# Uttalanden om bl.a. rätten till försvarare vid förhör med en misstänkt som är under 18 år

JO 2016-06-17 dnr 2502-2015

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2016-06-17                2502-2015              1 (15)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Uttalanden om bl.a. rätten till försvarare vid förhör med en misstänkt
                        som är under 18 år


                          Beslutet i korthet: AA, som var 15 år, greps som misstänkt för bl.a. försök till grov
                          misshandel. I samband med gripandet höll polisen ett förhör i sak med honom utan att
                          en försvarare var närvarande. JO:s utredning har avsett frågan om AA rätt att försvara
                          sig därigenom har äventyrats.
                          I beslutet anges att utrymmet för att hålla ett förhör i sak – dvs. ett mer omfattande
                          förhör än ett delgivningsförhör – med en misstänkt som är under 18 år utan försvarare
                          generellt sett är mycket begränsat. Är den unge dessutom frihetsberövad ska det i
                          princip aldrig hållas ett förhör i sak utan att en försvarare är närvarande. Detta
                          framgår numera uttryckligen i riksåklagarens riktlinjer om ungas rätt till försvarare.
                          Med hänsyn till att AA endast var 15 år gammal, att han var frihetsberövad och att
                          brottsmisstankarna gällde ett allvarligt brott är det enligt JO:s mening uppenbart att
                          han skulle ha biträtts av en försvarare under förhöret. Om en försvarare inte kunde
                          närvara borde förhöret ha begränsats till att han delgavs brottsmisstankarna och
                          hördes om sin inställning till dessa samt fick ange om han hade något önskemål om
                          försvarare.
                          Enligt JO var förutsättningarna alltså sådana att förhöret vid en objektiv bedömning
                          inte borde ha hållits utan en försvarare närvarande. I sådana fall får bedömningen av
                          behovet av försvarare inte överlåtas på den misstänkte eller hans eller hennes
                          vårdnadshavare, utan det är polis och åklagare som har det slutliga ansvaret för att
                          en misstänkt får tillgång till försvarare när det behövs. Det är i första hand
                          förundersökningsledaren som är ansvarig för att en misstänkts rätt till försvarare
                          respekteras. För att förundersökningsledaren ska kunna ta sitt ansvar för dessa frågor
                          under utredningsarbetet krävs det att förhörsledaren informerar och rådgör med
                          förundersökningsledaren.
                          Med anledning av vad som kommit fram i ärendet betonar JO också vikten av att
                          information om rätten till tillgång till försvarare lämnas på ett sådant sätt att den inte
                          riskerar att uppfattas som en påtryckning på den misstänkte att avstå från sin rätt till
                          försvarare.
                          Dåvarande Polismyndigheten i Örebro län kritiseras för att det inledande förhöret med
                          AA genomfördes utan att han hade tillgång till en försvarare.

## Bakgrund

AA, som var 15 år, greps på natten den 27 april 2014 i Lindesberg. Enligt den
                        brottsanmälan som upprättades var grunden för gripandet bl.a. att han vid tre


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                   Dnr 2502-2015      Sid 2 (15)




tillfällen hade vägrat att stanna på polismans tecken och att han vid ett tillfälle
försökt köra på en polis med sin moped. AA var också misstänkt för vårdslöshet
i trafik genom att han kört mopeden i hög hastighet och inte visat hänsyn till
andra trafikanter och fotgängare.

Gripandet skedde kl. 2.20. AA fördes därefter till polisstationen i Lindesberg.
Det vakthavande befälet BB var inledningsvis förundersökningsledare. Hon gav
direktiv till polispatrullen att de skulle kontakta AA föräldrar och socialtjänsten
samt hålla ett s.k. anhållningsförhör enligt 24 kap. 8 § andra stycket
rättegångsbalken (RB) och därefter underrätta åklagaren. Socialjouren
kontaktades, men ingen därifrån hade möjlighet att närvara vid förhöret med
AA. Hans föräldrar kom dock till polisstationen och var närvarande under
förhöret.

Förhöret hölls kl. 4.00–4.35. Förhörsledare var polisassistenten CC. AA delgavs
misstanke om försök till grov misshandel, underlåtenhet att vid färd stanna på
polismans tecken vid tre tillfällen, vårdslöshet i trafik och olovlig körning.
Enligt förhörsprotokollet förnekade AA försök till grov misshandel, men
erkände de övriga gärningarna. Det fanns inte någon försvarare närvarande vid
förhöret. I förhörsprotokollet har det noterats att AA underrättats om rätten till
försvarare och att han godtog den försvarare som rätten förordnar. Det finns inte
någon ytterligare notering om behovet av, eller önskemål om, försvarare.

Efter förhöret lämnades ärendet över till åklagarkammaren i Örebro. Åklagaren
beslutade att häva gripandet av AA, som släpptes kl. 4.50.

Den 27 maj 2014 förordnades en offentlig försvarare för AA. Därefter
genomfördes ytterligare två förhör med honom, den 3 respektive den 23 juni
2014, vid vilka AA offentliga försvarare var närvarande.

AA dömdes sedermera vid Örebro tingsrätt för vårdslöshet i trafik, men
frikändes från försök till grov misshandel och grov vårdslöshet i trafik.

Anmälan
AA mor, DD, anmälde ett antal av de poliser i Lindesberg som varit inblandade
i AA ärende under natten den 27 april 2014. Hennes huvudsakliga klagomål
avsåg att förhöret med AA genomfördes utan att han hade tillgång till en
försvarare. DD har uppgett att hon och AA far möttes av polismannen EE när de
kom till polisstationen. De frågade henne om de behövde en advokat, men hon
svarade att det inte behövdes eftersom det skulle vara ett kort förhör och att det
var svårt att få tag på en försvarare på natten. EE upplyste dock om att AA hade
rätt att få en försvarare.

DD anförde vidare att polisen hade en skyldighet att ordna en försvarare med
hänsyn till de allvarliga anklagelser som riktades mot AA och att förhöret inte
borde ha genomförts.
                                                                 Dnr 2502-2015     Sid 3 (15)




Utredning
Innehållet i och omfattningen av förhören
Förhöret den 27 april 2014
Som nämnts ovan delgavs AA misstanke om försök till grov misshandel,
vårdslöshet i trafik, underlåtenhet att stanna på polismans tecken och olovlig
körning. Han förnekade försök till grov misshandel och uppgav att han inte
hade försökt köra på någon utan att hans avsikt var att köra mellan de personer
som försökte stoppa honom. AA angav vidare att han antog att de var poliser,
men att han inte ville stanna eftersom hans moped var trimmad. Han blev
bländad av polisernas ficklampor och hade därför svårt att se. AA uppgav också
att han upptäckte lamporna och poliserna cirka tio meter innan de försökte
stoppa honom.

AA erkände att han inte hade stannat på polismans tecken vid tre tillfällen och
angav att anledningen till detta var den trimmade mopeden. Vid det sista
tillfället såg han tydligt att det var poliser som ville stoppa honom eftersom
blåljus blinkade överallt. Han försökte köra i sicksack för att inte polisbilen
skulle kunna köra om honom. När två polisbilar körde upp jämsides med honom
tänkte han bromsa och åka åt andra hållet, men en av polisbilarna blockerade
vägen för honom.

AA erkände också vårdslöshet i trafik; han uppgav att han själv ansåg att han
körde mopeden vårdslöst och i hög fart. Han medgav att det var en del folk där
han körde, men ville enligt förhörsprotokollet lägga till att han tyckte att han
hade kontroll över körningen.

Förhöret den 3 juni 2014
AA korrigerade sin tidigare uppgift om att han hade antagit att de personer som
befann sig på vägen framför honom var poliser. Han uppgav i stället att han inte
såg att de var poliser eftersom han blev bländad av de starkt lysande
ficklamporna. Det var först när han hade passerat dem, åkt vidare och såg
blåljusen som han antog att de var poliser.

AA erkände fortfarande vårdslöshet i trafik, underlåtenhet att stanna på
polismans tecken och olovlig körning.

Förhöret den 23 juni 2014
Vid det sista förhöret gjordes vissa justeringar av brottsmisstankarna. AA
ändrade också sin inställning till misstankarna, och förnekade även olovlig
körning och underlåtenhet att vid färd stanna på polismans tecken. Han
korrigerade sina tidigare uppgifter och angav att han antagit att de blåljus som
han sett vid olika tillfällen under sin mopedfärd var hans kompisar som ville
”jäklas” med honom. En av hans kompisar har en Volvo med blåljus. Han hade
alltså inte insett att det var polisen som försökte påkalla hans uppmärksamhet.
När han såg några personer som lyste med ficklampor på honom trodde han att
det var hans kompisar som skulle stoppa honom. Han ville inte stanna eftersom
                                                                    Dnr 2502-2015       Sid 4 (15)




han var osams med en av dem. Att han erkänt gärningarna vid det första
förhöret berodde på att han var rädd och ville få lämna polisstationen.

AA uppgav vidare att det inte hade funnits någon risk för att han skulle köra på
någon och att han inte hade kört så fort som polisen påstått. Han förnekade
också att han skulle ha vetat om att mopeden var trimmad.

Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten (enhetschefen FF) yttrade sig om de överväganden som hade
gjorts om behovet av en försvarares närvaro vid förhöret med AA den 27 april
2014. Upplysningar hade hämtats in från bl.a. polisinspektören EE,
polisassistenten CC och poliskommissarien BB, som inledningsvis var
förundersökningsledare.

EE:s upplysningar
EE har uppgett att det var hon som kontaktade AA far. Hon var dock inte
inblandad i beslutet att hålla förhör med AA direkt på natten utan att en
försvarare närvarade. EE medverkade inte heller vid förhöret.

Förhörsledaren CC:s upplysningar
CC har redogjort för omständigheterna kring förhöret enligt följande.

Han fattade beslut om att gripa AA, som fördes till polisstationen i Lindesberg.
AA föräldrar kontaktades skyndsamt. Det beslutades att förhör skulle hållas
med AA, med föräldrarna som förhörsvittnen och att kontakt sedan skulle tas
med åklagare för beslut i frågan om AA skulle anhållas.

Föräldrarna var närvarande vid förhöret, men de ställde enligt CC inte några
frågor om försvarare. Han informerade dock AA och föräldrarna om rätten till
en offentlig försvarare, men de avböjde. Han uppfattade det som att de ville
lämna polisstationen så fort som möjligt och att de var angelägna om att
påskynda förhöret. Normalt sett görs inte några försök att få tag på en försvarare
om en misstänkt inte önskar det, i vart fall inte vid ett inledande förhör. I
förhörsprotokollet är det noterat att AA informerats om rätten till försvarare och
att han godtar den som rätten förordnar.

CC har vidare anfört att han alltid överväger om det finns behov av försvarare
närvarande när en ungdom ska förhöras. Det är dock förundersökningsledaren
som beslutar i frågan. Han antar att det i AA fall bedömdes som angeläget att
hålla förhör direkt på natten. Dessutom brukar den åklagare som ska fatta beslut
i anhållningsfrågan vilja ta del av förhören inför det beslutet. Hans egen
bedömning är också att man bör hålla förhör direkt om man har möjlighet,
framför allt när det gäller ett så allvarligt brott som i detta fall. CC kunde inte
heller se att det skulle ha varit till nackdel för AA att förhöret hölls direkt, utan
snarare tvärtom eftersom AA fick möjlighet att föra fram det han ville och få
information om hur farligt hans beteende var för honom själv och för andra. Det
är också en fördel för utredningen om förhör kan hållas direkt eftersom den
                                                                   Dnr 2502-2015      Sid 5 (15)




hörde då har händelsen i färskt minne och det minskar risken för att han eller
hon lämnar en annan version av vad som hänt.

Förundersökningsledaren BB:s upplysningar
BB har angett att hon var vakthavande befäl vid ledningscentralen i Örebro den
aktuella natten, och hon var därför förundersökningsledare i ärendets inledande
skede. Hennes uppgift var att granska brottsanmälan, inleda förundersökning
och att föra över anmälan till åklagaren efter det att förhör hållits.

Vidare upplyste BB att patrullen eller utredaren som regel håller ett kort
anhållningsförhör innan åklagaren kontaktas. Detta är i enlighet med åklagarnas
önskemål. Enligt BB är anhållningsförhöret endast ett kort inledande förhör, där
den misstänkte underrättas om brottsmisstankar och får uppge om han eller hon
erkänner eller förnekar brott (dvs. ett s.k. delgivningsförhör). Den misstänkte
informeras under förhöret också om rätten till försvarare och får då uppge om
försvarare önskas eller inte. Det är sedan åklagarens uppgift att ta ställning till
om den misstänkte har behov av en offentlig försvarare.

BB konstaterade att en underårig som regel har en ovillkorlig rätt till en
försvarare. I vissa fall kan dock undantag göras. I AA fall var föräldrarna
närvarande och det fanns inte något önskemål om att ha en försvarare
närvarande vid förhöret. AA släpptes efter förhöret. BB uppgav också att det
generellt sett är svårt att få tag på en jourhavande advokat nattetid.

BB upplyste att det fr.o.m. januari 2016 ska finnas kvalificerade
förundersökningsledare tillgängliga dygnet runt, veckans alla dagar. De
vakthavande befälen ska alltså inte längre vara förundersökningsledare nattetid.

Polismyndighetens bedömning
Utgångspunkter
Polismyndigheten redovisade följande allmänna utgångspunkter för
bedömningen av frågan om försvarares närvaro vid förhör med unga misstänkta.

Att hålla förhör med en misstänkt under 18 år utan att han eller hon har tillgång
till juridiskt biträde kan enligt Polismyndigheten endast godtas under mycket
speciella omständigheter. I vissa fall kan ett kortare delgivningsförhör hållas
utan att en försvarare närvarar, men frågan om behovet av försvarare måste
alltid beaktas mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Det är
inte heller tillräckligt att den misstänkte avsagt sig rätten till försvarare vid
förhöret, utan han eller hon måste ha fått klar och tydlig information och fullt ut
uppgett sig förstå konsekvensen av att förhör hålls utan föregående kontakt med
en försvarare. Därutöver krävs att omständigheterna rent objektivt också är
sådana att den unges rättigheter inte undergrävs på ett otillbörligt sätt.

Polismyndigheten angav vidare att anhållningsförhör normalt sett hålls innan
åklagaren underrättas om gripandet och utgör underlag för åklagarens
bedömning av om det finns grund för anhållande eller om frihetsberövandet ska
                                                                     Dnr 2502-2015      Sid 6 (15)




upphöra. En sådan rutin innebär dock inte att bedömningen i frågan om
försvarare kan avvaktas till dess att åklagaren tagit ställning. Det är i stället den
polisiära förundersökningsledaren som ska göra bedömningen av behovet av en
försvarares närvaro vid förhöret. Han eller hon ska också se till att de
överväganden som görs i frågan dokumenteras.

Polismyndigheten anförde också att de särskilda överväganden som bör göras
när det gäller misstänkta som är underåriga ofta kan motivera en kontakt med
åklagaren så snart som möjligt efter gripandet, och innan ett förhör hålls.
Förhöret med AA
Polismyndigheten redovisade följande bedömning av hur frågan om närvaro av
försvarare vid förhöret med AA på natten den 27 april 2014 hade handlagts.

Polismyndigheten konstaterade inledningsvis att AA var gripen och att polisen
därför hade en skyldighet att så snart som möjligt hålla ett anhållningsförhör.
Det vakthavande befälet BB, som var förundersökningsledare i ärendet under de
två första timmarna, lämnade direktiv om att förhör skulle genomföras efter
kontakt med socialtjänsten och föräldrarna samt att åklagaren därefter skulle
underrättas. Det framgår dock inte om några direktiv lämnats om formen för
förhöret, dvs. om detta endast skulle begränsas till ett kort delgivningsförhör
eller om det skulle vara mer omfattande. Inte heller finns det noterat om några
särskilda överväganden gjorts i fråga om behovet av en försvarare vid förhöret.

Vidare konstaterade Polismyndigheten att förhörsledaren CC uppgett att AA
och hans föräldrar hade avsagt sig rätten till försvarare vid det första förhöret.
Förhöret var relativt kortfattat, men misstankarna avsåg bl.a. försök till grov
misshandel, och AA var endast 15 år gammal. AA erkände vid förhöret
gärningar som han senare under utredningen förnekade, och han har bl.a.
uppgett att han vid det första förhöret känt sig rädd och velat lämna
polisstationen. Det har under brottsutredningens gång kommit fram olika
uppgifter bl.a. om hur AA uppfattat situationen när poliserna försökt stoppa
honom. Polismyndigheten konstaterade också att det efter det första förhöret
endast hölls ett slutförhör och ett kort kompletterande förhör innan utredningen
slutredovisades till åklagaren. Vad som sagts vid det första förhöret kan därmed
enligt Polismyndigheten antas ha haft betydelse för utredningen och för
åklagarens senare bedömning av skuldfrågan. Enligt Polismyndighetens
bedömning får omständigheterna i ärendet anses ha varit sådana att det rent
objektivt funnits skäl att särskilt reflektera över formerna för förhöret och
lämpligheten av att hålla förhör utan en försvarare närvarande.

Sammanfattningsvis ansåg Polismyndigheten att BB hade brustit när det gäller
förundersökningsledarens skyldighet att objektivt bedöma och noga
dokumentera sina överväganden i försvararfrågan. Hon borde också ha lämnat
tydliga och väl dokumenterade direktiv i denna fråga till förhörsledaren. CC
borde som förhörsledare ha förvissat sig om att BB bedömt att förhöret kunde
hållas utan närvaro av eller föregående kontakt med försvarare. Med hänsyn till
                                                                   Dnr 2502-2015       Sid 7 (15)




de särskilda omständigheterna hade det möjligen också varit lämpligt att redan
före förhöret underrätta åklagaren och överlåta bedömningen av försvararfrågan
till honom eller henne. CC borde också ha dokumenterat vilken information
som lämnades till AA och hans föräldrar vid förhöret om rätten till tillgång till
försvarare. Deras inställning till att förhöret genomfördes utan en försvarare
närvarande borde också ha dokumenterats.

DD:s yttrande
DD kommenterade det Polismyndigheten anfört. Hon förde bl.a. fram att
anledningen till att hon och AA far inte frågade CC om en försvarare var att de
redan fått besked av EE att det inte behövdes någon försvarare. De avböjde
alltså inte att få en försvarare, som CC påstått.

Rättslig reglering
Anmälan till åklagaren och anhållningsförhör
En gripen person ska förhöras så snart som möjligt efter gripandet. Har
åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, ska det skyndsamt
anmälas till honom eller henne. (Se 24 kap. 8 § andra stycket RB.) Med
begreppet skyndsamt avses ”snarast möjligt” efter gripandet (se bl.a. mitt beslut
den 5 april 2016, dnr 6383-2014, och Gunnel Lindberg, Straffprocessuella
tvångsmedel, 3 uppl., s. 221). Om polisen håller anhållningsförhöret kan
anmälan till åklagaren om frihetsberövandet i de flesta fall vänta till efter
förhöret. Är saken tveksam eller svår kan det emellertid vara nödvändigt att en
anmälan om frihetsberövandet görs redan före förhöret för att åklagaren ska
kunna antingen själv höra den misstänkte eller lämna instruktioner om vad den
misstänkte ska höras om. (Se prop. 1986/87:112 s. 74.)

Frågan om en ung person ska vara frihetsberövad är en sådan sak som många
gånger kan vara tveksam eller svår att bedöma. Om den som gripits är under 18
år är det därför särskilt angeläget att åklagaren snarast möjligt underrättas om
gripandet, och det kan i sådana fall ofta vara lämpligt att det sker redan innan ett
förhör har hållits med den misstänkte. (Se nyss nämnda beslut och Peter Fitger
m.fl., Rättegångsbalken, oktober 2015, Zeteo, kommentaren till 24 kap. 8 §.)

Efter förhöret ska åklagaren omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas
eller friges (24 kap. 8 § andra stycket RB). När ett gripande anmäls till åklagare
innebär det att åklagaren tar över ansvaret för frihetsberövandet (JO 1954
s. 197).

Rätten till tillgång till försvarare
En person som misstänks för ett brott har enligt 21 kap. 3 § första stycket RB en
generell rätt att biträdas av en försvarare för att förbereda och utföra sin talan.
Av 21 kap. 3 a § RB följer att den som är anhållen eller häktad har rätt till en
offentlig försvarare om han eller hon begär det. En offentlig försvarare ska
också förordnas om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till
utredningen om brottet.
                                                                       Dnr 2502-2015        Sid 8 (15)




Den som underrättas om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett brott ska
samtidigt informeras om sin rätt att redan under förundersökningen anlita
biträde av försvarare och om att en offentlig försvarare under vissa
förutsättningar kan förordnas av rätten (se 12 § förundersökningskungörelsen).
Denna information ska lämnas innan förhöret påbörjas, och det ska tydligt
framgå att rätten inträder redan i och med att brottsmisstanke delges. När den
misstänkte fått information om sina rättigheter ska han eller hon tillfrågas om
sin inställning till behovet av försvarare. Som jag återkommer till nedan kan den
misstänkte avstå från försvarare, om det sker under rättssäkra former. Inför nya
förhör bör han eller hon dock åter erinras som sina rättigheter och på nytt
tillfrågas om sin inställning. (Se bl.a. JO 2013/14 s. 133, dnr 3577-2011.)

Rätten till tillgång till försvarare är en del av rätten till en rättvis rättegång enligt
artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättig-
heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Av artikel 6.3
c) följer bl.a. att en misstänkt ska ha rätt att försvara sig personligen eller genom
rättegångsbiträde. Rätten att biträdas av försvarare gäller inte bara under själva
rättegången utan också vid polisförhör och under förundersökningen. Det finns
en omfattande rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna (Europadomstolen) om brottsmisstänktas försvararrättigheter. Som
princip har domstolen slagit fast att en misstänkt redan vid det första
polisförhöret har rätt att biträdas av en försvarare, om det inte finns tvingande
skäl att inskränka denna rätt. Även om det undantagsvis finns sådana skäl, får
inskränkningen inte tillåtas skada den misstänktes rätt att försvara sig.
Domstolen har också konstaterat att rätten att försvara sig normalt skadas om
erkännanden eller medgivanden som den misstänkte gjort utan biträde av
försvarare under en kommande rättegång åberopas mot honom eller henne till
stöd för en fällande dom. (Se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk
praxis, 5 uppl., s. 348.)

Ett EU-direktiv som ska vara genomfört i svensk rätt under hösten 2016
fastställer minimiregler om rätten till tillgång till försvarare som bygger på
Europadomstolens praxis (se Europaparlamentets och rådets direktiv
2013/48/EU om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden
m.m.). Regeringen har i en proposition lämnat förslag till de lagändringar som
krävs för att genomföra direktivet, vilka föreslås träda i kraft den 27 november
2016 (se prop. 2015/16:187).

JO har i flera ärenden riktat kritik mot att förhör genomförts utan att en
försvarare närvarat och framhållit att en brottsmisstänkts rätt till försvarare vid
förhör är en central rättssäkerhetsfråga. Det har vidare uttalats att huvudsyftet
med att en misstänkt ska ha rätt till försvarare tidigt i en brottsutredning är att
han eller hon inte på grund av bristande kännedom om utredningsförfarandet
och den rättsliga regleringen ska komma i underläge mot polis och åklagare,
utan ha tillgång till sådan sakkunskap att han eller hon till fullo kan ta till vara
sina rättigheter. Det ligger i rättvisans intresse att en försvarare inte bara
                                                                    Dnr 2502-2015       Sid 9 (15)




biträder den misstänkte med upplysningar och råd utan även närvarar vid
förhör. Även JO har slagit fast att den misstänkte som regel har rätt att ha
tillgång till en försvarare redan från och med det första förhöret. Det är primärt
förundersökningsledaren som har ansvar för att en misstänkts
försvararrättigheter respekteras. Att hålla ett grundligare förhör om brott med
höga straffvärden utan försvarare närvarande kan äventyra både den misstänktes
rättssäkerhetsintressen och förhörens bevisvärde. Den misstänktes ålder och
utredningsläget kan också ha betydelse för om det kan anses rättssäkert att hålla
ett förhör utan försvarare. Om rätten till försvarare inte kan tillgodoses bör
endast ett delgivningsförhör hållas. Ett sådant förhör ska vara kortfattat och
inriktat på att delge brottsmisstanken och få besked om den misstänktes
inställning till denna. (Se bl.a. JO 2011/12 s. 77, dnr 5493-2008, JO
2012/13 s. 106, dnr 4608-2010, JO 2014/15 s. 77, dnr 2978-2012, och ovan
nämnda JO 2013/14 s. 133.)

Särskilt om unga lagöverträdares rätt till tillgång till försvarare
När det gäller misstänkta under 18 år ska en offentlig försvarare förordnas om
det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av försvarare (se 24 § lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Ett antal av de beslut där
JO riktat kritik mot att förhör hållits utan försvarare närvarande har avsett unga
lagöverträdare. JO har framhållit att när misstanken avser ett allvarligare brott
kan det så gott som aldrig anses uppenbart att behov av försvarare saknas (se
bl.a. ovan nämnda JO 2011/12 s. 77).

Riksåklagaren har nyligen beslutat nya riktlinjer om ungas rätt till försvarare
(RåR 2016:1). De nya riktlinjerna började gälla den 4 april 2016 och har som
syfte att stärka misstänktas rätt till försvarare och säkerställa en rättstillämpning
i enlighet med svensk lagstiftning och Sveriges internationella åtaganden.
Riktlinjerna innebär bl.a. att det i princip inte ska hållas förhör i sak utan att en
försvarare är närvarande när en ung misstänkt är frihetsberövad (se avsnitt
4.5–4.7). Att en misstänkt har en försvarare närvarande vid förhör väger alltid
tyngre än andra intressen. Förhör i sak får därför, i de joursituationer när en
försvarare inte kan närvara vid förhöret, vänta till dess en försvarare kan närvara
även om den misstänkte själv vill ge sin berättelse och det skulle kunna leda till
att ett anhållningsbeslut kan undvikas eller ett frihetsberövande förkortas. I
riktlinjerna anges också att en konsekvens av att förhör i sak inte ska hållas med
den unge utan att en försvarare är närvarande kan vara att ett eventuellt
frihetsberövande blir längre. Detta ska åklagaren väga in i bedömningen av om
det är proportionerligt att anhålla den unge.

Vidare klargör riktlinjerna att det är åklagaren som är ansvarig för att lämna de
direktiv som krävs med hänsyn till behovet av försvarare. När en ung person är
frihetsberövad är det enligt riktlinjerna särskilt angeläget att åklagaren är tydlig
i sina direktiv och förklarar att endast ett delgivningsförhör ska hållas om en
försvarare inte kan närvara (se avsnitt 4.2.).
                                                                       Dnr 2502-2015       Sid 10 (15)




Avstående från rätten till tillgång till försvarare
En misstänkt kan under vissa förhållanden avstå från rätten till försvarare. Av
bl.a. Europadomstolens praxis följer att ett avstående måste ske under rättssäkra
former; det ska vara klart, entydigt och frivilligt (se Hans Danelius, a.a., s. 345).
EU:s försvarardirektiv innehåller också en bestämmelse om att en misstänkt kan
avstå från rätten till tillgång till försvarare. Detta förutsätter att han eller hon har
fått tydlig och tillräcklig information på ett enkelt och begripligt språk om
innebörden av rättigheten och de eventuella konsekvenserna av att avstå från
den. Avståendet måste dessutom vara frivilligt och otvetydigt, och det ska
kunna återkallas. (Se artiklarna 9.1 och 9.3.) Om ett avstående återkallas under
pågående förhör ska detta avbrytas (se ovan nämnda JO 2013/14 s. 133).

Även om den misstänkte anger att han eller hon avstår från försvarare kan det
med hänsyn till bl.a. brottsmisstankarna, utredningsläget eller den misstänktes
ålder finnas anledning att förordna en försvarare för att hans eller hennes
försvararrättigheter inte ska äventyras. Detsamma gäller i fråga om försvararens
närvaro vid förhör. Som nämnts ovan är det primärt förundersökningsledarens
ansvar att göra en bedömning av behovet av försvarare, oavsett vilken
inställning den misstänkte har. JO har i några fall där den misstänkte var under
18 år eller strax över framhållit att förhörsledaren bör rådgöra med
förundersökningsledaren i försvararfrågan innan ett mer ingående förhör inleds.
(Se ovan nämnda JO 2011/12 s. 77 och JO 2013/14 s. 133 samt JO:s beslut den
26 april 2013, dnr 3019-2012.)

Dokumentation m.m.
Även när en åklagare är förundersökningsledare har Polismyndigheten ett
ansvar – utan att särskilda direktiv ska behöva ges av förundersökningsledaren –
att utföra åtgärder som rutinmässigt förekommer i en förundersökning. Att i
samband med förhör informera en misstänkt om hans eller hennes rättigheter
hör till rutinåtgärder av det slaget. I detta ingår den dokumentationsplikt som
gäller för dessa åtgärder.

Från rättssäkerhetssynpunkt måste det gå att kontrollera att den som förhörts har
informerats om sina rättigheter. Detsamma gäller om den misstänkte uppges ha
avstått från sin rätt. Det bör därför vid varje förhör tydligt dokumenteras vilken
information som lämnats och vilken inställning den misstänkte angett. Även
förundersökningsledarens direktiv i försvararfrågan bör dokumenteras. (Se ovan
nämnda JO 2012/13 s. 106 och JO 2013/14 s. 133.)

Bedömning
Inledning
Min utredning i detta ärende har avsett frågan om AA rätt till tillgång till
försvarare respekterades vid det första polisförhöret den 27 april 2014. Förhöret
genomfördes samma natt som AA greps som misstänkt för bl.a. försök till grov
misshandel och vårdslöshet i trafik. AA:s vårdnadshavare var närvarande, men
                                                                    Dnr 2502-2015      Sid 11 (15)




han hade inte någon försvarare. En offentlig försvarare förordnades först en
månad efter det inledande förhöret.

Brottsmisstänktas rätt till tillgång till försvarare är en central rättssäkerhets-
fråga. Det framgår inte minst av rättsfall från Europadomstolen och av EU-
rätten. Att en misstänkt ska ha tillgång till en försvarare innebär inte att
försvararen måste närvara vid alla förhör. Försvararens närvaro är emellertid
normalt en förutsättning för att han eller hon ska kunna ta till vara den
misstänktes rättigheter och se till att rättsregler följs. Utgångspunkten i den
svenska lagstiftningen är också att den misstänkte har en rätt att ha sin
försvarare närvarande vid förhör. För att den misstänkte ska kunna utnyttja
denna rätt är det naturligtvis väsentligt att han eller hon också underrättas om
sina rättigheter.

Jag redovisar nedan min bedömning av om förhöret med AA borde ha
genomförts utan en försvarare närvarande och av vem som var ansvarig för att
hans behov av försvarare blev tillgodosett. Jag uttalar mig också om AA kan
anses ha avstått från försvarare på ett rättssäkert sätt.

AA rätt till försvarare vid förhöret den 27 april 2014
Inledningsvis kan det konstateras att förhöret var mer omfattande än ett
delgivningsförhör. Utöver sin inställning till misstankarna uppgav AA bl.a. att
han antagit att personerna som hade försökt stoppa honom var poliser, men att
han inte hade velat stanna eftersom hans moped var trimmad. Han uppgav också
att han vid det sista tillfället när polisen försökte stoppa honom tydligt hade sett
att de var poliser eftersom blåljus blinkade överallt. AA medgav också att han
hade kört mopeden vårdslöst och i för hög hastighet.

Som framgått ovan ska en misstänkt som är under 18 år biträdas av en
försvarare om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av en sådan.
Detta gäller redan från det första polisförhöret under förundersökningen.
Utrymmet för att hålla ett förhör i sak – dvs. ett mer omfattande förhör än ett
delgivningsförhör – med en misstänkt som är under 18 år utan försvarare är mot
den bakgrunden generellt sett mycket begränsat. Är den unge dessutom
frihetsberövad ska det i princip aldrig hållas ett förhör i sak utan att en
försvarare är närvarande. Detta framgår numera uttryckligen i riksåklagarens
riktlinjer om ungas rätt till försvarare.

Med hänsyn till att AA endast var 15 år gammal, att han var frihetsberövad och
att brottsmisstankarna gällde ett allvarligt brott är det enligt min mening
uppenbart att han skulle ha biträtts av en försvarare under förhöret. Om en
försvarare inte kunde närvara borde förhöret ha begränsats till att han delgavs
brottsmisstankarna och hördes om sin inställning till dessa samt fick ange om
han hade något önskemål om försvarare. Han skulle alltså inte ha tillåtits att –
på det sätt som nu skedde – uttala sig om händelsen i sak. Ett utförligare förhör
borde alltså fått vänta till dess att en försvarare kunde närvara.
                                                                  Dnr 2502-2015       Sid 12 (15)




Jag kan vidare konstatera att det i utredningen här inte kommit fram några skäl,
t.ex. stark kollusionsfara, som innebar att det var nödvändigt att omgående hålla
förhör i sak med AA. Det skulle utan risk för utredningen kunnat hållas vid ett
senare tillfälle även om AA hade släppts. Det hade alltså enligt min bedömning
inte heller funnits anledning att hålla AA fortsatt frihetsberövad även om en
försvarare inte hade kunnat inställa sig förrän på morgonen eller dagen därpå.
Jag noterar också att det dröjde över en månad innan nästa förhör med AA
genomfördes.

AA avstående från försvarare
Förutsättningarna var alltså sådana att förhöret vid en objektiv bedömning inte
borde ha hållits utan en försvarare närvarande. Detta gäller oavsett AA och hans
vårdnadshavares inställning i denna fråga. Formerna för deras avstående var
därmed inte av avgörande betydelse, men jag vill ändå föra fram vissa generella
synpunkter i den frågan med anledning av det som kommit fram.

Som angetts ovan ska ett avstående från försvarare ske på ett rättssäkert sätt;
den misstänkte ska ha fått tydlig och tillräcklig information och vara införstådd
med vad rätten till försvarare innebär. Avståendet ska också vara klart, entydigt
och frivilligt. AA mor, DD, har uppgett att polismannen EE uppgav att det inte
behövdes en försvarare eftersom det skulle vara ett kort förhör, och att det var
därför de inte frågade förhörsledaren CC om försvarare vid förhöret. EE har inte
bemött det påståendet, och jag har inte anledning att ifrågasätta DD:s uppgifter.
Jag vill mot den bakgrunden framhålla att ett avstående från försvarare ska vara
frivilligt, och det får naturligtvis inte förekomma att en misstänkt känner sig
pressad att gå med på att låta sig förhöras utan försvarare. Det måste också
grundas på korrekt information om t.ex. omfattningen av det förestående
förhöret. Både av AA egna uppgifter vid ett av de senare polisförhören och av
CC:s upplysningar till JO framgår att AA och hans föräldrar var angelägna om
att påskynda förhöret eftersom de ville lämna polisstationen så fort som möjligt.
Det är förståeligt att den som gripits som misstänkt för brott reagerar på detta
sätt, och det är säkerligen inte en ovanlig situation. Det är mot den bakgrunden
angeläget att polis och åklagare säkerställer att en misstänkt får tillgång till en
försvarare när det behövs. Bedömningen av behovet av försvarare får alltså inte
överlåtas på den misstänkte eller hans eller hennes vårdnadshavare. Detta gäller
särskilt när en ung person är misstänkt för annat än bagatellartad brottslighet.
Om den unge dessutom är frihetsberövad finns det, som nämnts ovan, i princip
inte något utrymme för att hålla förhör utan en försvarare närvarande.

Av förhörsprotokollet framgår vidare endast genom kryssmarkeringar att AA
informerats om sin rätt till försvarare och att han godtar den som rätten
förordnar. Det finns inte några noteringar om AA eller hans föräldrars
inställning till att genomföra förhöret utan en försvarare närvarande. Alldeles
oavsett vilken information föräldrarna hade fått av EE borde CC, som
förhörsledare, ha informerat om innebörden av rätten till försvarare, och att den
                                                                    Dnr 2502-2015      Sid 13 (15)




gällde även vid förhöret. Han borde också ha dokumenterat deras inställning till
att förhöret genomfördes utan en försvarare närvarande.

Det som kommit fram tyder på att det funnits brister i det sätt på vilket AA och
hans föräldrar informerats om innebörden av rätten till försvarare vid förhöret.
Deras avstående från försvarare kan därmed under alla förhållanden inte anses
ha skett på ett rättssäkert sätt.

Förundersökningsledarens och förhörsledarens ansvar
Det är primärt förundersökningsledaren som är ansvarig för att en misstänkts
rätt till försvarare respekteras. Det innebär bl.a. att de direktiv som ges till
förhörsledaren ska innefatta frågan om rätt till försvarare när det är aktuellt. Det
är därför viktigt att förundersökningsledaren i sina direktiv om att t.ex. ett
anhållningsförhör ska hållas klargör om det är en sådan situation där den
misstänkte enligt förundersökningsledarens bedömning ska ha en försvarare.
Detta gäller både om det som i detta fall är en polisiär förundersökningsledare
som ger de inledande direktiven om anhållningsförhör och i de fall en åklagare
blivit kontaktad redan innan ett förhör hålls. Det bör av direktiven tydligt
framgå att om det inte går att tillgodose behovet av försvarare ska endast ett
delgivningsförhör hållas.

I anslutning till detta vill jag framhålla att jag i ett beslut om anhållande av en
underårig nyligen uttalat att det ofta kan vara lämpligt att åklagaren underrättas
om gripandet innan ett förhör hålls när den misstänkte är under 18 år. Då kan
åklagaren ge direktiv om förhör och ta ställning till frågan om försvarare. Som
Polismyndigheten konstaterat hade det varit lämpligt även i detta fall. (Se ovan
nämnda beslut den 5 april 2016, dnr 6383-2014.)

BB var inledningsvis förundersökningsledare i AA:s ärende. Hon gav direktiv
om att det skulle hållas ett anhållningsförhör och att åklagaren därefter skulle
kontaktas. Enligt hennes uppgifter i utredningen här var hennes avsikt att endast
ett kort inledande förhör skulle hållas, där den misstänkte underrättas om
brottsmisstankarna och får uppge om han eller hon erkänner eller förnekar brott,
samt informeras om rätten till försvarare. Det hon beskriver är alltså närmast att
betrakta som ett delgivningsförhör. Det finns normalt sett inte något hinder mot
att hålla ett sådant förhör trots att den misstänkte är ung och frihetsberövad.

Det kom dock att hållas ett mer omfattande förhör med AA. Det är svårt för mig
att närmare uttala mig om vad BB:s direktiv innebar. Som hennes uppgifter får
förstås är den gängse rutinen att det inledande förhör som hålls endast är ett
delgivningsförhör. Om så är fallet är det oklart varför denna rutin frångicks när
det gäller förhöret med AA. Alldeles oavsett anledningen visar detta vikten av
att förundersökningsledaren ger tydliga direktiv när det gäller den misstänktes
behov av försvarare och omfattningen av ett förhör. Direktiven ska också
dokumenteras.
                                                                   Dnr 2502-2015       Sid 14 (15)




Det är alltså huvudsakligen förundersökningsledarens ansvar att se till att den
misstänkte får tillgång till en försvarare i tillräcklig omfattning. För att
förundersökningsledaren ska kunna ta sitt ansvar för dessa frågor under
utredningsarbetet krävs det att förhörsledaren informerar och rådgör med
förundersökningsledaren. När CC stod inför att hålla ett förhör i sak med AA –
som var 15 år, frihetsberövad och misstänkt för allvarlig brottslighet – skulle
han själv ha övervägt frågan om behovet av försvarare vid förhöret. Eftersom
direktivet inte var tydligt vare sig när det gällde frågan om försvarare eller
omfattningen av förhöret borde han ha kontrollerat med BB om hon hade tagit
ställning till dessa frågor. Om det inte hade varit möjligt att få några besked i
frågorna borde han endast ha hållit ett delgivningsförhör. Som nämnts ovan
hade ett annat alternativ varit att underrätta åklagaren före förhöret och överlåta
bedömningen till honom eller henne. Enligt min mening hade det sistnämnda
alternativet varit att föredra.

Avslutande synpunkter
Sammanfattningsvis har AA rätt till tillgång till försvarare vid det inledande
förhöret inte respekterats – förhöret borde inte ha genomförts på det sätt som nu
skedde utan att han hade en försvarare närvarande. Det finns inte någon
dokumentation i ärendet som tyder på att det gjorts några överväganden i
försvararfrågan. Utredningen här har inte heller kunnat klargöra om det var ett
enskilt misstag att förhöret blev mer omfattande än vad som var avsett eller om
det genomfördes i enlighet med de rutiner som gällde.

Jag har inte tillräckligt underlag för att uttala mig närmare om hur avsaknaden
av försvarare vid det inledande polisförhöret påverkat handläggningen av den
fortsatta förundersökningen. Jag kan dock konstatera att AA i väsentliga delar
ändrat sina uppgifter vid de senare förhören, när en försvarare varit närvarande.
Han har bl.a. förklarat sin ändrade inställning med att han vid det första
polisförhöret var rädd och angelägen om att få lämna polisstationen. Det
åskådliggör tydligt behovet av försvarare vid förhör med unga frihetsberövade
personer.

Efter vad som kommit fram har emellertid de uppgifter AA lämnade i det första
polisförhöret inte fått någon avgörande betydelse och åtalet mot honom
ogillades på de allvarligaste punkterna. Vid en samlad bedömning av
rättsprocessen mot AA finns det enligt min mening inte grund för att
avsaknaden av försvarare vid det inledande förhöret medfört att han inte fick en
rättvis rättegång. Oavsett detta har hans rätt att försvara sig, och därmed hans
rättssäkerhet, äventyrats, vilket naturligtvis är allvarligt.

Som nämnts ovan, är i fall som det här aktuella, utrymmet för den unge och
vårdnadshavaren att förfoga över frågan om försvarare ytterst begränsat. Med
anledning av vad som kommit fram i ärendet vill jag dock ändå betona vikten
av att information om rätten till tillgång till försvarare lämnas på ett sådant sätt
att den inte riskerar att uppfattas som en påtryckning på den misstänkte att avstå
                                                                     Dnr 2502-2015       Sid 15 (15)




från sin rätt till försvarare. AA föräldrar ska enligt moderns uppgifter ha blivit
underrättade om att det var svårt att få tag på en försvarare nattetid. Det kan inte
uteslutas att denna information påverkat deras inställning till om de skulle
begära att en försvarare skulle närvara vid förhöret. När alternativet är ett
fortsatt frihetsberövande i väntan på en försvarare, kan det naturligtvis
förekomma att den misstänkte hellre väljer att låta sig förhöras utan försvarare.
Det är därför viktigt att informationen om rätten till försvarare är tydlig och
objektiv.

De brister som kommit fram i detta ärende är enligt min erfarenhet inte helt
ovanliga. Jag har bl.a. vid inspektioner sett en del av de problem som kan
uppstå vid gripanden kvälls- och nattetid, när det brådskar att hålla förhör och
en offentlig försvarare behöver förordnas utanför kontorstid. Jag har tidigare
påtalat behovet av att lösa den frågan, liksom frågan om faktisk tillgång till
försvarare även under kvällar och nätter (se bl.a. ovan nämnda JO 2014/15
s. 77). Riksåklagaren har också uppmärksammat denna fråga och har i en
skrivelse till regeringen den 22 december 2015 fört fram att det finns ett behov
av att vidta åtgärder för att en försvarare ska kunna utses åt en misstänkt även
utanför kontorstid. Han har bl.a. angett att eftersom försvarare vanligtvis måste
vara närvarande vid det första polisförhöret blir utredningen ofta fördröjd om en
försvarare inte är tillgänglig.

Det har varit flera poliser inblandade i AA ärende, som på olika sätt är
ansvariga för att hans rätt till tillgång till försvarare åsidosatts vid förhöret. Med
hänsyn till att ansvaret är delat och att det har kommit fram att det i viss mån
funnits bristfälliga rutiner och inte någon kvalificerad polisiär förunder-
sökningsledare i tjänst, finns det inte tillräcklig anledning att kritisera någon
enskild polis. Det är i stället dåvarande Polismyndigheten i Örebro län som ska
kritiseras för att det inledande förhöret med AA genomfördes utan att han hade
tillgång till en försvarare.

Ärendet avslutas.
