# Polisen har äventyrat en misstänkts rätt till en rättvis rättegång genom att i samband med ett tvångsingripande fråga honom om pinkoden till en mobiltelefon som togs i beslag

JO 2023-05-09 dnr 2426-2022

[P]

## BESLUT

Datum                  Dnr
                                                                           2023-05-09             2426-2022          Sid 1 (7)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        Polisen har äventyrat en misstänkts rätt till en rättvis rättegång
                        genom att i samband med ett tvångsingripande fråga honom om
                        pinkoden till en mobiltelefon som togs i beslag


                          Beslutet i korthet: En 16-årig pojke hämtades till förhör med anledning av misstanke
                          om brott och hans mobiltelefon togs i beslag. Polisen frågade honom om pinkoden till
                          telefonen i samband med hämtningen, utan att informera honom om hans rätt att vara
                          tyst. Först vid ett förhör som hölls på polisstationen delgavs han misstanken och
                          informerades om sina rättigheter som misstänkt. Vid förhöret närvarade även hans
                          försvarare.
                          Enligt JO bör information om ett lösenord betraktas som en del av utredningen av ett
                          misstänkt brott. Polisen får fråga en misstänkt om koden till exempelvis en
                          mobiltelefon som tagits i beslag, men för att den misstänktes rätt till en rättvis
                          rättegång inte ska äventyras bör frågan ställas inom ramen för ett förhör. Därigenom
                          säkerställs att den misstänkte har delgetts misstanken och underrättats om sina
                          rättigheter – bland annat rätten att vara tyst och inte behöva bidra till utredningen av
                          sin egen skuld – samt har getts möjlighet att ha en försvarare närvarande.
                          JO konstaterar att dessa förutsättningar inte var uppfyllda när 16-åringen tillfrågades
                          om sin pinkod. Polisernas agerande var därmed inte förenligt med den misstänktes
                          rätt att inte behöva medverka i utredningen. Agerandet var inte heller förenligt med
                          barnkonventionen. Polismyndigheten kritiseras för att pojken tillfrågades om pinkoden
                          till den beslagtagna mobiltelefonen på det sätt som skedde.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 20 mars 2022 förde advokaten AA fram
                        klagomål mot Polismyndigheten. AA var kritisk mot att polisen avkrävde
                        hennes klient, som i JO:s beslut benämns NN, pinkoden till hans mobiltelefon i
                        samband med att polisen hämtade NN till förhör och tog mobiltelefonen i
                        beslag. Detta gjordes utan att polisen upplyste honom om de rättigheter som
                        tillkommer en misstänkt, bl.a. att han inte var skyldig att uppge pinkoden.
                        Enligt AA kände sig NN tvingad att uppge koden även om inget faktiskt tvång
                        förekom. NN var misstänkt för ett förhållandevis allvarligt brott och
                        mobiltelefonen misstänktes ha använts som brottsverktyg. NN var 16 år vid
                        tidpunkten för ingripandet.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:            08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                      Dnr 2426-2022        Sid 2 (7)




Utredning
Polismyndigheten (juristen BB) yttrade sig den 5 oktober 2022 efter att
upplysningar lämnats av berörda befattningshavare och Utvecklingscentrum
Mitt vid Polismyndighetens nationella operativa avdelning.

Av Polismyndighetens yttrande och handlingarna i övrigt framgår i huvudsak
följande.

En åklagare beslutade att NN skulle hämtas till förhör och om husrannsakan
hemma hos honom. Syftet med husrannsakan var bl.a. att eftersöka föremål som
var underkastat beslag.

En polispatrull genomförde husrannsakan och hämtade NN till förhör den
17 mars 2022. Poliserna hade ett muntligt direktiv om att inte delge NN
misstanken. Det skulle i stället ske på polisstationen när vårdnadshavare och
försvarare var närvarande. Patrullen förklarade för NN varför de kommit dit och
att han skulle tas med till förhör på polisstationen. Patrullen förklarade också att
hans mobiltelefon skulle tas i beslag och frågade efter pinkoden till den, varpå
NN uppgav koden. Mobiltelefonen var redan upplåst och ett samtal pågick
mellan NN och hans mamma. En av poliserna tog telefonen och pratade med
mamman. Han förklarade vad NN var misstänkt för och bad henne att åka till
polisstationen.

Av protokollet från det förhör som hölls samma dag framgår att NN vid förhöret
inledningsvis informerades bl.a. om rätten att inte behöva yttra sig. Advokaten
AA frågade hur det gått till när mobiltelefonen togs i beslag eftersom NN hade
upplevt sig tvingad att lämna ifrån sig pinkoden och inte hade fått någon
information om att han inte behövde göra det. I protokollet saknas
dokumentation om förhörsledarnas svar.

Av yttranden från berörda befattningshavare framgår bl.a. att NN tillfrågades
om pinkoden till sin mobiltelefon i samband med att han hämtades till förhör
och telefonen togs i beslag, att NN då inte fick någon information om att han
inte var skyldig att uppge pinkoden och att det är rutin att fråga efter pinkoden
till en mobiltelefon som tas i beslag. Det fördes också fram att det är till den
misstänktes fördel att få uppge pinkoden bl.a. eftersom det då går fortare att
undersöka mobiltelefonen, vilket svarar mot kraven på att en förundersökning
där den misstänkte är under 18 år ska bedrivas med särskild skyndsamhet.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Det är klarlagt att en av de ingripande poliserna i samband med verkställandet av
      husrannsakan och beslaget efterfrågade koden till NN:s mobiltelefon och att NN
      vid det tillfället inte delgavs misstanke och informerades om sina rättigheter,
      utan att det skedde i samband med förhör på polisstationen senare samma dag.
      Berörd befattningshavare har uppgett att åtgärden att efterfråga koden vidtogs för
      att ärendet skulle kunna hanteras skyndsamt samt att det är rutin att så sker. I
      anmälan uppges att NN upplevde att han var tvungen att lämna ifrån sig koden,
      utan att något faktiskt tvång förekom.
                                                                          Dnr 2426-2022         Sid 3 (7)




       Enligt [förundersökningskungörelsen, JO:s anm.] och [lagen med särskilda
       bestämmelser om unga lagöverträdare, JO:s anm.] finns särskilda krav på
       skyndsam handläggning av en förundersökning när misstänkt respektive
       målsägande är under 18 år. De skäl som har angetts för att efterfråga koden till
       NN:s mobiltelefon framstår därför som angelägna i och för sig. Samtidigt får
       krav på skyndsamhet inte medföra risker för rättssäkerheten i andra avseenden.
       Det är t.ex. en grundläggande princip att den misstänkte inte ska behöva bidra till
       utredningen genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande
       material. Vidare kräver barnkonventionen att särskilda hänsyn tas i alla åtgärder
       som rör barn.
       Polismyndigheten anser att det förfaringssätt som har använts i ärendet att, i
       samband med hämtning till förhör, och verkställandet av beslag av NN:s
       mobiltelefon, också efterfråga koden till telefonen kan ifrågasättas utifrån
       grundläggande principer till skydd för den enskildes rättssäkerhet. Då NN inte
       var skyldig att uppge koden till sin telefon, vare sig i samband med beslaget eller
       vid förhöret som hölls senare samma dag, hade en rimligare åtgärd varit att
       avvakta med att efterfråga koden till telefonen till dess att NN hade delgivits
       misstanke och informerats om sina rättigheter. Ett sådant tillvägagångssätt hade
       också bättre överensstämt med grundprinciperna om barnets bästa och barnets
       rätt att komma till tals i artikel 3 respektive 12 i barnkonventionen. Den
       omständigheten att NN inte hade tillräcklig kännedom om utredningsförfarandet
       och gällande regelverk när han ombads att lämna koden till sin mobiltelefon har
       medfört att han inte gavs möjlighet att till fullo tillvarata sina rättigheter, vilket
       får anses vara en brist.

Rättslig reglering
Rätten att inte behöva bidra till utredningen om egen skuld
Grundläggande bestämmelser om rätten till en rättvis rättegång finns bl.a. i
2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, artiklarna 47 och 48 i EU-stadgan
om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i Europakonventionen.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen ska en rättegång genomföras
rättvist och inom skälig tid.

I artikel 6.1 i Europakonventionen sägs att var och en, vid prövningen av en
anklagelse mot honom för brott, ska vara berättigad till en rättvis rättegång.
Rättigheterna enligt artikel 6.1 är tillämpliga när en behörig myndighet har
underrättat den enskilde om misstanken eller, på grund av misstanken, har
vidtagit en åtgärd som på ett väsentligt sätt påverkar den enskildes situation (se
bl.a. Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, no. 50541/08, 50571/08, 50573/08
och 40351/09, 13 september 2016, p. 249).

I begreppet rättvis rättegång anses ingå principen om att den som är misstänkt
för ett brott har rätt att inte yttra sig om egen brottslighet och att inte belasta sig
själv. Den misstänkte behöver alltså inte bidra till utredningen om egen skuld
eller till bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla
belastande material. Den misstänkte är inte skyldig att på något sätt underlätta
åklagarens arbete. Dessa rättigheter är centrala inslag i en rättvis rättegång och
ska skydda mot otillbörliga påtryckningar från myndigheternas sida. (Se t.ex.
Funke mot Frankrike, no. 10828/84, 25 februari 1993, p. 44, John Murray mot
Förenade kungariket, no. 18731/91, 8 februari 1996, p. 45, NJA 2021 s. 286
                                                                  Dnr 2426-2022      Sid 4 (7)




p. 17 med hänvisningar och Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk
praxis, sjätte uppl., s. 357 f.)

Rätten till en rättvis rättegång är intimt förknippad med den s.k.
oskuldspresumtionen som innebär att var och en ska betraktas som oskyldig till
dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts. I artikel 7 i
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 om förstärkning av vissa
aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i
straffrättsliga förfaranden (oskuldspresumtionsdirektivet) sägs att misstänkta
har rätt att tiga med avseende på det brott som de misstänks för.

Utredningar om brott där ett barn är misstänkt måste bedrivas på ett sätt som
beaktar bl.a. barnets ålder och mognad. Myndigheter måste se till att barnet
förstår förfarandet och dess innebörd samt sina rättigheter, särskilt vad gäller
rätten att inte medverka. (Se bl.a. Panovits mot Cypern, no. 4268/04,
11 december 2008, p. 67.)

Barnkonventionen
Barnkonventionen gäller, enligt vad som nu är av intresse, som lag i Sverige.
Konventionens bestämmelser ska beaktas vid avvägningar och bedömningar
som rör barn, även i fråga om befintlig lagstiftning (se prop. 2017/18:186 s. 74).
Med barn avses i konventionen varje människa under 18 år (se artikel 1).

En grundprincip i barnkonventionen är att barnets bästa ska beaktas i första
hand vid alla åtgärder som rör ett barn (se artikel 3.1). Det finns inget krav på
att barnets bästa ska vara utslagsgivande, men det ska vara ett tungt vägande
intresse vid alla åtgärder som rör ett barn (se t.ex. Barnkonventionsutredningens
betänkande SOU 2020:63 s. 187 f. och s. 242 f.).

Av konventionen följer också rätten för varje barn som misstänks för brott att
exempelvis snarast och direkt underrättas om vilka anklagelser som riktas mot
honom eller henne och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp samt att
inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldig. (Se artikel 40.2.)

Underrättelse till den misstänkte om dennes rättigheter
För att rättigheterna enligt Europakonventionen inte enbart ska vara teoretiska
utan praktiska och effektiva krävs att den som anklagas för brott informeras om
sina rättigheter (se Ibrahim m.fl. mot Förenade kungariket, p. 272).

Att den misstänkte ska underrättas om sin rätt att tiga följer också av
artikel 3.1.e i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU om rätten till
information vid straffrättsliga förfaranden. I den delen är direktivet genomfört i
12 § förundersökningskungörelsen som stadgar att den som skäligen misstänks
för brott ska underrättas om sina rättigheter i samband med att han eller hon
underrättas om misstanken, bl.a. sin rätt att inte behöva yttra sig över
misstanken och inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen
skuld (se Ds 2013:18 s. 57 f. och prop. 2013/14:157 s. 17).
                                                                  Dnr 2426-2022      Sid 5 (7)




Bedömning
Information om en pinkod är som regel en del av brottsutredningen
En pinkod eller en annan form av lösenord torde som utgångspunkt i sig inte ha
någon omedelbar betydelse som bevis i en brottsutredning. Koden är dock
information som kan ge tillgång till innehållet i en mobiltelefon eller ett annat
avläsningsbart informationssystem som kan vara av betydelse i utredningen,
ungefär på samma sätt som information om exempelvis var brottsverktyg eller
utbyte av brott finns.

Information om ett lösenord bör därför som regel betraktas som en del av
utredningen av ett misstänkt brott och kan inte ses som endast något för
verkställigheten av ett redan beslutat tvångsmedel (jfr prop. 2021/22:119 s. 147
om vad som anses gälla i fråga om s.k. biometrisk autentisering).

Med beaktande av syftena bakom rättigheterna i bl.a. 2 kap. 11 § andra stycket
regeringsformen, artikel 6.1 i Europakonventionen och
oskuldspresumtionsdirektivet anser jag att den misstänktes kunskap om en
pinkod eller en annan form av lösenord omfattas av hans eller hennes rätt att
inte behöva bidra till utredningen av egen brottslighet eller belasta sig själv.
Rättigheterna enligt artikel 6.1 tillkommer den som har anklagats för ett brott
genom att underrättas om misstanken eller genom att myndigheterna har
vidtagit en åtgärd som väsentligt påverkat den enskildes situation.

De brottsutredande myndigheterna kan ha ett starkt intresse av att få kännedom
om ett lösenord till ett avläsningsbart informationssystem som tagits i beslag,
och jag har ingen invändning i och för sig mot att den misstänkte tillfrågas om
saken.

För att den misstänktes rätt till en rättvis rättegång inte ska äventyras bör dock
frågan ställas inom ramen för ett förhör som hålls med honom eller henne.
Därigenom säkerställs att den misstänkte dessförinnan har delgetts misstanken
(se 23 kap. 18 § rättegångsbalken) och underrättats om sina rättigheter enligt
12 § förundersökningskungörelsen, däribland rätten att inte behöva medverka
till utredningen av sin egen skuld, samt har getts möjlighet att ha en försvarare
närvarande (se 21 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken). Frågor som ställs
till den misstänkte om hans eller hennes kännedom om ett lösenord och den
misstänktes eventuella svar kommer också att dokumenteras, vilket naturligtvis
är viktigt ur rättssäkerhetshänseende (se 23 kap. 21 § rättegångsbalken och 20 §
andra stycket förundersökningskungörelsen).

NN:s rätt att inte behöva medverka i utredningen respekterades inte
NN var skäligen misstänkt för brott och hämtades till förhör med anledning av
misstanken. Han ska därför anses ha varit anklagad för brott i den mening som
avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. NN hade således rätt att inte behöva
bidra till utredningen av egen brottslighet eller belasta sig själv.
                                                                  Dnr 2426-2022      Sid 6 (7)




NN tillfrågades om pinkoden i samband med att polisen vidtog en tvångsåtgärd
mot honom i form av hämtning till förhör och en husrannsakan. Det framgår av
utredningen att NN inte hade delgetts misstanken eller informerats om sina
rättigheter. Inte heller hade han getts möjlighet att ha en försvarare närvarande.
Till detta kommer att NN vid tidpunkten endast var 16 år gammal.

Polisernas agerande var inte förenligt med NN:s rätt att inte behöva medverka i
utredningen och äventyrade hans rätt till en rättvis rättegång. Agerandet var inte
heller förenligt med principen om barnets bästa enligt artikel 3 eller de
rättigheter som tillkommer barn som är misstänkta för brott enligt artikel 40.2 i
barnkonventionen.

Mot bakgrund av vad jag har uttalat ovan borde poliserna ha ställt frågan om
pinkoden först vid det förhör som hölls med NN på polisstationen. Det framgår
av utredningen att hans försvarare var närvarande vid förhöret.

De inblandade poliserna har i sina upplysningar fört fram att det var till NN:s
fördel att de frågade efter pinkoden. Detta då det är ett mindre ingrepp och går
fortare att använda pinkoden än att försöka öppna mobiltelefonen på något
annat sätt, vilket ligger i linje med kraven på att en förundersökning där den
misstänkte är under 18 år ska bedrivas med särskild skyndsamhet. Jag vill med
anledning av detta understryka att sådana överväganden givetvis inte kan
medföra att grundläggande rättigheter för en misstänkt sätts åt sidan.

Kritik och avslutande kommentarer
Polismyndigheten kritiseras för att NN tillfrågades om pinkoden till den
beslagtagna mobiltelefonen på det sätt som skedde.

Av Polismyndighetens yttrande framgår att det bland poliser tycks vara rutin att
fråga efter pinkoden till en mobiltelefon som tas i beslag. Jag utgår från att
Polismyndigheten vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att en sådan
rutin inte tillämpas i strid med rätten till en rättvis rättegång.

Flera av de inblandade poliserna har i sina upplysningar inför
Polismyndighetens yttrande till JO pekat på att den som kan öppna exempelvis
en mobiltelefon genom biometrisk autentisering numera är skyldig att göra detta
på tillsägelse av en polis. Om han eller hon vägrar får en polis genomföra
autentiseringen. (Se 27 kap. 17 f § rättegångsbalken, som trädde i kraft den
1 juni 2022.) En biometrisk autentisering innebär att en elektronisk mätning
görs av någons fysiska karaktärsdrag, t.ex. av fingeravtryck, näthinna eller
ansiktsgeometri. Jag vill i sammanhanget betona att bestämmelsen inte innebär
att enskilda kan tvingas att lämna ut lösenord eller liknande för att öppna ett
föremål eller ett system som innehåller digitalt lagrad information. (Se prop.
2021/22:119 s. 146 och 173.)
                                         Dnr 2426-2022   Sid 7 (7)




Med dessa uttalanden avslutas ärendet.
