# En anhållens rätt enligt 24 kap. 9 a § rättegångsbalken att ta del av de omständigheter som ligger till grund för anhållningsbeslutet har inte respekterats

JO 2022-06-20 dnr 2467-2020

[P]

## BESLUT

Datum                  Dnr
                                                                          2022-06-20             2467-2020          Sid 1 (7)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        En anhållens rätt enligt 24 kap. 9 a § rättegångsbalken att ta del av de
                        omständigheter som ligger till grund för anhållningsbeslutet har inte
                        respekterats


                          Beslutet i korthet: Enligt 24 kap. 9 a § rättegångsbalken har den som anhålls rätt att
                          ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande. I en
                          anmälan till JO förde försvararen för en anhållen fram klagomål mot att den
                          information som åklagaren lämnat inte levde upp till lagens krav.
                          Vad som närmare ska krävas av åklagarens underrättelse får enligt JO avgöras
                          utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Som en utgångspunkt gäller dock att
                          åklagaren inte endast kan hänvisa till att exempelvis uppgifter i förhör eller teknisk
                          bevisning ligger till grund för anhållningsbeslutet. För att ändamålet med regleringen
                          ska uppnås behöver underrättelsen normalt vara mer konkret än så. Om uppgifter
                          från ett förhör har direkt betydelse för anhållningsbeslutet har den anhållne rätt till
                          insyn i det som kommit fram i förhöret i dessa delar. I fråga om DNA-spår eller annan
                          liknande teknisk bevisning har den anhållne en motsvarande insynsrätt i det som har
                          direkt betydelse för anhållningsbeslutet.
                          JO anser att den information som åklagaren lämnade i det aktuella ärendet var alltför
                          allmänt hållen och att den anhållnes rätt enligt 24 kap. 9 a § rättegångsbalken inte
                          respekterades. Den ansvariga åklagaren kritiseras för det.

## Anmälan

I en anmälan till JO den 19 mars 2020 förde advokaten AA fram klagomål mot
                        kammaråklagaren BB för hur hon tillämpat bestämmelsen i 24 kap. 9 a §
                        rättegångsbalken (RB) om att den som anhålls har rätt att ta del av de
                        omständigheter som ligger till grund för anhållandet. AA var offentlig
                        försvarare för anhållne CC.

                        AA anförde att åklagaren endast uppgett att de omständigheter som låg till
                        grund för anhållningsbeslutet var uppgifterna som målsäganden lämnat som fick
                        stöd av teknisk utredning och spår. AA hade påtalat att han ansåg att detta inte
                        uppfyllde lagens krav på underrättelsens innehåll men inte fått någon ytterligare
                        information.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:         justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:        08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:    020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:            08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                       Dnr 2467-2020        Sid 2 (7)




Utredning
JO uppmanade Åklagarmyndigheten att yttra sig om hur åklagaren hade
tillämpat bestämmelsen i 24 kap. 9 a § RB.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren DD) yttrade sig den 15 december 2020
efter att ha begärt in upplysningar från BB och kammarledningen genom
chefsåklagaren EE. Vidare hade områdeschefen, chefsåklagaren FF, fått tillfälle
att lämna upplysningar. Åklagarmyndighetens yttrande finns tillgängligt hos JO.

Av utredningen hos JO framgår sammanfattningsvis följande.

Åklagaren BB beslutade att anhålla CC i hans frånvaro som misstänkt för
försök till grov utpressning och grovt vapenbrott. Beslutet om anhållande
verkställdes den 18 mars 2020 och ett s.k. delgivningsförhör enligt 24 kap. 8 §
RB hölls med CC. Vid förhöret delgavs CC misstanke om försök till grov
utpressning den 18 augusti 2019 i en viss ort genom att ha skjutit flera skott mot
målsägandens bil på allmän plats och därigenom hotat målsäganden att betala
en större summa pengar. Som alternativa brottsrubriceringar angavs grovt
vapenbrott och grovt olaga hot. Efter förhöret beslutade åklagaren att
anhållandet skulle kvarstå.

I ett direktiv daterat den 18 mars 2020 antecknade åklagaren följande.

      I detta fall är omständigheterna som ligger till grund för beslutet; De uppgifter
      som målsäganden har lämnat till polisen, som får stöd av teknisk utredning och
      spår.
Dagen efter hördes CC med försvararen närvarande. Han delgavs då återigen
misstanke om försök till grov utpressning men även misstanke om grovt
vapenbrott genom att på samma tid och plats ha innehaft vapen på allmän plats.
CC förnekade brott och begärde genom AA att få ta del av de omständigheter
som låg till grund för anhållningsbeslutet.

Genom polisens försorg fick CC och försvararen den information som
åklagaren antecknat i direktivet.

Åklagarmyndigheten redovisade rättslig reglering och följande bedömning.

      I förarbetena ges ingen närmare vägledning om hur omfattande eller detaljerad
      information en anhållen person har rätt till. Det är enligt min mening heller inte
      möjligt att göra sådana generella vägledande uttalanden. Frågan om vilka
      omständigheter som en anhållen har rätt att få del av avgörs utifrån
      omständigheterna i varje enskilt fall. De omständigheter som ligger till grund för
      en åklagares beslut om att anhålla en person skiljer sig åt från fall till fall.
      Syftet med att en anhållen person har rätt att få del av de omständigheter som
      ligger till grund för ett anhållningsbeslut är att den anhållne effektivt ska kunna
      angripa beslutet. Ett anhållningsbeslut är en provisorisk åtgärd i avvaktan på
      domstolens prövning av häktningsfrågan. Beslutet kan givetvis angripas genom
      att den anhållne redan innan en häktningsförhandling åberopar bevisning i syfte
      att visa att misstanken inte når upp till sannolika skäl/skälig misstanke. Vanligen
      angrips dock anhållningsbeslutet vid en häktningsförhandling då den misstänkte
      eller dennes försvarare argumenterar för att anhållandet ska hävas. Den
                                                                   Dnr 2467-2020         Sid 3 (7)




information som ska lämnas om grunderna för ett anhållningsbeslut synes
därmed främst ha till syfte att den anhållne ska ges en möjlighet att kunna
förbereda sig inför den kommande häktningsförhandlingen (jfr prop.
2013/14:157 s. 21 f.). Detta förhållande bör enligt min uppfattning påverka hur
omfattande och detaljerad information om grunderna för ett anhållningsbeslut
som krävs för att rätten enligt 24 kap. 9 a § RB ska anses vara tillgodosedd.
Redan då en anhållen person delges brottsmisstanken ges den anhållne
förutsättningar att kunna angripa anhållningsbeslutet. Den anhållne får då klart
för sig vilket brott denne är misstänkt för samt var och när brottet har ägt rum.
Han eller hon kan härefter angripa anhållningsbeslutet genom att lämna en egen
berättelse om händelseförloppet eller åberopa bevisning, t.ex. i form av ett alibi,
som åklagaren kan kontrollera.
Utöver information om brottsmisstanken har den anhållne även rätt att få reda på
grunderna för anhållningsbeslutet. Om den anhållne vill utnyttja denna insynsrätt
ska åklagaren delge den misstänkte de omständigheter som har haft direkt
betydelse för anhållningsbeslutet. Övriga omständigheter som kommit fram
under utredningen kan åklagaren neka den anhållne att ta del av om det är till
men för utredningen att materialet görs tillgängligt och materialet inte talar till
den anhållnes förmån.
Det sagda innebär att de omständigheter som en misstänkt har rätt att få del av i
detta tidiga skede som regel är relativt knapphändiga. Ett anhållningsbeslut fattas
ofta i avvaktan på vidare utredningsåtgärder och omständigheterna som grundar
beslutet måste bara nå upp till misstankegraden sannolika skäl eller skälig
misstanke mot den misstänkte.
Det är bara den åklagare som har fattat anhållningsbeslutet som kan avgöra vilka
omständigheter som har haft direkt betydelse för beslutet. De överväganden som
åklagaren måste göra när det gäller frågan om den misstänktes insynsrätt i detta
skede liknar de överväganden som åklagaren gör när denne bestämmer vilka
omständigheter som ska presenteras vid en häktningsförhandling. Omfattningen
av insynsrätten enligt 24 kap. 9 a § RB vid ett anhållningsbeslut motsvarar den
insynsrätt som gäller inför rättens häktningsbeslut. Bestämmelsen innebar då den
infördes ett tidigareläggande av insynsrätten, men det är inte frågan om en i
förhållande till bestämmelsen i 24 kap. 14 § RB vidgad insynsrätt.
Vad som avses med omständigheter som haft direkt betydelse för beslutet får
direkta och avgörande konsekvenser för hur brottsbekämpande myndigheter ska
kunna bedriva en förundersökning. En extensiv tolkning av bestämmelsen skulle
medföra att förutsättningarna för förundersökningsarbetet, så som de anges i
rättegångsbalken, skulle förändras på ett sätt som lagstiftaren knappast har
förutsett. Utredningsarbetet vid grov och organiserad brottslighet samt andra
ärenden med stark kollusionsfara skulle allvarligt försämras eller till och med
omöjliggöras om detaljerade uppgifter om innehåll i förhör och annan bevisning
skulle delges den misstänkte redan vid anhållningsbeslutet. Möjligheten att under
förundersökningen få en förhörsutsaga från den misstänkte som inte är påverkad
av vad denne vet om utredningen skulle helt gå förlorad.
I ärenden som rör våld i nära relation eller brott mot barn skulle delgivning av
detaljerade förhörsuppgifter i ett så tidigt skede som det är frågan om här många
gånger allvarligt försvåra eller omöjliggöra kontroller av såväl den misstänktes
som målsägandens uppgifter i det vidare arbetet. Ett annat exempel på olämpliga
konsekvenser av att ge ut detaljerade uppgifter ur förundersökningen är när flera
personer är misstänkta och anhållna i sin frånvaro för ett allvarligt brott, t.ex. ett
mord, och polisen griper en av de misstänkta före de andra. Om denna person
sedan försätts på fri fot innan övriga misstänkta kunnat gripas, kan det vara
förödande för den fortsatta utredningen om den släppta personen under
anhållandetiden fått del av detaljerad information ur förundersökningen som kan
spridas till de medmisstänkta. Detta gäller särskilt om utredningen bedrivits
under lång tid och innehåller mycket utredningsmaterial.
                                                                       Dnr 2467-2020        Sid 4 (7)




      –––
      När det gäller frågan om den information som lämnades var tillräckligt utförlig
      är det som jag redan framhållit inte möjligt att göra några generella uttalanden
      om vilka omständigheter som bör delges en misstänkt vid ett anhållningsbeslut.
      Det är enbart åklagaren som i varje enskilt fall kan avgöra vilka omständigheter
      som haft direkt betydelse för beslutet. Det är därför svårt att i efterhand säga
      huruvida en åklagare i ett visst fall har lämnat tillräckligt med information. Vid
      bedömningen måste man enligt min mening beakta även vad den anhållne har
      fått reda på vid delgivningen av brottsmisstanken. I detta fall har den anhållne då
      delgetts konkreta och tydliga brottsmisstankar samt tid och plats för brotten. Han
      har sedan, efter begäran enligt 24 kap. 9 a § RB, informerats om att målsäganden
      lämnat uppgifter samt att teknisk utredning och spår gav stöd åt målsägandens
      uppgifter. Enligt min uppfattning har åklagaren härigenom lämnat tillräckligt
      med information för att den misstänkte skulle kunna förbereda sig inför den
      kommande häktningsförhandlingen och effektivt kunna angripa
      anhållningsbeslutet. Den information som lämnades om grunderna för
      anhållningsbeslutet har alltså varit tillräcklig för att uppnå syftet med
      bestämmelsen i 24 kap. 9 a § RB.
AA kommenterade Åklagarmyndighetens yttrande.

Rättslig reglering
När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för
brottet, ska den misstänkte underrättas om misstanken när han eller hon hörs.
Efter underrättelsen har den misstänkte och försvararen rätt att fortlöpande, i
den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har
förekommit vid förundersökningen. Denna rätt gäller med de begränsningar
som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen. I fråga om rätten för
den som anhålls eller häktas att ta del av det som har förekommit vid
förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a § RB. (Se 23 kap. 18 § RB.)

Enligt 24 kap. 9 a § RB har den som anhålls eller häktas rätt att ta del av de
omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning.

Den sistnämnda bestämmelsen infördes 2014 och genomför artikel 7.1 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om
rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. Direktivet är en del av
EU:s färdplan om processuella rättigheter. Det syftar till att fastställa
bestämmelser om rätt för misstänkta eller tilltalade att få information om sina
rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem (se
artikel 1).

Enligt direktivets artikel 7.1 ska den som anhålls eller häktas, eller hans eller
hennes försvarare, få tillgång till sådana handlingar som rör det specifika målet,
som är i behöriga myndigheters besittning och som är väsentliga för att i
enlighet med nationell rätt effektivt kunna angripa ett beslut om anhållande eller
häktning.

I direktivets ingress anges att handlingar och, i förekommande fall, fotografier,
ljudinspelningar och videoinspelningar som är väsentliga för en effektiv
prövning av om ett anhållande eller häktningsbeslut av misstänkta eller
                                                                    Dnr 2467-2020      Sid 5 (7)




tilltalade personer är lagligt i enlighet med nationell rätt, bör göras tillgängliga
för misstänkta eller tilltalade personer eller deras försvarare senast innan en
behörig rättslig myndighet uppmanas att besluta om anhållandets eller
häktningsbeslutets laglighet i enlighet med artikel 5.4 i Europakonventionen,
och i så god tid att ett effektivt utövande av rätten att få anhållandets eller
häktningsbeslutets laglighet prövad möjliggörs (se beaktandesats 30).

Vid genomförandet av direktivet uttalade regeringen bl.a. följande.

Den reglering som regeringen föreslår ställer krav på åklagaren att precisera
vilka omständigheter han eller hon lagt till grund för anhållningsbeslutet. Detta
innebär inte nödvändigtvis att åklagaren behöver tillhandahålla allt
utredningsmaterial som vid tidpunkten för anhållningsbeslutet talar mot den
frihetsberövade. Däremot ska åklagaren på begäran av den frihetsberövade
tillhandahålla sådant utredningsmaterial eller delar av utredningsmaterial som
haft en direkt betydelse för beslutet om anhållande. Rätten till insyn i det
material som ligger till grund för anhållningsbeslutet är ovillkorlig. Den
misstänkte har dock inte rätt till kopior av utredningsmaterialet. Hur den
misstänkte ska få del av materialet får avgöras efter vad som är mest lämpligt i
det enskilda fallet. (Se prop. 2013/14:157 s. 23 f.)

Det gjordes vid genomförandet även ändringar i den s.k. kollisions-
bestämmelsen i 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen. Av de ändringarna
följer att rätten för den som har frihetsberövats att ta del av omständigheter som
ligger till grund för beslutet om frihetsberövande inte kan begränsas på grund av
sekretess (se samma proposition s. 24 f. och 30).

Den som är gripen eller anhållen har också rätt att få besked om vilket eller
vilka brott han eller hon är misstänkt för och grunden för frihetsberövandet (se
24 kap. 9 § RB). Med grunden för frihetsberövandet avses här de s.k. särskilda
häktningsskälen enligt 24 kap. 1 § första stycket 1–3 RB, dvs. flyktfara,
kollusionsfara och recidivfara (se t.ex. Fitger m.fl., Rättegångsbalken [3 juni
2022, JUNO], kommentaren till 24 kap. 5 och 9 §§).

Bedömning
Granskningens inriktning
Bestämmelsen i 24 kap. 9 a § RB ger den som anhålls eller häktas en rätt att ta
del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller
häktning. Min granskning har avsett endast vilken rätt som gäller för en person
som är anhållen.

Jag har vidare riktat in min granskning på det som jag uppfattat att klagomålet
framför allt avsett, nämligen att de omständigheter som åklagaren angav som
grund för anhållningsbeslutet var alltför allmänt hållna.
                                                                  Dnr 2467-2020       Sid 6 (7)




Åklagarens underrättelse och krav på dokumentation
Syftet med artikel 7.1 i EU-direktivet är att en anhållen effektivt ska kunna
angripa beslutet om anhållande. Ett anhållningsbeslut fattas ofta i ett skede av
en förundersökning när det kan råda en osäkerhet om hur det som kommit fram
i utredningen ska tolkas. Bestämmelsen i 24 kap. 9 a § RB kräver dock att
åklagaren preciserar vilka omständigheter som haft direkt betydelse för
anhållningsbeslutet. I fråga om sådana omständigheter har den anhållne och
hans eller hennes försvarare en ovillkorlig rätt till insyn.

Vad som närmare ska krävas av åklagarens underrättelse får avgöras utifrån
omständigheterna i det enskilda fallet. Som en utgångspunkt gäller dock att
åklagaren inte endast kan hänvisa till att exempelvis uppgifter i förhör eller
teknisk bevisning ligger till grund för anhållningsbeslutet. För att ändamålet
med regleringen ska uppnås behöver underrättelsen normalt vara mer konkret
än så. Om uppgifter från ett förhör har direkt betydelse för anhållningsbeslutet
har den anhållne rätt till insyn i det som kommit fram i förhöret i dessa delar. I
fråga om DNA-spår eller annan liknande teknisk bevisning har den anhållne en
motsvarande insynsrätt i det som har direkt betydelse för anhållningsbeslutet.

Av objektivitetsplikten följer att åklagaren inte kan neka den anhållne att ta del
av sådant som talar till hans eller hennes fördel (se 23 kap. 4 RB).

Vid bedömningen av om åklagaren uppfyllt sin underrättelseskyldighet kan det
beaktas även vad den misstänkte fått veta vid en delgivning enligt 24 kap. 9 §
RB.

För att det i efterhand ska gå att granska hur åklagaren hanterat en begäran att få
del av de omständigheter som ligger till grund för ett anhållningsbeslut är det en
förutsättning att det dokumenteras vilken information som lämnas till den
anhållne och försvararen. Även ur rättssäkerhetssynpunkt är detta viktigt. Det är
åklagarens ansvar att detta görs.

Rätten till insyn respekterades inte i detta fall
CC förnekade brott och begärde genom sin offentliga försvarare att få ta del av
de omständigheter som låg till grund för anhållningsbeslutet. Åklagaren
meddelade via utredare hos polisen att det till grund för beslutet låg uppgifter
som målsäganden hade lämnat till polisen som fick stöd av teknisk utredning
och spår. CC och hans försvarare hade även underrättats om att CC var
misstänkt för grov utpressning och grovt vapenbrott på en viss tid och plats
genom att ha skjutit flera skott mot målsägandens bil på allmän plats och
därigenom hotat målsäganden att betala en större summa pengar.

Den information som CC fick gav honom kunskap om tidpunkten och platsen
för de misstänkta brotten samt vad gärningarna bestod i. Han fick dock inte
någon upplysning om vad som kommit fram i förhöret med målsäganden som
gjorde att han var misstänkt för brotten och hur detta fick stöd i den tekniska
bevisningen. Underrättelsen som åklagaren lämnade i det här fallet var enligt
                                                                  Dnr 2467-2020      Sid 7 (7)




min mening alltför allmänt hållen. Trots påpekande från CC:s offentliga
försvarare lämnades inga ytterligare upplysningar.

Min slutsats av det som kommit fram i ärendet är att CC:s ovillkorliga rätt att ta
del av de omständigheter som låg till grund för anhållningsbeslutet på det sätt
som 24 kap. 9 a § RB förutsätter inte respekterades. Den ansvariga åklagaren
BB kritiseras för det.

Ärendet avslutas.
