# Kritik mot Tullverket och en åklagare för handläggningen av en förundersökning och ett beslut om anhållande

JO 2014-04-11 dnr 2556-2013

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                       Sid
                                                                          2014-04-11              2556-2013                1 (9)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Tullverket och en åklagare för handläggningen av en
                        förundersökning och ett beslut om anhållande


                          Beslutet i korthet: I samband med en spaningsinsats i en förundersökning om grovt
                          tullbrott greps AA. Han anhölls sedermera och var frihetsberövad under sammanlagt 17
                          timmar. Det visade sig senare att han var oskyldig. Utredningen visar att en rad olyckliga
                          omständigheter ledde fram till att AA greps. Det finns inte tillräcklig anledning att
                          ifrågasätta ingripandet i sig. JO:s granskning har i stället varit inriktad på hur
                          förundersökningen bedrevs efter det att AA vid förhör lämnat uppgifter om sitt alibi, fram
                          till dess att han försattes på fri fot.
                          Enligt JO:s mening kan det ifrågasättas om utredningen gav tillräckligt stöd för åklagarens
                          bedömning att AA var på sannolika skäl misstänkt för grovt tullbrott. Alltför stor vikt verkar
                          ha lagts vid de få och inte särskilt utpekande omständigheter som talade till hans nackdel.
                          Utredningen ger dessutom intrycket att AA:s egna uppgifter och de omständigheter som
                          talade till hans fördel inte har beaktats i tillräcklig omfattning. Grunden för anhållnings-
                          beslutet var därför, enligt JO:s mening, mycket tveksam.
                          AA:s uppgifter om alibi kontrollerades först under förmiddagen och vid lunchtid dagen
                          efter gripandet. Det kan ifrågasättas om inte dessa utredningsåtgärder borde ha vidtagits
                          mer skyndsamt. I beslutet framhålls att åklagaren ska göra en kontinuerlig prövning av
                          frihetsberövandet och att även Tullverket har ett ansvar för att så snabbt och effektivt som
                          möjligt vidta utredningsåtgärder för att få fram underlag för åklagarens bedömning.

## Bakgrund

Den 27 september 2012 ankom en container med omkring fyra miljoner cigaretter
                        till Göteborgs hamn. Med anledning av detta inleddes en förundersökning om grovt
                        tullbrott och grov olovlig befattning med smuggelgods. Tullen genomförde en
                        spaningsinsats inom ramen för förundersökningen. Insatsen koncentrerades till
                        platsen där ett transportföretag var beläget och omgivningarna däromkring.

                        På morgonen den 11 oktober 2012 konstaterades att två hyrbilar fanns i närheten av
                        transportföretaget. Omständigheterna tydde på att fordonen hade samband med
                        hanteringen av cigaretterna i containern. En kontroll visade att bilarna hade hyrts
                        vid Toyota Center i Mölndal – ett bilföretag som ligger nära transportföretaget.
                        Mitt på dagen den 11 oktober 2012 kom en lastbil med två män till
                        transportföretaget och lastade om cigaretterna från containern till lastbilen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                   Dnr 2556-2013   Sid 2 (9)




Hyrbilarna befann sig under omlastningen i direkt anslutning till transportföretaget.
Efter omlastningen lämnade lastbilen transportföretagets område.

Spaningsinsatsen fortsatte mot Toyota Center. Vid cirka kl. 20.00 kom de två
hyrbilarna till Toyota Center. Männen som körde bilarna greps i samband med att
de lämnade platsen till fots. Vid omkring kl. 20.20 kom ytterligare en personbil till
Toyota Center. Föraren var AA. Enligt spanarna stämde AA:s signalement in på
den person som hade kört lastbilen vid lossningen av containern tidigare under
dagen – rakat huvud och liknande kropps- och ansiktsform. Spanarna ingrep mot
AA, som i samband med det försökte backa ut från parkeringsplatsen. Gripandet
skedde kl. 20.25.

AA förhördes mellan kl. 23.30 och 23.55. Han förnekade brott och redogjorde för
vad han hade gjort under dagen. Han uppgav bl.a. att han hade arbetat, hämtat sina
barn på förskolan och att de därefter hade besökt hans mamma. På vägen hem ville
han visa barnen en bil som han hade tänkt att köpa på Toyota Center och det var
därför han befann sig på platsen. AA lämnade namn på ett antal av de personer han
hade träffat under dagen, bl.a. hans arbetsgivare och personal på barnens förskola.
Han hänvisade också till att han hade sin dator med sig och att man i den kunde
kontrollera vilka möten han hade haft under dagen. Han uppgav även att det i hans
bil låg en parkeringsbiljett för parkeringen vid moderns bostad och ett visitkort till
bilförsäljaren vid Toyota Center, som han skulle träffa dagen efter.

Åklagaren fattade efter förhöret beslut att anhålla AA som på sannolika skäl
misstänkt för grovt tullbrott. Under förmiddagen den 12 oktober 2012 förhördes de
alibivittnen som AA hade åberopat. Därefter hävde åklagaren anhållningsbeslutet
och misstankarna mot AA avskrevs. Han frigavs kl. 13.35.

Anmälan
AA anmälde händelsen till JO. Av anmälan framkom i huvudsak följande.

AA hade hälsat på sin mamma tillsammans med sina två barn, två och fyra år
gamla. På hemvägen fick han ett infall att de skulle åka via Toyota Center så att
han kunde visa barnen en bil som han hade tänkt köpa dagen efter. Han visste att
den skulle stå på parkeringen utanför bilaffären. När han körde in på
parkeringsplatsen kom två män, civilklädda med keps och luva, fram till bilen och
skrek något i stil med ”stanna bilen”. AA upplevde situationen som mycket hotfull
och han antog att männen skulle råna honom. Han försökte därför backa ut från
parkeringsplatsen. Bilen fastnade dock på kanten på en stenmur. Männen ställde
sig på varsin sida om bilen och beordrade honom att gå ut ur den samtidigt som de
riktade pistoler mot honom. Han klev ur bilen med händerna på huvudet och
försökte samtidigt visa att det fanns barn i bilen. Hans tanke var att männen kunde
få ta vad de ville bara han fick ta med sig barnen. Han blev nedtryckt på
motorhuven och belagd med handfängsel. En av männen legitimerade sig som
tulltjänsteman. När AA insåg det försökte han förklara vem han var och vad han
gjorde på platsen. Han togs ändå med för förhör.
                                                                       Dnr 2556-2013    Sid 3 (9)




AA sattes i polisarrest och förhördes efter cirka tre timmar. Först då fick han klart
för sig vad det handlade om – att tullen trodde att han var inblandad i
cigarettsmuggling. Vid förhöret berättade han vad han hade gjort under dagen.
Förhörsledarna förstod att man hade gripit fel person och uppgav att de trodde att
han skulle komma att släppas. Åklagaren beslutade dock att anhålla honom till dess
att hans alibi hade kontrollerats. Efter totalt 17 timmar i polisarrest släpptes han.

Händelsen har varit mycket psykiskt påfrestande för AA och hans familj.

Utredning
JO hämtade in och granskade handlingar i ärendet. Därefter anmodades
Åklagarmyndigheten och Tullverket att yttra sig om hur förundersökningen
bedrevs efter det att AA vid förhör lämnat uppgifter om sitt alibi fram till dess att
han, nästan 14 timmar senare, försattes på fri fot.

Tullverkets yttrande
Tullverket (generaltulldirektören BB) redovisade i sitt yttrande upplysningar från
bl.a. projektledaren vid tullkriminalen i Göteborg, CC, och de tullinspektörer som
hade handlagt ärendet.

Tullinspektörerna DD och EE höll i förhöret med AA på kvällen den 11 oktober
2013. Av deras uppgifter framkom följande.
      AA delgavs misstanke om grovt tullbrott och […] förnekade brott. Under förhörets
      inledning gick tullinspektör EE ut ur förhörsrummet och ringde spaningschefen [FF]
      FF för att framföra sina misstankar om att fel person hade gripits. FF svarade att han
      med 100 % säkerhet garanterade att det var mannen som hade kört lastbilen som
      varit föremål för spaning tidigare under dagen och att rätt person hade gripits.
      Tullinspektör EE framhärdade sin misstro vilket avfärdades av spaningschefen.
      I förhöret redovisade AA sina förehavanden under dagen, att han hade varit på sitt
      arbete och på kvällen hälsat på sin mamma. Han uppgav även att anledningen till att
      han varit på platsen där han greps var att han var spekulant på en bil som fanns hos
      en bilhandlare i området, vilket skulle kunna bekräftas av bilhandlaren. AA lämnade
      tre kontrollerbara alibin vilka skulle kunna bekräfta hans historia. Efter avslutat
      förhör […] ringde tullinspektör EE på nytt upp FF för att försäkra sig om att han
      vidhöll sina uppgifter, vilket han gjorde. Därefter kontaktade tullinspektör EE
      projektledaren CC för att framföra sin misstanke om att fel person hade gripits. De
      kom fram till att de fick gå på spaningschefens uppgifter fram till dess att alibi
      kunde styrkas. Efter förhöret försökte de nå AA:s mamma, som inte svarade i
      telefon. AA hade även uppgett namnet på sin chef som han endast hade
      telefonnumret till arbetet till. De överlade med AA och berättade att vid denna sena
      tidpunkt var det svårt att verifiera hans alibin och att de trodde på hans uppgifter
      men att de inte hade någon beslutanderätt.
Tullverket anförde även att det fanns en videofilm från spaningsinsatsen, men att
bilderna på föraren av lastbilen inte var av sådan kvalitet att man utifrån dem kunde
avfärda AA som misstänkt. Enligt Tullverket har det i efterhand visat sig att AA
var väldigt lik den person man eftersökte.
                                                                  Dnr 2556-2013   Sid 4 (9)




Åklagaren informerades om vad som hade framkommit och beslutade därefter att
anhålla AA. DD och EE har uppgett att de informerade arrestpersonalen om att de
misstänkte att AA var en person som hade varit på fel plats vid fel tillfälle.

På morgonen den 12 oktober 2012 prioriterades, enligt direktiv från åklagaren, att
kontrollera de uppgifter som AA lämnat. Följande åtgärder vidtogs:

09.00-10.35 – Försök att nå AA:s arbetsgivare.
09.07-09.14 – Förhör med personal på AA:s barns förskola.
09.46-09.50 – Förhör med personal på AA:s barns förskola.
10.11-10.15 – Förhör med AA:s kontakt på Toyota Center.
10.20-10.35 – Förhör med AA:s mor.
11.30-11.35 – Förhör med AA:s arbetsgivare.
12.35-12.35 – Kompletterande förhör med AA:s arbetsgivare.

Samtliga förhörda personer bekräftade AA:s uppgifter om vad han hade gjort den
aktuella dagen. Detta rapporterades till åklagaren, som beslutade att AA skulle
friges. Beslutet om frigivning verkställdes kl. 13.35.

Tullinspektören GG har uppgett att han under förmiddagen den
12 oktober 2012 besökte AA i arresten och kunde konstatera att denne var i dåligt
skick. Han försökte förklara situationen, dvs. att AA:s ärende hade högsta prioritet,
men att det skulle dröja ytterligare några timmar innan beslut skulle kunna fattas.

BB konstaterade i sin bedömning att tullkriminalen ganska snabbt hade fattat
misstankar om att AA inte var den lastbilschaufför man trodde sig ha gripit. Man
försökte därför kontrollera hans alibi. Den enda person man praktiskt kunde
kontakta var hans mamma, som inte svarade i telefon. Dessutom skulle mamman
endast höras om vad AA hade gjort under eftermiddagen och kvällen. Hon hade
därför ändå inte kunnat ge honom alibi för den tidpunkt – mitt på
dagen – han misstänktes ha agerat lastbilschaufför. Om tullkriminalen hade haft ett
telefonnummer till AA:s arbetsgivare hade man kontaktat denne trots att det var
sent. I stället var denna utredningsåtgärd prioriterad dagen efter.

Avslutningsvis beklagade Tullverket händelsen, men drog ändå slutsatsen att
tulltjänstemännen inte hade brutit mot de bestämmelser som följer av gällande
lagstiftning och framtagna rutiner.

Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren HH) redovisade i sitt yttrande
upplysningar från kammaråklagaren JJ och chefsåklagaren vid Internationella
åklagarkammaren i Göteborg, KK.

JJ, som var förundersökningsledare, anförde att hon vid bedömningen om hon
skulle anhålla AA beaktade bl.a. följande omständigheter. Det fanns ett flertal
misstänkta som inte var identifierade. AA:s signalement stämde överens med
signalementsuppgifterna på den person som hade kört lastbilen vid omlastningen
                                                                        Dnr 2556-2013     Sid 5 (9)




av cigaretterna. Det var ett rimligt antagande att de som hade lämnat tillbaka
hyrbilarna hos Toyota Center skulle hämtas upp med bil. Toyota Center var stängt
och det fanns inte någon synbar anledning för AA att besöka företaget vid denna
tidpunkt. Hon gjorde mot denna bakgrund bedömningen att AA var på sannolika
skäl misstänkt för grovt tullbrott avseende cigaretterna. Hon ansåg även att det
fanns risk för att AA genom att undanröja bevis eller på annat sätt, t.ex. kontakt
med andra misstänkta, skulle kunna försvåra sakens utredning. Vid en
proportionalitetsbedömning kom hon fram till att skälen för att anhålla AA
uppvägde det men som han led av frihetsberövandet.

JJ har uppgett att hon hade kännedom om de alibiuppgifter som AA hade lämnat,
men att hon inte ansåg att det var möjligt att genomföra förhör med alibivittnena
när klockan var strax efter midnatt. Efter föredragning av de förhör som hölls under
förmiddagen den 12 oktober 2012 gjorde hon bedömningen att misstanken mot AA
inte längre kvarstod varpå anhållandet hävdes.

JJ anförde avslutningsvis att det för AA och hans anhöriga var djupt beklagligt att
han blev frihetsberövad.

HH lämnade följande bedömning.

      Att bli föremål för tvångsmedel, särskilt genom frihetsberövande, upplevs ofta som
      väldigt ingripande av den enskilde. Jag vill […] beklaga att AA hamnat i den
      aktuella situationen och jag har förståelse för att det har varit påfrestande för honom.
      [– – –]
      Huruvida det i ett visst fall finns skäl att anhålla en person – utifrån en risk- och
      proportionalitetsbedömning – är en utpräglad bedömningsfråga där man inte sällan
      kan ha olika uppfattningar utan att någon av dem kan sägas vara direkt felaktig. I det
      ärende som remissen gäller har förundersökning bedrivits rörande ett allvarligt brott
      för vilket flera personer har varit misstänkta. JJ har vid tidpunkten för anhållandet
      känt till att AA i förhör lämnat uppgifter om sina förehavanden den aktuella dagen.
      [– – –] [Hon har] uppgett att hon gjorde bedömningen att AA:s uppgifter inte kunde
      kontrolleras i direkt anslutning till beslutet om anhållande eftersom det ägde rum
      nattetid. Hon har då funnit skäl att anhålla AA på den grunden att det funnits risk att
      AA genom att undanröja bevis eller på annat sätt skulle försvåra sakens utredning.
      [– – –] Mot bakgrund av att det i det aktuella ärendet funnits flera medmisstänkta,
      anhållandet har skett nattetid och det bedömts nödvändigt att höra flera personer för
      att kontrollera de uppgifter som AA lämnat finner jag inte skäl att ifrågasätta
      åklagarens bedömning att det inte varit möjligt att kontrollera AA:s uppgifter innan
      beslut i anhållningsfrågan fattats och konstaterar att det funnits förutsättningar och
      skäl att anhålla AA. De aktuella förhören hölls under förmiddagen påföljande dag
      och när de föredragits för JJ fattade hon genast beslut om att häva anhållandet.
      Enligt min uppfattning finns det inget som talar för att de förundersökningsåtgärder
      som varit nödvändiga för att göra en bedömning av om anhållningsbeslutet skulle
      kvarstå inte har vidtagits så skyndsamt som omständigheterna har medgett.
AA kommenterade vad Tullverket och Åklagarmyndigheten hade anfört. Han
uppgav bl.a. att det inte är en korrekt uppgift att han endast hade
arbetstelefonnummer till sin chef. Saken var den att han inte förstod att man hade
för avsikt att kontakta henne just då. Han blev under förhöret i princip försäkrad av
förhörsledaren att det hade skett ett fel och att han skulle släppas. AA menade
också att det vore enkelt för tullen eller åklagaren att via t.ex. internet kontrollera
                                                                  Dnr 2556-2013   Sid 6 (9)




uppgifter kring hans person; han är senior scientist på Astra Zeneca och har gjort
en hel del vetenskapliga publikationer och föredrag. Det är enligt AA inte särskilt
sannolikt att en sådan person också ägnar sig åt grov organiserad brottslighet.

Rättslig reglering
Enligt 10 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling är påföljden för grovt
tullbrott fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket påföljden är fängelse
minst ett år, får häktas om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller
hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, genom att
undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller fortsätter
sin brottsliga verksamhet (24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, RB).

Häktning får endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i
övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse (24 kap. 1 § tredje stycket RB).

Om det finns skäl att häkta någon får personen anhållas i avvaktan på rättens
prövning av häktningsfrågan. Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Om det
finns skäl att anhålla någon får polismän och tulltjänstemän i brådskande fall gripa
personen även utan anhållningsbeslut. Därefter ska förhör hållas och åklagare
skyndsamt underrättas om frihetsberövandet. Åklagaren ska efter förhöret
omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas. Om den misstänkte inte anhålls
ska beslutet om gripande omedelbart hävas. (Se 24 kap. 6–8 §§ RB och 21 § lagen
om straff för smuggling.)

Åklagaren är skyldig att fatta beslut i anhållningsfrågan omedelbart efter förhöret
med den misstänkte. Det finns dock ett visst utrymme för att komplettera
utredningen eller kontrollera uppgifter som lämnats. Syftet med åtgärderna ska
vara att förbättra beslutsunderlaget. Till exempel bör det i princip alltid finnas
möjlighet att hålla ett kompletterande förhör med den misstänkte. Även enklare
kontrollåtgärder kan göras, särskilt om dessa kan antas leda till att fortsatt
frihetsberövande kan undvikas. Om exempelvis ett påstående om att den
misstänkte har alibi kan bekräftas eller vederläggas genom ett telefonförhör, bör
om möjligt ett sådant förhör hållas innan beslut fattas i anhållningsfrågan. (Se
Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje upplagan, s. 257 och prop.
1986/87:112 s. 74.)

För att en person ska anses på sannolika skäl misstänkt krävs att omständigheterna
är sådana att misstanken vid en objektiv bedömning framstår som berättigad.
Misstanken måste bygga på konkreta fakta och inte på subjektiva antaganden.
Åklagaren ska analysera brottsmisstanken och dess hållbarhet, dvs. om de påstådda
faktiska omständigheterna föreligger. (Se bl.a. Gunnel Lindberg, Straffprocessuella
tvångsmedel, tredje upplagan, s. 241.)
                                                                   Dnr 2556-2013   Sid 7 (9)




Om det inte längre finns något skäl för anhållningsbeslutet ska åklagaren
omedelbart häva det (24 kap. 10 § RB).

Enligt 23 kap. 4 § RB ska vid förundersökningen inte bara de omständigheter som
talar emot den misstänkte, utan även de som är gynnsamma för honom eller henne
beaktas och bevis som är till den misstänktes förmån tillvaratas.

Enligt 5 § förundersökningskungörelsen (1947:948) ska förhör hållas på tid och
plats som antas medföra minsta olägenhet för den som ska höras, om inte
förundersökningens behöriga gång därigenom motverkas eller polisens eller
åklagarens arbete avsevärt försvåras.

Bedömning
Det är lätt att inse att det ingripande som AA utsattes för var mycket obehagligt,
både för honom och hans familj. Utredningen visar att en rad olyckliga
omständigheter ledde fram till att AA befann sig på den aktuella platsen och att han
greps. Det finns inte tillräcklig anledning för mig att ifrågasätta ingripandet i sig.
Min granskning har i stället varit inriktad på hur förundersökningen bedrevs efter
det att AA vid förhör lämnat uppgifter om sitt alibi, fram till dess att han försattes
på fri fot.

Anhållningsbeslutet
Kammaråklagaren JJ beslutade att anhålla AA som på sannolika skäl misstänkt för
grovt tullbrott. Hon grundade bedömningen främst på att AA:s utseende stämde
överens med signalementsuppgifterna på den person som hade kört lastbilen och
den omständigheten att han kom till platsen vid den aktuella tidpunkten.

Av utredningen har framkommit att spaningschefen med stöd av signalements-
uppgifterna var övertygad om att AA var den person som de sökte. Det fanns dock
redan vid anhållningsbeslutet omständigheter som talade mot detta. De tull-
inspektörer som förhörde AA fick ganska omgående uppfattningen att han inte var
rätt person och de framförde detta vid ett antal tillfällen. Vidare lämnade AA
detaljerade uppgifter om vad han hade gjort under dagen och även kontaktuppgifter
till de personer som han hade träffat. Det borde ha talat till AA:s fördel att han
lämnade i sig verifierbara alibiuppgifter. Även det förhållandet att AA vid
gripandet hade sina barn i bilen gav ett visst stöd åt hans uppgifter. Vid förhöret
angav han också att det i bilen fanns dels en parkeringsbiljett för tidsintervallet när
han hälsade på sin mamma, dels ett visitkort till bilhandlaren.

Av praktiska skäl kontrollerades inte vissa av AA:s uppgifter om bl.a. alibi före
anhållningsbeslutet. Såsom man får förstå AA:s yttrande till JO var han inte
införstådd med att han riskerade att bli anhållen. Detta gjorde att han inte själv var
mer aktiv för att ange relevanta kontaktuppgifter, bl.a. till sin arbetsgivare. Det har
inte framkommit något närmare om hur tullkriminalen resonerade kring
möjligheten att kontrollera AA:s dator eller på andra sätt undersöka hans alibi och
personliga förhållanden. Inte heller har det framgått om man försökte få fram andra
                                                                    Dnr 2556-2013    Sid 8 (9)




kontaktuppgifter. Av betydelse i detta sammanhang är att förhöret med AA hölls
utan att någon försvarare var närvarande.

Enligt min mening kan det ifrågasättas om utredningen gav tillräckligt stöd för
åklagarens påstående att AA var på sannolika skäl misstänkt för grovt tullbrott. Vid
en objektiv bedömning av omständigheterna framstår det som tveksamt om
misstanken nådde upp till sannolika skäl. Alltför för stor vikt verkar ha lagts vid
spaningschefens uppgift om att han var säker på att AA var den person som de
eftersökte. Signalementsuppgifterna framstår dock inte som särskilt särpräglade.
Dessutom ger utredningen intrycket att AA:s egna uppgifter och omständigheter
som talade till hans fördel inte beaktats i tillräcklig omfattning. Uppgifterna borde
enligt min mening även ha bedömts i ljuset av att de tullinspektörer som förhörde
AA flera gånger framförde att han, enligt deras uppfattning, inte var den eftersökte
personen.

Sammanfattningsvis anser jag att grunden för beslutet att anhålla AA var mycket
tveksam.

Hur förundersökningen bedrevs efter anhållningsbeslutet
JJ har uppgett att hon, på grund av att det var sent, ansåg att det inte var möjligt att
genomföra förhör med alibivittnena i anslutning till AA:s förhör. Detta skulle i
stället prioriteras på förmiddagen dagen därpå. Det är i och för sig rimligt att man
tar sådan hänsyn till eventuella olägenheter för förhörspersoner att man undviker
att kontakta dem sent på kvällen. Enligt min mening är sådana hänsyn dock inte
lika motiverade när förhörspersonen är närstående till den misstänkte som när det
gäller andra personer. Detsamma kan ofta gälla beträffande arbetskollegor, i
synnerhet när, som i detta fall, ett alibi för en frihetsberövad person skulle kunna
bekräftas och tiden för frihetsberövandet därigenom förkortas.

Det kan vidare ifrågasättas om inte utredningsåtgärderna under förmiddagen borde
ha vidtagits mer skyndsamt. Till exempel påbörjades förhören inte förrän efter
klockan nio och de hölls efter varandra, dvs. inte parallellt. Förhöret med AA:s
chef genomfördes först vid lunchtid, eftersom hon var upptagen under
förmiddagen. Det förhöret borde möjligen ha kunnat komma till stånd något
tidigare.

Även bortsett från den saken kan det konstateras att övriga förhörspersoner hade
bekräftat AA:s uppgifter kl. 10.35. Förhören gav honom visserligen inte alibi för
tidpunkten för omlastningen av cigaretterna, men gav stöd åt att hans uppgifter i
övrigt var korrekta. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att misstanken, enligt
min mening, redan vid anhållningsbeslutet var svag kan det ifrågasättas om det var
motiverat att vänta in uppgifterna från arbetsgivaren.

Åklagaren har en skyldighet att göra en kontinuerlig prövning av ett frihets-
berövande och att häva ett anhållningsbeslut om det inte längre finns något skäl till
det. När det uppstår dröjsmål är det särskilt viktigt att frågan om frihetsberövandet
ska kvarstå övervägs. Även Tullverket har ett ansvar att, i ett fall som detta, så
                                                                 Dnr 2556-2013   Sid 9 (9)




snabbt och effektivt som möjligt vidta utredningsåtgärder för att få fram underlag
för åklagarens bedömning samt att kontinuerligt rapportera till åklagaren.

Med den kritik som ligger i det anförda avslutas ärendet.
