 2005
har Täbys sociala omsorg tecknat nytt avtal med föreningen fram till och med
december 2005. För Täbys del ansågs det oförsvarligt att låta honom vara helt utan
daglig verksamhet. För att överhuvudtaget få tillgång till platsen för daglig
verksamhet ställde Gnesta kommun krav på att Täby i fortsättningen betalade den
funktionshindrades bostadshyra. Även det kravet har Täby tvingats att acceptera för
att den funktionshindrade inte skulle riskera att bli utan daglig verksamhet under
resten av året. Dessa åtgärder får anses som drastiska med tanke på att
kommunallagen i princip förbjuder en kommun att betala för personer bosatta i
annan kommun.

Något om bakgrunden till Täbys agerande
När en enskilds behov av insatser enligt LSS uppkommer är det inte alltid möjligt att
inom rimlig tid ordna fram lämplig bostad och personal med adekvat kompetens
inom den egna kommunen. Täby liksom andra kommuner har då – i samråd med den
funktionshindrade och dennes föräldrar eller gode man – fått söka lösningar utanför
den egna kommunen. Följden blir att avtal har träffats med andra kommuner
och/eller enskilda vårdgivare utanför kommunen. Detta har då ansetts som en
tillfällig lösning tills motsvarande har kunnat ordnas i hemkommunen.
När handläggarna vid återkommande planerings- och uppföljningssamtal med den
funktionshindrade och dennes närmaste konstaterar att lösningen utanför
hemkommunen fungerar utmärkt blir en flytt inte särskilt lockande eftersom det
alltid finns en viss osäkerhet om hur ändringen i praktiken kommer att falla ut. Det
känns tryggare att behålla en lösning som fungerar bra än att riskera att få något som
den funktionshindrade kan uppleva som sämre. Därför har många lösningar utanför
kommunen fått vara kvar under lång tid.
Den grundläggande utgångspunkten för LSS är att insatserna skall tillgodoses i den
kommun där man är bosatt dvs. hemkommunen (§ 16). Enligt kommunallagen får
kommunen inte betala för vård och omsorg för någon som är bosatt i en annan
kommun annat än i vissa undantagsfall.
Kommunen kan bara behålla kostnadsansvaret för personer som flyttat från
kommunen om det finns ett lagstöd för ett sådant ansvar. Sådant lagstöd finns bl.a. i
§ 17 a LSS som gäller när det finns särskilda skäl och avser en tidsbegränsad period
i avvaktan på att det går att ordna bostad och riktiga insatser i övrigt i den
ursprungliga hemkommunen.
När lösningen, som i det här fallet, inte längre kan anses tillgodose ett tillfälligt
behov kan inte heller avtalen längre anses förenliga med kommunallagen.
Det kan tidigare ha funnits ekonomiska utjämningsskäl för att inte tidigare ha låtit
vistelsekommunen ta över ansvaret för LSS för person som placerats där av annan
kommun. Det skälet borde inte finnas kvar när det nya nationella
utjämningssystemet nu har införts 2004. Systemet skall utjämna
kostnadsskillnaderna för LSS-verksamheten mellan kommunerna. Om
vistelsekommunen i fortsättningen tar över hela ansvaret innebär det också den
fördelen att myndigheten kommer närmare den funktionshindrade, som då borde få
bättre möjligheter att påverka situationen i den nya bosättningskommunen.
Mot den bakgrunden ansåg kommunstyrelsen i Täby kommun det riktigt och rimligt
att säga upp avtalen med andra kommuner och enskilda vårdgivare utanför
kommunen. Samtidigt övertar kommunen LSS-ansvaret för de personer som
placerats i Täby av andra kommuner. Överförandet av kostnads- och
myndighetsansvaret ansågs kunna ske med god framförhållning så att
vistelsekommunen fick tid att förbereda ett övertagande och sätta sig in i den
funktionshindrades situation i kontakter med gode man och handläggare från Täby.
                                                                            Dnr 2426-2005      Sid 4 (12)




      För det fall det gällde en enskild vårdgivare kunde vistelsekommunen fullfölja
      avtalet med denne. Tanken var att den funktionshindrades situation inte skulle
      behöva påverkas på grund av att ansvarig myndighet ändrade ställe.
      Kommunens inställning meddelades Gnesta kommun och övriga berörda under
      februari och mars 2004. Trots att det funnits god tid för att diskutera ekonomiska
      övergångslösningar och förbereda mottagandet av myndighetsansvaret har Gnesta
      motsatt sig ett övertagande. Gnesta har inte velat ge godemannen besked om Gnesta
      är beredda att ta över ansvaret för det boende och verksamhet, som Täby tidigare
      ordnat. Godemannen begärde ett s.k. förhandsbesked enligt § 16 andra stycket LSS.
      Detta avvisades då Gnesta inte ansåg sig skyldiga att lämna ett sådant besked då han
      redan bodde i kommunen. Länsrätten, som prövat ärendet, ansåg att Gnesta är
      skyldig att pröva ansökan om förhandsbesked och återförvisade ärendet till
      kommunen. Läns- rättens beslut har enligt uppgift överklagats av Gnesta kommun.
      Gnesta kommun påstår sig ha låtit en konsult granska ärendet ur juridisk synpunkt.
      Om Täby skulle fått ta del av den utredningen hade det kanske varit möjligt att
      undanröja vissa feltolkningar av lagstiftningen, som kan ha legat till grund för
      Gnestas agerande.

      Övriga synpunkter
      I kommunens uppgifter ingår att, i enlighet med vad som sägs i socialtjänst- lagen,
      hålla sig förtrogen med levnadsförhållandena och planera för de olika insatser som
      nu och i framtiden anses erforderliga för att uppfylla de olika lagstiftningarnas krav
      på omsorg och särskilda insatser. För Gnestas del har det alltså sedan lång tid varit
      känt vilka personer med funktionshinder som var bosatta i kommunen.
      Dessutom framgår av betänkandet (SOU 2002:103) och propositionen
      (2002/03:151), som föregick lagstiftningen om utjämning av vissa kostnader för stöd
      och service att tidigare avtal mellan kommunerna skulle kunna upphöra i och med
      att det nya kostnadsutjämningssystemet införts. Det har alltså funnits god tid för
      diskussioner och planering. Det skall i princip inte finnas ekonomiska hinder för att
      ta emot en funktionshindrad förutsatt att kommunen sköter de rutiner, som fordras
      för att få del av den nationella utjämningen.
      Den enskildes egna önskemål skall ha ett stort inflytande på myndighetens
      bedömningar om vilka omsorgsbehov som skall tillgodoses. Detta betyder, såsom
      länsstyrelsen påpekat, att om den enskilde själv väljer att stadigvarande bosätta sig
      på den nya orten kan detta inte ifrågasättas med hänvisning till de upprättade
      avtalen. I sådana fall övergår ansvaret till den nya kommunen. Även om
      lagstiftningen synes tydlig i dessa avseenden (se bl.a. § 16 LSS) har Gnesta – trots
      vad både länsstyrelse och länsrätt sagt – inte velat acceptera följderna. Gnesta kan
      knappast sägas ha satt hänsynen till den funktionshindrade i förgrunden för sitt
      agerande.
      När Gnesta inte accepterar att följa uppenbara skyldigheter enligt socialtjänstlagen
      om kravet att sörja för dem som är bosatta inom kommunen och underlåter att lämna
      besked på förfrågningar, som lagstiftningen tydligt anger (§ 16 LSS), och detta leder
      till att den funktionshindrade riskerar att ta skada eller i allt fall inte får tillgång till
      det lagstiftningen ger honom rätt till finns onekligen anledning för JO att granska
      Gnesta kommuns agerade i ärendet.
BB yttrade sig över remissvaret.

I ärendet kom fram att Socialnämnden i Gnesta kommun den 12 januari 2005 hade
avslagit en ansökan från AA om förhandsbesked enligt 16 § LSS avseende insatser
enligt 9 § 9 och 10 LSS. Som skäl för beslutet anförde nämnden bl.a. att det
saknades förutsättningar för att meddela ett förhandsbesked efter- som någon
                                                                  Dnr 2426-2005   Sid 5 (12)




verklig flyttning till Gnesta inte skulle ske och att Täby kommun var att anse som
ansvarig kommun. AA överklagade beslutet till Länsrätten i Södermanlands län.

Med anledning av att AA hade överklagat nämndens beslut om förhands- besked
inhämtade JO en kopia av länsrättens beslut den 17 juni 2005 (mål nr 334-05E). I
sitt beslut biföll länsrätten AA:s överklagande och återförvisade målet till
Socialnämnden i Gnesta kommun för prövning av ansökan om förhandsbesked
enligt 16 § LSS.

Föredraganden inhämtade per telefon att Socialnämnden i Gnesta kommun hade
överklagat länsrättens beslut och att Kammarrätten i Stockholm den 14 juli 2005
beviljade prövningstillstånd och förordnade om inhibition av länsrättens beslut.

JO hade i ärendet tillgång till socialkontorets i Täby kommun personakt angående
AA.

Socialnämnden i Täby kommun anförde i sitt remissvar att kommunstyrelsen hade
bedömt det riktigt och rimligt att säga upp avtalen med andra kommuner och
enskilda vårdgivare utanför kommunen. Med anledning av den uppgiften tog JO
del av kommunstyrelsens beslut i protokoll den 17 juni 2004, § 106.

I ett beslut den 10 november 2005 anförde JO André följande.

En person som tillhör den s.k. personkretsen enligt 1 § LSS har enligt 7 § LSS rätt
till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1–9 LSS (t.ex.
bostad med särskild service för vuxna) om han eller hon behöver sådan hjälp i sin
livsföring och om behovet inte tillgodoses på annat sätt. Under samma
förutsättningar har viss del av personkretsen i 1 § LSS även rätt till daglig
verksamhet enligt 9 § 10 LSS.

När det gäller insatser avseende särskilt boende och daglig verksamhet framgår av
2 § LSS att det är kommunen som svarar för insatserna. Kommunens ansvar gäller
gentemot dem som är bosatta i kommunen (16 § första stycket LSS). En kommun
får med bibehållet ansvar sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla
insatser enligt LSS (17 § LSS).

LSS bygger således på ett bosättningsbegrepp. Det är den kommun där den
enskilde bor som skall svara för insatserna. Vid bedömningen av var en per- son
skall anses vara bosatt kan ledning hämtas från bestämmelserna i folk-
bokföringslagen (1991:481) om rätt folkbokföringsort. En person kan alltså i regel
anses bosatt på den ort där han eller hon är folkbokförd (prop. 1992/93:159 s. 185).
Om det står klart att en person är bosatt i en kommun men är folkbokförd i en
annan kommun är det den kommun där den enskilde bor som skall handlägga en
ansökan om en insats (se RÅ 1999 ref. 44; jfr RÅ 1999 ref. 11).

Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) får kommuner och landsting själva ha
hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till
kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall
                                                                       Dnr 2426-2005     Sid 6 (12)




handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan.
Mot bakgrund av denna lokaliseringsprincip ifrågasattes tidigare om en kommun
kunde bevilja en insats i form av ett särskilt boende utanför den egna kommunen
om den enskilde efter flyttningen skulle anses vara bosatt i den andra kommunen.
Frågan behandlades i propositionen 2000/01:6 Avtal om visst kostnadsansvar för
insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Förslagen i propositionen föranledde införandet av bestämmelsen i 17 a § LSS.
Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 2001. Enligt den bestämmelsen får en
kommun utan hinder av vad som stadgas i 16 § första stycket LSS, om särskilda
skäl föreligger, träffa avtal om kostnadsansvar för insatser enligt 9 § LSS för en
enskild som genom insats enligt bl.a. 9 § 9 LSS inte längre kommer att vara bosatt i
kommunen. Ett sådant avtal får träffas med en annan kommun eller med en enskild
vårdgivare i en annan kommun.

Syftet med bestämmelsen i 17 a § LSS är att underlätta för enskilda, t.ex. personer
med en ovanlig diagnos eller som har komplicerade funktionshinder, att få tillgång
till anpassade boendelösningar och särskild kompetens som kan vara svårt att
tillhandahålla i små kommuner. Bestämmelsen syftar också till att ge möjlighet för
kommuner med ett litet befolkningsunderlag att samverka om bl.a. gemensamma
gruppbostäder för att kunna erbjuda fler boendealter- nativ än vad som annars varit
fallet.

I förarbetena till bestämmelsen framhöll regeringen att man vid bedömningen av
var en person skall anses vara bosatt skulle se till bestämmelserna i
folkbokföringslagen (1991:481). Innebörden i folkbokföringslagen är att en person
skall anses vara bosatt i den kommun där han har sin huvudsakliga dygnsvila. I
propositionen anfördes vidare bl.a. följande (prop. 2000/01:6 s. 7 f.).
      När en person beviljas bostad med särskild service enligt 9 § 8 eller 9 LSS övergår
      ansvaret enligt nuvarande regler till den kommun där bostaden är belägen eftersom
      personen enligt folkbokföringslagen måste betraktas som bosatt där han eller hon har
      sin dygnsvila. Den praxis som vuxit fram mellan kommunerna är emellertid
      annorlunda. Kommuner betalar i vissa fall för boendeplatser i andra kommuner eller
      hos enskilda vårdgivare i annan kommun trots att personen blivit folkbokförd i den
      kommunen. Dessa köp regleras i avtalsform. De avtal som finns inom detta område
      är vanligtvis tidsbegränsade och löper tills dess någon part säger upp det. I dag finns
      inget egentligt lagstöd för att träffa dessa avtal.
När det gällde innebörden av den nya bestämmelsen i 17 a § LSS anfördes i
propositionen bl.a. följande (s. 9).

      Regeringen föreslår således att en ny bestämmelse införs i LSS, med innebörden att
      en kommun får teckna avtal om kostnadsansvar för insatser enligt 9 § LSS för en
      enskild person som är eller har varit bosatt i kommunen om denne beviljats insats
      enligt 9 § 8 eller 9 LSS i en annan kommun och därmed blir folkbokförd där.
      Regeringen föreslår att sådant avtal får ingås med en annan kommun eller en enskild
      vårdgivare i en annan kommun. – – – Om den enskilde senare själv väljer att
      stadigvarande bosätta sig på den nya orten kan dock detta inte ifrågasättas med
      hänvisning till det upprättade avtalet. I sådana fall övergår ansvaret till den nya
      kommunen.
                                                                      Dnr 2426-2005    Sid 7 (12)




      Möjligheten för en kommun att teckna avtal med en annan kommun eller en enskild
      vårdgivare i en annan kommun förändrar inte den grundläggande utgångspunkten i
      LSS. Den är att insatserna i första hand skall tillgodoses i den kommun där man är
      folkbokförd dvs. i hemkommunen. – – – Den utökade avtalsmöjligheten innebär inte
      heller någon förändring vad gäller rätten att flytta till en annan kommun.
      Avtalsmöjligheten påverkar inte den enskildes rätt att ansöka om förhandsbesked
      enligt LSS.
Om en person som anges i 1 § LSS tänker bosätta sig i en kommun, skall
kommunen på ansökan meddela förhandsbesked om rätten till insatser från
kommunen enligt 9 §. Vid prövningen av en ansökan om förhandsbesked skall
bestämmelserna i LSS gälla. Kommunen skall utan dröjsmål planera och förbereda
insatser som förhandsbeskedet ger den enskilde rätt till om han bosätter sig i
kommunen. Förhandsbeskedet gäller under sex månader räknat från den dag då
insatserna blir tillgängliga för den enskilde (16 § andra stycket LSS).

I 16 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) finns det en bestämmelse om
överflyttning av ärenden. Av bestämmelsen framgår att ett ärende som avser vård
eller någon annan åtgärd i fråga om en enskild kan flyttas över till en annan
socialnämnd. Överflyttning skall ske om den som berörs av ärendet har starkast
anknytning till den andra kommunen och det med hänsyn till den enskildes
önskemål, hjälpbehovets varaktighet och omständigheterna i övrigt framstår som
lämpligt. Om de berörda kommunerna inte kan komma överens om överflyttning
får den kommun där frågan om överflyttning har kommit upp ansöka om
överflyttning av ärendet hos den länsstyrelse där den andra kommunen ligger.

Bestämmelsen i 16 kap. 1 § socialtjänstlagen gäller inte ärenden som rör insatser
enligt LSS. Det finns i LSS inte någon motsvarande bestämmelse om överflyttning
av ett ärende.

                              ______________________

Ett beslut att avslå en ansökan om en insats enligt LSS eller ett beslut om att en
sådan insats skall upphöra kan överklagas till domstol. Detta gäller även ett beslut
om att avslå en ansökan enligt 16 § andra stycket LSS om s.k. förhandsbesked. JO
är ett s.k. extraordinärt tillsynsorgan och JO har inte till uppgift att ersätta den roll
som t.ex. en domstol har. Det är inte heller JO:s uppgift att i ett enskilt fall slå fast
vilken kommun som har skyldighet att svara för en insats enligt t.ex. LSS. Min
tillsyn i den här typen av ärenden är som regel inriktad på att kontrollera att
enskildas rätt inte blir lidande på grund av en konflikt mellan två kommuner om
vilken av dem som har ansvaret och den granskningen avser främst kommunernas
handläggning i formellt hänseende. Vad jag anför nedan skall läsas utifrån denna
begränsning av min tillsyn.

Socialnämnden i Täby kommun beviljade år 1999 AA insatser enligt 9 § LSS i
form av särskilt boende och daglig verksamhet. Insatserna har tillhandahållits
utanför kommunen genom avtal med Gnesta kommun och Föreningen
Helgestahemmet. Det synes inte råda någon oenighet mellan Socialnämnden i Täby
kommun och Socialnämnden i Gnesta kommun om att AA även fortsättningsvis
                                                                      Dnr 2426-2005     Sid 8 (12)




har rätt till insatser enligt LSS i form av särskilt boende och daglig verksamhet.
Däremot är de inte överens om vilken av kommunerna som ekonomiskt skall svara
för att AA får insatserna. Av anmälan eller remissvaret framgår inte var AA var
folkbokförd när Socialnämnden i Täby kommun väckte frågan om sitt fortsatta
ansvar för insatserna enligt LSS. Däremot framgår av utredningen att AA sedan
flera år bor i Gnesta kommun och att tanken är att han skall bo kvar där.

Gnesta kommun och Täby kommun har vid sina diskussioner om ansvaret för AA:s
ärende och i sina skrivelser till JO berört det kostnadsutjämningssystem som har
införts angående kommunernas kostnader för insatser enligt LSS och den betydelse
som det systemet kan ha när det gäller vilken av de båda kommunerna som skall
svara för AA:s insatser enligt LSS.

Bestämmelser om kostnadsutjämningssystemet inom LSS-området regleras i lagen
(2003:886) om utjämningsavgift för kommuner för kostnader enligt lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen (2003:887)
om utjämningsbidrag till kommuner för kostnader enligt lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade. För varje kommun skall en
standardkostnad beräknas för bl.a. verksamheten enligt 9 § 2–10 LSS. Beroende på
hur den enskilda kommunens standardkostnad per invånare avviker från den för
landet genomsnittliga standardkostnaden per invånare lämnas ett bidrag från staten
eller betalas en avgift till staten. Bidragen och avgifterna skall beräknas så att de
sammanlagda bidragen och avgifterna uppgår till lika stora belopp, vilket innebär
att systemet är statsfinansiellt neutralt. I förarbetena (prop. 2002/03:151 s. 33)
förutsattes att de länsvisa mellankommunala utjämningssystemen för LSS-
kostnader skulle komma att upphöra i samband med att det nationella
utjämningssystemet infördes. I sammanhanget berördes även de avtal som hade
träffats med stöd av 17 a § LSS. Regeringen anförde därvid att kommunernas
möjligheter att träffa sådana kostnadsavtal för personer som är bosatta i en annan
kommun även fortsättningsvis kommer att fylla en viktig funktion. Regeringen
ansåg att regleringen kommer att behövas ”för personer med ovanliga diagnoser
samt i syfte att kunna erbjuda tillfälligt boende i en annan kommun under tiden
hemkommunen bygger upp en lämplig verksamhet”. Frågan om uppsägning av
sådana avtal behandlades inte i propositionen men den hade diskuterats av
Kommittén Utjämning av LSS-kostnader i dess slutbetänkande SOU 2002:103.
Kommittén anförde bl.a. följande (s. 143).
      Kommittén anser därför att ett mycket rimligt antagande är att ett stort antal av de
      avtal som finns i dag inom en snar framtid kommer att sägas upp av de kommuner
      som i dag betalar. Inrättas ett nationellt utjämningssystem kan detta ske utan att
      vissa kommuner med större koncentrationer av LSS- verksamhet blir ekonomiskt
      mycket hårt trängda. I vissa mindre kommuner kan de ökade kostnaderna motsvara
      uppemot 20 procent av nuvarande skatteuttag.
      Ett utjämningssystem har av praktiska skäl svårt att ge omedelbar kompensation för
      kommunerna för nyinflyttade personer med behov av service.
      –––
                                                                     Dnr 2426-2005    Sid 9 (12)




      Vid flyttning till annan kommun så finns det därför fog för att tidigare
      bosättningskommun betalar personens alla kostnader fram till det datum då
      inflyttningskommunen får kompensation via det nationella utjämningssystemet.
Lagstiftningen om kostnadsutjämning har inte någon direkt betydelse för vilken
kommun som skall ha ansvaret för insatserna i ett enskilt fall. Jag kommer därför
inte att närmare gå in på den lagstiftningen i detta beslut. Min bedömning av hur
Socialnämnden i Täby kommun har handlagt ärendet skall i stället göras utifrån de
bestämmelser som finns i LSS om den enskildes rätt till insatser enligt den lagen
och vilken kommun som skall svara för dessa.

Avtalet mellan Gnesta kommun och Täby kommun angående AA:s särskilda
boende träffades den 10 april 2000, dvs. innan 17 a § LSS började att gälla. Mot
bakgrund av det ovan anförda kan det diskuteras om Täby kommun då kunde ingå
avtalet eftersom AA efter flyttningen får anses ha varit bosatt i Gnesta kommun.
Vid riksdagens behandling av frågan om införandet av 17 a § LSS konstaterade
socialutskottet att det enligt vad utskottet erfarit redan fanns avtal med syfte att
reglera kostnadsansvaret mellan hemkommunen och den andra kommunen.
Utskottet anförde med anledning härav att utskottet ansåg att ”det finns skäl att
utgå från att de avtal som löper i dag inom det aktuella området fortsättningsvis
kommer att rymmas inom lagens tillämpningsområde” (socialutskottets betänkande
2000/01:SoU4 s. 5). Oavsett om detta kan anses ha tillämpning även i det nu
aktuella fallet kan jag konstatera att avtalet om AA:s boende har tillämpats under
flera år. Det finns därför inte skäl för mig att närmare uppehålla mig vid frågan om
det förelåg något hinder för Täby kommun enligt kommunallagen att år 2000 ingå
avtalet med Gnesta kommun eller om avtalet om boendet ligger inom ramen för
vad kommunerna i dag hade kunnat avtala om med stöd av 17 a § LSS.

När det gäller uppsägningen av avtalet har jag noterat att Socialnämnden i Täby
kommun i sitt remissvar anförde att kommunstyrelsen hade ansett att det var
”riktigt och rimligt att säga upp avtalen med andra kommuner och enskilda
vårdgivare utanför kommunen”. Jag har tagit del av kommunstyrelsens beslut. I
beslutet anförde kommunstyrelsen följande.
      Täby kommun följer lagstiftningens intention och tecknar inte avtal som innebär att
      kommunen står för kostnader för personer som bor i andra kommuner och som har
      placerats med stöd av LSS.
Såsom själva beslutsmeningen är utformad gäller beslutet alla avtal som
kommunen hade ingått med andra kommuner och enskilda vårdgivare utanför
kommunen. Av protokollsutdraget framgår emellertid att beslutet synes ha fattats
med utgångspunkt från samarbetet mellan ”nordostkommunerna (UNO)”. Oavsett
om kommunstyrelsens avsikt med beslutet var att alla de aktuella avtalen skulle
sägas upp eller om beslutet skulle gälla endast avtalen med de s.k. UNO-
kommunerna är det socialnämnden som har haft myndighetsansvaret för att AA
erhöll de insatser som han hade rätt till och kommunstyrelsens beslut har inte i
rättsligt hänseende inneburit någon inskränkning i socialnämndens åligganden
gentemot AA.
                                                                    Dnr 2426-2005    Sid 10 (12)




Socialnämnden i Täby kommun hade beviljat AA bostad med särskild service för
vuxna som en insats enligt LSS. Nämnden har således haft ansvaret för att AA har
erhållit ett sådant boende. Om nämnden ansåg att den inte längre hade något ansvar
för att tillhandahålla insatsen har nämnden haft att fatta ett formellt beslut i saken.
Ett sådant beslut skulle AA ha kunnat överklaga till länsrätten. Jag vill erinra om
att nämnden inte utan vidare har kunnat besluta om att insatsen skulle upphöra
eftersom de rättsliga förutsättningarna för att återkalla ett s.k. gynnande
förvaltningsbeslut är begränsade (se bl.a. Hellners/Malmqvist, Förvaltningslagen, s.
329 f.; jfr även bl.a. RÅ 2000 ref. 16).

Jag kan för egen del inte se att det har förelegat något hinder för Socialnämnden i
Täby kommun att ta initiativ till en diskussion om huruvida ansvaret för AA:s
särskilda boende borde föras över till Gnesta kommun. Innan socialnämnden
väckte den frågan borde nämnden givetvis ha samrått med AA och AA:s gode man.
Socialnämnden i Täby kommun gjorde inte det utan sade ensidigt upp avtalet
avseende boendet med Gnesta kommun fr.o.m. den 1 juni 2004. Kommunen har
anfört att man inte velat oroa AA. Den förklaringen förtjänar knappast något
beaktande eftersom kommunen underrättade AA om uppsägningen i samband med
att avtalet sades upp. Genom att underlåta att samråda med AA inför uppsägningen
av avtalet har nämnden åsidosatt de principer om den enskildes
självbestämmanderätt och integritet som kommer till uttryck i 6 § LSS.

Socialnämnden i Gnesta kommun avslog en ansökan från AA om förhandsbesked
enligt 16 § LSS. Länsrätten i Södermanlands län anförde i ett beslut den 17 juni
2005 att AA hade rätt att få ett beslut om sin rätt till insats och återförvisade därför
saken till kommunen. Efter att Socialnämnden i Gnesta kommun har överklagat
länsrättens beslut har Kammarrätten i Stockholm beviljat prövningstillstånd och
förordnat om inhibition av länsrättens beslut. När frågan om förhandsbesked blir
slutligt avgjord går det att bedöma om Gnesta kommun har ett ansvar för att
tillhandahålla ett särskilt boende för AA. Socialnämnden i Täby kommun har inte
fattat något beslut om att det tidigare beslutet om insats i form av särskilt boende
inte längre skulle gälla. Ansvaret för att tillhandahålla insatsen åvilar således
alltjämt kommunen.

När det gäller AA:s boende kan jag sammanfattningsvis konstatera att
Socialnämnden i Täby kommun har sagt upp avtalet med Gnesta kommun. Innan
nämnden gjorde detta borde ett samråd ha skett med AA och AA:s gode man.
Uppsägningen har inte lett till att AA har behövt flytta från sitt boende eftersom
Täby kommun trots uppsägningen har fortsatt att stå för kostnaden. AA har således
inte blivit fråntagen den insats som Socialnämnden i Täby kommun har beviljat
honom och alltjämt är ansvarig för. Även om Socialnämnden i Täby kommun
fortsätter att svara för kostnaden för AA:s boende kvarstår konflikten med
Socialnämnden i Gnesta kommun om vem som i fortsättningen skall ha ansvaret
för AA:s boende. Mot bakgrund av vad jag har anfört ovan rörande inriktningen av
JO:s tillsyn gör jag inte något uttalande i den delen utan jag lämnar frågan om
ansvaret för tillhandahållandet av särskilt boende för AA.
                                                                   Dnr 2426-2005   Sid 11 (12)




När det gäller AA:s rätt till daglig verksamhet är situationen delvis en annan än vad
som gäller det särskilda boendet eftersom insatsen daglig verksamhet upphörde
som en följd av att Täby kommun sade upp avtalet med Helgestahemmet.

Liksom när det gäller AA:s särskilda boende kan jag inte se att det funnits något
hinder för Socialnämnden i Täby kommun att aktualisera frågan om huruvida
kostnadsansvaret för insatsen borde övergå till Gnesta kommun. Täby kommun
sade emellertid upp avtalet med Helgestahemmet angående daglig verksamhet utan
att först ha diskuterat saken med AA. Som jag har påpekat ovan har kommunen
därigenom åsidosatt AA:s rätt att få vara delaktig i planeringen av insatserna för
honom. Av utredningen framgår vidare bl.a. att AA under första halvåret 2005 inte
erhöll någon daglig verksamhet. Något överklagbart beslut om att Socialnämnden i
Täby kommun inte skulle fortsätta tillhandahålla insatsen har inte fattats.
Socialnämnden i Täby kommun hade inte förvissat sig om att Gnesta kommun
skulle svara för insatsen. Att Socialnämnden i Täby kommun på detta sätt låter
verkställigheten av en insats upphöra till men för den enskilde är givetvis allvarligt.
Ett sådant agerande kan aktualisera frågan om någon befattningshavare i nämnden
eller vid nämndens förvaltning kan ha gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 20 kap.
1 § brottsbalken. Nämnden återupptog dock verkställigheten av insatsen när AA:s
gode man tog kontakt med nämnden och påtalade att AA inte fick någon daglig
verksamhet. Mot den bakgrunden finner jag inte skäl att gå vidare i saken utan låter
den bero med den allvarliga kritik som ligger i det nu anförda.

                            _______________________

Jag sänder en kopia av detta beslut till Länsstyrelsen i Stockholms län. Jag utgår
från att länsstyrelsen inom ramen för sin tillsyn av kommunernas verksamhet enligt
LSS ser till att AA inte fortsättningsvis lider någon skada på grund av konflikten
mellan Gnesta kommun och Täby kommun om vilken av kommunerna som skall
svara för AA:s insatser enligt LSS.

I sin anmälan har BB hemställt att JO skall utreda även andra fall då Täby kommun
har låtit säga upp avtal om fortsatta insatser enligt LSS. Mot bakgrund av att de
uttalanden som jag har gjort ovan belyser den principiella frågeställningen har jag
inte funnit skäl att göra det.

Socialstyrelsen har erhållit ett uppdrag av regeringen att närmare utreda hur
kommunerna tillämpar 17 a § LSS. Uppdraget omfattar bl.a. hur rättssäkerheten
beaktas inför och i samband med uppsägningen av avtal samt vilka konsekvenser
dessa uppsägningar fått för enskildas livsvillkor. Jag sänder en kopia av detta
beslut till Socialdepartementet och till Socialstyrelsen för kännedom.

Enligt ett pressmeddelande från Finansdepartementet den 13 oktober 2005 har
regeringen beslutat att ta initiativ till en utredning av kostnadsutjämningen för LSS.
I pressmeddelandet anges även att ”problem som uppkommer i samband med
uppsägning av avtal har också uppmärksammats”. Regeringen har enligt
pressmeddelandet en ambition att finna en snar lösning på den problematiken. Vad
                                                                    Dnr 2426-2005    Sid 12 (12)




jag har anfört i detta beslut kan vara av visst intresse för det arbetet och jag sänder
därför för kännedom en kopia av beslutet även till Finansdepartementet.
