# Initiativärende mot en länsrätt angående frågor om självrättelse med stöd av 32 § förvaltningsprocesslagen

JO 2003-02-27 dnr 2488-2001

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                      Sid
                                                                           2003-02-27             2488-2001               1 (5)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Initiativärende mot en länsrätt angående frågor om självrättelse med
                        stöd av 32 § förvaltningsprocesslagen


                        I beslut den 27 februari 2003 anförde JO Berggren följande.

## Initiativet

Vid min inspektion av Länsrätten i Göteborg den 7–10 maj 2001 antecknades
                        följande till protokollet under punkten 3.13 (JO:s dnr 1334-2001).

                                  I två domar den 7 januari 2000 angående fortsatt vård enligt LPT (mål nr 7279-99
                                  och 7282-99, båda från rotel 22) hade länsrätten förordnat om tvångsvård och att
                                  vården fick pågå under högst sex månader räknat från dagen för beslutet om
                                  intagning. På domarna hade den 10 januari 2000 antecknats självrättelser enligt 32 §
                                  förvaltningsprocesslagen varigenom länsrätten ändrat förordnandena rörande
                                  vårdtidens längd till att i stället gälla sex månader från dagen för domen.
                                  Länsrätten hade i ett beslut den 12 januari 2000 (mål nr 6894-99, rotel 15) avskrivit
                                  ett mål om omedelbart omhändertagande enligt LVU och i beslutet även förordnat
                                  om ersättning enligt lagen om offentligt biträde till en advokat med 5 649 kr. Den 3
                                  mars 2000 hade länsrätten på domen antecknat ”rättelse” bestående i att advokaten
                                  tillerkändes ytterligare 5 649 kr och totalt 11 298 kr.
                        Jag beslutade att inhämta länsrättens yttrande avseende huruvida dessa åtgärder var
                        förenliga med 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

## Utredning

Lagmannen AA hänvisade beträffande mål nr 7279-99 och 7282-99 till ett yttrande
                        av rådmannen BB samt anförde att han instämde i dennes bedömningar. I yttrandet
                        anfördes följande.

                                  JO har i ett beslut den 21 september 1998 påtalat vikten av att redigeringen av domar
                                  genom ordbehandling i datorer sker med största noggrannhet och framhåller att
                                  utskrifterna ingående skall granskas innan domarna undertecknas och expedieras.
                                  Den aktuella remissen visar på vikten av att detta krav uppfylls eftersom långt ifrån
                                  alla fel kan korrigeras i efterhand. Frågan är om rättelse med stöd av 32 § FPL är
                                  möjlig i de fall som jag nu har anmodats att yttra mig i.
                                  Inledningsvis kan jag bara beklaga de fel som har förekommit i utskrifterna av
                                  domarna och konstatera att de förlagor som har använts vid uppsättandet hänför sig
                                  till den prövning som sker enligt 8 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Lagen
                                  innehåller en prövningsordning med en ”förstagångsprövning” enligt 8 § där
                                  vårdtiden bestäms med utgångspunkt i chefsöverläkarens beslut om intagning.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                     Dnr 2488-2001     Sid 2 (5)



Därefter kan, om behov av fortsatt vård föreligger, en ”andragångsprövning” ske
enligt 9 § sagda lag. Vårdförutsättningarna är desamma i båda fallen men
medgivandet till fortsatt vård bestäms vid den senare prövningen utifrån
prövningstillfället och som utgångspunkt brukar tas dagen för rättens dom.
Vårdtiden har i de nu aktuella fallen av förbiseende bestämts med utgångspunkt i
chefsöverläkarens beslut om intagning. En kort jämförelse med andra vårdlagar, som
lagarna om vård av unga och missbrukare (LVU och LVM) visar på den skillnaden i
lagarnas uppbyggnad att i de senare – då rätten väl har konstaterat att
vårdförutsättningarna är uppfyllda och beslutat om vård – kommer vården att löpa
med de i lagarna föreskrivna omprövningsfristerna utan något särskilt förordnande
av domstolen i den frågan. En omprövning av fortsatt vård blir i sådana mål
anhängig i domstol först genom ett överklagande. Det finns således en betydelsefull
skillnad däri att domstolen i LPT-mål bestämmer en vårdtid som varierar beroende
på om det är en första- eller andragångsprövning. Prövningen är till sin karaktär
egentligen en tillståndsprövning med ett bemyndigande för chefsöverläkaren att
bedriva vården som längst till den tidpunkt som domstolen har bestämt. Till detta
bemyndigande är kopplat en skyldighet enligt 27 § LPT för chefsöverläkaren att
kontinuerligt pröva om förutsättningarna för tvångsvården består och när så inte
längre är fallet besluta att tvångsvården skall upphöra.
I målet 7279-99 fattades intagningsbeslutet den 28 augusti 1999 och en förlängning
av vården enligt 9 § LPT räknat ifrån intagningsbeslutet som länsrätten felaktigt
angett innan rättelsen gjordes skulle således sträcka sig till den 28 februari 2000;
dvs. rätten har förlängt vården med drygt sju veckor. I det andra målet 7282-99
fattades intagningsbeslutet också den 28 augusti 1999 och en förlängning av vården
räknat ifrån det beslutet som länsrätten angett innan rättelsen sträckte sig således
även i detta fall till den 28 februari 2000 med motsvarande förlängning av vårdtiden
som i det förra fallet. Chefsöverläkaren har i båda fallen begärt en förlängning med
sex månader och rätten har vid överläggningen beslutat om detta även om domarna
har kommit att utvisa något annat. Upplysningsvis vill jag lägga till att i det första
målet sträckte sig vården fram till nästa prövningstillfälle då länsrätten avslog en
ansökan om fortsatt vård och i det senare fallet övergick vården i vård enligt hälso-
och sjukvårdslagen den 11 maj 2000. Innan jag går in på de överväganden som jag
gjorde i samband med rättelsen vill jag kort beröra en komplikation som hade
betydelse för mig i bedömningen.
Det framgår av de nu aktuella målen att en viss om än begränsad förlängning av
vårdtiden kommer till stånd vid en prövning första gången enligt 9 § med det
förekomna felet men så blir inte fallet vid en andra prövning enligt bestämmelsen.
Det har då gått mer än tio månader från chefsöverläkarens intagningsbeslut och en
förlängning av vården beslutad utifrån denna tidpunkt blir således verkningslös.
Beslutet kan inte överklagas av chefsöverläkaren, som saknar talerätt och patienten
lär väl inte vilja föra och kan väl förmodligen inte heller föra talan mot länsrättens
dom och påyrka en förlängning av vårdtiden. Jag kan inte se att patienten då kan
hållas kvar tvångsvis och utsättas för fortsatt tvång i form av medicinering och
bältesläggning som lagen medger. Det kan även uppstå rättsliga komplikationer för
sjukvårdsenheten som möjligen bedriver tvångsvård utan något reellt bemyndigande
därtill. Jag tvivlar på att saken låter sig lösas så lätt att patienten kan bli föremål för
ett nytt intagningsbeslut av chefsöverläkaren utan att nya omständigheter föreligger.
Såvitt jag kan se är alla vägar förutom rättelseinstitutet stängda.
När jag övervägde möjligheterna till rättelse utgick jag ifrån att det var en uppenbar
oriktighet tillkommen av förbiseende som vidlådde de aktuella domarna. Frågan var
bara då om jag genom rättelsen skulle åstadkomma en materiell förändring som gav
domen ett annat innehåll och gick utöver rättelsemöjligheten. I den delen bedömde
jag – efter att ha studerat rättspraxis – att särskilt avgörandena RÅ 1975 ref. 105 och
RÅ 1975 not. Ba 49 och Ba 110 samt RÅ 1986 not. 355 gav ett visst utrymme för
självrättelse. Jag fäste även särskild vikt vid den omständigheten att förlängningen
inte var reell i den meningen att själva vårdtiden förlängdes utan att rättelsen enbart
medförde en förlängning av det bemyndigande för chefsöverläkaren att bedriva vård
som jag inledningsvis pekat på utgör själva kärnan i tillståndet. Måhända kom jag
med det begränsade utrymme till eftertanke som stod till buds att fästa för stor vikt
                                                                         Dnr 2488-2001     Sid 3 (5)



      vid den ovan redovisade situation som uppstår vid en andra prövning enligt 9 § och
      kom inte tillräckligt att beakta de skillnader som föreligger. I det senare fallet ser
      jag, som sagts, inga andra möjligheter att bota bristen än genom självrättelse. I de nu
      aktuella fallen har det löpt en viss om än oavsiktligt förkortad vårdtid som ju i och
      för sig har gjort att en rättelse inte varit absolut nödvändig. Så här i efterhand med
      tid till eftertanke hade jag valt att avstå från rättelse eftersom bristen kunnat läkas
      genom en förnyad ansökan från chefsöverläkaren.
      Det nu inträffade visar på vikten av lagtekniska lösningar – även juridiken är ju i
      många stycken en teknik bland andra – som i möjligaste mån reducerar eller
      minimerar risken för felgrepp och misstag och som med andra ord är
      användarvänlig. Det är särskilt angeläget inom ett område som rör människors
      autonomi och där patienterna mera sällan till följd av sin sjukdom klarar av att ta
      hand om sig själva eller att ta sina intressen till vara. De befinner sig i en mycket
      utsatt position. Till detta skall också läggas att en del sjukdomstillstånd är sådana att
      ett återinsjuknande kan leda till bestående funktionsnedsättningar som förvärras med
      varje skov. Vid prövningen av vårdbehovet skall vidare enligt 3 § LPT en
      farlighetsbedömning göras. Vårdfrågan blir därför extra känslig och ”tekniska
      misstag” får inte inträffa som i förlängningen kan leda till att patientens vård
      äventyras. En konstruktion av de nu genomgångna bestämmelserna med förebild
      ifrån LVU och LVM där tidsbestämningen av vården hade legat i bestämmelsen och
      inte som i LPT i domstolens tillstånd hade varit bättre i linje med patientens
      skyddsbehov och förebyggt oförutsedda komplikationer av vården som exempelvis
      de nu avhandlade. Mot alternativet att släppa patienten med de konsekvenser det kan
      få för hans hälsa och för omgivningen, om det föreligger en farlighet, står sålunda
      alternativet att på något sätt försöka reparera felaktigheten och då kan jag inte se
      något annat remedium än en självrättelse. Så länge som chefsöverläkaren inte
      tillerkänns talerätt kan han inte få felet korrigerat genom en domstolsprövning.
      En rättelse kan möjligen ha det goda med sig att den leder till ett överklagande från
      patienten och i förlängningen – om överinstansen inte godtar rättelsen – en
      återförvisning som gör att målet kan prövas på nytt och felaktigheten undanröjas.
AA upplyste beträffande mål nr 6894-99 att domaren i målet var avliden samt
yttrade bl.a. följande.
      Stadsdelsnämnden Lundby i Göteborg beslutade den 6 december 1999 att
      omedelbart omhänderta två barn med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om
      vård av unga (LVU). Länsrätten fastställde beslutet den 15 december 1999.
      Nämnden beslutade den 28 december 1999 att det omedelbara omhändertagandet
      skulle upphöra. Genom beslut den 12 januari 2000 avskrev länsrätten målet från
      vidare handläggning. En advokat hade förordnats som gemensamt offentligt biträde
      för båda barnen. Advokaten anförde i en skrivelse till länsrätten den 10 januari 2000:
      ”Jag har uppfattat att målet inte fullföljts med vårdansökan varför mitt uppdrag kan
      avslutas. För mitt lämnade biträde närslutes kostnadsräkningar varvid kostnaden
      fördelats lika på de båda barnen.” Till skrivelsen var fogade två identiskt lika
      kostnadsräkningar avseende vartdera barnet med slutsumman 5 649 kr på varje
      räkning. I länsrättens beslut den 12 januari 2000 tillerkändes advokaten ersättning
      med 5 649 kr. Ett ersättningsbesked på beloppet skrevs samma dag. Senare
      uppdagades att advokaten endast fått ersättning utifrån en kostnadsräkning. Ett
      beslut tecknades den 3 mars 2000 på den andra kostnadsräkningen att advokaten
      tillerkändes ytterligare 5 649 kr och samtidigt gjordes en rättelse i beslutet av den 12
      januari 2000.
      När målet avskrevs den 12 januari 2000 beslutades således endast om
      biträdesersättning om 5 649 kr utifrån en kostnadsräkning. När misstaget
      uppdagades att ersättning inte utgått utifrån den andra kostnadsräkningen var det
      enligt min bedömning fel att föra en rättelse i domen, eftersom det var fråga om ett
      nytt beslut som inte varit under övervägande i avskrivningsbeslutet.
Akterna i länsrättens mål nr 7279-99 och 7282-99 hämtades in.
                                                                           Dnr 2488-2001      Sid 4 (5)



Bedömning
Allmänt rörande självrättelse
Bestämmelser om självrättelse av allmän förvaltningsdomstols beslut finns i 32 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291). Vid den i ärendet aktuella tiden hade
paragrafen följande lydelse.

      Beslut, som innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av domstolens eller någon
      annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av domstolen.
      Har domstolen av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i
      samband med ett avgörande, får domstolen komplettera sitt avgörande i det
      hänseendet inom två veckor från det att avgörandet meddelades.
      Om det inte är obehövligt, skall parterna få tillfälle att yttra sig innan rättelse eller
      komplettering sker.
Paragrafen ändrades i flera avseenden genom en lagändring som trädde i kraft den
1 april 2001 (SFS 2001:27). Lagtexten i första stycket har utan annan motivering
anpassats till lydelsen av motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken (17 kap. 15
§ och 30 kap. 13 § rättegångsbalken). Härutöver kan nämnas att tidsfristen för
komplettering av beslut enligt paragrafens andra stycke har utsträckts till sex
månader från det att avgörandet vann laga kraft.

Möjligheten till rättelse enligt första stycket i paragrafen avser sådana fel som
brukar kallas förbiseendefel. Med förbiseendefel menas fel som uppstått till följd
av att domstolen av misstag råkat återge innehållet i en korrekt beslutad dom eller
ett annat beslut på ett felaktigt sätt. En slags motsats till förbiseendefel är s.k.
bedömningsfel. Sådana fel i beslutets innehåll beror på bristfällig utredning,
felaktig bedömning av fakta eller felaktig rättstillämpning. Fel av denna art kan
inte rättas med stöd av 32 § förvaltningsprocesslagen. Se härom Hellners och
Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 5 u. 1999, s. 288–292,
Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 21 u. 2002, s. 122 och Wennergren,
Förvaltningsprocesslagen m.m., 4 u. 2001, s. 304–308.

Närmare föreskrifter om förfarandet vid rättelser finns i 36 § förordningen
(1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Av
bestämmelsen framgår att rättelse eller komplettering av en dom eller ett annat
beslut enligt 32 § förvaltningsprocesslagen skall antecknas av ordföranden på
originalet till domen eller beslutet eller, när beslutet har tagits in i ett protokoll, i
detta protokoll. I anteckningen skall dagen för rättelsen eller kompletteringen
anges.

Angående mål nr 7279-99 och 7282-99
Enligt 9 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) får rätten efter
ansökan av chefsöverläkaren medge att tvångsvården fortsätter utöver den längsta
tiden enligt 8 §, dvs. utöver fyra månader räknat från dagen för beslutet om
intagning. Medgivande får lämnas för högst sex månader åt gången, räknat från
prövningstillfället. I 3 § LPT finns bestämmelser om de grundläggande
förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård.
                                                                     Dnr 2488-2001    Sid 5 (5)




I de aktuella målen, som rörde medgivande till fortsatt vård enligt 9 § LPT, har
länsrätten såsom rättelser enligt 32 § förvaltningsprocesslagen beslutat att ändra
förordnandena om vårdtidens längd från att avse högst sex månader från
intagningsbeslutet till att gälla högst sex månader från dagen för domen. Länsrätten
har i remissyttrandet anfört bl.a. att man vid överläggning i målen hade beslutat att
bifalla chefsöverläkarens begäran om en förlängning av vårdtiden med sex
månader, men att domarna har kommit att utvisa något annat. Det kan således
konstateras att domarna var behäftade med avfattningsfel som tillkommit till följd
av förbiseende.

Vad gäller frågan om domsluten i de aktuella delarna var uppenbart oriktiga enligt
32 § första stycket förvaltningsprocesslagen fäster jag avseende vid följande.

Länsrätten har i domarna angett att målen gällde ansökningar om medgivande till
fortsatt vård enligt 9 § LPT och i domsluten förordnat om medgivande till vård
med hänvisning till denna bestämmelse. I domskälen har länsrätten, efter att ha
konstaterat att de grundläggande förutsättningarna för vård enligt LPT var
uppfyllda, anfört att ansökningarna skulle bifallas. Det sägs varken i reciten eller i
domskälen något om hur länge medgivandena till fortsatt vård skulle gälla och inte
heller något om utgångspunkten för dessa. I och för sig kan det konstateras att det
hade varit fullt möjligt för länsrätten att begränsa medgivandena till fortsatt vård
till att gälla kortare tidsperioder än sex månader. Någon sådan begränsning har
emellertid inte berörts i domskälen. Att vårdtiden mot vad som följer av 9 § LPT
angetts med utgångspunkt i beslutet om intagning framstår mot denna bakgrund
otvetydigt som felaktigt. Förordnandena får med hänsyn härtill anses ha varit
uppenbart oriktiga.

Länsrättens rättelsebeslut innebar en förlängning av tiden för medgivande till
fortsatt vård. Eftersom detta får anses som ingripande för de berörda patienterna
skulle de enligt min mening ha lämnats tillfälle att yttra sig innan domstolen tog
ställning till om rättelse skulle göras. Så har uppenbarligen inte skett. För det fall
att patienterna motsatt sig att besluten rättades hade länsrätten, såsom berörts i
remissvaret, som ett alternativ till rättelse kunnat hänvisa chefsöverläkaren till att
komma in med nya ansökningar.

Angående mål nr 6894-99
Av den anteckning som gjorts på det slutliga beslutet av den 12 januari 2000
framgår att länsrätten den 3 mars 2000 tillerkände det offentliga biträdet ersättning
med ytterligare 5 649 kr. Anteckningen ger intrycket av att utgöra en självrättelse. I
remissyttrandet har länsrätten emellertid upplyst att beslutet om ytterligare
ersättning tecknades på den ifrågavarande kostnadsräkningen. Som länsrätten har
anfört i remissvaret var det i detta fall fel att föra in en rättelse i beslutet, eftersom
det var fråga om ett nytt beslut som inte hade övervägts i avskrivningsbeslutet. Jag
lämnar frågan med detta konstaterande.

Med den kritik som ligger i det ovan sagda avslutar jag initiativärendet.
