# Uttalanden om en polismans handlande i anslutning till ett envarsgripande i ett ärende om snatteri

JO 2005-10-07 dnr 2502-2004

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2005-09-20        2502-2004              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om en polismans handlande i anslutning till ett
                        envarsgripande i ett ärende om snatteri

## Anmälan

I en anmälan till JO ifrågasatte kriminalinspektören AA vid Polismyndigheten i
                        Stockholms län om han hade handlat riktigt i ett snatteriärende. Av anmälan
                        framgick bl.a. följande.

                        Den 6 juni 2004 blev AA och en kollega beordrade att åka till en affär med
                        anledning av att personalen hade gripit en snattare. När de kom till affären visade
                        det sig att den gripne mannen var en asylsökande mongol. Mannen, som tillgripit
                        varor för 307 kr, hade ett s.k. LMA-kort – ett kort som delas ut av
                        Migrationsverket. Eftersom mannen talade dålig svenska och engelska gick det inte
                        att förhöra honom på plats utan det erfordrades en tolk. Polismännen tillfrågade
                        därför mannen om han ville följa med in till polisstationen och lösa det hela med en
                        mongolisk tolk. Detta godtog mannen. På polisstationen tillkallades en tolk och ett
                        förhör hölls. Vid förhöret erkände mannen gärningen och skrev på en fullmakt för
                        ett framtida strafföreläggande. Han fick en kopia av fullmakten och utredningen
                        lästes upp för honom. Därefter fick han lämna polisstationen. Polismännen tog inte
                        kontakt med stationsbefälet när de kom in till polisstationen. – Enligt kolleger till
                        AA skulle handlandet ”klassas som ett olaga frihetsberövande och tjänstefel”
                        eftersom mannen skulle ha tvingats följa med till polisstationen och känt att han
                        inte hade något val. Vidare har kolleger uppgett att när förundersökning inte är
                        inledd kan man inte kalla personer till förhör. Enligt AA har det under en längre tid
                        förts diskussioner om personer som innehar LMA- kort skall gripas, hämtas eller
                        medtas till förhör.

## Utredning

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
                        som framförts i AA:s anmälan till JO. Polismyndigheten (biträdande
                        länspolismästaren BB) kom in med ett remissvar jämte yttrande från chefen för
                        Södertörns polismästardistrikt, polismästaren CC (här utelämnat, det kan dock
                        noteras att enligt polismästardistriktet hade AA inte befogenhet att häva
                        envarsgripandet).




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                       Dnr 2502-2004     Sid 2 (7)




Polismyndigheten anförde bl.a. följande.

## Bakgrund

Inspektör AA tjänstgör vid Södertörns polismästardistrikt, jourgruppen. Den 6 juni
      2004 åkte han tillsammans med en polisaspirant till en butik med anledning av att en
      ertappad snattare hölls kvar där. Mannen hade mellan klockan 13.40–13.45 tillgripit
      varor till ett värde av drygt 300 kronor. Han överlämnades till polis klockan 15.30.
      Något förhör kunde inte hållas på plats på grund av att mannen inte förstod svenska
      eller engelska tillräckligt bra. Mannen tillfrågades därför om han ville följa med till
      polisstationen för förhör med en tolk närvarande. Han samtyckte till detta. Förhör
      hölls på polisstationen i Flemingsberg där även en fullmakt för att mottaga
      strafföreläggande undertecknades. Sedan förhöret avslutats klockan 16.30 beslutade
      inspektör DD att en förundersökning skulle inledas. Ärendet slutredovisades samma
      dag och överlämnades till åklagare. Åklagarmyndigheten utfärdade ett
      strafföreläggande den 8 juli 2004. Den 8 juli 2004 godkändes strafföreläggandet av
      ombudet kommissarie EE.

## Bedömning

Inspektör AA:s agerande i samband med det aktuella polisingripandet präglas av en
      vilja att genomföra en snabb och effektiv brottsutredning. Polismyndigheten
      välkomnar givetvis en sådan inställning. En effektiv brottsutredning måste
      emellertid ske med bibehållna krav på rättssäkerhet och i enlighet med gällande
      bestämmelser. Frågan som AA själv ställer i sin anmälan till JO är därför central:
      Har han agerat korrekt vid det nu aktuella ingripandet?

      Gripande
      Av Södertörns polismästardistrikts yttrande framgår bl.a. att AA ansett kvarhållandet
      av den ertappade snattaren i butiken som ett s.k. envarsgripande enligt 24 kap. 7 §
      andra stycket RB. Polismyndigheten delar den bedömningen.
      Den envarsgripne skall därefter skyndsamt överlämnas till närmaste polisman som
      har att på nytt självständigt pröva om enligt lag gripande skall ske.
      AA har själv i sin anmälan till JO redogjort för händelseförloppet när polispatrullen
      kom till platsen.
      Vi läste igenom butiksanmälan och den var fullgod för att vi skulle kunna skriva en
      anmälan och jag fyllde i namn på den och när han blev överlämnad till polis.
      Därefter så lämnade vi med mannen via lagret på baksidan till butiken. Jag tyckte
      inte att det fanns anledning till att stanna kvar med mannen i butiken och uppehålla
      personalen, då vi hade en civilbil precis utanför.
      Polismyndigheten har svårt att göra någon annan tolkning av det ovan beskrivna
      skeendet än att AA i samband med att mannen överlämnades till polispatrullen
      därmed också prövade och övertog gripandet i enlighet med 24 kap. 7 § första
      stycket RB. För att någon skall kunna gripas med stöd av denna bestämmelse krävs
      att det finns anhållningsskäl, men att det är så brådskande att ett anhållningsbeslut
      inte kan avvaktas. Det kan därför diskuteras om AA i stället borde ha kontaktat
      åklagaren för ett anhållningsbeslut (jfr JO 1954 s. 203 och 1995/96 s. 107, samt även
      JO dnr 2318-2002).

      Hävande av gripande
      AA har enligt polismästardistriktets yttrande ansett att han hävt beslutet om
      gripandet av mannen. En grundläggande förutsättning för att polismyndigheten eller
      en polisman skall kunna häva ett beslut om gripande är emellertid att det är
      uppenbart att skäl för fortsatt frihetsberövande inte föreligger. Som närmare
      redogörs för nedan anser myndigheten inte att mannen var godtagbart identifierad.
      Med hänvisning till uppenbarhetsrekvisitet torde det därför inte ha varit möjligt för
      polismyndigheten eller en polisman att häva gripandet i detta fall.
                                                                 Dnr 2502-2004     Sid 3 (7)




Enligt 27 § polislagen måste frihetsberövandet även i de fall där beslutet om
gripandet hävs av polismyndigheten eller av en polisman ändå dokumenteras (se
Gullnäs m.fl. Rättegångsbalken I, s. 24:37). I de fall envarsgripna personer friges på
plats i samband med att de överlämnas till polispersonal behöver sådan
dokumentation enligt den lokala distriktsordern för Södertörns polismästardistrikt
inte ske genom att arrestantblad upprättas (se DO 7 2003:02, 102-A p. 2.2).
Dokumentationen skall i stället ske genom att motsvarande uppgifter antecknas i
anmälan. Polismyndigheten konstaterar att dokumentationsskyldigheten i det nu
aktuella fallet inte till fullo uppfyllts.

Identiteten
Mannen identifierades enligt butiksanmälan med hjälp av det LMA-kort mannen
bar. Ett LMA-kort delas ut av Migrationsverket och ges till asylsökande och andra
utlänningar, som har rätt att få ersättning enligt lagen (1994:137) om mottagande av
asylsökande m.fl. Ett LMA-kort visar endast att personen är inskriven på någon av
Migrationsverkets mottagningsenheter under kortets namn och nummer. Kortet är
således ingen identitetshandling, vilket också uttryckligen framgår av texten på
kortets baksida. Polismyndighetens uppfattning är därför att mannen inte var
godtagbart identifierad.

Primärutredning – förundersökning
Av Södertörns polismästardistrikts yttrande framgår vidare att AA agerat utifrån att
förundersökning inte var inledd och att han enbart vidtagit sådana åtgärder som ryms
inom ramen för en primärutredning (23 kap. 3 § tredje stycket RB).
Ett envarsgripande innebär inte – i motsats till vad som gäller i fråga om de reguljära
straffprocessuella tvångsmedlen – att förundersökning inleds om detta inte redan har
skett (se JO 2000/01 s. 137). Någon förundersökning var således inte inledd när
polispatrullen kom till butiken och mannen överlämnades till polis. Konsekvensen
av att vidta en straffprocessuell tvångsåtgärd med stöd av reglerna i 24 kap. RB,
innan en förundersökning dessförinnan har inletts med stöd av 23 kap. 1 § RB,
innebär dock att förundersökning anses inledd (se bl.a. JO 1993/94 s. 97 och SOU
1995:47 s. 155). Såsom myndigheten tolkat situationen innebär det att
förundersökning får anses inledd när gripandet övertogs av inspektör AA, dvs.
klockan 15.30.

Medföljande till förhör
Enligt yttrandet från Södertörns polismästardistrikt har AA med stöd av reglerna om
medföljande till förhör i 23 kap. 8 § första stycket RB frågat mannen om han ville
följa med till polisstationen för förhör i närvaro av tolk. För att kunna tillämpa
bestämmelsen fordras dock enligt förarbetena att polismannen kommer till platsen i
nära anslutning till att brottet begåtts (prop.
1990/91:129 s. 12). Enligt JO får tiden inte överstiga tio minuter (JO 1967 s. 153). I
nu aktuellt fall var polispatrullen på plats en timme och fyrtiofem minuter efter det
att brottet begicks. Det saknades således förutsättningar för att tillämpa 23 kap. 8 §
första stycket RB i detta fall.

Avslutande synpunkter
Södertörns polismästardistrikt har upplyst AA om ärendet och distriktet avser
informera personalen om lydelsen av bestämmelserna för att undvika att
felaktigheter upprepas.
Det är naturligtvis av utomordentlig vikt att varje polisman i varje situation vet vad
han gör, vilka åtgärder han får vidta och med vilket lagstöd han vidtar en
tvångsåtgärd. Det är också myndighetens uppfattning att så oftast är fallet. För att
kunna bibehålla en hög kvalitet på polisingripandena krävs emellertid att den
enskilde polismannen ständigt repeterar och kontinuerligt fräschar upp sina
lagkunskaper på området. Myndigheten avser därför informera samtlig polispersonal
om JO:s bedömning i anledning av detta ärende.
                                                                    Dnr 2502-2004    Sid 4 (7)




AA kommenterade remissvaret och uppgav bl.a. att han ansåg att han inte hade
tillämpat bestämmelserna om medtagande till förhör utan att han i stället hade
kallat mannen till förhör.

I ett beslut den 20 september 2005 anförde chefsJO Melin följande.

Rättslig reglering
De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken
(RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK). Förundersökning skall
inledas så snart det, på grund av angivelse eller av annat skäl, finns anledning att
anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket
RB). Beslut att inleda en förundersökning fattas av polismyndigheten eller
åklagaren (23 kap. 3 § första stycket RB).

Innan förundersökning har hunnit inledas får en polisman hålla förhör och vidta
andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen, s.k. primärutredning
(23 kap. 3 § tredje stycket RB). Mer detaljerade regler om primärutredning finns i 3
a § FUK. En polisman, som ingriper mot ett brott eller annars kommer till platsen
för ett brott eller tar upp anmälan om ett brott, skall enligt denna bestämmelse vidta
de utredningsåtgärder som är möjliga, även om förundersökning inte hunnit
inledas. Utredningen skall om möjligt färdigställas direkt på plats. Vidtagna
åtgärder skall så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda
förundersökning rörande brottet.

I förarbetena till bestämmelsen i 23 kap. 3 § tredje stycket RB påpekas att regeln
inte ger en polisman rätt att använda tvångsmedel (prop. 1994/95:23 s. 78).
Bestämmelserna i 23 kap. 8 § om medföljande och medtagande till förhör har
emellertid gjorts tillämpliga även på primärutredning (se tredje stycket). Enligt
första stycket i lagrummet är den som befinner sig på den plats, där ett brott
förövas, skyldig att på tillsägelse av en polisman medfölja till ett förhör som hålls
omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom
till förhöret. För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs dock att polismannen
kommer till platsen i nära anslutning till att brottet begås (se Fitger,
Rättegångsbalken del 2, s. 23:40).

I 23 kap. 7 § RB finns bestämmelser om hämtning till förhör. Enligt första stycket
får den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till ett
förhör hämtas till förhöret, om det har satts ut att hållas på en plats inom en
väglängd av tio mil från den plats där han eller hon har sin bostad eller vid
kallelsens mottagande uppehöll sig. Utan föregående kallelse får den som
uppehåller sig inom en väglängd av tio mil från den plats där förhör skall hållas
hämtas till förhöret, om undersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa
och det skäligen kan befaras att han eller hon inte skulle följa en kallelse eller att
han eller hon med anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis
eller på annat sätt försvåra utredningen (andra stycket). När det är av synnerlig vikt
                                                                      Dnr 2502-2004       Sid 5 (7)




för utredningen att förhöret äger rum, får hämtning enligt första eller andra stycket
ske oavsett väglängden (tredje stycket).

      Regler om häktning och andra straffprocessuella frihetsberövanden finns i 24 kap.
      RB.
En grundläggande förutsättning för att häktning skall kunna ske är att den
misstänkte på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket är stadgat fängelse
ett år eller därutöver. För att häktning skall få ske krävs vidare att det med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan
omständighet finns risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig
lagföring eller straff (flyktfara), genom att undanröja bevis eller på något annat sätt
försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet
(recidivfara), se 1 § första stycket. Kan det antas att den misstänkte kommer att
dömas endast till böter får emellertid inte häktning ske (1 § fjärde stycket).
Undantag från dessa regler görs i 2 § som har följande lydelse.

      Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets
      beskaffenhet,
      1. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift
         om detta kan antas vara osann, eller
      2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege
         sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.
Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning
av häktningsfrågan. Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte
skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas om det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av
åklagaren (6 §).

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom
även utan anhållningsbeslut. Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan
följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får
också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas
till närmaste polisman (7 §).

Om någon har gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av
polisman eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om
frihetsberövandet, skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter
förhöret omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den
misstänkte, skall beslutet om gripande omedelbart hävas (8 § andra stycket). Innan
åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av
polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt
frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma
förutsättningar hävas även av en polisman som har fattat beslutet (8 § tredje
stycket).
                                                                   Dnr 2502-2004   Sid 6 (7)




Bedömning
I de fall där en polisman på grund av reglerna om envarsgripande har kallats till
platsen för ett brott, skall denne omedelbart ta ställning till om frihetsberövandet
skall bestå. Med anledning av vad som anförts i polismyndighetens remissvar om
hävande av envarsgripande vill jag klargöra att vid en sådan prövning gäller, enligt
min mening, inte det av myndigheten nämnda uppenbarhetsrekvisitet i 24 kap. 8 §
tredje stycket RB. Det ankommer i stället på polismannen att pröva om skäl finns
för att överta envarsgripandet. Om polismannen anser att gripandet är felaktigt eller
att det inte längre skall bestå skall den gripne friges. En polisman är således, trots
att lagtextens utformning kunde tyda på motsatsen, behörig att häva ett gripande
som har beslutats av en enskild person (jfr SOU 2002:44 s. 81 f.). Det kan nämnas
att regeln i 35 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare utgör ett undantag. Enligt denna bestämmelse är det endast
polismyndigheten eller åklagaren som är behörig att besluta om ett barn under 15
år som gripits för brott skall friges eller hållas kvar för förhör.

Vid butikssnatterier finns det, med hänsyn till att straffskalan endast innefattar
böter eller fängelse i högst sex månader (8 kap. 2 § brottsbalken), inte skäl till
frihetsberövande med mindre än att någon av förutsättningarna i 24 kap. 2 § RB är
uppfyllda. Om polismannen inte övertar envarsgripandet skall han – enligt reglerna
om primärutredning – i största möjliga utsträckning utreda brottet på plats, även
om förundersökning inte har hunnit inledas (se JO 2000/01 s. 137). I nämnda beslut
uttalas också att primärutredningsförfarandet framstår som det lämpliga sättet att
inleda en snatteriutredning, varefter det får ankomma på den behörige
förundersökningsledaren att besluta hur utredningen skall slutföras och redovisas.
Som ovan sagts är också reglerna om medföljande och medtagande till förhör
tillämpliga vid en primärutredning. Om polismannen däremot övertar
envarsgripandet övergår detta till ett vanligt gripande.

I det nu aktuella fallet har polismyndigheten ansett att händelseförloppet inte kan
tolkas på annat sätt än att AA de facto övertog gripandet i enlighet med
bestämmelserna i 24 kap. 7 § RB. Den rättsliga grunden för ett sådant handlande
skulle i så fall, som jag uppfattat polismyndigheten, vara reglerna i 24 kap. 2 § 1
RB vilka syftar till att framtvinga identitetsuppgifter. Identifieringen av den gripne
mannen var i och för sig i viss mån osäker. Det finns emellertid anledning att
nämna att det inte finns någon allmän skyldighet att medföra identitetshandlingar
och att polisen inte med stöd av nyss nämnda regler kan kräva att en för brott
misstänkt person uppvisar en sådan handling i andra fall än när hans uppgifter om
namn och hemvist kan antas vara osanna (JO 1997/98 s. 147). I ärendet saknas
underlag för att bedöma om så var fallet. Det kan således inte uteslutas att det
kunde ha funnits rättsligt stöd för AA att överta envarsgripandet.

AA har emellertid uppgett att han inte övertog gripandet utan i stället hävde detta.
Som nyss sagts ankom det därvid på honom att i största möjliga utsträckning utreda
brottet på plats i enlighet med reglerna om primärutredning. På grund av
språksvårigheter kunde något förhör med mannen inte hållas på platsen. AA
                                                                     Dnr 2502-2004   Sid 7 (7)




frågade därför mannen om han inte ville följa med till polisstationen och ”lösa det
hela”, vilket mannen godtog. Under vissa förutsättningar kunde ett sådant
handlande ha grundats på bestämmelserna om medföljande och medtagande till
förhör i 23 kap. 8 § RB. Eftersom AA och hans kollega kom till brottsplatsen cirka
en timme och fyrtiofem minuter efter händelsen saknades emellertid förutsättningar
för att använda sig av dessa regler. AA har dock under utredningen av ärendet gjort
gällande att han i stället kallade mannen till förhör. Vid den aktuella tidpunkten
hade någon förundersökning ännu inte inletts. Om AA ansåg att ytterligare åtgärder
var erforderliga borde han därför ha kontaktat behörig förundersökningsledare för
vidare beslut i saken. Det ankom i vart fall inte på AA att kalla mannen till förhör.

Även om reglerna om medföljande och medtagande till förhör inte är tilllämpliga
på grund av att polisen inte kommer till en plats i tillräckligt nära anslutning till att
ett brott begås kan självfallet den situationen förekomma att den berörda personen
självmant och av fri vilja önskar följa med till polisstationen för att direkt klara upp
händelsen. Om en polisman tillfrågar den enskilde om denne är beredd att följa
med, vilket AA gjorde, kan man givetvis diskutera vilket mått av frivillighet som
ligger i ett jakande svar. Jag kan i sammanhanget erinra om Polisrättsutredningens
uttalande om att en polisman som ingriper i myndighetsutövning rent faktiskt ger
uttryck för samhällets maktbefogenheter, oavsett om han använder tvång eller inte,
och att saken också torde uppfattas på det sättet av den person som ingripandet
riktar sig mot och som därför befinner sig i ett sådant underläge att det strängt taget
aldrig kan bli tal om någon egentlig frivillighet (SOU 1995:47 s. 145). Oavsett hur
det förhåller sig med den saken skall polismannen när han återvänder till
polisstationen i ett sådant fall omgående rapportera ärendet till ansvarigt polisbefäl.

I sin anmälan har AA uppgett att det vid polismyndigheten under en längre tid har
diskuterats om en person med LMA-kort skall gripas, hämtas eller medtas till
förhör. Jag vill med anledning härav betona att ett straffprocessuellt tvångsmedel
endast får användas om de rättsliga förutsättningarna för detta är uppfyllda, och att
vilket tvångsmedel som får användas i en viss situation självfallet inte kan besvaras
generellt utan måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet.

Jag vill avslutningsvis framhålla att jag instämmer i polismyndighetens uttalande
att det naturligtvis är av ”utomordentlig vikt att varje polisman vet vad han gör,
vilka åtgärder han får vidta och med vilket lagstöd han vidtar en tvångsåtgärd”.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
