# Kritik mot Polismyndigheten för att ha brustit i tillsynen av en kvinna som omhändertagits för berusning och för att inte ha sett till att hon undersöktes av läkare

JO 2017-09-22 dnr 2468-2016

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                        Sid
                                                                          2017-09-22               2468-2016                1 (10)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten för att ha brustit i tillsynen av en kvinna
                        som omhändertagits för berusning och för att inte ha sett till att hon
                        undersöktes av läkare


                          Beslutet i korthet: AA omhändertogs för berusning på det sjukhus där hon tidigare
                          under natten sökt vård, och fördes till arresten i Borlänge. Vid femtiden på morgonen
                          ramlade hon i cellen och slog i huvudet. Stationsbefälet gjorde bedömningen att AA
                          inte behövde undersökas av läkare. Han beslutade i stället om extra tillsyn av AA.
                          Detta fick arrestpersonalen dock inte besked om, men de utövade ändå extra tillsyn
                          fram till personalbytet vid sextiden på morgonen. Vid halv nio-tiden uppmärksammade
                          arrestpersonalen att AA andades osammanhängande och att hon rosslade. AA fördes
                          till sjukhus där hon senare avled av svåra hjärnskador.
                          JO uttalar att kravet att en omhändertagen som kan befaras ha fått skallskador ska
                          undersökas av läkare inte kan uppfattas på det sättet att en läkarundersökning alltid
                          ska genomföras om den omhändertagne fått en skada i ansiktet eller i huvudet.
                          Behovet av en läkarundersökning kan å andra sidan inte bedömas enbart på grundval
                          av sådana skador som är synliga. Hänsyn måste också tas till den omhändertagnes
                          allmäntillstånd och berusningsgrad samt vad som är känt om hans eller hennes
                          sjukdomsbild. Det kan antas vara ovanligt svårt för en lekman att avgöra om en
                          skallskada uppkommit, särskilt när den omhändertagne är kraftigt berusad. Utrymmet
                          för att avstå från en läkarundersökning om den omhändertagne ådragit sig skador i
                          ansiktet eller i huvudet under tiden i arresten är därmed i praktiken mycket begränsat.
                          JO konstaterar att AA i detta fall borde ha förts till läkare för undersökning allra senast
                          när arrestpersonalen en tid efter att hon fallit i cellen uppmärksammade att hon låg på
                          golvet och inte kunde resa sig. Polismyndigheten kritiseras för att det inte gjordes.
                          JO framhåller vidare vikten av att beslut om tillsyn dokumenteras på ett sätt som
                          säkerställer att den som utövar tillsynen alltid är införstådd med hur ofta den
                          omhändertagne ska ses till. JO konstaterar att man under morgonen såg till AA
                          endast var femtonde minut, och såvitt framkommit inte vid något tillfälle gick in i cellen
                          för att kontrollera AA:s tillstånd, trots att omständigheterna uppenbart var sådana att
                          det inte var obehövligt. Polismyndigheten kritiseras för den bristande tillsynen.
                          Avslutningsvis uttalar JO att personer som omhändertagits för berusning som
                          huvudregel bör komma under medicinsk övervakning och inte förvaras i en
                          polisarrest. Enligt JO finns det skäl för regeringen att på nytt se över behovet av
                          lagstiftningsåtgärder i denna fråga. Beslutet lämnas därför med stöd av 4 § JO-
                          instruktionen över till Regeringskansliet.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                Dnr 2468-2016       Sid 2 (10)

## Anmälan och bakgrund

Bakgrund
På natten den 12 december 2015 omhändertogs AA av polisen med stöd av
lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) och placerades i
arresten i Borlänge. När hon omhändertogs befann hon sig på Falu lasarett, där
hon hade sökt vård på kvällen den 11 december. På morgonen
uppmärksammade arrestvakterna att AA hade oregelbunden andning och var
okontaktbar. AA fördes med ambulans till sjukhus där hon senare avled.

I en anmälan till JO förde AA:s mor, BB, fram klagomål mot Polismyndigheten,
polisregion Bergslagen (dnr 7408-2015). Hon uppgav att polisen hade
misshandlat AA i arresten.

Sedan det kommit fram att en förundersökning hade inletts med anledning av
AA:s dödsfall beslutade jag att tills vidare inte utreda BB:s anmälan. I februari
2016 lades förundersökningen ned med motiveringen att det saknades anledning
att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.

Landstinget i Dalarna gjorde i mars 2016 en anmälan enligt lex Maria till
Inspektionen för vård och omsorg (IVO). IVO bedömde att landstinget fullgjort
sin skyldighet att utreda och anmäla händelsen.

I april 2016 inledde jag ett initiativärende om Polismyndighetens hantering av
omhändertagandet av AA.

## Utredning

Utredning
Jag har tagit del av den nedlagda förundersökningen (AM-170417-15) och av
handlingarna i ärendet hos IVO (dnr 8125/2016).

Polismyndigheten (CC) har yttrat sig efter att ha hämtat in upplysningar från
polisinspektören DD.

Av utredningen i ärendet framgår i huvudsak följande.

Vid halv tio-tiden på kvällen den 11 december 2015 ringde AA till SOS Alarm
och uppgav att hon hade diabetes och känningar av för lågt blodsocker. Vid
ankomsten till Falu lasarett var AA:s blodsockervärde väsentligen normalt. Hon
var dock kraftigt berusad med påtagligt sluddrigt tal och nedsatt kraft i benen.
Hon svarade inte adekvat på frågor och medverkade inte till ytterligare
undersökningar, men uppvisade inte tecken på skador i ansiktet eller huvudet.
Den bedömning som gjordes utifrån bl.a. symtom och provtagning var att det
rörde sig om alkoholförgiftning. AA fick stanna kvar för observation. Under
den tid AA var kvar för observation var hon stökig och störde andra patienter,
och sjukhuspersonalen tillkallade därför en ordningsvakt. Vid tvåtiden på natten
ringde vakten till polisen för att de skulle omhänderta AA för berusning. AA
bedömdes då som medicinskt färdigbehandlad.

I ärendet hos IVO anförde verksamhetschefen på medicinkliniken i Falun att
deras bedömning var att tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård inte
                                                                   Dnr 2468-2016       Sid 3 (10)




var aktuell. Ett akut omhändertagande enligt lagen om vård av missbrukare i
vissa fall var inte heller aktuellt eftersom akut alkoholförgiftning inte utgör
grund för ett sådant omhändertagande och en mer omfattande utredning av
bakgrunden inte är möjlig att göra akut på jourtid.

Den polis som anlände till akuten ställde sig först tveksam till att ta med AA då
hon verkade för sjuk, men läkaren bedömde att AA kunde tas med. Polisen
valde emellertid att lämna kvar AA på sjukhuset eftersom patrullen behövdes på
annat håll. Vid halv fyra-tiden ringde ordningsvakten åter till polisen som då
kom och hämtade AA. I protokollet över omhändertagandet antecknade polisen
bl.a. att AA hade svårt att stå själv, att hon sluddrade kraftigt, att hon inte hade
några synliga skador och att hon hade diabetes.

Enligt arrestantbladet sattes AA in i en cell vid fyratiden och man utövade
därefter tillsyn var femtonde minut. Vid femtiden såg en arrestvakt att AA
blödde från huvudet och en kvart senare kom stationsbefälet och kontrollerade
AA. Vid sextiden somnade hon. När det gäller AA:s andning har noterats att
hon omväxlande ”andas”, ”andas djupt” och ”snarkar”. Vid halv nio-tiden var
AA:s andning rosslig och cellen öppnades därför. Man kunde då konstatera att
AA inte svarade på tilltal eller reagerade på smärtpåverkan, och ambulans
tillkallades.

Under förundersökningen granskades en film från en övervakningskamera i
arresten. Av en skriftlig redogörelse för filmens innehåll framgår att man mellan
kl. 4 och 6 huvudsakligen hade tillsyn omkring var femte minut och därefter
omkring var femtonde minut.

EE och FF tjänstgjorde som arrestvakter fram till kl. 6.00. Av en incidentrapport
som de upprättat framgår att AA var mycket berusad när hon kom till arresten
och fick ledas in i cellen. Vid tillsyn upptäckte de att AA hade en liten blodfläck
på sidan av huvudet som enligt deras uppfattning troligen orsakats av en
fallskada. De tillkallade stationsbefälet som gjorde bedömningen att det inte var
någon allvarlig skada. De utövade därefter extra tillsyn på eget bevåg, eftersom
AA inte ville lägga sig ned och inte kunde stå på benen.

Under förundersökningen hölls förhör med EE. Han berättade i huvudsak
följande. Det var han som upptäckte att AA hade en skada i huvudet som såg ut
som ett litet ytligt skrapsår. Han hade inte sett såret när AA kom till arresten så
han bedömde att hon måste ha skadat sig i cellen. Stationsbefälet tillkallades
och denne gick in i cellen för att prata med AA. AA sluddrade och det var svårt
att tyda vad hon sa. AA var i samma skick som när hon kom in till arresten. Han
kände igen AA eftersom hon varit omhändertagen flera gånger tidigare och då
varit riktigt berusad. Han delade stationsbefälets bedömning att det var en ytlig
skada och inte någon fara. Befälet beslutade inte om extra tillsyn såvitt han
hörde, men eftersom AA var så berusad att hon knappt kunde stå utövade de på
eget initiativ extra tillsyn. De kontrollerade henne nästan hela tiden. Sista
gången han tittade till henne innan han slutade sitt arbetspass låg hon och
                                                                  Dnr 2468-2016      Sid 4 (10)




kravlade på golvet vid celldörren och försökte resa sig. Vid två tillfällen hördes
det dunsar från AA:s cell. Han vet inte om hon sparkade mot dörren eller vad
som hände.

DD, som var stationsbefäl fram till kl. 6.30, upprättade en incidentrapport. Av
den framgår att han gjorde bedömningen att såret i pannan inte behövde sys och
att AA skulle stanna kvar i cellen med extra tillsyn.

DD hördes under förundersökningen och har även lämnat upplysningar inför
Polismyndighetens yttrande till JO. Han har uppgett i huvudsak följande. Han
kände AA sedan flera år tillbaka på grund av sitt arbete och det hände med
jämna mellanrum att hon omhändertogs för berusning. Hon var då mer eller
mindre alltid i det skick som hon var den aktuella natten. AA skrek och gapade
när hon kom in till arresten, och hon bankade och slog i väggarna. Hon brukade
bete sig på det sättet. En arrestvakt uppmärksammade honom på att AA blödde
från huvudet. AA var kontaktbar och svarade på tilltal när han pratade med
henne i cellen. Hon svarade ja på frågan om hon hade slagit i huvudet. Han
bedömde hennes allmäntillstånd som likvärdigt eller något bättre än när hon
sattes in i cellen. AA hade ett skrapsår i pannan, men det hade slutat blöda och
det var inget jack. Han bedömde att det var tillräckligt med extra tillsyn, vilket
innebär att den intagne ska ses till var femte minut. Om extra tillsyn inte skett
måste det bero på en miss i kommunikationen mellan honom och
arrestvakterna.

Av en incidentrapport som upprättades av de arrestvakter som tjänstgjorde från
kl. 6.00 framgår följande. När de började sitt arbetspass fick de information om
att AA var väldigt full, att hon hade kommit in från akuten samt att hon hade
ramlat i cellen och slagit i huvudet med en ytlig sårskada som följd och att
stationsbefälet hade kontrollerat skadan. De märkte vid ett tillsynstillfälle att
AA:s andning hade förändrats och var djupare och mer osammanhängande. De
öppnade då cellen och försökte få kontakt med AA verbalt och genom
smärtpåverkan, men det gav ingen effekt. Stationsbefälet GG kontaktades, och
han gjorde bedömningen att ambulans skulle tillkallas.

I sjukvårdens journalhandlingar finns antecknat att AA vid ankomsten till
akutmottagningen vid halv tio-tiden på morgonen hade ett mindre sår på
pannans vänstra sida.

Av rapporten från den rättsmedicinska obduktionen av AA framgår i huvudsak
följande. När AA kom till sjukhuset från arresten hade hon en färsk vänstersidig
blödning under hårda hjärnhinnan och flera hjärninfarkter. Det går inte att
avgöra om blödningen och infarkterna uppkommit innan AA sökte vård eller
under vistelsen i arresten. Det går inte heller att avgöra hur blödningen och
infarkterna förhåller sig till varandra. Infarkterna kan inte härledas till en
traumahändelse. Att AA hade sluddrigt tal och dålig kraft i benen då hon sökte
vård kan möjligen tala för att hjärnskadorna var under utveckling i det skedet,
                                                                       Dnr 2468-2016       Sid 5 (10)




men den bedömningen försvåras av AA:s berusningsgrad som var 2,52
promille.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning i sitt yttrande.

      Omhändertagandet
      Av utredningen har framkommit att de poliser som omhändertog AA enligt LOB
      uppfattade henne som kraftigt berusad, att hon på grund av detta inte kunde ta
      hand om sig själv samt att hon utgjorde en fara för sig själv. Vidare framgår att
      förmansprövning har skett i enlighet med 5 § LOB. Omhändertagandet har
      dokumenterats i enlighet med gällande föreskrifter. Polismyndigheten bedömer
      att det inte har framkommit omständigheter som innebär skäl att ifrågasätta
      omhändertagandet.

      Initial läkarundersökning
      Enligt 3 § LOB ska den som omhändertagits med stöd av lagen så snart som
      möjligt undersökas av läkare, om den omhändertagnes tillstånd kräver detta.
      Polismyndigheten bedömer att denna skyldighet bör anses som fullgjord i och
      med att den läkare som hade behandlat AA på akutmottagningen uttalade att AA
      inte längre var i behov av vård på akutmottagningen.
      AA:s sjukdomsbild har också dokumenterats i protokollet gällande
      omhändertagandet där det framgår att personalen på akutmottagningen uppgett
      att AA hade diabetes.

      Tillsyn
      Utifrån den genomgång av övervakningsfilmen som gjorts i samband med
      förundersökningen om misstänkt tjänstefel förefaller tillsyn ha skett med
      maximalt 15 minuters mellanrum, förutom i något enstaka fall. Av
      anteckningarna i tillsynsprotokollet framgår att tillsyn skett var femtonde minut.
      Polismyndigheten anser, utifrån den tillgängliga dokumentationen, att tillsynen
      av AA har skett i enlighet med gällande föreskrift.

      Bedömning av vårdbehov i allmänhet
      I protokollet avseende omhändertagandet antecknades att personalen på
      akutmottagningen uppgett att AA hade diabetes.
      JO har i ett flertal ärenden (se bl.a. JO 1979/80 s. 134 och JO 1981/82 s. 88) där
      det varit klarlagt att den omhändertagne personen lider av diabetes uttalat att en
      polisman, när den omhändertagne uttryckligen begär vård eller insulin,
      regelmässigt begränsar sitt ansvarstagande genom att tillkalla läkare eller
      ombesörja att den omhändertagne transporteras till sjukhus samt att en
      diabetikers behov av insulin inte kan bedömas av lekmän.
      Av utredningen framkommer ingenting som tyder på att AA själv begärt att hon
      skulle undersökas av läkare eller medicineras för sin diabetes. Polismyndigheten
      anser därför att det inte finns någonting att anmärka på vad gäller bedömningen
      av AA:s vårdbehov i allmänhet.

      Bedömning av vårdbehov efter fallet
      Efter att arrestvakterna noterat att AA blödde från huvudet tillkallades
      stationsbefälet för att göra en bedömning av AA:s hälsotillstånd. Polisinspektör
      DD konstaterade att AA hade ett sår i pannan men bedömde att det var så ytligt
      att det inte behövdes sys. Med anledning av att såret hade slutat blöda samt att
      AA svarade på tilltal gjordes bedömningen att sjukvården inte behövde
      uppsökas.
                                                                        Dnr 2468-2016      Sid 6 (10)




      Utifrån de uppgifter som fanns vid det aktuella tillfället verkar stationsbefälets
      bedömning att det inte kunde befaras att AA ådragit sig inre skador eller
      skallskador med anledning av fallet och att det därför inte fanns någon
      skyldighet att genomföra läkarundersökning enligt 3 kap. 2 § FAP 023-1
      [Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om omhändertagande av
      berusade personer, RPSFS 2000:57] rimlig.
      När arrestantvakterna, omkring kl. 08.30 den 12 december 2015, upptäckte att
      AA andades djupt och rossligt samt att hon inte svarade på tilltal eller
      smärtpåverkan tillkallades ambulans, i enlighet med regleringen i 3 kap. 2 § 3
      FAP 023-1.
      Med hänsyn till vad som framkommit i efterhand kan det konstateras att AA
      omedelbart efter fallet borde ha fått träffa en läkare alternativt ha förts till
      sjukhus. Därvid har beaktats att inre skador och skallskador är ovanligt svåra att
      avgöra för en lekman, särskilt när den omhändertagne är höggradigt berusad.
      Polismyndigheten beklagar det inträffade.
Anhöriga till AA kommenterade Polismyndighetens yttrande och hävdade att
läkare på intensivvårdsavdelningarna på Falu lasarett och Akademiska
sjukhuset i Uppsala berättat för dem att den massiva hjärnblödningen
uppkommit genom grovt yttre våld.

Rättslig reglering
Den som är så berusad av alkoholdrycker eller annat att han eller hon inte kan ta
hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv, eller någon annan, får
omhändertas av polis (1 § LOB). Om det behövs med hänsyn till den
omhändertagnes tillstånd, ska han eller hon så snart det kan ske undersökas av
en läkare (3 § LOB). Den som inte bereds vård på sjukhus eller någon annan
vårdinrättning, och inte heller tas om hand på något annat sätt eller annars kan
friges, får hållas kvar. Han eller hon får tas i förvar om det är nödvändigt med
hänsyn till ordning eller säkerhet (4 § LOB).

Den som omhändertagits på grund av berusning ska ses till fortlöpande. Om den
omhändertagnes tillstånd ger anledning till det ska han eller hon föras till
sjukhus eller läkare tillkallas så snart det kan ske (6 § LOB).

Polisen ska bedöma om den omhändertagne, på grund av en skada eller någon
annan orsak, behöver omedelbar läkarvård. Läkarundersökning ska bl.a. ske om
den omhändertagne kan befaras ha fått inre skador eller skallskador eller om
berusningen påverkar andningen. (Se 3 kap. 1 och 2 §§ Rikspolisstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd om omhändertagande av berusade personer,
RPSFS 2000:57, FAP 023-1.)

Om den omhändertagne kan antas vara i behov av läkarundersökning eller
sjukhusvård, ska vakthavande befäl eller någon annan förman genast
underrättas. Är någon sådan förman inte omedelbart tillgänglig ansvarar den
som utövar tillsynen av den omhändertagne för att en läkare tillkallas eller att
den omhändertagne förs till sjukhus. (Se 3 kap. 3 § RPSFS 2000:57,
FAP 023-1.)
                                                                 Dnr 2468-2016       Sid 7 (10)




Tillsynen av en omhändertagen ska vara noggrann. Den som är kraftigt berusad
ska ses till med högst 15 minuters mellanrum. Om det inte bedöms vara
obehövligt, ska den som utövar tillsynen gå in i arresten och kontrollera den
omhändertagnes tillstånd. En omhändertagen som snarkar bör väckas eftersom
snarkning kan vara tecken på ett allvarligt tillstånd. (Se 5 kap. 1 § RPSFS
2000:57, FAP 023-1, och det allmänna rådet till den bestämmelsen.)

Det är viktigt med en omsorgsfull tillsyn för att uppmärksamma om den
omhändertagnes hälsotillstånd är sådant att det finns anledning att tillkalla
läkare. Om en omhändertagen begär att en läkare ska kontaktas eller när han
eller hon annars uppvisar tecken som kan tyda på sjukdom måste poliser och
annan personal vid Polismyndigheten som inte har sjukvårdsutbildning vara
försiktiga med att göra medicinska bedömningar och i stället överlåta sådana

## Bedömning

bedömningar till läkare. Felbedömningar av en omhändertagen persons
hälsotillstånd kan få mycket allvarliga konsekvenser. (Se t.ex. JO 2012/13
s. 158, dnr 5244-2011, och JO:s beslut den 11 april 2017, dnr 799-2016.)

Bedömning
Utgångspunkter
Mot bakgrund av det som kommit fram i ärendet har jag inte några synpunkter
på bedömningen att det fanns grund för att omhänderta AA på grund av
berusning. Jag vill också framhålla att det inte har kommit fram några
omständigheter som talar för att AA skulle ha utsatts för våld av någon
tjänsteman under omhändertagandet.

Enligt den medicinska utredningen går det inte att säga när och hur AA fick de
hjärnskador som ledde till att hon avled. Utredningen ger inte heller underlag
för några slutsatser i frågan om vilka möjligheter AA skulle ha haft att överleva
om hon hade förts till sjukhuset i ett tidigare skede. De synpunkter som förs
fram nedan ska därför inte uppfattas så att Polismyndigheten eller någon
tjänsteman där hålls ansvarig för den tragiska utgång som följde på
omhändertagandet av AA. Syftet med granskningen har i stället varit att ta
ställning till om AA fick den tillsyn och omsorg som måste kunna krävas när en
person har omhändertagits med tvång.

Behovet av läkarundersökning av AA och tillsynen av henne
I likhet med Polismyndigheten anser jag att det inte fanns anledning att låta AA
undersökas av läkare i samband med att hon fördes in i arresten.

Vid femtiden på morgonen uppmärksammade emellertid en arrestvakt att AA
blödde från ett sår i pannan och stationsbefälet DD tillkallades. Av allt att döma
hade skadan uppkommit genom att AA hade ramlat och slagit i huvudet i cellen.
Enligt DD och EE var det en ytlig skada som inte behövde sys, och AA:s
allmäntillstånd var enligt dem oförändrat eller något bättre jämfört med när hon
sattes in i cellen. DD gjorde därför bedömningen att AA inte behövde
undersökas av läkare.
                                                                   Dnr 2468-2016       Sid 8 (10)




Enligt vad som framgår av utredningen var de synliga skador i huvudet som AA
ådragit sig när hon ramlade begränsade. Kravet att en omhändertagen som kan
befaras ha fått skallskador ska undersökas av läkare kan inte uppfattas på det
sättet att en läkarundersökning alltid ska genomföras om den omhändertagne
fått en skada i ansiktet eller i huvudet. Å andra sidan kan behovet av en
läkarundersökning inte bedömas enbart på grundval av sådana skador som är
synliga. Hänsyn måste givetvis tas till den omhändertagnes allmäntillstånd och
berusningsgrad samt vad som är känt om hans eller hennes sjukdomsbild. Som
Polismyndigheten har konstaterat i sitt yttrande kan det antas vara ovanligt svårt
för en lekman att avgöra om en skallskada uppkommit, särskilt när den
omhändertagne är kraftigt berusad. Utrymmet för att avstå från en
läkarundersökning om den omhändertagne ådragit sig skador i ansiktet eller i
huvudet under tiden i arresten är därmed i praktiken mycket begränsat.

Genom utredningen är det klarlagt att AA i vart fall hade slagit i huvudet så hårt
att hon fått ett blödande sår. Vidare framgår det att hon drygt sju timmar efter
att hon kommit till Falu lasarett uppfattades som så berusad att hon knappt
kunde stå. Det var också känt för Polismyndigheten att AA led av diabetes, och
det har kommit fram att hon låg på golvet och kravlade vid celldörren utan att
kunna resa sig när arrestpersonalen tittade till henne en stund efter att
stationsbefälet hade träffat henne i cellen. Det är enligt min mening uppenbart
att hon allra senast då borde ha undersökts av en läkare.

När AA inte läkarundersöktes var det givetvis angeläget att den fortsatta
tillsynen av henne var extra noggrann och skedde med täta intervaller. Enligt
DD beslutade han också om extra tillsyn av AA, vilket han även antecknade i
incidentrapporten. Arrestvakterna har uppgett att de inte fick något besked om
detta, men att de själva bestämde sig för att utöva extra tillsyn tills de avslutade
sitt arbetspass vid sextiden. Jag har ingen anledning att ifrågasätta någon av
dessa uppgifter. Mot bakgrund av det inträffade vill jag dock framhålla vikten
av att ett stationsbefäl eller annan förman dokumenterar sina beslut om tillsyn
på ett sätt som säkerställer att den som utövar tillsynen alltid är införstådd med
hur ofta den omhändertagne ska ses till. Av allt att döma informerades inte
heller de arrestvakter som trädde i tjänst kl. 6.00 om att extra tillsyn var
beslutad. De kom i stället att utöva tillsyn av AA var femtonde minut. Det
framgår inte heller om de fick besked om att AA var diabetiker.

Av utredningen framgår att AA somnade vid sextiden. De arrestvakter som då
tog över tillsynen av henne var införstådda med att hon hade kommit till
arresten från akuten samt att hon var kraftigt berusad och hade slagit i huvudet i
cellen under natten. Under sin tillsyn noterade de vid ett antal tillfällen att AA
snarkade. AA led dessutom av diabetes. Mot bakgrund av dessa omständigheter
var det enligt min mening uppenbart att det inte var obehövligt att vid
tillsynstillfällena gå in i cellen för att kontrollera AA:s tillstånd, och det
framstår närmast som en självklarhet att det borde ha skett. AA borde dessutom
ha väckts när hon snarkade. Såvitt framkommit gick arrestvakterna inte vid
                                                                 Dnr 2468-2016       Sid 9 (10)




något tillsynstillfälle in i cellen förrän de vid halv nio-tiden noterade att AA:s
andning var osammanhängande och att hon rosslade. Den tillsyn som utövades
mellan kl. 6.00 och 8.30 har varken i fråga om frekvens eller noggrannhet
uppfyllt de krav som gäller för tillsynen av den som är omhändertagen på grund
av berusning.

Sammanfattningsvis har Polismyndigheten brustit i sin omsorg om AA såväl
när det gäller hennes behov av läkarundersökning som när det gäller tillsynen
av henne. Polismyndigheten ska kritiseras för detta.

Avslutande synpunkter
Ärendet illustrerar på ett tydligt sätt de svårigheter som Polismyndigheten ställs
inför när mycket berusade personer förvaras i polisarrest och de risker som är
förenade med en sådan förvaring för de omhändertagna. De personer som
omhändertas på grund av berusning är regelmässigt kraftigt berusade, och det är
inte ovanligt att de har missbruksproblem och andra problem med sin hälsa.
Personalen i en arrest saknar normalt medicinsk kompetens och kan därför inte
tillgodose behovet av nödvändig medicinsk tillsyn.

När lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. trädde i kraft 1977
var tanken att lagen skulle skapa förutsättningar för ett mer humant
omhändertagande av berusade personer och att dessa skulle ges vård och
omsorg. När lagen infördes inleddes två skilda försöksverksamheter. Det rörde
sig dels om en försöksverksamhet med tillnyktringsenheter på olika platser i
landet som skulle svara för ett medicinskt och socialt omhändertagande, dels en
försöksverksamhet med sjukvårdspersonal knuten till en polisarrest. En
utvärdering av försöket med tillnyktringsenheter visade att dessa på det hela
taget fungerade positivt. Sedan försöksverksamheten hade avstannat gick
emellertid inte utvecklingen den väg lagstiftaren hade tänkt sig. Frågan om
förvaring och tillsyn av de som omhändertas på grund av berusning har varit
föremål för flera utredningar under 2000-talet. Den återkommande slutsatsen
har varit att den omhändertagne inte ska förvaras i polisarrest under
tillnyktringen annat än om detta är nödvändigt på grund av aggressivt eller
stökigt beteende. Förslagen har emellertid inte lett till några
lagstiftningsåtgärder, och på flera håll saknas i dag särskild
tillnyktringsverksamhet. De allra flesta av de som omhändertas tillbringar tiden
för tillnyktring i en polisarrest. Det förekommer också varje år att ett antal
personer avlider i samband med sådana omhändertaganden. (Se prop.
1975/76:113 särskilt s. 91 och 100–103, Ds 2001:31 s. 77–143, SOU 2002:117,
s. 29–68, och SOU 2011:35, s. 124, 329–334, 651–659 och 819–824.) Detta är
naturligtvis djupt otillfredsställande.

Under 2014–2016 avsatte regeringen 35 miljoner kronor årligen för att
stimulera ett lokalt utvecklingsarbete. Landsting och kommuner skulle
tillsammans med polisen gemensamt utveckla alternativa lösningar till förvaring
i arrest av de personer som omhändertas på grund av berusning så att den
                                                                  Dnr 2468-2016      Sid 10 (10)




medicinska säkerheten och omvårdnaden förbättras, särskilt avseende barn
under 18 år (se regeringsbeslut den 27 mars 2014, S2014/2933/FST).
Regeringen har gett Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i uppdrag att
följa upp resultatet av satsningen. Uppdraget ska redovisas senast den 31 mars
2018. (Se regeringsbeslut den 19 januari 2017, S2011/04504/FS och
S2017/00357/FS.)

Det har gått 40 år sedan lagen om omhändertagande av berusade personer m.m.
infördes. Jag kan konstatera att lagstiftarens intention att skapa förutsättningar
för ett mer humant omhändertagande av berusade personer inte har fått
genomslag. I likhet med de utredningar som jag har hänvisat till ovan anser jag
att personer som omhändertas för berusning som huvudregel bör komma under
medicinsk övervakning och inte förvaras i en polisarrest. Enligt min mening
finns det skäl för regeringen att på nytt se över behovet av lagstiftningsåtgärder
i denna fråga. De slutsatser som redovisas av Myndigheten för vård- och
omsorgsanalys kommer med all säkerhet att vara värdefulla i ett sådant arbete.
Jag lämnar mot den nu redovisade bakgrunden, med stöd av 4 § lagen med
instruktion för Riksdagens ombudsmän, över beslutet till Regeringskansliet.

Som en upplysning kan jag nämna att jag utreder ytterligare ett ärende där en
person som omhändertagits för berusning har avlidit i arresten (dnr 7054-2016).
Min målsättning är att fatta beslut i det ärendet under hösten.

Jag noterar avslutningsvis att Region Dalarnas direktion den 13 september 2017
har beslutat att rekommendera regionens kommuner och landsting att godkänna
ett förslag om att starta och driva tillnyktringsplatser i Dalarna, bl.a. med
målsättningen att förhindra dödsfall i arrest. Jag ser givetvis positivt på detta.

Ärendet avslutas.
