# Införande av rökförbud på en kriminalvårdsanstalts behandlingsavdelning

JO 2005-12-22 dnr 248-2005

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                     Sid
                                                                           2005-12-22            248-2005               1 (7)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Införande av rökförbud på en kriminalvårdsanstalts
                        behandlingsavdelning

## Anmälan

AA anförde bl.a. följande. På behandlingsavdelningen i anstalten Gävle har ett
                        förbud att röka inomhus införts. Rökning är endast tillåten på en särskild
                        balkong. Detta innebär att efter att de intagna på kvällen har blivit inlåsta i sina
                        bostadsrum får de inte röka förrän på morgonen. Rökare tvingas således att bli
                        rökare på halvtid, vilket alla som har ett nikotinberoende vet är omöjligt. Detta
                        kommer att leda till att vissa personer kommer att tvingas avbryta sin
                        behandling på avdelningen enbart på grund av att de är rökare.

## Utredning

Kriminalvårdsstyrelsen anmodades att yttra sig över det som AA framfört i sin
                        anmälan. I remissen angavs att yttrandet skulle innehålla en redogörelse för
                        styrelsens syn på den rökpolicy som bör gälla i anstalter och häkten med
                        avseende på bl.a. miljön, säkerheten och behandlingen av intagna.
                        Kriminalvårdsstyrelsen inhämtade därvid in yttrande från Kriminalvårds-
                        myndigheten Gävle, där bl.a. följande anfördes.
                                  –––
                                  Kriminalvårdsanstalten (nuvarande Kriminalvårdsenheten) Gävle bestod tidigare
                                  av en motivationsavdelning och en behandlingsavdelning. Anstalten byggdes
                                  under år 2004 ut till att bestå av en motivationsavdelning, en behandlings-
                                  avdelning och en häktesavdelning. En helt ny byggnad tillfogades således den
                                  befintliga anstalten, senast renoverad 1993–1994, och denna del utgör nu
                                  anstaltens behandlingsavdelning.
                                  I samband med att byggandet av den nya behandlingsavdelningen planerades,
                                  beslutades under maj månad 2004 att rökning inomhus i denna nya byggnad ej
                                  skulle vara tillåten. Vid aktuell nybyggnation gavs således en möjlighet till ett
                                  arbetsmiljötänkande som i nuvarande ekonomiska situation inte kan genomföras
                                  på övriga avdelningar. I de ritningar som låg till grund för byggandet tillfördes
                                  därför särskilda balkonger avsedd att brukas för rökning, något som saknas på
                                  resterande avdelningar. Således råder inget ”rökförbud” för de intagna utan dessa
                                  är istället hänvisade till särskilda balkonger avsedda för aktuellt ändamål. Som
                                  påpekats i ärendet är emellertid de intagna inlåsta på nätterna, på vardagar
                                  mellan klockan 22:00 och 07:00. Med detta i beaktande erbjuder anstalten de
                                  intagna nikotinplåster samt nikotintuggummi. Om den intagne trots dessa



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                   Dnr 248-2005       Sid 2 (7)




åtgärder ändå har besvär kan denne givetvis påkalla personalens uppmärksamhet
som i möjligaste mån får försöka avhjälpa dessa. Gällande denna möjlighet vill
kriminalvårdsmyndigheten även framhålla myndighetens ekonomiska situation
vilken gör det svårt att tillgodose rökning på anvisade platser dygnet runt.
Bakgrunden till i ärendet aktuellt beslut var huvudsakligen de anställdas
arbetsmiljö. Erfarenheten inom kriminalvården visar att en mycket stor del av
myndighetens klientel är rökare. De intagnas rum är på intet sätt anpassade efter
denna verklighet vad gäller bl.a. ventilation och frågan är om det rent byggnads-
tekniskt och ekonomiskt i nuläget är möjligt att anpassa rummen efter dessa
förutsättningar. Det är således ofrånkomligt att de partiklar som uppstår vid
rökning på rummen genom luften även sprids till övriga lokaler på anstalten. En
effekt av att de intagnas rum ventilationsmässigt inte är anpassade till rökning
samt till att rummen saknar öppningsbara fönster blir även att rummen ”vädras
ut” till anslutande lokaler när rummen öppnas på morgonen. Vidare bör
framhållas att kriminalvårdstjänstemän regelbundet vistas i de intagnas rum i en
mängd olika ärenden. Dessa tjänstemän drabbas därmed dagligen av s.k. ”passiv
rökning”, vilket enligt kriminalvårdsmyndighetens mening är något som bör
beaktas. Visserligen röker normalt inte den intagne i rummet samtidigt som
personalen vistas där, men detta torde inte innebära att personalen till fullo
undkommer rökningens negativa konsekvenser. Vidare noterades att anstaltens
personal olika dagar har ärenden till olika intagnas rum och att dessa ärenden
sammantaget innebär att personalen dagligen i en stor omfattning utsätts för en
rökig miljö. Därtill beaktade kriminalvårdsmyndigheten särskilt att det inom
myndigheten har förekommit personal som av olika hälsorelaterade anledningar
inte har kunnat arbeta i en miljö där rökningen är så påträngande som den är
inom en anstalt. Det kan i detta sammanhang endast konstateras att myndigheten,
om rökning inomhus är tillåten i samma utsträckning som tidigare, har avsevärda
svårigheter att erbjuda en arbetstagare med dessa förutsättningar ett arbete där
problem inte uppstår.
Utöver personalens arbetsmiljö beaktades i aktuellt ärende även de intagnas
vistelse på anstalten. Myndigheten hade som utgångspunkt att det även bland de
intagna finns personer som av olika skäl inte mår bra av att vistas i en rökig
miljö. Som situationen såg ut innan den nya avdelningen öppnades fanns ingen
möjlighet för dessa att undkomma tidigare intagnas efterlämnade spår av tobak.
Dessa spår ”sätter sig” naturligtvis i alla material i rummet, liksom i övriga
lokaler, och är mycket svåra att avlägsna. Anstalten saknar ekonomiska resurser
att utföra en sanering av rummet för det fall t.ex. en astmatisk intagen så önskar.
I ärendet vill Kriminalvårdsmyndigheten Gävle även belysa att personalen ställt
sig mycket positiv till nuvarande ordning och att de upplever det mycket
tillfredsställande att slippa den tidigare rökiga arbetsmiljön. Även intagna vid
anstalten har uppmärksammat skillnaden i luftkvalitet som är för handen på
anstaltens olika avdelningar.
Vad gäller intagnas möjlighet till behandling konstateras att man som intagen
aktivt måste söka sig till anstaltens behandlingsavdelning. Den form av
behandling som bedrivs på avdelningen bedrivs på flera anstalter i landet vilka
den intagne likväl kan söka sig till. De åtgärder som vidtagits av Kriminalvårds-
myndigheten Gävle syftade inte på något vis till att rökare skulle ges sämre
möjlighet till vård och behandling under sin anstaltsvistelse än andra intagna.
Myndigheten anser inte heller att så har blivit fallet.
Sammanfattningsvis kan noteras att myndigheten givetvis är medveten om att en
rökfri miljö på en kriminalvårdsanstalt inte är en bekymmerfri lösning på
befintlig arbetsmiljöproblematik. Myndigheten har dock för avsikt att göra sitt
bästa för att minimera de problem som kan komma att uppstå. I ärendet hade
myndigheten en mängd olika faktorer att beakta men fann vid planeringen av den
nya behandlingsavdelningen att personalens möjlighet till en rökfri arbetsmiljö
var av största vikt och att denna möjlighet inte kan ges om intagna tillåts röka
inomhus.
                                                                        Dnr 248-2005        Sid 3 (7)




      –––
Kriminalvårdsstyrelsen har härefter anfört att Kriminalvårdsmyndigheten Gävle
meddelat styrelsen att tiden för inlåsning av de intagna numera sker senast
klockan 20.00 samt har vidare för egen del, genom generaldirektören BBanfört
följande.
      –––
      När det gäller det som AA anför om rökarnas möjlighet till behandling på den
      aktuella avdelningen kan Kriminalvårdsstyrelsen inte finna att det finns grund
      för hans uppfattning. Behandlingen äger rum på dagtid då det enligt AA:s egen
      uppfattning inte är något problem med rökförbudet. För övrigt finns, som
      Kriminalvårdsmyndigheten Gävle påpekat, möjligheten att söka sig till andra
      anstalter med motsvarande behandlingsinriktning. Det torde inte vara rökningen
      under dagtid som är problemet utan förbudet att röka överhuvudtaget i
      bostadsrummen som är den egentliga frågan.
      Den frågan belyser två motstridiga intressen, å ena sidan intresset av att begränsa
      rökningen och dess skadeeffekter och å andra sidan den enskildes intresse att få
      röka.
      Samhällets ambition att förbättra folkhälsan genom minskad tobaksrökning är ett
      mycket angeläget intresse. För icke-rökare är behovet av en rökfri miljö en
      väsentlig arbetsmiljöfråga och enligt tobakslagen (1993:581) åligger det
      arbetsgivare att se till att arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök.
      Även intagna som är icke-rökare eller har allergiska besvär skall inte behöva
      utsättas för tobaksrök. Sedan tobakslagen infördes har omfattningen av de rökfria
      miljöerna utvidgats. Inom kort träder förbud att röka på restauranger etc. i kraft
      (har numera, den 1 juni 2005, trätt i kraft, JO:s anm.). I proposition 2003/04:65
      anges bl.a. att efter år 1994 har övertygande bevis framkommit om den passiva
      rökningens inverkan på hälsan. De överväganden och värderingar som ligger
      bakom de insatser regeringen gör i olika sammanhang för att minska skade-
      verkningarna av såväl aktiv som passiv rökning delas av kriminalvården och det
      finns därför för kriminalvårdens del ett starkt intresse att åstadkomma så rökfria
      miljöer som möjligt inom kriminalvården. Dessa faktorer talar starkt för den
      ordning som Kriminalvårdsmyndigheten Gävle nu tillämpar.
      Mot detta skall balanseras den intagnes behov av att kunna få röka. Frihets-
      berövandet innebär påfrestningar av olika slag för den intagne. Därtill kommer
      att många intagna är drogmissbrukare och storrökare. Många intagna är mer eller
      mindre psykiskt labila.
      I en kommentar till tobakslagen anförs bl.a. följande. Rökning och andra former
      av tobaksbruk ger ett mycket starkt beroende. En inbiten rökare måste ha en viss
      nikotinnivå i kroppen. Om nikotinnivån sjunker uppstår abstinensbesvär som
      varierar i styrka allt efter individens grad av nikotinberoende. Rökare upplever
      att nikotinet dämpar ångest, stress och aggressivitet. (Staffan Magnusson och
      Paul Nordgren, Om tobak, Bakgrund och kommentar till tobakslagen, 1994, s.
      39).
      Tar man bort möjligheten att röka uppkommer abstinenseffekter under en period.
      Ett aggressivt beteende förstärks och ångesten och stressen upplevs mera
      påtagligt.
      I detta sammanhang bör också noteras vad som i förarbetena till tobakslagen
      anförs om kriminalvårdsanstalter och om rökning i egna bostadsrum.
      2 § tobakslagen stadgar rökförbud bl.a. i lokaler som är avsedda för gemensamt
      bruk i bostäder och inrättningar med särskild service eller vård. Det är med
      sådana gemensamhetsinrättningar kriminalvårdsanstalterna och häktena närmast
      kan jämföras. I propositionen till tobakslagen anförs emellertid att kriminal-
      vårdsanstalterna är undantagna från den aktuella lagregleringen med hänsyn till
                                                                         Dnr 248-2005      Sid 4 (7)




      de speciella förhållanden som råder i dessa lokaler (prop. 1992/93:185 s. 24). I 6
      § tobakslagen anges vissa undantag från vad som gäller enligt bl.a. 2 § samma
      lag. I den allmänna motiveringen till 6 § anförs bl.a. att till sådana miljöer som
      inte bör omfattas av den föreslagna lagregleringen hör bl.a. boendes egna rum i
      servicehus och vårdinrättningar samt egna rum för intagna på kriminalvårds-
      anstalter (a.a. s. 28).
      Det finns således inte något generellt förbud mot rökning inom kriminalvårds-
      anstalter och häkten enligt tobakslagen.
      Det finns inte heller något generellt rökförbud enligt tobakslagen i de intagnas
      bostadsrum. Förarbetena, som nu speglar en mer än tio år gammal grund-
      uppfattning som nu torde vara övergiven, synes i det hänseendet snarare ge
      uttryck för att sådana bostadsrum är av sådan privat natur att det är den intagnes
      rätt att få röka där om han så önskar.
      Kriminalvårdsstyrelsen bedömer Kriminalvårdsmyndigheten Gävles ordning
      ligga väl i linje med nu rådande uppfattning om tobaksrökningens vådligheter.
      Myndigheten har angett att den som har besvär kan få hjälp av personalen med
      nikotintuggummi och annat vilket till en viss del kan kompensera rökaren för
      rökförbudet. Med hänsyn till detta förhållande och mot bakgrund av vad som
      ovan anförts om intresset av att minska rökningen inom kriminalvården stöder
      styrelsen Kriminalvårdsmyndigheten Gävles rökrutiner.
      Det nu sagda får även ses som en första redovisning av Kriminalvårdsstyrelsens
      principiella syn på rökning inom anstalter och häkten och som svar på JO:s
      begäran om en redogörelse för vilken rökpolicy som bör gälla. Det ska emellertid
      framhållas att frågan om rökpolicy inte har varit föremål för några ingående
      diskussioner eller överväganden inom styrelsen men väl i det internationella
      samarbetet på kriminalvårdsområdet. Det har ännu inte gått ut några gemen-
      samma riktlinjer eller dylikt i ämnet till kriminalvårdsmyndigheterna. Så
      kommer naturligtvis att ske i och med att verksamheten nu organiseras i en
      myndighet.
      JO:s begäran innehåller frågan om rökpolicy med avseende på miljö, säkerhet
      och behandlingen av de intagna. Det föranleder Kriminalvårdsstyrelsen till
      följande kommentar.
      I den mån säkerheten i anstalten eller häktet kan vara beroende av ett rökförbud
      går säkerheten i första hand. När det gäller rökningen i förhållande till miljön
      och behandlingen av de intagna måste en hanterbar policy för hela Kriminal-
      vårdsverket åstadkommas även om det kan vara komplicerat. Gävle-
      erfarenheterna blir då av stort värde. Verksamheten är så olikartad mellan olika
      verksamhetsställen inom kriminalvården. Det är stora skillnader mellan
      förhållandena i en öppen anstalt och förhållandena i t.ex. de säkerhetsmässigt
      tyngsta anstalterna Hall och Kumla. Hur avvägningen mellan ett starkt intresse
      av en rökfri miljö och behandlingen av de intagna kan komma att se ut i
      framtiden genom nybyggnation och ombyggnation och andra investeringar kan
      just nu inte bedömas.
      –––
AA yttrade sig över Kriminalvårdsstyrelsens remissvar. Även andra intagna
yttrade sig i ärendet.

I beslut den 22 december 2005 anförde JO Nordenfelt följande.

Bedömning
Frågan i detta ärende är om kriminalvårdsmyndigheten Gävle hade rätt att i sina
särskilda ordningsregler för behandlingsavdelningen i anstalten Gävle förbjuda
rökning inomhus och då särskilt i de intagnas bostadsrum.
                                                                    Dnr 248-2005      Sid 5 (7)




Enligt 1 kap. 13 § Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för
verkställighet i anstalt (KVVFS 2005:2) skall kriminalvårdsmyndigheterna
upprätta särskilda ordningsregler för anstalten inom ramen för de föreskrifter
som Kriminalvårdsstyrelsen beslutat.

Rökning i kriminalvårdsanstalter och häkten är över huvud taget inte
lagreglerad. Jag noterar dock att det i 2 kap. 4 § Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter (KVVFS 2005:2) anges att det i den intagnes bostadsrum normalt
skall finnas en askkopp om inte annat i det enskilda fallet föranleds av
säkerheten i anstalten.

I tobakslagen (1993:581) finns bestämmelser om bl.a. begränsning av rökning i
vissa lokaler och utrymmen. I lagen finns också bestämmelser om en rökfri
arbetsmiljö. Bakgrunden är enligt 1 § de hälsorisker och olägenheter som är
förbundna med bruk av tobak och exponering för tobaksrök.

Enligt 2 § tobakslagen är rökning förbjuden i vissa lokaler, bl.a. i lokaler som är
avsedda för gemensamt bruk i bostäder och inrättningar med särskild service
eller vård. Vissa undantag från förbudet anges i 6 §. Härigenom blir det möjligt
t.ex. att inrätta särskilda rökrum. Av 8 § följer att arbetsgivaren i princip har
ansvaret för att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök på sin
arbetsplats. – Privata miljöer, t.ex. bostäder, omfattas inte av regleringen i
tobakslagen.

I propositionen om tobakslagen diskuterades hur långt rökförbudet i
gemensamhetslokaler sträcker sig. Inledningsvis konstaterades att
bostadsutrymmen i bl.a. olika former av serviceboende är att betrakta som
privata miljöer som inte omfattas av tobakslagen. Vidare konstaterades att de
utrymmen för gemensamt bruk som avses utgör komplement till de egna
bostadsutrymmena. Det var därför naturligt att de som vistas där inte skall
behöva befara att mot sin vilja utsättas för tobaksrök. Härutöver anfördes att de
skäl som åberopas för förbud mot rökning i vissa gemensamhetslokaler i stor
utsträckning äger giltighet även vad avser motsvarande lokaler i kriminalvårds-
anstalter och militärförläggningar. I princip borde även dessa lokaler hållas
rökfria. Med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för vistelse i
sådana lokaler ansåg departementschefen det dock motiverat att undanta dem
från lagreglering. Det fick förutsättas att kravet på en rökfri miljö för icke-
rökare ändå tillgodoses så långt det är möjligt (prop. 1992/93:185 s. 24).

Det står således klart att kriminalvårdsanstalterna inte omfattas av tobakslagens
rökförbud. Detta innebär dock enligt min mening inte att hinder skulle föreligga
mot rökförbud på andra grunder. Innebörden är snarare att det överlåtits till
kriminalvården att inom de ramar som gäller för verksamheten bestämma i
frågan. Jag kan alltså inte i princip se något rättsligt hinder mot att besluta om
rökförbud i lokala ordningsregler i hela eller delar av t.ex. en kriminalvårds-
anstalt.
                                                                    Dnr 248-2005       Sid 6 (7)




Frågan är då om det förbud mot rökning inomhus i gemensamma utrymmen
respektive i de intagnas bostadsrum som anstalten Gävle beslutat om strider mot
reglerna för kriminalvården.

Ramen för verksamheten i kriminalvårdsanstalterna anges i 9 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Enligt denna paragraf skall en
intagen behandlas med aktning för sitt människovärde. Han skall bemötas med
förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med vistelse i anstalt.
Samtidigt åligger det den intagne att visa hänsyn mot anstaltspersonalen och
mot andra intagna. Han skall också rätta sig efter de ordningsregler som gäller
för anstalten och följa personalens anvisningar.

När man bedömer frågan om beslut om rökförbud i lokala ordningsregler måste
utgångspunkten vara denna övergripande reglering. Härav kan – med hän-
visning till att rökning är en accepterad företeelse utom i vissa miljöer – dras
slutsatsen att den intagne bör beredas möjlighet att röka under anstaltsvistelsen.
Hänsynen till såväl andra intagna som personalen gör emellertid att den intagne
inte kan göra anspråk på obegränsade möjligheter till rökning. Detta understryks
av tobakslagens krav på en rökfri arbetsmiljö.

På behandlingsavdelningen i anstalten Gävle är det rökförbud i de gemensamma
utrymmena. Jag kan med ovan angivna utgångspunkt inte se något hinder mot
detta rökförbud. I sammanhanget noterar jag också det ovan angivna
propositionsuttalandet med innebörd att gemensamhetsutrymmena i
kriminalvårdsanstalter – trots att de inte omfattas av tobakslagen – bör hållas
rökfria.

Situationen är inte lika självklar när det gäller de intagnas bostadsrum. En viss
jämförelse kan med rätta göras med de resonemang om privata bostads-
utrymmen i serviceboende som redovisats ovan. I anstaltens remissvar framgår
dock att bostadsrummens fönster inte är öppningsbara och att rummen
ventileras mot de gemensamma utrymmena. Detta innebär att rökning i
bostadsrummen påverkar förhållandena i de gemensamma utrymmena. Som
kriminalvårdsmyndigheten framhåller är det också uppenbart att den ”inrökta”
miljön i ett bostadsrum som en rökare lämnat kan orsaka problem för en icke-
rökare. Jag hänvisar här till ett annat beslut i dag i ärende med dnr 1580–2004.

Vid den avvägning som måste göras kan jag inte se att rökarens intresse av att
få röka bör sättas före icke-rökarens och personalens rätt till en rökfri miljö. Det
finns således ingen anledning att rikta kritik mot kriminalvårdsmyndigheten
Gävle för rökförbudet på anstaltens behandlingsavdelning. Jag tar i det
sammanhanget naturligtvis hänsyn till att det i varje fall under dagtid finns
möjlighet att röka utomhus. Jag vill också understryka att det är viktigt att
nikotinberoende intagna bemöts med förståelse för de svårigheter som kan vara
förenade med ett rökförbud. Det är enligt min mening önskvärt att anstalten gör
vad den kan för att underlätta för rökarna inom de angivna ramarna.
                                                                  Dnr 248-2005     Sid 7 (7)




I detta ärende har det framgått att det inom kriminalvården ännu saknas ett
gemensamt förhållningssätt till tobaksbruket. Det är förståeligt med hänsyn till
de mångfasetterade problem som både rökning och rökförbud vållar på
anstalterna. Likväl är det enligt min mening önskvärt och på lite sikt
förmodligen nödvändigt med en gemensam rökpolicy. Det är därför positivt att
Kriminalvårdsstyrelsen arbetar med frågan.
