# Initiativärende mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Gävle, som lämnat domstolens lokaler när rätten skulle hålla enskild överläggning i frågan om huvudförhandlingen skulle ställas in

JO 2009-12-14 dnr 2575-2009

BESLUT
                                                                        Datum                  Dnr                  Sid
                                                                        2009-12-14             2575-2009           1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Initiativärende mot åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren
                        i Gävle, som lämnat domstolens lokaler när rätten skulle hålla enskild
                        överläggning i frågan om huvudförhandlingen skulle ställas in

## Initiativet

I ett klagomålsärende gällande åklagares vid Åklagarmyndigheten, åklagar-
                        kammaren i Gävle, handläggning av en förundersökning m.m. (dnr 503-2009)
                        framkom att åklagaren vid huvudförhandlingen, sedan rätten upplyst att den efter
                        enskild överläggning skulle meddela beslut i fråga om hinder mot förhandlingen
                        förelåg, lämnade domstolen. Huvudförhandlingen ställdes sedan in på grund av
                        åklagarens utevaro.

                        Jag beslutade att ta upp saken till utredning i ett särskilt ärende.

## Utredningen

Av protokollet från en huvudförhandling i Gävle tingsrätts mål B 100-07 den 9
                        september 2008 framgick följande.

                        Den utsatta huvudförhandlingen rörde misshandel och skadegörelse. Kammar-
                        åklagaren AA anmälde att hinder mot förhandlingen förelåg. Hon och den
                        offentliga försvararen redogjorde för skälen till att huvudförhandlingen enligt deras
                        mening borde ställas in. Därefter antecknades att AA uppgav att det var ”uppenbart
                        att hinder föreligger samt att hon skulle bli djupt besviken om rätten skulle vara av
                        en annan åsikt”. Rättens ordförande, rådmannen BB, upplyste att rätten skulle
                        komma att fatta beslut i frågan om hinder förelåg efter enskild överläggning. AA
                        uppgav då att hon avträdde och återfanns på åklagarkammaren. När målet ropades
                        på efter den enskilda överläggningen inställde hon sig inte. Tingsrätten avkunnade
                        följande beslut: ”Då åklagaren inte är närvarande föreligger hinder mot
                        huvudförhandling. Dagens förhandling ställs därför in.”

                        Muntliga upplysningar hämtades in från BB som bekräftade uppgifterna i
                        protokollet och upplyste att han någon dag före huvudförhandlingen hade en
                        diskussion med åklagaren samt försvararen i frågan om hinder mot
                        huvudförhandlingen förelåg. Åklagaren och han själv hade olika uppfattningar om




 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                        Dnr 2575-2009     Sid 2 (6)



detta. Vid förhandlingen uppgav åklagaren att hon hade förankrat hos sin chef att
inte delta vid denna.

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över
åklagarens agerande när rätten bestämde att hålla enskild överläggning i frågan om
hinder mot huvudförhandling förelåg.

Åklagarmyndigheten (dåvarande tillförordnade vice riksåklagaren CC) kom in med
ett remissvar till vilket hade fogats upplysningar från överåklagaren DD och AA.

AA upplyste följande.

      Undertecknad åklagare blev tilldelad åklagaruppgiften vid huvudförhandling under
      förmiddagen den 9 september 2008 i Gävle tingsrätt i mål mot EE, vid vilken
      förhandling rådmannen BB var ordförande.
      Jag hade inte tidigare handlagt någon del av ärendet mot EE. I anslutning till
      förberedande av målet måndag den 8 september nåddes jag, omkring lunchtid, av
      bifogat faxmeddelande från tingsrätten (vårt dnr 506A-5540-06, handling 50). Av
      meddelandet framgick att EE:s försvarare, advokaten FF, i skrift som inkommit, vad
      jag kan förstå, per post till tingsrätten den 5 september 2009 begärt, att
      förhandlingen skulle ställas in mot bakgrund av närmare beskrivna omständigheter,
      bl. a. att EE anmält misshandel mot honom som skulle ha förövats vid tillfället den 5
      januari 2008 då EE, enligt åtalet, ha misshandlat GG. Det framgick även av faxet
      från tingsrätten, av en dagboksanteckning, att rådman BB talat med advokat FF per
      telefon och att FF då uppgivit att EE sannolikt polisanmält GG för misshandel mot
      EE vid samma tillfälle som påstådd misshandel i åtalet ab 34 samt att EE åberopade,
      förutom vittnesförhör i delen avseende skadegörelse, vittnesförhör med sina
      föräldrar i åtalet avseende misshandel, till styrkande av att han hade skador som
      orsakats av GG.
      Enligt dagboksanteckningen framgick vidare att FF informerats om att
      huvudförhandlingen inte ställdes in och att ytterligare bevisning kunde åberopas av
      EE samt att förhandlingen vid behov kunde fortsätta en annan dag med
      bevisupptagning angående ny åberopad bevisning m.m.
      Undertecknad fick således del av nämnda dagboksanteckning och advokat FFs skrift
      först kring lunchtid måndagen den 8 september. Jag kontrollerade snabbt påståendet
      om att EE gjort en anmälan, vilket bekräftades. Vidare kom jag att ringa till
      tingsrättens kansli varvid jag till en sekreterare framförde att jag ansåg det föreligga
      hinder för huvudförhandlingen och att man därför snarast borde se till att försöka
      stoppa parter och de bevispersoner som var kallade till förhandlingen. Jag fick inget
      gehör för detta vid telefonsamtal och skrev därför det telefaxmeddelande som
      bifogas (handling 51 i vårt ärende) (här utelämnat; JO:s anm.). Meddelandet faxades
      till tingsrätten kl 14.44 (enligt den bekräftelse som kvarligger i akten). Jag var
      återigen i kontakt med tingsrätten som hänvisade till ordföranden vilken jag fick tag
      i per telefon då han, som jag uppfattade det, var på väg från arbetet. Enligt vad
      rådman BB uppgivit enligt JO:s tjänsteanteckning 2009-05-08 skulle han ”någon
      dag innan sammanträdet för huvudförhandling” ha haft en ”diskussion” med
      åklagaren samt försvararen om huruvida hinder förelåg. Att påstå att det var en
      diskussion med mig är en klar överdrift. BB lät bara besvärad och avfärdade mig
      snabbt med att tala om att han inte tänkte ställa in målet. Han var inte mottaglig för
      argument över huvud taget. Som framgår av mitt fax till tingsrätten hade jag också
      försökt få kontakt med advokat FF innan jag skickade faxet. Mot bakgrund av att
      rådman BB enligt nämnda tjänsteanteckning uppgivit att åklagaren och han själv
      hade olika uppfattning om huruvida hinder förelåg vill jag tillägga, att jag inte
      uppfattat det på annat sätt under handläggningen än att försvararen hävdade hinder.
      Jag diskuterade ärendet med kammaråklagaren HH som hade ärendet på sin rotel,
      detta för att få en uppfattning om ärendet i dess helhet och om läget beträffande den
                                                                   Dnr 2575-2009     Sid 3 (6)



senaste anmälan gjord den 3 september 2008 av EE. Beträffande sistnämnda
anmälan hade man inte hunnit överväga åtgärder.
Läget var alltså det att försvaret åberopade vittnesförhör med EE:s föräldrar, vilka
inte tidigare var hörda. Det var dessutom så att EE påstod att han skulle ha
misshandlats av GG vid samma tillfälle, natten mot den 5 januari 2008, beträffande
vilket tillfälle EE var åtalad för misshandel av GG. Man kunde påräkna att vissa
utredningsåtgärder, som förhör med EE:s föräldrar, skulle komma att företas under
förundersökning med anledning av EE:s anmälan.
Jag ansåg det vara väsentligt att målet var väl förberett, på sätt är tänkt enligt
bestämmelserna om förundersökning och huvudförhandling i brottmål, så att
förundersökning beträffande en ny anmälan inte skulle bedrivas under
huvudförhandlingen, så att alla bevispersoner var hörda före huvudförhandlingen
och så att det inte skulle vara öppet för åberopande av ny bevisning som eventuellt
kunde kräva motbevisning. I denna situation kände jag stor frustration då jag inte
fått något gensvar för min begäran om att målet skulle ställas in och kallade personer
stoppas från att inställa sig. Det har väl förekommit under årens lopp att man varit
med om att vissa förundersökningsåtgärder s a s förekommit i rättegången men detta
bör rimligen ske endast undantagsvis. I synnerhet domare brukar f ö vara noga med
att påpeka att förundersökning angående nya brott inte skall ske vid huvud-
förhandlingen. I dagens läge menar jag också att det är av yttersta vikt, i synnerhet
då fråga är om mål där enbart böter kan komma att ådömas (och prövningstillstånd
krävs för att målet skall komma upp i hovrätten) att man redan i tingsrätten har målet
väl förberett från förundersökningsstadiet så att det inte framkommer nya
omständigheter som ställer allt på ända. I ett sådant läge kan ju åklagaren tvingas
begära att förhandlingen skall avbrytas eller ställas in för att kompletterande
utredning, angående nya omständigheter, skall kunna göras. Under inga
omständigheter bör, enligt min uppfattning, tillämpas ett förfarande där man, mot
bakgrund av en ny anmälan om brott, kommer att vidta förundersökningsåtgärder
genom t ex förhör i domstolen.
Jag kände mig ganska frustrerad i förevarande situation och vände mig, efter mitt
telefonsamtal med rådman BB, till min chef, överåklagaren DD, för råd. Rådet blev
att jag måste inställa mig till huvudförhandlingen och där återigen anföra hinder
samt att jag därefter i förevarande situation inte kunde göra annat än lämna lokalen.
Jag inställde mig till huvudförhandlingen. Ordföranden redogjorde summariskt
angående målets tidigare handläggning. Han frågade inte parterna om vi ansåg
hinder föreligga.
Jag begärde då ordet och försökte pedagogiskt förklara varför jag ansåg hinder
föreligga, varvid jag till stor del stödde mig på vad jag skrivit i mitt fax, som jag nu
minns det. Jag hade förhoppningen att rätten i dess helhet skulle vara öppen för
problematiken och se att det var mycket som talade för att hinder förelåg. Därför
mer eller mindre vädjade jag till rätten. Försvararen ansåg ju också hinder föreligga.
Jag fick frågan om målet kunde avgöras beträffande frågan om skadegörelse men
ansåg jag, och även försvaret, att åtalen borde avgöras samtidigt. Jag förklarade
också att jag avsåg att avträda till åklagarkammaren och att jag inhämtat råd i frågan
från min chef. Rätten tog därefter överläggning för att avgöra huruvida hinder mot
huvudförhandling förelåg, mot bakgrund av vad som anförts från mig och
försvararen.
Härefter kom jag att bege mig till åklagarkammaren. Vid senare kontakt med
advokat FF fick jag reda på, vilket förvånade mig och gjorde mig besviken, att
tingsrätten inte prövat frågan om hinder mot bakgrund av vad jag och försvararen
anfört. Istället hade man tydligen kontrollerat om jag avlägsnat mig och konstaterat
att hinder förelåg då åklagaren inte var tillstädes.
Jag vill avslutningsvis säga att aldrig tidigare under mina ganska många år som
åklagare varit med om en dylik situation där jag uppfattat det som fullständigt
”stumt” från rättens sida då jag försökt få gehör för att hinder skulle föreligga. Jag
har inte vid något tidigare tillfälle på detta sätt avlägsnat mig från en huvud-
                                                                        Dnr 2575-2009     Sid 4 (6)



      förhandling och hoppas att jag inte kommer i samma situation igen för jag upplevde
      det hela som synnerligen obehagligt.
DD upplyste följande.

      Jag hänvisar till upplysningar som inhämtats från kammaråklagaren AA. Det var
      hon som handlade målet vid det aktuella tillfället. Huvudförhandling har genomförts
      vid ett senare tillfälle med annan åklagare.
      Jag kan bekräfta AA:s uppgifter om hennes kontakter med mig i anledning av det
      aktuella målet. Hon kom till mig på eftermiddagen dagen före den utsatta huvud-
      förhandlingen och talade om för mig att den tilltalade EE genom sin försvarare hade
      åberopat vittnesförhör med två personer som tidigare under förundersökningen inte
      omnämnts än mindre hörts. Både AA och försvararen ansåg att det förelåg hinder för
      huvudförhandlingen och AA hade anmält detta till domstolen. Den tilltänkte
      ordföranden, rådmannen JJ, vägrade dock halsstarrigt att beakta denna invändning
      och AA frågade mig vad hon skulle göra. Jag sade till henne att hon skulle infinna
      sig till huvudförhandlingen och där återigen anmäla hinder för förhandlingen och
      noggrant redogöra för varför så var fallet. Därefter skulle hon resa sig upp och gå
      därifrån. Det var också vad som inträffade. Situationen som uppstod är ju
      synnerligen ovanlig. Enligt min bestämda uppfattning är det olämpligt att bedriva
      kompletterande förundersökning under huvudförhandling i rätten. Normalt sett så
      beaktar också en domare en hindersinvändning i ett sådant här fall. Jag anser det
      också olämpligt att låta åklagare uppträda ”på slak lina” i rätten. Det var
      anledningen till att jag sade till AA att agera som hon sen gjorde. Ansvaret härför är
      mitt. Jag kan också konstatera att rätten slutligen gjorde det synnerligen lätt för sig
      genom att inte pröva det anförda hindret. Man valde i stället bara att konstatera att
      det förelåg hinder genom att åklagaren inte var tillstädes.
CC gjorde inledningsvis följande bedömning.
      Det är en självklarhet att åklagare ska delta vid de förhandlingar där åklagare är part.
      Åklagarens skyldighet att närvara vid ett förhandlingstillfälle vinner indirekt stöd i
      rättegångsbalkens bestämmelse om att åklagarens utevaro utgör ett absolut hinder
      mot huvudförhandling. Närvaroplikten bör rimligtvis även omfatta en skyldighet att
      invänta rättens beslut i frågan om huvudförhandling ska hållas oavsett att det kan
      förefalla självklart att förhandlingen ska ställas in. Detta hindrar dock inte att
      åklagaren i ett enskilt fall kommer överens med rätten om att lämna förhandlings-
      stället, men t.ex. finnas tillgänglig per telefon och vid behov snabbt kunna återgå dit.
      Åklagaren ska dock, i likhet med andra parter, rätta sig efter domstolens beslut t.ex. i
      frågan om en förhandling ska hållas och får inte obstruera mot ett beslut som går
      honom eller henne emot.
      Enligt rättegångsbalkens huvudregel ska huvudförhandlingen ställas in om en part
      inför eller vid förhandlingen åberopar ny bevisning som motparten inte tidigare haft
      möjlighet att bemöta. Förhandlingen kan emellertid inledas om det kan antas att
      detta inte kommer att föranleda att en ny förhandling behöver hållas. Så kan vara
      fallet om den nya bevisningen kan förmodas få begränsad betydelse. Vittnen kan
      därför ibland höras vid huvudförhandlingen även om de inte hörts under för-
      undersökningen. Detta sker vanligtvis i samförstånd med parterna. Parternas
      inställning bör i vart fall ha stor betydelse för rättens bedömning om förhandlingen
      kan hållas.
CC utvecklade härefter skälen för att huvudförhandlingen på de grunder som AA
anfört hade bort ställas in, och fortsatte enligt följande.

      Åklagaren AA:s bestämda uppfattning vid huvudförhandlingen den 9 september
      2008 var att det förelåg hinder mot förhandlingen. Hon hade som nämnts redogjort
      för detta vid kontakter med domaren före förhandlingen och upprepade detta inför
      rätten vid förhandlingstillfället. Försvararen var av samma uppfattning och begärde
      också för sin huvudmans räkning att förhandlingen skulle ställas in. Inför rättens
      enskilda överläggning i frågan meddelade åklagaren att hon avsåg att lämna
                                                                        Dnr 2575-2009     Sid 5 (6)



      tingsrätten för att återvända till åklagarkammaren. Rätten visste därmed om att hon
      skulle avvika liksom var hon därefter skulle befinna sig. Åklagaren AA följde helt
      de råd hon fått av sin chef inför förhandlingen.
      Som jag tidigare konstaterat är det svårförståeligt att tingsrätten efter de inledande
      kontakterna vidhöll att förhandlingen skulle genomföras. Det är emellertid
      domstolens uppgift att avgöra frågan om det föreligger hinder för att hålla
      huvudförhandling. Därmed borde åklagaren inte ha lämnat tingsrätten innan beslut
      fattats i frågan om huvudförhandlingen skulle ställas in. Hon borde i stället ha
      inväntat rättens beslut. Följaktligen borde också åklagarens chef ha gett henne det
      rådet. Vid bedömningen av åklagaren AA:s agerande har jag för egen del dock svårt
      att bortse ifrån att hon befann sig i en ovanlig situation och att hon tagit råd av sin
      chef. Jag har också särskilt noterat att åklagarens agerande präglats av den lovvärda
      ambitionen att värna enskildas rättsintressen och förhindra orätt.

Bedömning
Som framgått ovan tog jag upp detta initiativärende när jag i ett klagomålsärende
noterat att Gävle tingsrätt beslutat att ställa in en huvudförhandling sedan åklagaren
lämnat tingsrätten i samband med att domstolen beslutade att hålla enskild
överläggning i frågan om hinder mot huvudförhandling förelåg. Syftet med
initiativet var inte att ta ställning i frågan om den aktuella förhandlingen borde ha
ställts in på någon annan eventuell grund än åklagarens utevaro. Mitt initiativ
syftade i stället till att utreda åklagarens agerande.

AA har förklarat att hennes uppfattning var att hinder för huvudförhandling förelåg
och att hon, efter det att hon inför rätten argumenterat för sin ståndpunkt,
klargjorde att hon avsåg att lämna tingsrätten och gå till åklagarkammaren. Hon har
även uppgett att hon gjorde detta efter att ha rådfrågat sin chef. Kammarchefen DD
har bekräftat att det råd han gav AA var att hon skulle inställa sig till
huvudförhandlingen och där återigen anföra hinder samt att hon därefter skulle
lämna lokalen.

Åklagarens utevaro innebär enligt 46 kap. 2 § första stycket 1 rättegångsbalken ett
absolut hinder mot huvudförhandling. I JO 1951 s. 51 uttalas att åklagarens utevaro
utgör ett hinder av sådan art att en huvudförhandling inte ens kan påbörjas i
avvaktan på att åklagaren ska inställa sig. Det är, som Åklagarmyndigheten fram-
håller i remissvaret, en självklarhet att åklagare ska delta vid de förhandlingar där
åklagare är part. Närvaroplikten omfattar även en skyldighet att, om inte annat
överenskoms med rätten i det enskilda fallet eller det är fråga om sjukdomsfall eller
liknande, invänta rättens beslut i en fråga om huvudförhandling ska hållas. Detta
gäller givetvis oavsett vilken uppfattning åklagaren har i saken. Åklagaren ska
dessutom, som Åklagarmyndigheten betonar, rätta sig efter domstolens beslut och
får inte obstruera mot ett beslut som går honom eller henne emot.

AA var med andra ord skyldig att avvakta rättens beslut om huvudförhandling
skulle hållas. Oavsett hur goda skäl hon ansåg sig ha för att huvudförhandlingen
borde ställas in har hon i praktiken, genom att lämna domstolen, i förväg obstruerat
mot ett beslut som hon uppenbarligen var övertygad om skulle gå henne emot.
Även om hon lämnade domstolen på inrådan av kammarchefen är hon givetvis
ansvarig för sitt handlande och jag är starkt kritisk till hennes agerande. Jag har
övervägt att gå vidare i saken men inte funnit tillräcklig anledning till detta.
                                                               Dnr 2575-2009      Sid 6 (6)



Jag finner det också anmärkningsvärt att DD gav AA rådet att lämna tingsrätten.
Även han förtjänar således kritik.

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.

–––

Anmärkning

När beslutet meddelades saknade JO dessvärre kännedom om att DD avlidit.
