# Uttalanden om Polismyndighetens möjlighet att genomföra besök med en förvarstagen på hans hemlandsambassad

JO 2016-06-22 dnr 2488-2014

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                    Sid
                                                                          2016-06-22               2488-2014             1 (8)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Uttalanden om Polismyndighetens möjlighet att genomföra besök
                        med en förvarstagen på hans hemlandsambassad


                          Beslutet i korthet: Efter att Migrationsverket fattat beslut om att utvisa en
                          asylsökande överlämnades ärendet till dåvarande Polismyndigheten i Gävleborgs län
                          för verkställighet. Polismyndigheten tog mannen i förvar med stöd av 10 kap. 1 §
                          utlänningslagen för att förbereda och genomföra verkställigheten. Eftersom mannen
                          saknade de resehandlingar som behövdes för att utvisningsbeslutet skulle kunna
                          verkställas transporterade polismyndigheten honom till hans hemlandsambassad.
                          Transporten och besöket på ambassaden skedde mot mannens vilja. Enligt
                          polismyndigheten ger bestämmelsen om förvarstagande stöd för att transportera en
                          förvarstagen till hans eller hennes hemlandsambassad.
                          I beslutet konstateras att innebörden av ett förvarstagande inte är närmare preciserad
                          i lagstiftningen. Enligt JO är det otillfredsställande att varken lagtext eller förarbeten
                          ger tydligt besked om vilka befogenheter polisen har för att kunna verkställa ett
                          avvisnings- eller utvisningsbeslut. Eftersom de tvångsåtgärder som polisen har
                          möjlighet att vidta inom ramen för ett förvarstagande inte bör följa endast tolkningsvis
                          av bestämmelsen i 10 kap. 1 § utlänningslagen överlämnas beslutet till
                          Justitiedepartementet. JO är också tveksam till att sekretessen till skydd för den
                          enskilde kan upprätthållas vid ett ambassadbesök.
                          Med hänsyn till de oklarheter som finns när det gäller tillämpningen av lagstiftningen
                          riktas inte någon kritik mot polismyndigheten för att besöket på ambassaden
                          genomfördes.

## Anmälan

AA förde i en anmälan till JO fram klagomål mot gränspolisen vid dåvarande
                        Polismyndigheten i Gävleborgs län för handläggningen av ett verkställighets-
                        ärende om utvisning av den bangladeshiska medborgaren BB. Han var bl.a.
                        kritisk till att polisen tvingat BB, som var förvarstagen, att följa med till
                        Bangladeshs ambassad i Stockholm för att ansöka om resehandlingar. Enligt
                        AA saknas det laglig grund för ett sådant förfarande. Han gjorde också gällande
                        att polisen använt oproportionerligt våld i samband med att BB fördes till bilen
                        för transport till ambassaden.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                     Dnr 2488-2014        Sid 2 (8)




Utredning
Bakgrund
BB ansökte om asyl i Sverige i september 2012. I december 2012 beslutade
Migrationsverket att avslå hans ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och
utvisa honom till Bangladesh. Beslutet vann laga kraft i juli 2013.

Eftersom BB saknade resehandlingar gav Migrationsverket honom i uppdrag att
skaffa sådana. BB följde inte anvisningarna och uppgav att han inte tänkte
återvända till Bangladesh självmant. Mot den bakgrunden överlämnade
Migrationsverket i september 2013 ärendet till polismyndigheten med stöd av
12 kap. 14 § utlänningslagen för verkställighet av utvisningsbeslutet.

Polismyndigheten kallade BB till samtal i oktober 2013. Samma månad skrev
polisen till Bangladeshs ambassad i Stockholm och bad ambassaden att utfärda
resedokument för BB. Under den fortsatta skriftväxlingen med ambassaden blev
det klarlagt att BB var tvungen att komma dit för en personlig intervju för att
resedokument skulle kunna utfärdas.

Efter att BB kallats till samtal ett flertal gånger utan att komma beslutade
polisen den 13 februari 2014 att ta honom i förvar. Polisen genomförde fyra
verkställighetsförhör med BB, och vid samtliga tillfällen vägrade han att fylla i
ansökningsblanketter för resehandlingar. Vid ett av förhören informerades BB
om att de skulle åka till hans hemlandsambassad för att skaffa resehandlingar.
Vid samtalet meddelade BB att han inte tänkte åka dit frivilligt.

Den 11 april 2014 kördes BB till Bangladeshs ambassad för en intervju.

Yttrande från dåvarande Polismyndigheten i Gävleborgs län
Mot bakgrund av det som anfördes i anmälan begärde JO att dåvarande
Polismyndigheten i Gävleborgs län skulle yttra sig över påståendet om tvång
och våldsanvändning från polisens sida samt över frågan om vilken laglig grund
myndigheten haft för att ta med BB till ambassaden.

Myndigheten (dåvarande länspolismästaren CC) lämnade ett yttrande samt
upplysningar från de poliser som transporterade BB till ambassaden.

Kommissarien DD upplyste bl.a. följande.

      Uppgiften om att BB skulle ha blivit misshandlad i samband med
      ambassadbesöket den 11 april 2014 är helt gripen ur luften. När han och EE
      hämtade BB på förvaret i Gävle den 11 april 2014 var BB fullt påklädd för att bli
      transporterad till ambassaden i Stockholm. Under hela resan till och från
      Stockholm behövde de inte röra vid BB. Han har varit i kontakt med sköterskan
      vid förvaret i Gävle och det finns inga anteckningar i BB:s journal på förvaret
      som visar att BB skulle ha anmält att han har blivit misshandlad av polisen.
Polisassistent EE lämnade i huvudsak följande redogörelse.
      Den 11 april 2014 hämtade de BB på förvaret i Gävle. När de kom dit gick BB
      och väntade och han hade redan satt på sig sin jacka. BB följde med dem ut till
      bilen och satte sig i baksätet tillsammans med DD. EE körde bilen till och från
                                                                        Dnr 2488-2014         Sid 3 (8)




      ambassaden. När de kom fram till ambassaden klev BB ur bilen och de gick upp
      till ambassaden, där de satte sig och väntade. Efter besöket gick de tillbaka till
      bilen och åkte tillbaka till förvaret i Gävle. De behövde aldrig röra BB under
      besöket.
Dåvarande Polismyndigheten i Gävleborgs län redovisade följande bedömning.

      Polismyndighetens uppgift har varit att verkställa Migrationsverkets beslut om
      utvisning. BB:s identitet var inte fastställd och han hade tydligt deklarerat att han
      inte ville återvända till det uppgivna hemlandet. BB saknade giltig resehandling
      och han hade inte heller medverkat till att resehandlingar kunde utfärdas för
      honom. Innehavet av en resehandling är avgörande för polisens möjlighet att
      verkställa ett utvisningsbeslut.
      BB togs i förvar med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 3 utlänningslagen, ett s.k.
      verkställighetsförvar. Med stöd av 7 kap. 20 § utlänningsförordningen lämnade
      polismyndigheten uppgifter om BB till dennes hemlands ambassad för att få de
      resehandlingar som behövdes utfärdade.
      En ambassad behöver inte alltid en persons samtycke för att utfärda en
      resehandling. I BB:s fall så krävdes ett personligt besök på ambassaden […].
      BB har vägrat att skriva under ansökningshandlingar om resehandlingar och han
      har sagt att han inte vill åka till ambassaden. Att polisen trots detta tar med sig
      BB till ambassaden mot hans vilja är ett led i det frihetsberövande som skett med
      stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 3 utlänningslagen för att förbereda
      verkställigheten av BB.
      Av de berörda befattningshavarnas redogörelser har framkommit att
      ambassadbesöket genomfördes helt utan våldsanvändning. BB har följt med
      poliserna utan att någon som helst våldsanvändning från polisens sida har
      förekommit. Av anmälan framgår att BB är av en annan uppfattning.
Sammanfattningsvis gjordes bedömningen att det inte fanns grund för någon
kritik mot varken enskilda polismän eller myndigheten för handläggningen av
BB:s ärende.

Yttrande från Polismyndigheten
Efter att dåvarande Polismyndigheten i Gävleborgs län yttrat sig ombads
Polismyndigheten att redovisa sin bedömning av bl.a. vilken laglig grund det
finns för att transportera en förvarstagen person till en ambassad mot hans eller
hennes vilja. Polismyndigheten ombads också att redovisa sin bedömning av
lämpligheten i att göra ett sådant besök för att genomföra en personlig intervju
och sin bedömning av hur ett sådant besök förhåller sig till de
sekretessbestämmelser som gäller.

Polismyndigheten (chefen för enheten för rättslig styrning och stöd FF)
redovisade bl.a. följande bedömning av möjligheten att genomföra ett
ambassadbesök mot en förvarstagens vilja.
      I många av de verkställighetsärenden som överlämnas till polisen saknar den
      utvisade giltigt resedokument. Sådana dokument är ofta en nödvändig
      förutsättning för att det ska vara möjligt att genomföra utvisningen. Det är därför
      nödvändigt att förbereda verkställigheten av en utvisning genom att polisen
      kontaktar det aktuella landets ambassad och begär att resehandlingar ska utfärdas
      för den utvisade.
      Varje land har sina specifika krav på vad som behövs för att landets ambassad
      ska utfärda en resehandling. Ett vanligt krav från ambassaden [är] att den som
                                                                        Dnr 2488-2014        Sid 4 (8)




      ska utvisas gör ett personligt besök på ambassaden men i många av de fall som
      överlämnas till Polismyndigheten vägrar utlänningen att medverka till ett sådant
      besök.
      Av utredningen i ärendet framgår att i det här aktuella fallet hade den berörda
      ambassaden krävt ett personligt besök av den utvisade för att utfärda en
      resehandling för denne. Ett besök på ambassaden var således en nödvändig
      förutsättning för att polisen skulle kunna utföra sitt uppdrag att verkställa den
      beslutade utvisningen. Av utredningen framgår vidare att den som skulle utvisas
      uppgett att han inte ville medverka till ett besök på ambassaden och att mannen
      var tagen i förvar i avvaktan på att utvisningen skulle kunna verkställas.
      Det finns inte några särskilda författningsbestämmelser som anger exakt vilka
      åtgärder som polisen får vidta för att kunna verkställa ett beslut om utvisning.
      Det finns således exempelvis inte någon bestämmelse som uttryckligen anger att
      polisen får ta med en utlänning till en ambassad för utfärdande av resehandlingar
      eller för den delen någon bestämmelse som säger att polisen har rätt att tvångsvis
      föra en utvisad person till en flygplats för transport ur riket.
      I avsaknad av några sådana särskilda författningsbestämmelser bör stödet för att
      polisen i ett fall som detta ska kunna ta med en person till en ambassad finnas i
      bestämmelsen om förvarstagande i 10 kap. 1 § utlänningslagen. En förutsättning
      för att Migrationsverket ska få lämna över ett ärende om utvisning till
      Polismyndigheten är ju att det kan antas att tvång kan komma att behöva
      användas för att verkställa beslutet. Syftet med ett förvarstagande är att förbereda
      eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning.
      Om polisen i ett fall som det här aktuella inte skulle ha rätt att ta med en utvisad
      person till en ambassad för utfärdande av resehandlingar skulle syftet med
      bestämmelsen i 12 kap. 14 § [fjärde stycket] utlänningslagen förfelas. Det skulle
      då inte finnas någon mening med att lämna över verkställighet av avvisningar
      eller utvisningar till Polismyndigheten eftersom dessa i ett stort antal fall inte
      skulle kunna utföras.
När det gäller lämpligheten i att genomföra ambassadbesök för personliga
intervjuer och hur sådana besök förhåller sig till de sekretessbestämmelser som
gäller anförde Polismyndigheten följande.

      I 21 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, finns en
      bestämmelse om sekretess för uppgift som rör en utlänning, om det antas att
      röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller
      lider annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och
      en utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar. Sekretessen
      enligt bestämmelsen gäller oavsett i vilket sammanhang som uppgiften
      förekommer. Vidare finns sekretessbestämmelser till skydd för enskilds
      personliga förhållanden i verksamhet för kontroll över utlänning i 37 kap. 1 §
      OSL. [Enligt den bestämmelsen gäller sekretess om det inte står klart att
      uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider
      men; JO:s anm.]
      [Polismyndigheten får] i ett ärende som rör verkställighet av avvisning eller
      utvisning, med stöd av 7 kap. 20 § utlänningsförordningen, lämna vissa uppgifter
      om en utlännings personliga förhållanden till den stat som avvisning eller
      utvisning ska ske till. Vilka uppgifter som får lämnas är angivna i bestämmelsen
      och får lämnas för att en behörig myndighet ska utfärda de resehandlingar som
      behövs. De angivna uppgifterna torde inte vara sådana att de faller under
      regleringen i 21 kap. 5 § OSL. Utlämnandet av sådana uppgifter i det angivna
      sammanhanget torde inte heller stå i strid med sekretessbestämmelsen i 37 kap.
      1 § OSL.
      Som också framgått ovan kan det ibland vara nödvändigt att ta med en utlänning
      till en ambassad för att beslutet om utvisning ska kunna verkställas. Regleringen
                                                                     Dnr 2488-2014        Sid 5 (8)




      i 7 kap. 20 § utlänningsförordningen får förstås så att polisen ska kunna lämna
      uppgifter i fall där det är nödvändigt för att resehandlingar ska kunna utfärdas.
      7 kap. 20 § [utlänningsförordningen] ger alltså polisen rätt att lämna vissa
      uppgifter men torde inte ålägga en utlänning någon skyldighet att svara på frågor
      vid en intervju på en ambassad. Det får anses ankomma på medföljande polis att
      innan besöket göra en bedömning av vilka uppgifter som ska lämnas till
      ambassaden så att intervjun kan begränsas till de frågorna.

Rättslig reglering
Allmänna utgångspunkter
Ett beslut om avvisning eller utvisning som meddelas av Migrationsverket, en
migrationsdomstol eller Migrationsöverdomstolen ska verkställas genom att
utlänningen sänds till det land eller, om flera länder angetts, något av de länder
som anges i beslutet (se 12 kap. 4 § utlänningslagen).

Migrationsverket har huvudansvaret för verkställighet av beslut om avvisning
och utvisning. Om den som ska avvisas eller utvisas håller sig undan och inte
kan anträffas utan Polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att
tvång kommer att behövas för att verkställa beslutet får Migrationsverket lämna
över avvisnings- eller utvisningsärendet till Polismyndigheten för verkställighet.
(Se 12 kap. 14 § utlänningslagen.) Ett av syftena med regleringen är att
Polismyndigheten ska få ansvar för de ärenden där det kan befaras bli
nödvändigt att tillgripa tvång av det slag som polisen har förmåga och
behörighet att använda (se prop. 1997/98:173 s. 63).

Tvångsåtgärder
Av 2 kap. 8 § regeringsformen (RF) framgår att var och en gentemot det
allmänna är skyddad mot frihetsberövanden. Begränsningar av denna
grundläggande fri- och rättighet får enligt 2 kap. 20 och 25 §§ RF göras genom
lag.

I 10 kap. utlänningslagen finns bestämmelser om förvar av den som ska avvisas
eller utvisas. De närmare förutsättningarna för ett sådant frihetsberövande finns
bl.a. i 10 kap. 1 §. Av den bestämmelsen framgår att en utlänning som fyllt
18 år får tas i förvar för att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett
beslut om avvisning eller utvisning (s.k. verkställighetsförvar). Beslut om
verkställighetsförvar får bl.a. fattas om det annars finns en risk att utlänningen
avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten.

En utlänning får inte hållas i verkställighetsförvar under en längre tid än två
månader, om det inte finns synnerliga skäl för det. För att få hålla någon i förvar
i mer än tre månader krävs dessutom att det är sannolikt att verkställigheten
kommer att ta längre tid på grund av bristande samarbete från utlänningen eller
för att det tar tid att införskaffa nödvändiga handlingar. (Se 10 kap. 4 § andra
stycket utlänningslagen.)

Som exempel på när verkställighetsförvar kan bli aktuellt anges i förarbetena att
utlänningen vägrar att medverka till att resedokument upprättas eller vägrar att
                                                                 Dnr 2488-2014       Sid 6 (8)




samarbeta på annat sätt (se prop. 2011/12:60 s. 92). Som exempel på bristande
samarbete som motiverar en längre förvarstid än tre månader anges att
utlänningen vägrar att besöka en ambassad eller ett konsulat trots att personlig
närvaro är en förutsättning för att resedokument ska kunna utfärdas (se a. prop.
s. 93).

Av ett handläggningsstöd upprättat den 10 februari 2014 av Funktionen för
ambassadsamordning (FAS) vid dåvarande Rikskriminalpolisen framgår att en
verkställighetsresa till Bangladesh går att genomföra om utlänningen har ett
giltigt hemlandspass, ett utgånget pass eller en tillfällig resehandling från
Bangladeshs ambassad. Det framgår vidare att det bl.a. krävs en personlig
intervju på ambassaden för att en tillfällig resehandling ska kunna utfärdas.

I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av beslut
om avvisning och utvisning (RPSFS 2014:8, FAP 638-1) anges att om en
ambassad kräver att utlänningen själv kommer dit för att få resehandlingar
utfärdade får han eller hon föras till ambassaden mot sin vilja endast om han
eller hon är förvarstagen (4 kap. 12 §).

Sekretess
Uppgifter om utlänningar i ärenden som gäller avvisning eller utvisning kan
omfattas av sekretess (se 21 kap. 5 § första stycket och 37 kap. 1 § första
stycket offentlighets- och sekretesslagen, OSL). En uppgift som omfattas av
sekretess får inte röjas för en utländsk myndighet, om inte utlämnandet sker i
enlighet med en särskild föreskrift i lag eller förordning eller uppgiften i
motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den
utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska
intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten (8 kap. 3 § OSL).
I ett verkställighetsärende får den verkställande myndigheten lämna uppgifter
om bl.a. namn, ålder, kön, medborgarskap, språk och civilstånd till den stat som
avvisning eller utvisning ska ske till, så att en behörig myndighet kan utfärda de
resehandlingar som behövs. Även fotografier får lämnas ut. (Se 7 kap. 20 §
utlänningsförordningen.)

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Genom utredningen har det kommit fram att Migrationsverket överlämnade
BB:s verkställighetsärende till dåvarande Polismyndigheten i Gävleborgs län
eftersom BB uppgav att han inte tänkte återvända till Bangladesh självmant och
inte hade skaffat resehandlingar enligt de anvisningar han fått. Sedan ärendet
överlämnats till polisen togs BB i förvar för att förbereda och genomföra
verkställigheten av utvisningsbeslutet. Det har vidare kommit fram att BB –
under tiden han var i förvar – transporterades till Bangladeshs ambassad för en
personlig intervju i syfte att ambassaden skulle utfärda resehandlingar för
honom, och att detta skedde mot hans vilja.
                                                                   Dnr 2488-2014       Sid 7 (8)




Våldsanvändning
När det gäller AA:s påstående om att polisen använde oproportionerligt våld
mot BB vid transporten till ambassaden kan följande konstateras.

Polismyndigheten har inför yttrandet till JO hämtat in upplysningar från de
polismän som var involverade i ambassadbesöket. De har uppgett att
transporten till ambassaden gick lugnt till och att de inte använde något slag av
våld mot BB. Inte heller den övriga utredningen ger stöd för att våld skulle ha
använts i samband med transporten. Mot den bakgrunden blir utgångspunkten
för min granskning att BB följde med till ambassaden utan att det förekom
något fysiskt tvång eller våld från polisens sida. Jag har därför inte anledning att
i det här ärendet uttala mig närmare om polisens möjlighet att använda våld i
samband med ambassadbesök, men behandlar den frågan i ett annat beslut som
meddelats i dag (se dnr 1548-2015).

Ambassadbesök
När det gäller frågan om vilken möjlighet Polismyndigheten har att mot en
förvarstagens vilja föra honom eller henne till en ambassad för att ordna
resehandlingar gör jag följande bedömning.

Som framgått ovan får Migrationsverket enligt 12 kap. 14 § utlänningslagen
överlämna ett ärende till Polismyndigheten bl.a. om det kan antas att tvång
kommer att behövas för att verkställa beslutet om avvisning eller utvisning. Jag
kan dock inte se att bestämmelsen i sig ger någon rätt för polisen att använda
tvång eller våld vid verkställigheten (se mitt beslut i ärende dnr 836-2015 som
meddelats i dag). Polismyndigheten har inte heller i sitt yttrande uttryckligen
angett att denna bestämmelse skulle ge myndigheten rätt att genomföra ett
ambassadbesök mot någons vilja, utan har i första hand hänvisat till
bestämmelsen om förvar i 10 kap. 1 § utlänningslagen.

Polismyndigheten har möjlighet att ta en person i förvar för att kunna verkställa
ett avvisnings- eller utvisningsbeslut bl.a. om personen inte medverkar vid
verkställigheten. Innebörden av ett förvarstagande är inte närmare preciserad i
lagstiftningen. Det står dock klart att förvarstagandet är ett frihetsberövande och
att syftet med frihetsberövandet är att förbereda och genomföra verkställigheten
av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut.

Det kan mot den bakgrunden framstå som en rimlig tolkning att polisen inom
ramen för den tvångsåtgärd som ett beslut om förvar innebär har rätt att
genomföra ett besök på en ambassad, om detta är en nödvändig förutsättning för
att avvisnings- eller utvisningsbeslutet ska kunna verkställas. De
förarbetsuttalanden som redovisats ovan om att förvarstiden kan förlängas om
en utlänning vägrar att besöka en ambassad talar dock snarast i motsatt riktning.
Enligt min mening är det otillfredsställande att varken lagtext eller förarbeten
tydligt ger besked om vilka befogenheter polisen har i detta avseende.
                                                                  Dnr 2488-2014     Sid 8 (8)




Som nyligen anförts av regeringen i propositionen Förstärkt rättssäkerhet och
effektivitet i förundersökningsförfarandet bör inskränkningar i enskildas
rörelsefrihet av konstitutionella hänsyn inte endast tolkningsvis följa av en
bestämmelse (se prop. 2015/16:68 s. 61). Det är av samma skäl
otillfredsställande om det endast tolkningsvis kan utläsas av bestämmelsen i
10 kap. 1 § utlänningslagen vilka tvångsåtgärder Polismyndigheten har
möjlighet att vidta för att verkställa ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. En
tolkning av bestämmelsen som leder till slutsatsen att det finns ett stöd för att
genomföra ett besök på en ambassad är dessutom, som framgått ovan, inte helt
självklar. Det finns enligt min mening starka skäl att tydliggöra i
utlänningslagen vilka tvångsåtgärder polisen kan vidta som ett led i
verkställigheten i förhållande till den som är tagen i förvar. Jag överlämnar
därför beslutet till Justitiedepartementet.

Mot bakgrund av de oklarheter i lagstiftningen som redovisats finner jag inte
skäl att kritisera Polismyndigheten för att ambassadbesöket genomfördes.

Sekretess
Genom utredningen har det kommit fram att syftet med ambassadbesöket var att
det skulle genomföras en personlig intervju med BB, vilket var en förutsättning
för att resehandlingar skulle utfärdas för honom.

Av 7 kap. 20 § utlänningsförordningen framgår att polisen har rätt att lämna
vissa uppgifter om en utlännings personliga förhållanden till den stat som en
avvisning eller utvisning ska ske till, så att de resehandlingar som behövs kan
utfärdas. Med reservation för vad jag nyss anfört om lagstödet för en sådan
åtgärd inom ramen för ett förvarstagande finns det enligt min mening i och för
sig inget som hindrar att detta sker vid ett besök med den förvarstagne på
ambassaden. En grundläggande förutsättning är dock att de
sekretessbestämmelser som gäller iakttas om ett sådant besök genomförs.

Polismyndigheten har uppgett att medföljande polis har ansvaret att före
besöket göra en bedömning av vilka uppgifter som kan lämnas till ambassaden
så att intervjun kan begränsas till de frågorna. Jag ställer mig tveksam till att
sekretessen helt kan upprätthållas i en intervjusituation som polisen inte har
någon rådighet över och som sker på ett annat språk. Detta förhållande ger en
ytterligare grund för min uppfattning att ett förtydligande i utlänningslagen är
nödvändigt så att det klart framgår om det är tillåtet att med tvång transportera
den som är tagen i förvar till hans eller hennes hemlandsambassad. Lagstiftaren
får då en möjlighet att bl.a. ta ställning till de risker som kan finnas i
sekretesshänseende och göra en avvägning mellan intresset av effektivitet vid
verkställigheten och skyddet för den enskilde.

Med dessa synpunkter avslutas ärendet.
