# Fråga om hovrättens sammansättning vid beslut om avslag på en begäran om s.k. tilläggs- eller omförhör

JO 2010-11-25 dnr 2574-2009

BESLUT
                                                                           Datum                     Dnr                       Sid
                                                                           2010-11-25                2574-2009                1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Fråga om hovrättens sammansättning vid beslut om avslag på en
                        begäran om s.k. tilläggs- eller omförhör


                          Beslutet i korthet: I ett till hovrätten överklagat brottmål begärde den tilltalade vid två
                          tillfällen att s.k. tilläggsförhör skulle äga rum med honom och ett vittne. Han angav att det
                          fanns behov av kompletterande frågor på grund av händelser som inträffat efter
                          tingsrättens dom. Framställningarna avslogs vid båda tillfällen genom beslut av ett
                          hovrättsråd. Min granskning har avsett frågan om en enskild domare är behörig att fatta
                          ett sådant beslut. Jag har funnit att så inte är fallet utan att beslutet borde ha fattats av tre
                          lagfarna domare. Mot bakgrund av att hovrättsråden dock endast följt den praxis som
                          tillämpats i hovrätten finner jag emellertid inte anledning att kritisera hovrättsråden i fråga.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Göta hovrätts handläggning av ett
                        brottmål.

## Utredning

Handlingar i hovrättens mål B 597-09 inhämtades och granskades. Av dessa
                        framgick bl.a. att det aktuella brottmålet avsåg en överklagad dom angående grov
                        kvinnofridskränkning m.m. meddelad av Örebro tingsrätt i februari 2009. AA, som
                        var klagande och tilltalad i målet, framställde vid två tillfällen under förberedelsen
                        i hovrätten begäran om s.k. tilläggsförhör med dels sig själv, dels det vid
                        tingsrätten hörda vittnet BB. Som skäl för sin begäran uppgav AA, genom sin
                        offentlige försvarare, att det på grund av händelser som inträffat efter tingsrättens
                        huvudförhandling fanns behov av att ställa kompletterande frågor till honom och
                        BB och att detta hade betydelse för bedömningen av målsägandens trovärdighet
                        och tillförlitlighet.

                        Hovrättsrådet CC avslog i ett beslut den 11 mars 2009 AA:s första begäran om
                        tilläggsförhör med motiveringen att vad som anförts inte utgjorde skäl för förhör i
                        hovrätten. Den 24 mars beslutade hovrättsrådet DD att avslå AA:s andra begäran
                        om tilläggsförhör och angav att vad som anförts inte utgjorde skäl för någon annan
                        bedömning än i det tidigare beslutet.

                        Vid huvudförhandlingen i hovrätten spelades tingsrättens ljud- och bild-
                        upptagningar av förhören med AA och BB upp.


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                        Dnr 2574-2009     Sid 2 (8)




Ärendet remitterades till hovrätten för upplysningar och yttrande om vilka
överväganden hovrätten gjorde i fråga om besluten den 11 respektive den 24 mars
fick fattas av en enskild domare. Hovrätten (dåvarande hovrättspresidenten EE)
kom in med ett remissvar till vilket fogades yttranden från CC och DD.

CC uppgav bl.a. följande.

      Vad en enskild domare får göra
      Frågan om en enskild domares behörighet att fatta olika beslut har med jämna
      mellanrum diskuterats i hovrätten. Diskussioner har förts såväl före som efter EMR-
      reformen år 2008. Diskussionerna har oftast rört frågan om hur 16 § första stycket 3
      hovrättsinstruktionen (1996:379) ska tillämpas när förnyat förhör aktualiseras med
      en person som hörts vid tingsrätten.
      Enligt den nämnda bestämmelsen får en enskild domare inte avvisa utredning. Därav
      följer att domaren inte själv får avvisa ett bevismedel, t.ex. ett nytt vittne. Jag har
      uppfattat det så att den enskilde domaren inte heller får avvisa ett nytt bevistema för
      ett redan åberopat vittne.

      EMR
      Som ett led i EMR har 35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken ändrats den 1
      november 2008. Något förenklat uttryckt innebär ändringen att muntliga bevis får
      tas upp på nytt i hovrätten endast om ytterligare frågor behöver ställas. Huvudregeln
      är att den som har hörts vid tingsrätten inte ska höras i hovrätten.
      I lagförarbetena har det framhållits att regeln även gäller tilltalade och andra parter.
      Det har vidare anförts att ändringen inte inkräktar på möjligheten för den enskilde att
      göra sig hörd i processen, eftersom han eller hon t.ex. har möjlighet att lägga fram
      sin sak genom en muntlig sakframställning (prop.2004/05:131 s. 205). Lagstiftaren
      har bedömt att de nya reglerna för bevisupptagning är förenliga med artikel 6 i
      Europakonventionen. (De nya lagförarbetena berör naturligt nog inte frågan om den
      enskilde domarens behörighet när det gäller bevisupptagning i hovrätten.)
      I samband med införandet av EMR fanns det anledning för hovrättens ledamöter att
      särskilt uppmärksamma frågan om den enskilde domarens – i praktiken
      beredningschefens – behörighet att besluta i frågor som rör omförhör. Frågan
      diskuterades i olika sammanhang, bland annat vid ett sammanträde som hovrättens
      vice ordförande hade den 20 oktober 2008. Vid sammanträdet behandlades Svea
      hovrätts promemoria En Modernare Rättegång. I promemorian (sid. 10) uttalas
      bland annat följande:
               Därefter har beredningsorganisationen vid avdelningarna att ta ställning till
               hur bevisningen ska presenteras i hovrätten och om förnyat förhör i form av
               tilläggsförhör eller omförhör bör hållas. Det är enligt vår uppfattning frågor
               som kan avgöras av en ledamot; normalt beredningschefen eller annan till
               vilken frågan är delegerad. Arbetsgruppens bedömning är att denna
               prövning inte är att likställa med att avvisa utredning, således är hovrätten
               beslutsför med en ledamot, jfr 16 § hovrättsinstruktionen. I likhet med
               andra beredningsfrågor har alltid beredningschefen eller motsvarande
               möjlighet att hänskjuta frågan till en föredragning inför tre ledamöter.
      Efter diskussion enades vice ordförandena i Göta hovrätt om att ansluta sig till den
      ordning som förordats i Svea hovrätts promemoria. Det är också den ordning som
      tillämpas på Göta hovrätts samtliga avdelningar.
      Det är alltså fast praxis i Göta hovrätt att beredningscheferna själva prövar frågor om
      i vilken form bevisningen ska läggas fram. Det innebär bland annat att en
      beredningschef som enskild domare anses ha rätt att avslå en begäran om förnyat
      förhör i ett brottmål när nya frågor inte behöver ställas till en person som hörts vid
                                                                          Dnr 2574-2009      Sid 3 (8)




      tingsrätten. På liknande sätt som tidigare förutsätter det att förhöret inte utgör ett nytt
      bevismedel eller är knutet till ett nytt bevistema.

      Det aktuella beslutet
      Den tilltalade ville att han själv och ett vittne som hade hörts tidigare skulle höras på
      nytt med anledning av att målsäganden efter tingsrättens dom hade flyttat med
      parternas gemensamma barn utan att meddela den tilltalade. Det var enligt den
      tilltalade något som hade betydelse för bedömningen av målsägandens trovärdighet;
      en fråga som redan hade prövats av tingsrätten.
      Den 11 mars 2009 biträdde jag beredningschefen på avdelningen med beredningen
      av olika mål. Jag bedömde att vad den tilltalade hade anfört inte utgjorde skäl för att
      ställa ytterligare frågor till honom eller vittnet. Jag, som inte fann anledning att
      hänskjuta frågan till avdelningen, avslog därför den tilltalades begäran om
      tilläggsförhör i hovrätten. Uppgiften som den tilltalade syftade på kunde i stället
      läggas fram sakframställningsvis eller under slutanförandet. Jag kommer nu inte
      ihåg om det skedde eller vilken inställning målsägandens företrädare hade till
      uppgiften.
      Sammantaget anser jag att jag genom mitt beslut inte har avvisat någon utredning
      och att jag därmed har varit behörig att ensam fatta beslutet i fråga. Jag anser att mitt
      ställningstagande i behörighetsfrågan ligger i linje med den tolkning av begreppet
      bevis som anges i rättsfallet NJA 2004 s. 874. Där ansågs frågor till vittnen i
      hovrätten angående iakttagelser efter tingsrättens dom inte utgöra ny bevisning, när
      frågorna låg inom ramen för samma bevistema som vid tingsrätten.
DD uppgav att hon delade CC:s överväganden rörande tillämpningen av 16 § första
stycket 3 förordningen med hovrättsinstruktion (1996:379) och gränsen för vad en
enskild domare själv får göra, och hon angav därutöver bl.a. att hon ansåg att hon
genom sitt beslut inte har avvisat någon utredning och att hon därmed har varit
behörig att som ensam domare fatta beslut i frågan.

EE anförde följande.

      Inledningsvis ska nämnas att det är relativt ofta förekommande att parter i brottmål
      begär att få ställa tilläggsfrågor. Av motiven till EMR-reformen följer emellertid att
      tyngdpunkten i rättsskipningen bör ligga i första instans och att förfarandet i
      hovrätten därför bör inriktas på en granskande överprövning av tingsrättens
      avgörande, inte en omprövning. I linje med detta är det en fördel om
      bevisvärderingen i hovrätt i högre grad än före reformen kan ske på i stort sett
      samma material som tingsrätten grundat sin prövning på (prop. 2004/05:131 s. 200).
      EMR-reformen förutsätter således en betydande restriktivitet när det gäller
      möjligheten att ställa tilläggsfrågor.
      Den redovisning som CC har lämnat av hovrättens praxis när det gäller att
      handlägga framställningar om omförhör och tilläggsfrågor till parter och vittnen som
      hörts vid tingsrätten kan bekräftas. Enligt den information som hovrätten har
      inhämtat, och som CC också pekar på i sitt yttrande, torde även Svea hovrätt,
      Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Hovrätten för Västra Sverige tillämpa 16 §
      första stycket 3 hovrättsinstruktionen på samma sätt som Göta hovrätt när det gäller
      handläggningen av tilläggsfrågor.
      Den gängse skiljelinjen som hovrätten således upprätthåller vid tillämpningen av
      den aktuella behörighetsregeln i den nyss nämnda bestämmelsen i
      hovrättsinstruktionen kan sägas gå i bedömningen av om det är fråga om sättet att
      förebringa utredningen eller om det är fråga om ett nytt bevis. I praktiken kan det
      vara svårt att exakt ange var denna skiljelinje ska dras. Tillämpningen av den
      angivna bestämmelsen aktualiseras ofta i situationer som avses i rättsfallet NJA
      2004 s. 874, nämligen vad som ska förstås med bevis i den mening som anges i 50
      kap. 25 § tredje stycket RB. Även om målet i det nu aktuella ärendet gällde frågan
                                                                         Dnr 2574-2009     Sid 4 (8)




      om tillämpningen av 51 kap. RB är det likväl för förståelsen av hovrätternas praxis i
      denna fråga av intresse att i terminologiskt hänseende söka ledning i 50 kap. RB. I
      detta sammanhang kan det göras gällande att man kan sätta ett likhetstecken mellan
      orden utredning och bevis. Med den utgångspunkten kan det som parten åberopat i
      detta fall inte sägas vara fråga om ny bevisning, trots att det gällt förhållanden som
      inträffat efter tingsrättens dom.
      CC:s och DD:s bedömning i det aktuella fallet var att det som den tilltalade
      åberopade inte gällde en fråga om ny bevisning, utan att frågan gällde tilläggsförhör
      och att en sådan fråga kan avgöras av en ledamot eftersom denna prövning inte är att
      likställa med att avvisa utredning. Det kan konstateras att deras ställningstaganden
      till behörigheten i det aktuella målet överensstämmer med hovrättens praxis.
      Slutligen kan anmärkas att hovrätten lägger stor vikt vid att verka för att
      hovrättsarbetet så långt som möjligt utförs enligt enhetliga och fasta rutiner. I detta
      arbete bedriver hovrätten en inte obetydlig internutbildning samt har regelbundna
      praxisdiskussioner. Det är domstolens avsikt att igen särskilt uppmärksamma de
      frågor som aktualiseras av JO:s remiss.
I ett beslut den 25 november 2010 anförde chefsJO Melin följande.

Rättslig reglering
Sedan den 1 november 2008 gäller enligt 6 kap. 6 § första stycket
rättegångsbalken, förkortad RB, att en berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt
ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda
skäl mot det.

Av 35 kap. 13 § andra stycket RB framgår vidare att om tingsrätten i ett mål som
överklagats till hovrätten har tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt
endast om hovrätten finner att det är av betydelse för utredningen. Kan ett muntligt
bevis läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid
tingsrätten, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. I
förarbetena till regeln urskiljs tre olika fall där det kan behöva ställas ytterligare
frågor. Det första fallet är att en part tillåts åberopa nya omständigheter vars
existens blir tvistiga och någon av parterna vill föra bevisning om dessa genom ett
nytt förhör med någon som hörts vid tingsrätten. Det andra fallet då ett förnyat
förhör kan behövas är om ny bevisning gör det nödvändigt att ta upp beviset på
nytt. Det tredje fallet är att det råder oklarheter om vad ett vittne menat med sin
utsaga (se prop. 2004/05:131 s. 234). Gemensamt för de nyss angivna situationerna
är att det i hovrätten har uppkommit ett behov av att ställa ytterligare frågor till den
som hördes i tingsrätten (a. prop. s. 203).

Om hovrätten finner att ytterligare frågor behöver ställas till en person vars
berättelse vid tingsrätten har dokumenterats genom ljud- och bildupptagning, ska
förhöret i hovrätten inledas med en uppspelning av tingsrättens ljud- och
bildupptagning, om det inte är olämpligt (se 36 kap. 16 § andra stycket RB vartill
37 kap. 3 § RB och 40 kap. 19 § andra stycket RB hänvisar). Härav följer således
att kompletterande frågor i hovrätten som regel ska ske genom s.k. tilläggsförhör
och att ett fullständigt omförhör ska hållas endast om hovrätten anser att det vore
olämpligt att inleda förhöret med en uppspelning av ljud- och bildupptagningen av
tingsrättens förhör. Exempel på när ett sådant förfarande kan vara olämpligt är
                                                                    Dnr 2574-2009    Sid 5 (8)




enligt förarbetena när det tidigare förhöret, med hänsyn till hur målet kommit att
gestalta sig i högre rätt, helt förlorat i aktualitet (a. prop. s. 237).

Part som vill att det ska hållas ett förnyat förhör ska ange det och skälen till detta i
överklagandet respektive svarsskrivelsen (se 50 kap. 4 och 9 §§ samt 51 kap. 4 och
9 §§ RB).

I fråga om en hovrätts sammansättning vid en handläggning som inte sker vid
huvudförhandling gäller som huvudregel att hovrätten är domför med tre lagfarna
domare (se 2 kap. 4 § första och andra stycket RB). Däremot framgår av 2 kap. 4 §
femte stycket RB att åtgärder som avser endast beredandet av mål får utföras av en
lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas
lagfarna domare, av en annan tjänsteman i hovrätten som har tillräckliga kunskaper
och erfarenhet. Närmare bestämmelser om detta finns, såvitt här är av intresse, i 16
§ hovrättsinstruktionen. I första stycket föreskrivs att en enskild domare får vidta
åtgärder för beredning av mål och ärenden. Han eller hon får dock inte avvisa
utredning (första stycket 3). Vidare framgår av andra stycket att om det finns
särskilda skäl ska domaren till avdelningen hänskjuta en fråga som han eller hon är
behörig att pröva.

Bedömning
Av utredningen i ärendet framgår att AA, som var tilltalad och klagande i ett till
hovrätten överklagat brottmål, vid två tillfällen under förberedelsen i hovrätten
begärde att tilläggsförhör skulle hållas med honom och med vittnet BB. Såväl AA:s
som BB:s förhör vid tingsrätten hade dokumenterats genom ljud- och
bildupptagning. AA:s begäran om tilläggsförhör avslogs genom beslut av
hovrättsråden CC respektive DD.

Jag vill inledningsvis poängtera att det i det aktuella målet var fråga om att avslå
begäran om tilläggsförhör i hovrätten. Det var således inte fråga om att avvisa
bevisning med stöd av 35 kap. 7 § RB. Det var naturligtvis inte heller fråga om att
inte tillåta nytt processmaterial i form av ny bevisning eller en ny omständighet på
grund av bestämmelserna i 50 kap. 25 § tredje stycket RB eftersom dessa avser
dispositiva tvistemål. Sådana beslut enligt de nu nämnda bestämmelserna ska,
vilket också framgår av hovrättens remissvar, fattas kollegialt eftersom de innebär
att utredning avvisas. Jag vill även framhålla att hovrättens bedömning att det inte
fanns skäl att tillåta de begärda tilläggsförhören inte föranleder något uttalande från
min sida.

Min granskning avser i stället frågan om ett avslag på en parts begäran om tilläggs-
eller omförhör med tillämpning av bestämmelserna i 35 kap. 13 § andra stycket och
36 kap. 16 § andra stycket RB är en beredande åtgärd som inte innebär att
utredning avvisas och därmed kan beslutas av en enskild domare.
                                                                     Dnr 2574-2009   Sid 6 (8)




Hovrätten har ansett att en sådan prövning är en beredande åtgärd som inte är att
likställa med att utredning avvisas, vilket innebär att en enskild domare är behörig
att fatta sådana beslut.

Frågan om vad som ska anses utgöra beredande åtgärder, och som enligt nuvarande
2 kap. 4 § femte stycket RB således får utföras av en ledamot i hovrätten, var
föremål för viss diskussion i förarbetena till rättegångsbalken. Departementschefen
fann slutligen att en regel borde anknyta till de olika förberedelseåtgärdernas
beskaffenhet och ansåg därför övervägande skäl tala för att överlämna till
regeringen att förordna i ämnet. Han uttalade dock även att det utan uttryckligt
stadgande var tydligt att frågor om häktning och reseförbud inte omfattades av
begreppet beredning (NJA II 1943 s. 35 f.). Utanför begreppet faller också sådana
uppgifter som innebär att mål avgörs (se prop. 1992/93:213 s. 19 och NJA 2004 s.
65). I kommentaren till bestämmelsen i 1 kap. 3 e § RB, som reglerar de vid
tingsrätt grundläggande förutsättningarna för delegering av arbetsuppgifter till
domstolsbiträden, anges att det förefaller svårt att ge begreppet ”beredande av mål”
någon annan rättslig avgränsning än den att därmed avses alla sådana åtgärder som
behöver företas inför målets avgörande (se Fitger, Rättegångsbalken, En
kommentar på Internet, 1 kap. 3 e § RB).

Jag kan instämma i att någon annan avgränsning än den nyss angivna är svår att
göra. En så vid avgränsning inrymmer självfallet ställningstaganden av såväl
svårare som enklare beskaffenhet. Således ryms frågor om ny bevisning med
tillämpning av 35 kap. 7 § RB liksom den prövning av tillåtligheten av ny
bevisning som i dispositiva tvistemål ska göras enligt 50 kap. 25 § tredje stycket
RB inom begreppet beredande åtgärder. Syftet med bestämmelserna i 16 §
hovrättsinstruktionen torde vara att inom denna vitt bestämda kategori av åtgärder
särskilt peka ut dem som bör avgöras i kollegial sammansättning och som således
utgör undantag från regeln att beslut kan fattas av en enskild domare. Undantaget
beträffande beslut rörande utredningen (första stycket 3) gäller uttryckligen endast
avvisande av utredning. Det är emellertid givet att prövningen av om viss utredning
ska avvisas eller tillåtas sker kollegialt i andra fall än då det framstår som helt
självklart att den ska få förebringas.

Det står naturligtvis också klart att ett ställningstagande i frågan om tilläggs- eller
omförhör ska tillåtas är att anse som en beredande åtgärd.

I förarbetena till den reform av reglerna för muntlig bevisning i hovrätten som
genomfördes den 1 november 2008 anges att tyngdpunkten i rättskipningen bör
ligga i första instans och att förfarandet i hovrätten därför bör inriktas på en
granskande överprövning av tingsrättens avgörande, inte på en omprövning. Vidare
uttalas i motiven att för att ge hovrätten denna överprövande funktion och
tydliggöra att tyngdpunkten i rättskipningen ligger i första instans är det en fördel
om bevisvärderingen i hovrätt i stället i högre grad kan ske på i stort sett samma
material som tingsrätten grundat sin prövning på (prop. 2004/05:131 s. 200). Dessa
överväganden ligger till grund för den numera gällande restriktiva hållningen
                                                                    Dnr 2574-2009   Sid 7 (8)




beträffande förnyad bevisupptagning i hovrätten. I förarbetena berörs emellertid,
som CC också angett, inte frågan om den enskilde domarens behörighet när det
gäller bevisupptagning i hovrätten.

Vid bedömningen av om ett avslag på en begäran om tilläggs- eller omförhör
innebär att utredning avvisas får man i stället, enligt min uppfattning, se till vad en
prövning i enlighet med bestämmelsen i 35 kap. 13 § andra stycket RB innebär.

Förutsättningen för att en förhörsperson ska få höras på nytt i hovrätten är, som
redan framgått, att ytterligare frågor behöver ställas. Hovrättens prövning ska
således ta sikte på att avgöra om sakens utredning fordrar att ytterligare – vid
tingsrätten inte ställda – frågor behöver ställas. I t.ex. de fall då enligt motiven
ytterligare frågor kan behöva ställas – dvs. då nya omständigheter eller ny
bevisning åberopas eller oklarhet råder om vad ett vittne menat med sin utsaga – är
rimligen avsikten med dessa frågor att tillföra ytterligare processmaterial i form av
nya eller kompletterande uppgifter. Domstolens prövning av frågan om tilläggs-
eller omförhör ska tillåtas är därför, enligt min mening, närmast av ett slag som
motsvarar ställningstagande till de andra frågor om processmaterialet i hovrätten
som regleras i främst 35 kap. 7 § och 50 kap. 25 § tredje stycket RB.
Konsekvensen av ett beslut om avslag på en begäran om förnyat förhör blir att den
part som begärt ett sådant inte får tillföra målet den utredning i form av
kompletterande uppgifter som ytterligare frågor till förhörspersonen syftar till.

Jag anser därför att en begäran om förnyat förhör, åtminstone i situationer av nyss
angivet slag, i grunden rör frågan om ytterligare utredning behövs, trots att den
framställs som ett önskemål om att tilläggs- eller omförhör ska hållas i stället för
att den muntliga bevisningen förebringas enbart genom uppspelning av en ljud- och
bildupptagning. Det är, noga taget, hovrättens ställningstagande till om denna
ytterligare utredning fordras som sedan i sin tur avgör formen för förebringandet.

Min uppfattning är således att ett avslag på en begäran om tilläggs- eller omförhör
innebär att utredning avvisas och därför ska beslutas kollegialt, dvs. med den
sammansättning som följer av 2 kap. 4 § första och andra stycket RB, så snart
framställningen grundas t.ex. på ett påstående om att kompletterande uppgifter
fordras på grund av att ny bevisning eller nya omständigheter ska förekomma eller
det påstås råda oklarhet om innebörden av en utsaga vid tingsrätten. Möjligen kan
en begäran som uppenbart inte motiveras av skäl av nu nämnt slag avslås av en
domare. I ett sådant fall torde ju nämligen frågan kunna anses uteslutande gälla
formen för bevisningens förebringande.

Sammanfattningsvis borde de i ärendet aktuella besluten om avslag på begäran om
tilläggsförhör, som jag ser det, ha fattats av tre domare eftersom framställningarna
motiverades av efter tingsrättens dom tillkommande omständigheter. Mot bakgrund
av att CC och DD endast följt den praxis som hittills tillämpats vid hovrätten och
som varit föremål för ingående diskussioner vid domstolen, finner jag emellertid
                                                                Dnr 2574-2009      Sid 8 (8)




inte anledning att rikta någon kritik mot dem för handläggningen av det aktuella
målet.
