# Kritik mot Socialnämnden i Lekebergs kommun för brister i utformningen av ett beslut om s.k. umgängesbegränsning

JO 2018-05-29 dnr 2533-2017

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                     Sid
                                                                          2018-05-29                2533-2017              1 (4)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        Kritik mot Socialnämnden i Lekebergs kommun för brister i
                        utformningen av ett beslut om s.k. umgängesbegränsning


                          Beslutet i korthet: Socialnämnden fattade ett beslut om att begränsa umgänget
                          mellan en far och en son. I beslutet uttalar JO att ett beslut om s.k.
                          umgängesbegränsning enligt 14 § andra stycket 1 LVU ska vara tydligt. Det ska
                          framgå av beslutet på vilket sätt som umgänget begränsas och om beslutet ska gälla
                          tills vidare eller om det är tidsbegränsat. Vidare ska skälen för beslutet framgå.
                          Socialnämndens beslut om umgängesbegränsning innehöll brister i samtliga dessa
                          avseenden. Nämnden får kritik för utformningen av beslutet.

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade AA på socialtjänsten i Lekebergs kommun. Han
                        var bl.a. missnöjd med socialtjänstens handläggning av frågor som gällde
                        umgänge mellan honom och hans barn som vårdades med stöd av lagen
                        (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

## Utredning

JO tog inledningsvis del av vissa handlingar från socialförvaltningen i
                        Lekebergs kommun. Sedan begärde JO att Socialnämnden i Lekebergs kommun
                        skulle yttra sig över utformningen av ett beslut den 21 mars 2017 om att reglera
                        umgänget med stöd av 14 § andra stycket 1 LVU. Yttrandet skulle bl.a.
                        innehålla socialnämndens bedömning av beslutets utformning när det gällde
                        tydlighet och motivering.

                        I ett yttrande anförde socialnämnden bl.a. följande:
                                Den 21 mars 2017 beslutade tf IFO-chef BB om umgängesbegränsning enligt 14 § LVU.
                                Detta grundade sig på vad som framkom av handlingarna i det omedelbara
                                omhändertagandet enligt 6 § LVU, 170302, samt vad som då hittills framkommit i
                                den utredning som låg till grund för senare ansökan om vård enligt LVU. Av
                                beslutet framgår att efter beslut om vård enligt LVU i Förvaltningsrätt, kan eventuellt
                                umgänge organiseras på ett för barnen godtagbart sätt.
                                Den 3 april 2017 inkom ett överklagande om umgängesbegränsning till
                                Socialnämnden. Av detta anser nämnden inte att det framkommer några nya




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                         Dnr 2533-2017         Sid 2 (4)




      uppgifter, som föranleder nämnden ändra det ursprungliga beslutet. Förvaltningsrätten
      fattade beslut, 170531, att avslå AA:s överklagan om umgängesbegränsningen.
      Förvaltningsrätten fattade senare beslut, 170412, om att AA:s båda barn skulle beredas
      vård enligt 2 § LVU. AA överklagade Förvaltningsrättens beslut till Kammarrätten, som
      avslog hans överklagan, 170717. AA överklagade därefter Kammarrättens beslut till
      Högsta förvaltningsdomstolen, som dock ej meddelade något prövningstillstånd
      (170818).
      Barnen och modern har sedan det omedelbara omhändertagandet enligt 6 § LVU,
      170302, vistats i ett skyddat boende för att få trygghet i vardagen. Så länge familjen
      vistades där fanns ingen möjlighet till regelbundet umgänge med fadern, då
      boendet då inte längre skulle vara ett skyddat boende vare sig för familjen eller
      övriga boende. Detta skyddade boende har därför som regel att under tiden en familj
      är inskriven där, inte inleda något umgänge mellan barn och motpart. Modern och
      barnen har numera sekretesskyddad adress på ny ort.
      Socialnämndens arbetsutskott övervägde tidigare beslut om umgängesbegränsning,
      170615, och beslutade att umgängesbegränsningen skulle kvarstå. AA
      meddelades beslutet samma dag via mail. På AA:s begäran utlämnades detta beslut
      skriftligt, 170711, av teamledare CC.
      Modern och barnen har numera lämnat det skyddade boendet och flyttat till en egen
      adress där hon fått skyddad adress. 170918 upphörde LVU-vården.
      Örebro tingsrätt meddelade, 170925, att modern enligt ett interimistiskt beslut
      beviljats ensam vårdnad och att fadern inte beviljats något umgänge med barnen.
      En vårdnad-, boende och umgängesutredning skall nu göras på begäran av Örebro
      tingsrätten.
JO begärde in Förvaltningsrätten i Karlstads dom den 31 maj 2017 i
mål nr 1685-17.

AA kommenterade remissvaret och kom in med flera kompletteringar till sin
anmälan.

Bedömning
Rättslig reglering
När ett barn vårdas med stöd av LVU har socialnämnden ett ansvar för att
barnets behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare tillgodoses så
långt det är möjligt. Ofta brukar socialförvaltningen komma överens med
föräldern eller vårdnadshavaren om hur umgänget ska utövas. Om det inte är
möjligt att komma överens kan nämnden behöva fatta ett beslut om begränsning
av umgänget enligt bestämmelsen i 14 § andra stycket 1 LVU. Enligt den
bestämmelsen får socialnämnden, om det är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med vården, besluta hur den unges umgänge ska utövas med
vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom en
dom eller ett beslut av en domstol eller genom ett avtal, en s.k.
umgängesbegränsning. Ett sådant beslut kan överklagas hos förvaltningsrätten
(41 § första stycket 3 LVU).

Enligt 11 kap. 8 § socialtjänstlagen (2001:453) ska socialnämnden i ärenden
som avser myndighetsutövning mot någon enskild tillämpa bestämmelsen i
20 § förvaltningslagen (1986:223). Enligt den bestämmelsen ska beslut
                                                                     Dnr 2533-2017        Sid 3 (4)




varigenom nämnden avgör ett ärende innehålla de skäl som har bestämt
utgången.

Utformningen av beslutet om umgängesbegränsning
En tillförordnad chef vid förvaltningen fattade den 21 mars 2017 ett beslut om
att begränsa AA:s umgänge med sin son.

Beslutet hade i aktuell del följande lydelse:

      [Sonen, JO:s anmärkning] är sedan 2017-03-02 omhändertagen omedelbart
      enligt 6 § LVU, då bedömt att hans utveckling riskerar att skadas pga av det våld
      fadern [. . .] utsatt hans syster för. Samma datum fattades beslut om
      hemlighållande av vistelseort enligt 14 § LVU.
      Även övervakat umgänge och telefon ingår i inskränkningen. Efter beslut om
      vård enligt LVU i Förvaltningsrätt kan eventuellt umgänge organiseras, på ett för
      [barnet, JO:s anmärkning] godtagbart sätt.
AA överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Karlstad, som i en dom den 31
maj 2017 avslog överklagandet (mål nr 1685-17).

Det är inte min uppgift att kommentera beslutet i sak. Min granskning är
inriktad på nämndens utformning av beslutet.

Ett beslut om umgängesbegränsning enligt 14 § LVU ska vara tydligt. Av en
redovisning i förvaltningsrättens dom framgår att nämndens beslut om
umgängesbegränsning innebar att något umgänge över huvud taget inte kunde
medges under tiden som barnet vistades på ett skyddat boende. Det framgår
enligt min mening inte med tillräcklig tydlighet av nämndens beslut. Ett beslut
får inte utformas på ett sådant sätt att det inte går att läsa ut av beslutet vad
nämnden har kommit fram till. Det ska alltså framgå av beslutet på vilket sätt
umgänget begränsas och om beslutet ska gälla tills vidare eller om det är
tidsbegränsat. Vidare ska skälen för beslutet framgå. Nämndens beslut om
umgängesbegränsning innehåller brister i samtliga dessa avseenden, och
nämnden förtjänar kritik för utformningen av beslutet.

Jag utgår från att nämnden beaktar mina uttalanden och vidtar åtgärder så att
beslut om umgängesbegränsning i fortsättningen utformas på ett korrekt sätt.

Nämndens möjlighet att delegera beslut om umgängesbegränsning
När det gäller möjligheten för nämnden att delegera beslut om
umgängesbegränsning vill jag anföra följande:

Beslutet om umgängesbegränsning fattades i detta fall av en tillförordnad chef
vid nämndens förvaltning. Jag vill i det sammanhanget göra nämnden
uppmärksam på att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i ett avgörande har
uttalat att ett beslut om att inte röja den unges vistelseort enligt 14 § andra
stycket 2 LVU omfattas av delegationsförbudet i den då gällande bestämmelsen
i 6 kap. 34 § 3 kommunallagen (1991:900) (se 6 kap. 38 § i kommunallagen
                                                                    Dnr 2533-2017       Sid 4 (4)




[2017:725]). Det innebär att beslutanderätten i sådana ärenden får delegeras till
nämndens ordförande, men bara i brådskande fall (HFD 2016 ref. 74).

JO har i ett beslut uttalat att HFD:s avgörande innebär att beslut som omfattas
av delegationsförbudet inte i någon situation kan delegeras till ett utskott eller
till en tjänsteman vid nämndens förvaltning. HFD:s avgörande gällde beslut om
att inte röja den unges vistelseort. JO har dock i ett tidigare beslut ansett att det
finns omständigheter som talar för att även beslut om begränsning av umgänge
är ett ärende som kan omfattas av den nämnda bestämmelsen om förbud mot
delegation. (Se JO:s beslut den 21 december 2017 i ärende med dnr 7984-2016
och Kammarrätten i Göteborgs dom den 24 mars 2017 i mål nr 560-17.) Jag
finner inte anledning att särskilt utreda frågan om delegation i detta ärende. Det
kan dock finnas anledning för nämnden att, med beaktande av det som jag har
anfört, se över delegationsordningen när det gäller beslut enligt 14 § LVU.

Övrigt
Det som AA i övrigt har anfört ger inte anledning till någon åtgärd eller något
uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
