# Initiativärende mot Statens ansvarsnämnd beträffande grunderna för ett beslut om avstängning av en kammaråklagare från arbetet

JO 2001-12-04 dnr 2540-2001

BESLUT
                                                                            Datum                  Dnr                      Sid
                                                                            2001-12-04             2540-2001               1 (7)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Initiativärende mot Statens ansvarsnämnd beträffande grunderna för ett
                        beslut om avstängning av en kammaråklagare från arbetet

## Initiativet

I en promemoria som den 6 juli 2001 upprättats hos ombudsmannaexpeditionen
                        anfördes följande.

                                  Statens ansvarsnämnd beslutade den 6 juni 2001 (protokoll 2001:6) att AA med
                                  omedelbar verkan skulle vara avstängd från arbetet som kammaråklagare. Beslutet
                                  skulle gälla till dess att nämnden prövat frågan om avskedande eller beslutat något
                                  annat. Av skälen för beslutet framgår att AA är misstänkt för allvarlig brottslighet.
                                  I 1 § förordningen (1988:1102) med instruktion för Statens ansvarsnämnd föreskrivs
                                  att nämnden har de uppgifter som framgår av 34 § lagen (1994:260) om offentlig
                                  anställning, LOA, och 15 § lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.
                                  Enligt 34 § första stycket LOA beslutar Statens ansvarsnämnd i frågor om
                                  disciplinansvar, åtalsanmälan och avskedande, när det gäller arbetstagare som
                                  anställs av regeringen. Regeringen får enligt andra stycket föreskriva att nämnden
                                  skall besluta i sådana frågor också när det gäller andra arbetstagare.
                                  Enligt 15 § första stycket lagen om fullmaktsanställning beslutar Statens
                                  ansvarsnämnd i frågor om avskedande, avstängning och läkarundersökning när det
                                  gäller ordinarie domare samt andra arbetstagare som regeringen bestämmer. Enligt
                                  andra stycket nämnda lag gäller första stycket inte justitiekanslern, justitieråd och
                                  regeringsråd.
                                  Av 28 § åklagarförordningen (1996:205) framgår att frågor som avses i 34 § LOA
                                  prövas av Statens ansvarsnämnd beträffande åklagare samt att anmälan till nämnden
                                  görs av Riksåklagaren.
                                  I 15 § första stycket anställningsförordningen (1994:373) föreskrivs följande. Om
                                  det uppkommer en fråga om disciplinansvar, åtalsanmälan eller avskedande som
                                  skall prövas av Statens ansvarsnämnd, skall detta genast anmälas till nämnden.
                                  Detsamma gäller i fråga om avstängning och läkarundersökning enligt lagen om
                                  fullmaktsanställning.
                                  Enligt 18 § första stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd, LAS, får
                                  avskedande ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot
                                  arbetsgivaren. Genom avskedandet kan arbetsgivaren enligt 4 § fjärde stycket
                                  avbryta anställningen med omedelbar verkan. Arbetsgivaren är i sådant fall
                                  oförhindrad att stänga av arbetstagaren från arbetet under den tid som fordras för att
                                  överläggning skall ske (se Lunning, Anställningsskydd, 1984 s. 326).
                                  Bestämmelser rörande tvister om giltigheten av uppsägningar eller avskedanden
                                  m.m. finns i 34–37 §§ LAS. Enligt 34 § andra stycket, andra meningen får en
                                  arbetstagare inte avstängas från arbete på grund av de omständigheter som har



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                   Dnr 2540-2001     Sid 2 (7)



föranlett en uppsägning annat än om det finns särskilda skäl. Enligt sista stycket
samma paragraf kan en domstol för tiden intill det slutliga avgörandet besluta bl.a.
att en pågående avstängning skall upphöra.
1994 års LOA ersatte den 1 juli 1994 den tidigare lagen från år 1976 (SFS 1994:260,
prop. 1993/94:65, bet. 1993/94:AU16).
I 13 kap. 1976 års LOA fanns bestämmelser om bl.a. avstängning vid uppsägning
och avskedande. Reglerna om avstängning i LOA skiljde sig från reglerna i LAS på
det sättet att medan det i LOA angavs när avstängning fick ske det i LAS sades när
avstängning inte får ske. Se LOA-utredningens betänkande (SOU 1992:60) Enklare
regler för statsanställda s. 229 f.
Enligt 1976 års LOA (13 kap. 1 §) fick en arbetstagare avstängas från arbetet i två
fall. Det ena fallet var om det inleddes ett förfarande som syftade till att avskeda
arbetstagaren. Det andra fallet var om arbetstagaren hade begått brott. – Om det i det
sistnämnda fallet vidtogs en åtgärd för att anställa åtal mot arbetstagaren fick han
avstängas från arbetet, om gärningen i fråga kunde antas medföra uppsägning eller
avskedande.
Reglerna i 1976 års LOA om avstängning vid uppsägning eller upphörande av
anställning fördes inte över till den nya lagen. Motivet härför angavs vara intresset
av att samma regler i fråga om avstängning skulle gälla över hela arbetsmarknaden.
I förarbetena till den nya lagen (prop. s. 99) uttalade departementschefen bl.a.
följande.
         I likhet med vad som gäller i andra anställningsförhållanden behövs det
         inom det statliga området en möjlighet att snabbt ställa en arbetstagare åt
         sidan. Är det fråga om en akut nödsituation, anses det enligt praxis att
         arbetsgivaren kan försätta arbetstagaren ur tjänstgöring (jfr avsnitt 9.9).
         Denna rätt grundar sig på arbetsgivarens arbetsledningsrätt samt allmänna
         rättsgrundsatser om nöd. Är det i stället ett led i en uppsägnings- eller
         avskedandesituation, kan arbetsgivaren på grund av det system som jag i
         övrigt förordar använda sig av reglerna om avstängning i LAS.
         Lika litet som LOA-utredningen kan jag finna att institutet försättande ur
         tjänstgöring behöver ändras eller författningsregleras (huvudbetänkandet
         s. 175, 180 och 181).
Samtidigt med 1994 års LOA antogs lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.
Sådana arbetstagare som är anställda med fullmakt får enligt 10 § den lagen
avstängas från arbetet bl.a. om ett förfarande inleds som syftar till att arbetstagaren
skall avskedas samt om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en
gärning som kan antas medföra avskedande.
Anledningen till att det när det gäller ordinarie domare och andra fullmaktsanställda
har införts en uttrycklig regel om möjlighet till avstängning är främst att det i 11
kap. 5 § andra stycket regeringsformen föreskrivs att en ordinarie domare skall
kunna påkalla domstols prövning av ett beslut om avstängning (prop. 1993/94:65
s. 142).
I förarbetena till 1994 års LOA påpekas i författningskommentaren till 34 § (prop.
s. 132) att det i nya LOA inte finns några särskilda regler om avstängning, vilket
innebär att reglerna i LAS skall tillämpas. Den som har att besluta om avskedande
med stöd av LAS har därför enligt kommentaren också att pröva frågan om
avstängning. Om det är Statens ansvarsnämnd som har rätt att i sådana fall besluta
om avskedande, är nämnden också behörig att besluta om avstängning.
Av förarbetsuttalandena till LOA framgår som nämnts att avsikten varit att samma
regler i fråga om avstängning skall gälla över hela arbetsmarknaden. För den statliga
delen av arbetsmarknaden har man inte ansett sig behöva några regler utöver
reglerna i LAS och i fullmaktslagen.
Vad som sägs i 34 § LAS om avstängning gäller förhållandena vid regelrätt
uppsägning och synes ej omedelbart tillämpligt i en sådan situation som Statens
ansvarsnämnd hade att pröva i beslutet den 6 juni 2001.
                                                                            Dnr 2540-2001        Sid 3 (7)



      Beslutet om avstängning av AA synes inte ha stöd av någon uttrycklig bestämmelse
      i lag.
      Mot bakgrunden av det sagda bör yttrande inhämtas från Statens ansvarsnämnd
      rörande grunderna för nämndens beslut.

Utredning
Statens ansvarsnämnd uttalade i sitt remissyttrande följande.

      Tidigare lagstiftning om avstängning av en offentligt anställd vid tilltänkt avskedande
      Lagen (1976:600) om offentlig anställning (äldre LOA) upphävdes i samband med
      att lagen (1994:260) om offentlig anställning (nya LOA) och lagen (1994:261) om
      fullmaktsanställning trädde i kraft den 1 juli 1994. Äldre LOA omfattade i allt
      väsentligt samma kategorier av anställda som nu omfattas av nya LOA och lagen om
      fullmaktsanställning.
      Enligt 13 kap. 1 § äldre LOA, i paragrafens lydelse närmast före lagens upphävande
      (SFS 1986:50), gällde att – om det enligt denna lag inleddes ett förfarande, som
      syftade till att avskeda en arbetstagare, eller om det vidtogs en åtgärd för att anställa
      åtal mot honom och gärningen i fråga kunde antas medföra uppsägning eller
      avskedande – arbetstagaren fick avstängas från arbetet. Enligt paragrafen gällde
      sådan avstängning längst till dess att anställningen upphörde.
      Den nämnda regleringen vilade på tanken att det skulle finnas möjlighet att, på
      grund av brott eller fel i tjänsten, i administrativ ordning avstänga en tjänsteman från
      arbetet redan innan den slutliga påföljden för brottet eller felet kunde bestämmas.
      Syftet med denna ordning var att skydda tjänsten från befattningshavare som, genom
      vad de låtit komma sig till last, var olämpliga för den tjänst som de innehade eller
      utövade. Avstängning i avskedandefallet ansågs emellertid vara en så ingripande
      åtgärd att den borde kunna användas endast i mycket allvarliga fall då vederbörande
      inte kunde behållas i tjänst i avvaktan på beslut om hans avskedande. En annan sak
      var att det måste stå en myndighet fritt att tillfälligt förhindra en tjänsteman att
      fullgöra sina åligganden, om detta krävdes för att undvika fara eller för att
      upprätthålla ordning i tjänsten. Ett sådant ingripande ansågs kunna och böra ske i
      annan ordning än genom beslut om avstängning från arbetet. (Se prop. 1965:60 s.
      190, 1975:78 s. 199, 1975/76:105 bil. 2 s. 260, 1984/85:117 s. 24. Angående
      skillnaden mellan avstängning och s.k. försättande ur tjänstgöring, se särskilt
      Arbetsdomstolens resonemang i rättsfallet AD 75/1985.)
      Den nämnda regleringen, som var gemensam för de kategorier av anställda som
      numera omfattas enbart av nya LOA eller även lagen om fullmaktsanställda, gällde
      således omedelbart före ikraftträdandet av dessa lagar. Vidare gällde enligt 14 kap. 6
      § äldre LOA att, om en åtgärd hade vidtagits för att anställa åtal mot en arbetstagare,
      ett ärende om uppsägning eller avskedande på grund av gärningen i fråga inte fick
      avgöras förrän ansvarsfrågan hade prövats slutligt.

      Nuvarande lagstiftning om avstängning av en offentligt anställd vid tilltänkt avskedande

      Nya LOA och lagen om fullmaktsanställning
      Regleringen i 13 kap. 1 § äldre LOA har inte förts över till nya LOA. Däremot
      innehåller lagen om fullmaktsanställning, som omfattar sådana arbetstagare hos
      myndigheter under regeringen som är anställda med fullmakt, i 10 § en reglering om
      avstängning som är avsedd att i sak motsvara nämnda reglering i äldre LOA (se
      prop. 1993/94:65 s. 142). Enligt nyssnämnda paragraf får sålunda en arbetstagare av
      den aktuella kategorin avstängas från arbetet bl.a. om ett förfarande inleds som
      syftar till att han skall avskedas (1 p.) eller om en åtgärd vidtas för att åtal skall
      väckas mot honom för en gärning som kan antas medföra avskedande (2 p.). Någon
      bestämmelse motsvarande 14 kap. 6 § äldre LOA har inte tagits in i nya LOA eller
      lagen om fullmaktsanställning.
      Regleringen i nya LOA och lagen om fullmaktsanställning bör ses i ljuset av
      bestämmelsen i 11 kap. 10 § regeringsformen (RF) om att grundläggande
                                                                    Dnr 2540-2001      Sid 4 (7)



bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning i andra hänseenden än som
berörs i regeringsformen meddelas i lag. (Jfr chefsjustitieombudsmannen Claes
Eklundhs yttrande över betänkandet I medborgarens tjänst – En samlad
förvaltningspolitik för staten, SOU 1997:57. I yttrandet, s. 4, föreslår
chefsjustitieombudsmannen att det i sådan lag som avses i den nämnda
bestämmelsen i RF – vid sidan av vad som föreskrivs i nya LOA – tas in särskilda
regler också om de statliga anställningar utöver de nuvarande fullmaktstjänsterna
som innefattar myndighetsutövning; en reglering av detta slag bör – i
överensstämmelse med vad som tidigare har gällt generellt på det statliga området –
avse sådana frågor som bl.a. formerna för beslut om avstängning.)
Av motiven till nya LOA och lagen om fullmaktsanställning framgår att det har
ansetts vara av vikt att samma regler i fråga om avstängning gäller för hela
arbetsmarknaden och att det utöver reglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd
(LAS) därför ansetts inte behövas några särskilda regler om avstängning för den
statliga delen av arbetsmarknaden. Anledningen till att reglerna i äldre LOA om
avstängning på grund av att avskedande kan bli aktuellt förts över till lagen om
fullmaktsanställning utan ändring i sak har i lagmotiven angetts vara främst att det i
11 kap. 5 § andra stycket RF föreskrivs att en ordinarie domare skall kunna påkalla
domstols prövning av ett beslut om avstängning. Det har därför ansetts behövas en
uttrycklig reglering av möjligheterna till avstängning när det gäller ordinarie domare
och andra fullmaktsanställda. (Se prop. 1993/94:65 s. 97 ff. 142.)
I det utredningsförslag som låg till grund för den nya lagstiftningen uttalades bl.a.
följande i fråga om avstängning av fullmaktsanställda (SOU 1992:60 s. 305). Att det
i RF föreskrivs att en ordinarie domare skall kunna påkalla domstols prövning av ett
beslut om avstängning talade starkt för en uttrycklig reglering av möjligheten till
avstängning när det gällde ordinarie domare och andra fullmaktsanställda.
Ambitionen hade också varit att samla reglerna om fullmaktshavarnas
anställningsskydd i förslaget till lag om fullmaktsanställning. Till detta kom att det
för de ordinarie domarnas del, men även för andra fullmaktsanställdas, typiskt sett
var svårt att genomföra omplaceringar inom anställningens ram.
I de nyssnämnda lagmotiven berörde föredragande statsrådet även frågan om
försättande ur tjänstgöring och anförde i denna fråga bl.a. följande (prop. 1993/94:65
s. 99). I likhet med vad som gällde i andra anställningsförhållanden behövdes det
inom det statliga området en möjlighet att snabbt ställa en arbetstagare åt sidan. Var
det fråga om en akut nödsituation ansågs det enligt praxis att arbetsgivaren kunde
försätta arbetstagaren ur tjänstgöring. Denna rätt grundade sig på arbetsgivarens
arbetsledningsrätt samt allmänna rättsgrundsatser om nöd. Var det i stället ett led i
en uppsägnings- eller avskedandesituation, kunde arbetsgivaren på grund av det nya
systemet i övrigt använda sig av reglerna om avstängning i LAS.
I det utredningsförslag som låg till grund för den nu gällande lagstiftningen
behandlades frågan om försättande ur tjänstgöring (SOU 1992:60 s. 178 f.).
Utredningen anförde bl.a. att enighet rådde om att utrymmet för försättande ur
tjänstgöring var snävt begränsat, att det var svårt att tänka sig att ett försättande ur
tjänstgöring kunde vara mer än några dagar och att man inte fick komma in på det
område som uttömmande reglerades av avstängningsreglerna.
Det kan påpekas att den nämnda utredningens förslag att slopa de särskilda reglerna
i äldre LOA om avstängning vid tilltänkt avskedande beträffande personer utan
fullmaktsanställning kritiserades av en del remissinstanser. Bl.a. ifrågasatte
Kammarrätten i Stockholm om det inte beträffande sådana anställda – om de har
arbetsuppgifter med starka inslag av myndighetsutövning, t.ex. icke ordinarie
domare – borde finnas mera vidsträckta möjligheter att hindra en brottsmisstänkt
från att utföra de ordinarie arbetsuppgifterna än vad utredningsförslaget innebar,
nämligen att möjligheten till försättande ur tjänstgöring eller till avstängning enligt
LAS fick utnyttjas. Riksåklagaren, som anförde liknande synpunkter med avseende
på åklagare, ansåg att den föreslagna regleringen i lagen om fullmaktsanställning om
avstängning skulle tas in även i föreslagna nya LOA. Vidare pekade flera
remissinstanser på att reglerna i äldre LOA om avstängning var klara och att det
fanns svårigheter med tolkningen av regleringen i LAS om avstängning.
                                                                  Dnr 2540-2001     Sid 5 (7)



Riksskatteverket ansåg att en avtalsreglering måste genomföras, om reglerna i äldre
LOA om avstängning togs bort.
När det gäller skälen för att den tidigare nämnda föreskriften i 14 kap. 6 § äldre
LOA – om uppskov med beslut när brott utgör grunden för uppsägning eller
avskedande – slopats uttalade föredragande statsrådet i motiven till den nya
lagstiftningen bl.a. följande (prop. 1993/94:65 s. 99 f.). Enligt hennes mening var
den kritik som hade framförts mot den tidsutdräkt som var inbyggd i systemet på
den statliga sidan befogad. Ibland kunde det dröja flera år tills frågan var avgjord.
Brottmålet kunde komma att behandlas i flera instanser innan arbetsgivaren kunde
fatta sitt beslut, som också kunde prövas i flera instanser. Avsevärd tid kunde
således förflyta till dess att frågan var slutligt prövad. Detta måste givetvis vara
pressande för arbetstagaren, som dessutom kunde vara avstängd från sitt arbete
under hela tiden. För arbetsgivaren måste det också upplevas som påfrestande att
beslut inte kunde fattas ens i klara fall.

Lagen om anställningsskydd (LAS)
Enligt LAS gäller förbud i vissa fall mot avstängning vid avskedande.
I 35 § LAS föreskrivs bl.a. följande. Har en arbetstagare blivit avskedad under
omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning, skall
avskedandet förklaras ogiltigt på yrkande av arbetstagaren. Om ett sådant yrkande
framställs, kan en domstol besluta att anställningen trots avskedande skall bestå tills
tvisten har slutligt prövats. Har en domstol meddelat ett sådant beslut, får
arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de omständigheter
som har föranlett avskedandet.
Enligt 37 § LAS får, om en domstol genom lagakraftvunnen dom har ogiltigförklarat
ett avskedande, arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de
omständigheter som har föranlett avskedandet.
Av 2 § LAS följer bl.a. följande. Om det i en annan lag eller i en förordning som har
meddelats med stöd av en lag finns särskilda föreskrifter som avviker från LAS,
skall dessa föreskrifter gälla. Ett avtal är ogiltigt i den mån det upphäver eller
inskränker arbetstagarens rättigheter enligt LAS. Avsteg från LAS kan emellertid
ske genom kollektivavtal i vissa fall. De frågor om avstängning som regleras i 35
och 37 §§ utgör inte sådana fall.
Regleringen i 2 § LAS innebär bl.a. att föreskrifterna i 10 § lagen om
fullmaktsanställning om avstängning vid tilltänkt avskedande gäller i stället för vad
som följer av LAS i denna fråga.
Frågan om avstängning i samband med avskedande har berörts i en lagkommentar
(Lars Lunning, Anställningsskydd, 7:e omarbetade uppl., 1989, s. 338 f.). I
kommentaren uttalas följande i anslutning till 18 § LAS:
         Även om det i 4 § tredje stycket anges att anställningen genom avskedande
         avbryts med omedelbar verkan, är detta inte liktydigt med att
         anställningsförhållandet upphör i samma stund som arbetsgivaren
         bestämmer sig för att vidta avskedandet. Som framgår av 30 § skall
         nämligen även ett avskedande föregås av underrättelse och varsel. Och med
         hänsyn till arbetstagarpartens rätt att begära överläggning kan det gå minst
         en vecka innan avskedandet får verkställas. Arbetsgivaren är dock i ett
         sådant fall oförhindrad att avstänga arbetstagaren från arbetet t.ex. när det
         är påkallat av utrednings- eller säkerhetsskäl under den tid som fordras för
         att överläggning skall ske. Något förbud mot avstängning vid avskedande
         finns inte i anställningsskyddslagen utom i det fall som anges i 35 § tredje
         stycket.
I motiven till nya LOA och lagen om fullmaktsanställning uttalade föredragande
statsrådet (prop. 1993/94:65 s. 97) att skillnaden mellan reglerna i äldre LOA och i
LAS om avstängning var att det i äldre LOA angavs när avstängning fick ske medan
det i LAS anges när avstängning inte får ske.
                                                                         Dnr 2540-2001     Sid 6 (7)



      Upplysningar om nuvarande rättstillämpning i fråga om avstängning av en offentligt
      anställd vid tilltänkt avskedande
      Ansvarsnämnden har uppmärksammat att AD åtminstone i ett fall har prövat frågan
      om avstängning i en situation som den nu aktuella, nämligen i ett beslut den 23
      oktober 1998 i mål nr B 121/98. AD:s beslut och underinstansens beslut bifogas, bil.
      A:1 och A:2. Vidare kan nämnas att frågan – med utgångspunkt från AD:s beslut –
      har behandlats i en promemoria av den 25 november 1998 av Arbetsgivarverkets
      chefsjurist, se bil. A:3.
      Ansvarsnämnden har – förutom i det av JO nu uppmärksammade fallet – i två fall
      tidigare efter nya LOA:s ikraftträdande beslutat om avstängning vid tilltänkt
      avskedande på grund av brott av en offentligt anställd som inte omfattas av lagen om
      fullmaktsanställning. I även dessa fall har det varit fråga om avstängning av
      åklagare. Det ena fallet gällde en kammaråklagare som var häktad på sannolika skäl
      misstänkt för våldtäkt m.m. (ärende nr Ä 10/1998, beslut 1998-10-22; avstängningen
      hävdes 1999-05-25 sedan tingsrätten ogillat åtalet mot åklagaren). Det andra fallet
      gäller en kammaråklagare som har åtalats för sexuellt ofredande m.m. (ärende nr Ä
      8/2000, beslut 2000-09-15; beslutet om avstängning gäller fortfarande).
Ansvarsnämnden har i övrigt inte överblick över hur den aktuella frågan tillämpas
bland olika myndigheter.

      Ansvarsnämndens synpunkter
      Som har framgått av det tidigare anförda betonades i lagmotiven, då nya LOA och
      lagen om fullmaktsanställning infördes, vikten av att samma regler i fråga om
      avstängning gäller över hela arbetsmarknaden. Frågan är emellertid om denna
      utgångspunkt har fått genomslag i den nuvarande lagstiftningen. Det står nämligen
      enligt ansvarsnämndens mening klart att lagstiftarens avsikt i det aktuella
      lagstiftningsärendet var att det i fortsättningen skulle finnas samma möjligheter att
      avstänga en offentligt anställd vid tilltänkt avskedande oavsett om denne omfattades
      enbart av nya LOA eller även av lagen om fullmaktsanställning. Genom att den
      tidigare regleringen i äldre LOA i frågan i sak oförändrat togs in i lagen om
      fullmaktsanställning måste lagstiftaren också ha tänkt sig att möjligheterna till
      avstängning i dessa fall skulle vara desamma som tidigare. Eftersom regleringen i
      LAS har blivit tillämplig i denna fråga i de fall då den offentligt anställde inte
      omfattas av lagen om fullmaktsanställning, har emellertid – med hänsyn till
      tolkningen av möjligheterna till avstängning med stöd av LAS i de aktuella fallen –
      en oklar situation uppstått om lagstiftningens innebörd på området.
      Till bilden hör att den offentlige arbetsgivaren numera, sedan regleringen 14 kap. 6 §
      i äldre LOA har slopats, inte – vid tilltänkt avskedande på grund av brott –
      regelmässigt kan avvakta lagakraftvunnen dom i brottmålet innan frågan om
      avskedande prövas utan, enligt vad som gäller enligt LAS (18 § andra stycket),
      måste ta ställning i denna så snart de närmare omständigheterna har blivit utredda.
      Det har möjligen föresvävat lagstiftaren att behovet av avstängning under någon
      längre tid därmed bortfallit. Ansvarsnämnden har emellertid erfarenheten, inte minst
      genom de tre tidigare nämnda fallen där beslut om avstängning har fattats, att det
      även i fortsättningen kommer att inträffa fall där frågan om avskedande på grund av
      brott kan prövas först när en lagakraftvunnen brottmålsdom föreligger, kanske flera
      år efter det att skälig brottsmisstanke först uppkom och behovet av avstängning av
      den anställde uppstod. Institutet försättande ur tjänstgöring kan inte användas i dessa
      fall.
      Enligt ansvarsnämndens mening är det tydligt att det måste finnas möjlighet att
      avstänga en offentligt anställd, som inte omfattas av lagen om fullmaktsanställning,
      vid ett tilltänkt avskedande i motsvarande situationer som avses i 10 § 1 och 2
      nämnda lag. Den oklarhet som har hävdats i fråga om lagstöd för en sådan åtgärd är
      otillfredsställande både med hänsyn till den anställdes rättssäkerhet och den
      offentlige arbetsgivarens tungt vägande intressen. Det senare intresset framträder
      särskilt tydligt på åklagarområdet.
                                                                    Dnr 2540-2001       Sid 7 (7)



      Ansvarsnämnden har i samband med den pågående remissbehandlingen av
      promemorian Statens ansvarsnämnds funktion och kompetensområde, m.m. (Ju
      1999/205/PP) tagit upp frågan om behovet av klarläggande lagstiftningsåtgärder.
I ett beslut den 4 december 2001 uttalade JO Berggren följande.

Bedömning
Jag instämmer i Statens ansvarsnämnds bedömningar rörande lagstiftarens
intentioner när det gäller möjligheten till avstängning av offentliga arbetstagare
utan samband med andra åtgärder för uppsägning eller avskedande. Oavsett dessa
intentioner står det enligt min mening klart att det saknas uttryckligt lagstöd för
beslut om avstängning i dessa fall.

Lagstiftningens innebörd är emellertid oklar, och jag finner inte skäl till kritik mot
nämnden i de hänseenden som föranlett remissen.

Jag delar den av ansvarsnämnden uttalade uppfattningen att det finns ett klart
behov i vissa fall att kunna stänga av en offentligt anställd som inte omfattas av
lagen om fullmaktsanställning. En sådan möjlighet bör självfallet lagfästas i tydlig
lag.

Jag bifogar ett exemplar av detta beslut till mitt remissyttrande över promemorian
Statens ansvarsnämnds funktion och kompetensområde, m.m. (Ju 1999/205/PP).
Ärendet avslutas.
