# Polisens rätt att fotografera omhändertagna personer

JO 2003-12-10 dnr 245-2003

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                      Sid
                                                                       2003-12-10           245-2003                1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen                                                                   271-2003
Claes Eklundh




                        Polisens rätt att fotografera omhändertagna personer

## Bakgrund

I slutet av augusti 2002 hölls ett EU-utrikesministermöte ”Partners in Prevention” i
                        Helsingborg. Under mötet uppkom vissa ordningsstörningar bl.a. i samband med
                        en demonstration och en fest anordnad av rörelsen Reclaim the Street.
                        Ordningsstörningarna ledde till att ett stort antal personer omhändertogs.

## Anmälan

AA och BB framförde i anmälningar till JO klagomål mot Polismyndigheten i
                        Skåne för händelser som inträffade i samband med poliskommenderingen vid EU-
                        mötet.

                        AA (dnr 245-2003) anförde bl.a. följande. Fredagen den 30 augusti 2002 blev han
                        omhändertagen av polisen i Helsingborg enligt 13 § polislagen. När han anlände
                        till baksidan av polisstationen ville en polisman fotografera honom med en
                        digitalkamera. AA menade att polisen inte hade befogenhet till detta och att han
                        därför inte hade för avsikt att medverka. Polisen förde då in honom i polishuset och
                        två personer ur arrestpersonalen höll fast hans händer, varefter det togs tre
                        fotografier (ett ansiktsfoto, ett helkroppsfoto framifrån och ett helkroppsfoto
                        bakifrån). Framför honom hölls en skylt med vilket han förmodade var hans
                        personnummer. Därefter placerades han i en cell.

                        BB (dnr 271-2003) anförde bl.a. följande. Fredagen den 30 augusti 2002 blev hon
                        omhändertagen av polisen i Helsingborg som misstänkt för brott men hon fick inte
                        reda på vilket brott det handlade om. När hon kom in till polisstationen blev hon
                        mot sin vilja fotograferad av polisen. Hon ställdes upp mot en vägg och en
                        polisman höll ett kraftigt grepp om hennes armar, varefter det togs fyra fotografier
                        (ett ansiktsfoto framifrån, ett ansiktsfoto i profil, ett helkroppsfoto framifrån och ett
                        helkroppsfoto bakifrån) med en digitalkamera. Under fotograferingen hölls en skylt
                        framför henne med vad hon förmodade var hennes personnummer. Efter ett förhör
                        kördes hon till en vän som befann sig i närheten. Vännen identifierade henne och
                        därefter släpptes hon.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                         Dnr 245-2003    Sid 2 (6)
                                                                             271-2003




AA och BB undrade båda om fotograferingen hade stöd i lag och om fotografierna
hade sparats i något register.

Utredning
Handlingar om den aktuella poliskommenderingen, arrestantblad, omhänder-
tagandeblad, promemorior och handlingar i ärendet – – – infordrades och
granskades. Vidare genomgicks ett beslut om behandling av personuppgifter i
särskild undersökning. Muntliga upplysningar inhämtades från polismyndigheten.

I det planeringsdokument som upprättades inför EU-mötet anfördes bl.a. att den
teknikansvarige tillsammans med arrestchefen ansvarade för att de gripna
fotograferades med digitalkamera och att stor noggrannhet iakttogs, eftersom
fotografierna så småningom skulle föras in i en för ändamålet inhandlad dator. På
fotografierna skulle ett person- eller buntbandsnummer vara nedtecknat. I
handlingarna redogjordes också för den lagstiftning som bedömdes som tillämplig i
förhållande till den förväntade arbetsinsatsen. Exempelvis berördes bestämmel-
serna i 28 kap. 14 § rättegångsbalken och förordningen (1992:824) om
fingeravtryck m.m.

På en cd-romskiva hade lagrats ett antal fotografier av vissa frihetsberövade
personer. Av fotografierna framgick att i varje fall två personer hölls fast i armarna
när de fotograferades, och på ett fotografi syntes att någon höll personen i fråga i
nacken.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande om bl.a.
vad som hade framförts i de båda anmälningarna till JO, varvid särskilt skulle
anges vem som hade fattat beslutet att de omhändertagna/gripna skulle fotograferas
och den rättsliga grunden för fotograferingen.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren CC) kom in med ett remissvar
enligt bl.a. följande.

Upplysningar om den rättsliga grunden för fotograferingen
       Fotograferingen av AA och BB genomfördes i enlighet med reglerna i
       polisdatalagen (1998:622) om kriminalunderrättelseverksamhet. Polismyndigheten
       hade beslutat om en särskild undersökning – – – , som sträckte sig från den 19 mars
       2002 till den 31 januari 2003. Aktionen i Helsingborg sågs som en förberedelse inför
       olika aktiviteter. Personer i de autonoma grupperingarna kunde antas planera olika
       former av allvarlig brottslighet i samband med EU-möten i Sverige och Danmark.
       Den särskilda undersökningen var en undersökning i kriminalunderrättelse-
       verksamhet och fotograferingen av AA och BB innebar insamling och bearbetning
       av personuppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om
       särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. Ett av syftena
       med fotograferingen var således att underlätta identifiering av gärningsmän som
       frihetsberövats genom jämförelse med dokumentation från fältet.
       I poliskommenderingen angående EU-mötet Partners in Prevention den 28–30
       augusti 2002 i Helsingborg beskrivs på sidan 32 hur fotograferingen skulle gå till.
       Den teknikansvarige hade tillsammans med arrestchefen ansvaret för fotografe-
                                                                          Dnr 245-2003     Sid 3 (6)
                                                                              271-2003




       ringens genomförande. Stillbilder var för sig i egna filer brändes ner på en CD-skiva
       och överlämnades till länskriminalavdelningens kriminalunderrättelserotel i Malmö.
       Fotografierna har aldrig funnits i något register. Bilderna har raderats i enlighet med
       reglerna härför. – – –

Yttrande
       Polismyndigheten anser att AA och BB har fotograferats inom ramen för en av
       polismyndigheten beslutad särskild undersökning i enlighet med reglerna i
       polisdatalagen.
AA kommenterade remissvaret.

I ett beslut den 10 december 2003 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Bedömning
Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt
ingrepp (2 kap. 6 § regeringsformen [RF]). En regel om skyldighet att lämna
fingeravtryck eller om något därmed jämförbart intrång i den enskildes kroppsliga
integritet innebär en begränsning av detta skydd (se SOU 1975:75 s. 358 f.). Av 2
kap. 12 § första stycket RF följer att sådana begränsningar får göras endast genom
lag. En skyldighet att underkasta sig fotografering eller någon därmed jämförbar
åtgärd utgör i varje fall ett sådant ingrepp i den enskildes personliga förhållanden
som enligt 8 kap. 3 § RF kräver stöd i lag.

Lagstöd för åtgärder av nu nämnt slag finns i 28 kap. 14 § första stycket
rättegångsbalken (RB). Enligt detta lagrum får den som är anhållen eller häktad
underkastas fotografering, tagande av fingeravtryck och annan dylik åtgärd. Andra
personer kan under en förundersökning bli föremål för sådana åtgärder under
förutsättning att dessa behövs för utredning av ett brott som kan följas av fängelse.
Närmare bestämmelser om de åtgärder som avses meddelas enligt paragrafens
andra stycke av regeringen. Sådana bestämmelser finns i förordningen (1992:824)
om fingeravtryck m.m. (fingeravtrycksförordningen).

I polisdatalagen (1998:622) finns regler om behandling av personuppgifter i
polisens verksamhet. Lagen innehåller bl.a. särskilda regler om behandling av
uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet. I sådan verksamhet får
personuppgifter behandlas endast om en särskild undersökning har inletts under
ledning av Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet och det finns anledning att
anta att allvarlig brottslighet har utövats eller kan komma att utövas (14 §). En
särskild undersökning definieras i polisdatalagen som en undersökning i
kriminalunderrättelseverksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av
uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda
åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott (3 §).

Genom utredningen har kommit fram att de personer som omhändertogs eller greps
och sedan fördes in till polishuset i Helsingborg fotograferades där med
digitalkamera. Stillbilderna överfördes därefter till en cd-romskiva. Anmälarna,
                                                                      Dnr 245-2003       Sid 4 (6)
                                                                          271-2003




som enligt egna uppgifter inte frivilligt medverkade till fotograferingen, har frågat
om denna hade stöd i lag och om fotografierna sparats i något register.

Av redogörelsen i det föregående framgår att det i 28 kap. 14 § RB finns
bestämmelser som gör det möjligt att under vissa förutsättningar fotografera
personer under en förundersökning. Det saknas däremot för närvarande, bortsett
från vissa bestämmelser i utlänningslagen (1989:529), uttryckliga regler om
polisens användning av handmanövrerade kameror i andra situationer.
Buggningsutredningen uttalade i sitt betänkande Om buggning och andra hemliga
tvångsmedel (SOU 1998:46 s. 74) att det står polisen fritt att använda
handmanövrerade kameror, antingen de är dolda eller inte; det framhölls emellertid
att det inte finns något positivt lagstöd för en sådan åtgärd. Med handmanövrerade
kameror avses såväl stillbildskameror som videokameror (se SOU 2003:74 s. 305).

Justitiekanslern har i ett beslut den 23 april 2001 (dnr 1002-00-21) om polisens
användning av handmanövrerad kamera för identifiering – berörda personer var
inte frihetsberövade – uttalat att gällande regler inte hindrar att stillbilder tas av
enskilda personer i samband med en frivillig identitetskontroll. I beslutet uttalas
därefter följande.

      Det är alltså närmast en lämplighetsfråga om metoden bör utnyttjas. En förutsättning
      måste emellertid vara att fotograferingen inte genomförs med tvång eller eljest mot
      den enskildes vilja. En skyldighet för den enskilde att underkasta sig fotografering
      eller någon annan liknande åtgärd utgör nämligen ett sådant ingrepp i den enskildes
      personliga förhållande som enligt 8 kap. 3 § regeringsformen kräver stöd i lag och
      några sådana regler har inte meddelats utom såvitt avser fotografering under en
      förundersökning.
Av det sagda följer att den rättsliga utgångspunkten för det resonemang som
redovisas i det följande är att åtgärden att fotografera någon med tvång eller annars
mot dennes vilja kräver uttryckligt stöd i lag.

Enligt vad som framgår av utredningen var de personer som fotograferades vid det
aktuella tillfället alla frihetsberövade. De var antingen omhändertagna med stöd av
13 § polislagen eller gripna som misstänkta för brott med stöd av rättegångsbalkens
bestämmelser. AA var t.ex. omhändertagen enligt 13 § polislagen medan BB
däremot var gripen som misstänkt för skadegörelse. Fotograferingen ingick som ett
led i själva frihetsberövandet.

Av utredningen i ärendet framgår att åtminstone två av de fotograferade personerna
hölls fast av polisen i samband med fotograferingen. Det är uppenbart att denna
fotografering genomfördes med tvång. Vad gäller fotograferingen av de övriga
frihetsberövade är det tydligt att man i varje fall inte kan tala om någon reell
frivillighet. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad Polisrättsutredningen har
uttalat om att en polisman som ingriper i myndighetsutövning rent faktiskt ger
uttryck för samhällets maktbefogenheter, oavsett om han använder tvång eller inte,
och att saken också torde uppfattas på det sättet av den person som ingripandet
riktar sig mot och som därför befinner sig i ett sådant underläge att det strängt taget
                                                                   Dnr 245-2003   Sid 5 (6)
                                                                       271-2003




aldrig kan bli tal om någon egentlig frivillighet (SOU 1995:47 s. 145). Det kan
också noteras att polismyndigheten inte i sitt yttrande gjort gällande att de
frihetsberövade personerna frivilligt underkastade sig fotograferingen, även om den
anfört att det inte finns någonting som visar att BB blev föremål för handgripligt
tvång på det sätt som hon påstått i sin anmälan.

Den fråga som då uppkommer är om det fanns lagstöd för att fotografera de
frihetsberövade personerna.

Som nyss nämnts var i varje fall en av dessa personer, nämligen BB, gripen som
misstänkt för brott. Ett gripandebeslut, dvs. ett beslut om användning av ett
straffprocessuellt tvångsmedel, innebär att förundersökning inleds (se t.ex. SOU
1995:47 s. 155 och JO 1993/94 s. 97). Enligt bestämmelserna i 28 kap. 14 § första
stycket RB får under en förundersökning fotografi tas också av andra än anhållna
eller häktade under förutsättning att åtgärden erfordras för utredning av ett brott
som kan följas av fängelse. I detta sammanhang kan nämnas att det i
dokumentationen avseende poliskommenderingen anges att de gripna skulle
fotograferas. Det sägs däremot inte något om fotografering av personer som
omhändertagits enligt polislagen.

Man kan på goda grunder ifrågasätta om det var erforderligt för utredningen av det
skadegörelsebrott som BB var misstänkt för att hon fotograferades på det sätt som
skedde. Det kan vidare konstateras att polismyndigheten inte i något fall har
åberopat reglerna i 28 kap. 14 § RB och fingeravtrycksförordningen till stöd för
fotograferingen.

Såvitt framgår av de handlingar som varit tillgängliga i ärendet var de
frihetsberövade personerna, med undantag av BB, omhändertagna enligt 13 §
polislagen. Det finns inte något lagstöd för att fotografera en person med anledning
av att han frihetsberövats med stöd av en bestämmelse i polislagen.

Polismyndigheten har i stället som rättslig grund för fotograferingen, som gjordes
med digitalkamera, anfört att denna genomfördes inom ramen för en särskild
undersökning i enlighet med reglerna i polisdatalagen om kriminalunderrättelse-
verksamhet. Polisdatalagens tillämpningsområde är emellertid som tidigare nämnts
begränsat till att avse behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (1 §).
Den kan därför inte lägga fast någon skyldighet för enskilda att lämna uppgifter till
polisen eller att på annat sätt medverka i polisens arbete. Härav följer i sin tur att
polisdatalagen inte ger polisen rätt att tvångsvis fotografera någon vare sig denne är
frihetsberövad eller ej.

I sammanhanget kan påpekas att Polisdatautredningen har föreslagit att
användandet av digitala kameror i sig inte bör omfattas av polisdatalagen utan
endast den efterföljande bearbetningen av upptagningen (SOU 2001:92 s. 158 f.).
Betänkandet är för närvarande föremål för beredning i Justitiedepartementet. Det
kan tilläggas att Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) nyligen i sitt
                                                                  Dnr 245-2003      Sid 6 (6)
                                                                      271-2003




delbetänkande Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen har
föreslagit att det införs regler i polislagen om polisens användning av
handmanövrerade kameror. Denna reglering föreslås omfatta användning av såväl
stillbildskameror som videokameror och tillämpas oberoende av om den teknik
som används är analog eller digital (SOU 2003:74 s. 303 f.).

Det kan sammanfattningsvis konstateras att polisens fotografering av de
frihetsberövade personerna inte hade stöd i gällande lagstiftning.

Eftersom polismyndigheten i remissvaret anfört att fotografierna aldrig funnits i
något register och att de numera har raderats föranleder anmälarnas fråga i den
delen inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det sagda.
