# Fråga om polisen har brustit i sin information till anhöriga i samband med en drunkningsolycka

JO 2003-12-01 dnr 2565-2003

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2003-12-01        2565-2003              1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Fråga om polisen har brustit i sin information till anhöriga i samband
                        med en drunkningsolycka

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA kritik mot Polismyndigheten i Södermanlands
                        län. Av anmälan framgick i huvudsak följande.

                        Den 2 maj 2003 inträffade en båtolycka utanför Stallarholmen. Efter olyckan
                        saknades två män varav en var AA:s bror. Lördagen den 31 maj 2003 hittades den
                        andre mannen död. Trots att de anhöriga till mannen hade framfört önskemål till
                        polisen om omedelbar information fick de först vid elvatiden påföljande dag, dvs.
                        den 1 juni 2003, höra talas om detta och då inte av polisen utan ryktesvägen. Som
                        skäl för att man inte direkt hade underrättat de anhöriga uppgav det vakthavande
                        befälet att den döde inte hade kunnat identifierats. På mannen fanns emellertid
                        legitimationshandlingar varför det inte borde ha varit någon tvekan om vem
                        mannen var. Det var också stor skillnad i storlek mellan de båda saknade männen.

                        När AA fick reda på att den första personen hade hittats kontaktade han den 1 juni
                        2003 det vakthavande befälet och bad att denne skulle kontakta honom om också
                        hans bror påträffades. Han uppgav samtidigt att brodern hade haft på sig en röd
                        Mitsubishijacka vid olyckstillfället. På fråga om det fanns fler saknade i området
                        fick han besked att så inte var fallet. Trots detta kontaktade polisen honom inte
                        omedelbart när brodern hittades. AA:s mor ringde nämligen till polisen på kvällen
                        den 1 juni 2003 och fick då besked om att ytterligare en person hade påträffats död.
                        På direkt fråga från modern hade polisen bekräftat att den nu påträffade mannen
                        var iklädd en röd Mitsubishijacka och att man i plånboken hade hittat identitets-
                        handlingar vars uppgifter överensstämde med brodern.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärende K10643-03 granskades. Av dessa framgick
                        bl.a. att de anhöriga själva kontaktade polisen efter att ryktesvägen hört att en
                        person hade hittats och att polisen inte dessförinnan hade underrättat de anhöriga
                        eftersom identiteten ännu inte var fastställd.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                         Dnr 2565-2003     Sid 2 (4)



Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande om vad
som hade framförts i anmälan till JO. Polismyndigheten kom in med handlingar i
ärendet och ett remissvar av följande lydelse.

      I samband med en båtolycka på Mälaren utanför Stallarholmen, Strängnäs kommun,
      2003-05-02, förolyckades BB och CC. Omfattande efterforskningsinsatser gjordes.
      Utan resultat. Under helgen 2003-05-31.-.06-01 anträffades de båda döda i vattnet
      en bit från den troliga olycksplatsen. En omfattande dokumentation finns beträffande
      sjöräddningens, respektive polismyndighetens åtgärder. Den aktuella anmälan avser
      dock frågan om varför de anhöriga till BB och CC inte omedelbart underrättades om
      anträffandet, varför polismyndighetens svar begränsas till enbart denna.
      Vid Närpolisområde Strängnäs, inom vars ansvarsområde olyckan inträffade, har
      inspektören DD varit handläggare för ärendet. Han, med flera polismän vid när-
      polisområdet, har därvid haft täta kontakter med anhöriga till de båda männen.
      Under den tid som förflöt innan kropparna anträffades, etablerades därvid en kontakt
      med de anhöriga, och en kännedom om de två omkomna, som ledde till det för-
      hållandet att det tedde sig naturligt med omedelbara kontakter så fort någon ny
      information i saken framkom. DD:s syn, som delas av närpolischefen i Strängnäs, på
      den i detta sammanhang aktuella frågan är att de anhöriga till BB och CC borde
      underrättats direkt vid anträffandet. Även om identiteten inte helt var styrkt till fullo
      så borde enligt honom underrättelse ändå skett direkt med hänsyn till kläder, id-
      handlingar och mobiltelefoner.
      När kropparna anträffades var ordinarie handläggare och beslutsfattare i ärendet i
      Strängnäs inte i tjänst. Ansvaret för åtgärderna i ärendet låg, i enlighet med myndig-
      hetens arbetsordning, på länsvakthavande befälet vid länskommunikationscentralen i
      Eskilstuna. Kropparna anträffades med ett dygns mellanrum. Vid varje fynd vidtogs
      dock samma åtgärder. När fynden inrapporterats till polismyndigheten vidtogs
      omedelbart åtgärder för att bärga dessa. Polis sändes till platsen. Efter det att
      kropparna tagits upp/tagits i land avrapporterade polismännen till vakthavande
      befälet. Hos denne fanns tillgång till handlingar/uppgifterna ärendet. För vart fall
      beslutade tjänstgörande vakthavande befäl att kropparna skulle föras till Rätts-
      medicinska avdelningen i Stockholm för obduktion och därmed sammanhängande
      identitetsfastställelse.
      De tjänstgörande vakthavande befälen trodde givetvis att de anträffade kropparna
      var identiska med de försvunna BB, respektive CC. De anträffades dock inte samma
      dag och likomvandlingen, vilken medfört bl.a. uppsvällda kroppar och vanställda
      anletsdrag, gjorde att direkt identifiering inte kunde ske enligt polismännen på plats,
      och därmed inte heller enligt vakthavande befäls bedömning. De ansåg det vara
      alltför osäkert att meddela anhöriga om fynden enbart på de uppgifter som fanns
      tillgängliga, d.v.s. klädespersedlar som hade burits av viss person vid försvinnandet
      och i kläderna anträffade identitetshandlingar. Bedömningar och beslut bottnade i att
      man inte ville riskera att ge anhöriga fel besked. Identiteten ansågs helt enkelt inte
      var fastställd med tillräcklig säkerhet för att kontakta viss persons anhöriga.
      Besluten blev i vartdera fallet att avvakta noggrannare kontroller genom
      undersökningar på Rättsmedicinska.
      Polismyndigheten kan konstatera att såväl de vakthavande befälens, som ansvarigas
      vid närpolisområde Strängnäs, ambition varit att så snart som möjligt när identiteten
      fastställts, underrätta de anhöriga. De tjänstgörande vakthavande befälen under
      den aktuella helgen hade dock under den månad männen varit försvunna av
      naturliga skäl inte haft tillfälle att utveckla den nära kontakt med anhöriga som
      handläggare/beslutsfattare hunnit göra vid Närpolisområde Strängnäs. En nära
      kontakt som medförde informationsutbyte av varje ny information i ärendet. De
      tjänstgörande vakthavande befälen gjorde bedömningen att identiteterna inte kunde
      fastställas med tillräcklig säkerhet vid anträffandena. Av det skälet, och för att
      undvika risken att ge felaktig underrättelser till anhöriga, avvaktade man tills större
      säkerhet kunde nås kring identiteten.
                                                                        Dnr 2565-2003     Sid 3 (4)



      Nu efteråt, med alla fakta och förklaring tillgängliga och sammanvägda med
      anhörigas/anmälarens synpunkter, synes det vara möjligt att en annan bedömning
      kunnat göras av de vakthavande befälen. De anhöriga borde, även om full identitet
      inte ansågs föreligga vid tillfället, kunnat informeras om fynden av kropparna. Som
      det utvecklades var det olyckligt att information om fynden nådde dem på andra
      vägar. Det hela bottnar dock i en bedömningsfråga – vad är lämplig åtgärd vid ett
      visst tillfälle och grundad på tillgänglig information? Polismyndigheten anser sig
      inte kunna kritisera besluten som togs i detta fall av tjänstgörande vakthavande
      befäl. Besluten grundades på omtanken om anhöriga – att inte riskera ge felaktiga
      beslut och därmed orsaka oönskade och oanade följder som detta kunnat medföra.
      Myndigheten har dock för avsikt att med gruppen vakthavande befäl och närpolis-
      områdeschefer ta upp en fördjupad diskussion om etiska frågor och bedömningar
      som aktualiseras i fall som det nu föreliggande. Allt för att i framtiden så långt som
      det över huvud taget är möjligt, söka undvika en situation som den nu aktuella.
AA kommenterade remissvaret.

Bedömning
Det finns inte några generella regler i författning om när och hur polisen skall
lämna underrättelse om ett dödsfall till de anhöriga. I Rikspolisstyrelsens allmänna
råd om åtgärder vid dödsfall som kan ha orsakats av yttre påverkan m.m. (FAP
414-1) finns emellertid ett uttalande enligt vilket polisen, när den har ansvar för
utredningen av ett dödsfall, så snart det kan ske bör underrätta någon av den
avlidnes närstående om dödsfallet (avsnitt 4).

Det är naturligtvis djupt olyckligt att den första uppgiften om att en saknad person
har hittats död når de anhöriga ryktesvägen. Om den påträffade personens identitet
med lätthet kan fastställas bör självfallet de anhöriga underrättas omedelbart genom
polisens försorg. Situationen kan emellertid vara sådan att man av något skäl inte
med full säkerhet kan identifiera den påträffade omedelbart men att man t.ex. på
grundval av uppgifter om den saknade personens klädsel eller med hjälp av
identitetshandlingar som påträffas hos den döde kan bilda sig en ganska välgrundad
preliminär uppfattning om dennes identitet. Det går inte att göra något generellt
uttalande om när polisen i en sådan situation bör underrätta de anhöriga. Polisen
har här den grannlaga uppgiften att med beaktande av omständigheterna i det
enskilda fallet avgöra hur man bör förfara.

Som förklaring till att man i det nu aktuella ärendet inte omedelbart underrättade de
anhöriga har polismyndigheten anfört att man avvaktade något, eftersom det inte
var möjligt att omgående med säkerhet fastställa de påträffades identitet; man ville
med andra ord inte riskera att ge de anhöriga ett felaktigt besked.

Jag kan ha förståelse för ett sådant synsätt. I ärendet har emellertid framkommit
uppgifter om att de anhöriga hade framfört önskemål till polisen om omedelbar
information. Av polismyndighetens yttrande framgår vidare att inspektören DD
hade haft mycket täta kontakter med de anhöriga under maj månad 2003; det tedde
sig därför naturligt med omedelbara kontakter så fort någon ny information fram-
kom i saken. Jag kan mot denna bakgrund instämma i DD:s bedömning, som den
redovisas i remissvaret, att de anhöriga omedelbart borde ha underrättats om
fynden på grundval av de slutsatser som kunde dras av de dödas kläder, identitets-
handlingar och mobiltelefoner. En förklaring till att så inte skedde var sannolikt att
                                                                 Dnr 2565-2003      Sid 4 (4)



de döda påträffades under en helg då DD inte synes ha varit i tjänst och att, som
myndigheten påpekat, de vakthavande befälen i Eskilstuna inte haft samma nära
kontakt med de berörda familjerna som polismännen vid närpolisområde
Strängnäs.

Jag noterar att polismyndigheten har för avsikt att med gruppen vakthavande befäl
och närpolisområdeschefer ta upp en fördjupad diskussion om de etiska frågor och
bedömningar som aktualiseras i fall som det nu aktuella. Som jag redan nämnt
delar jag polismyndighetens uppfattning att det var olyckligt att informationen om
fynden nådde de anhöriga på andra vägar än genom myndighetens försorg.

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
