# Fråga om anlitande av privaträttsliga subjekt som utredare inom socialtjänsten

JO 2001-04-04 dnr 2598-2000

## Beslut

BESLUT
                                                                           Datum                  Dnr                        Sid
                                                                           2001-04-04             2598-2000                1 (23)
Justitieombudsmannen                                                                              2617-2000
Kerstin André




                        Fråga om anlitande av privaträttsliga subjekt som utredare inom
                        socialtjänsten


                        Under år 2000 förekom i massmedierna uppgifter om att socialnämnderna uppdrar
                        åt privata företag och enskilda personer att utföra utredningar inom nämndernas
                        verksamhetsområde. I en artikel den 17 juli 2000 i Dagens Nyheter skrevs bl.a.
                        följande.

                                  Minst ett 20-tal kommuner låter redan i dag privata konsulter ta hand om
                                  socialtjänstens utredningar. Det kan gälla allt från barn- och ungdomsutredningar till
                                  adoptionsärenden. Det framgår av en rundringning som Dagens Nyheter har gjort till
                                  kommuner och konsultföretag.
                        I en anmälan till JO begärde AA, under åberopande av bl.a. artikeln i Dagens
                        Nyheter, att JO skulle klarlägga i vilka avseenden det med utgångspunkt i gällande
                        lagstiftning är möjligt att överlåta socialutredningsuppdrag på privat huvudman
                        samt utreda om Gottsunda kommundelsnämnd i Uppsala kommun och Trångsund-
                        Skogås kommundelsnämnd i Huddinge kommun utan lagstöd hade överlåtit sådana
                        uppdrag till privata utredare (JO:s dnr 2598-2000). Vidare begärde BB i en
                        anmälan till JO att JO skulle granska socialtjänstens i Stockholms, Huddinge,
                        Nynäshamns, Uppsala, Rättviks, Avesta, Bollnäs, Ljusdals, Härnösands, Gävle,
                        Västerås och Lunds kommuner anlitande av privata utredare (JO:s dnr 2617-2000).

                        På grund av anmälningarna beslutade JO att inhämta utredning och yttrande från
                        Gottsunda kommundelsnämnd i Uppsala kommun, Trångsund- Skogås
                        kommundelsnämnd i Huddinge kommun, Sociala omsorgsnämnden i Nynäshamns
                        kommun, Socialnämnden i Rättviks kommun, Omsorgsstyrelsen i Avesta kommun,
                        Socialnämnden i Bollnäs kommun, Omsorgsnämnden i Ljusdals kommun, Individ-
                        och familjeomsorgsnämnden i Härnösands kommun, Socialnämnden i Gävle
                        kommun, Individ- och familjenämnden i Västerås kommun, Socialnämnden i
                        Lunds kommun samt, såvitt gäller Stockholms kommun, Kungsholmens
                        stadsdelsnämnd och Maria-Gamla stans stadsdelsnämnd.

                        Länsstyrelserna i Dalarnas län, Gävleborgs län, Stockholms län, Uppsala län och
                        Västra Götalands län anmodades att inkomma med upplysningar och därvid
                        redovisa om de i sin tillsyn över socialtjänsten gjort några särskilda iakttagelser
                        med anledning av att utredningar utförts av privata utredare.



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                  Dnr 2598-2000   Sid 2 (23)
                                                                      2617-2000

## Utredning

Yttrande inhämtades från Socialstyrelsen som under hand fick del av de remissvar
som kom in till JO.

Härutöver bereddes Svenska Kommunförbundet tillfälle att lämna synpunkter.

Efter det att yttrandena hade kommit in till JO inhämtades kopior av avtal mellan
vissa nämnder och utredare samt kopior av s.k. sekretessförbindelser.

AA och BB kommenterade remissyttrandena.

På eget initiativ skrev CC, som i flera fall utfört utredningar åt olika
socialnämnder, till JO och redovisade sina erfarenheter av att utredningar utförts av
privata utredare.

I ett beslut den 4 april 2001 anförde JO André följande (åberopade bilagor
redovisas inte i referatet).

3.1 Kommunens socialtjänst
3.1.1 Socialnämndens uppgifter
Kommunernas verksamhet kan huvudsakligen delas in i en fri del och en del som
regleras i specialförfattningar. Socialtjänsten hör till den specialreglerade
verksamheten och bestämmelser om den finns i socialtjänstlagen (1980:620), SoL.
Enligt 1 § SoL skall samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund
främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor
och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till
människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och
utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på
respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. När åtgärder rör
barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver.

Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område och kommunen har det
yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver. Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den eller de
nämnder som kommunfullmäktige bestämmer. Någon skyldighet för en kommun
att ha en särskild socialnämnd finns inte. Det är således möjligt för en kommun att
dela upp ansvaret för kommunens socialtjänst mellan nämnder som svarar för vissa
geografiska områden (t.ex. stadsdels- eller kommundelsnämnder). En kommun kan
även låta en nämnd svara för ett särskilt sakområde inom socialtjänsten. När jag i
fortsättningen använder benämningen socialnämnd avser jag en nämnd som fullgör
uppgifter inom kommunens socialtjänst oavsett om det är en traditionell
socialnämnd, en kommundelsnämnd eller en nämnd som inrättats för ett visst
sakligt område inom socialtjänsten (jfr 4 § andra stycket SoL).

Till en socialnämnds uppgifter hör bl.a. att genom uppsökande verksamhet och på
annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden, svara för omsorg
och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som behöver det (5 § SoL).
                                                                 Dnr 2598-2000      Sid 3 (23)
                                                                     2617-2000



Ärenden angående bistånd är den till antalet största ärendegruppen inom
socialtjänsten. Enligt 6 § SoL har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller
få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin
försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt (annat bistånd) på de
villkor som anges i 6 b–6 f §§ SoL. Den enskilde skall genom biståndet
tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans
eller hennes resurser att leva ett självständigt liv. Enligt 6 g § SoL får
socialnämnden ge bistånd i annan form än eller utöver vad som följer av 6 b och 6 f
§§ SoL, om det finns skäl för det.

En av de mycket viktiga arbetsuppgifterna inom socialtjänsten är insatser för barn
och ungdomar. Socialnämndens ansvar för dem kommer till uttryck i 12 § SoL där
det anges bl.a. att nämnden skall verka för att barn och ungdomar växer upp under
trygga och goda förhållanden. Nämnden skall i nära samarbete med hemmen sörja
för att barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och
stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och
fostran utanför det egna hemmet. I socialtjänstlagen åläggs socialnämnden
uppgifter även när det gäller andra grupper. Socialnämnden skall sålunda t.ex. sörja
för att enskilda missbrukare får den hjälp och vård som de behöver för att komma
ifrån missbruket samt verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra
skäl möter betydande hinder i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets
gemenskap och leva som andra (se 11 § tredje stycket och 21 § första stycket SoL).

Socialtjänstens insatser enligt socialtjänstlagen bygger på frivillighet från de
berörda enskildas sida. Under vissa förutsättningar kan det dock bli fråga om att
vidta åtgärder utan samtycke eller till och med i direkt strid med den enskildes
vilja. Regler om vård utan samtycke finns i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM).

Vid sidan av bestämmelserna i socialtjänstlagen och den lagstiftning som direkt har
anknytning till den lagen åläggs socialnämnden uppgifter enligt bestämmelser i
flera andra lagar. I t.ex. föräldrabalken finns bestämmelser om socialnämndens
skyldigheter bl.a. när det gäller att utreda faderskapsfrågor (2 kap.) och att avge
yttranden i adoptionsärenden till domstol (4 kap. 10 §). Exempel på ytterligare en
bestämmelse i vilken nämnden åläggs skyldighet att yttra sig till annan myndighet
är 3 kap. 8 § körkortsförordningen (1998:980). Där stadgas att en länsstyrelse får
vid handläggningen av en ansökan om körkortstillstånd eller förhandsbesked
begära in yttrande från bl.a. socialnämnd. Ett annat exempel är bestämmelsen i 11
§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare enligt
vilken socialnämnden i vissa fall är skyldig att avge yttrande till åklagare.

Tidigare hade socialnämnden att på begäran av domstol yttra sig i frågor angående
bl.a. vårdnad om barn. Någon sådan skyldighet för nämnden föreligger inte längre.
Däremot skall en socialnämnd på begäran av domstol utse någon att utföra en
utredning angående vårdnad, umgänge eller boende (6 kap. 19 § tredje stycket
föräldrabalken).
                                                                  Dnr 2598-2000   Sid 4 (23)
                                                                      2617-2000



3.1.2 Socialnämndens utredningsskyldighet
En socialnämnd skall enligt 50 § SoL utan dröjsmål inleda en utredning av vad som
genom en ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som
kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Med en utredning avses all den
verksamhet som syftar till att göra det möjligt för socialnämnden att fatta beslut i
ett ärende. Ett beslut att inleda en utredning enligt 50 § SoL fattas av
socialnämnden. Behörigheten att fatta ett sådant beslut är ofta delegerad till en
tjänsteman med arbetsledande ställning vid nämndens förvaltning.

Om en enskild söker nämndens bistånd, skall uppgifter till grund för beslutet i
normalfallet hämtas främst från honom själv. Uppgifter från utomstående – enskild
eller myndighet – bör primärt inte inhämtas om inte sökanden har gått med på det
och sökanden bör innan han ger sitt tillstånd informeras om vilka uppgiftskällor
som nämnden anser sig behöva vända sig till. Påkallas nämndens insatser av någon
annan än den hjälpsökande själv, måste den första utredningsåtgärden som regel bli
att kontakta den som uppgetts behöva hjälp. Avvisar denne ett erbjudande om en
insats kan någon ytterligare åtgärd som regel inte vidtas. Undantag måste dock
göras om den enskilde i vissa fall inte inser sitt eget bästa. Så kan vara fallet om
den enskilde är i behov av vård oberoende av sitt samtycke enligt den lagstiftning
som reglerar detta. Här måste nämnden inom ramen för sitt yttersta ansvar ha
skyldighet att agera utan den enskildes samtycke för att få nödvändig utredning till
stånd. Den enskildes samtycke till utredningsåtgärder får begränsad betydelse även
när nämndens skyldighet att agera eller bistå med utredning har föreskrivits i lag
eller annan författning.

När det gäller en utredning om socialnämnden behöver ingripa till en underårigs
skydd föreskrivs i 50 a § SoL att nämnden får, för bedömningen av behovet av
insatser, konsultera sakkunniga (t.ex. barnpsykologisk expertis) samt i övrigt ta de
kontakter (t.ex. med den unges hem och familj i övrigt, skola, daghem och
fritidshem) som behövs. En myndighet inom bl.a. hälso- och sjukvårdens område
är enligt 71 § fjärde stycket SoL skyldig att lämna socialnämnden alla uppgifter
som kan vara av betydelse för utredning av en underårigs behov av skydd.
Härutöver finns i 14 kap. 2 § sista stycket sekretesslagen (1980:100), SekrL, en
möjlighet för myndigheter inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten att
lämna ut uppgifter till annan sådan myndighet om det behövs för att en underårig
skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Bestämmelsen gör det även
möjligt att lämna ut uppgifter som rör bl.a. missbrukare.

3.1.3 Rättssäkerhet vid handläggning av ärenden inom socialtjänsten
En socialnämnd fattar beslut i ärenden av stor betydelse för enskilda personer. Inte
minst i ärenden angående vård utan samtycke har nämnden långtgående
befogenheter. Socialnämnden kan under vissa förutsättningar besluta att
omedelbart omhänderta barn och ungdomar med stöd av 6 § LVU och placera den
unge utanför det egna hemmet. I ett ärende angående LVU kan nämnden förordna
att den unge skall undersökas av läkare. Under vissa förutsättningar kan nämnden
med stöd av LVM besluta om tvångsomhändertagande av en missbrukare. Även
när det inte gäller tvångsingripanden kan nämndens ställningstaganden ibland vara
                                                                    Dnr 2598-2000    Sid 5 (23)
                                                                        2617-2000



livsavgörande för dem som berörs av ärendet. Utan att närmare gå in på alla de
befogenheter som nämnden har och de konsekvenser som nämndens beslut kan få
för enskilda personer kan konstateras att socialnämnderna i många ärenden har stor
makt att besluta i olika frågor. Denna makt kan sammanfattningsvis benämnas
myndighetsutövning. Jag kommer att i ett senare avsnitt närmare beröra vad som
bör intolkas i det begreppet.

Alla som fullgör uppgifter inom offentlig förvaltning skall i sin verksamhet beakta
allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (se 1 kap. 9 § RF).
Utöver detta stadgande finns det flera regler som skall skapa förutsättningar för och
bidra till rättssäker handläggning av enskilda ärenden. Jag skall kortfattat redogöra
för några av dessa bestämmelser.

Dokumentation
I 15 § förvaltningslagen (1986:223), FL, finns en bestämmelse om myndigheters
skyldighet att dokumentera uppgifter i ärenden som avser myndighetsutövning mot
någon enskild. För socialtjänstens del finns dessutom en särskild regel om
dokumentation i 51 § SoL där det stadgas att handläggning av ärenden som rör
enskilda samt genomförande av beslut om stödinsatser, vård och behandling skall
dokumenteras. Dokumentationen skall utvisa beslut och åtgärder som vidtas i
ärendet samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse. Enligt vad JO vid
flera tillfällen uttalat räcker det inte med att de uppgifter som inhämtats under
utredningen sammanställs när utredningen är slutförd. Anteckningar skall föras
löpande och lämpligen i form av s.k. journalanteckningar.

Regler om insyn i verksamheten
En part har enligt 16 § FL rätt att få ta del av det som har tillförts ärendet, om detta
avser myndighetsutövning mot någon enskild. Rätten att ta del av handlingar gäller
med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § SekrL. Rätten till insyn omfattar
allt det som har tillförts ärendet och bestämmelsen ger således en part rätt att ta del
av vissa handlingar även om de inte är allmänna, t.ex. minnesanteckningar som
förts vid inhämtande av upplysningar under utredningen av ett ärende.

Ett ärende får enligt 17 § FL inte avgöras utan att en part har underrättats om en
uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och han fått
tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon
enskild. Från huvudregeln får myndigheten göra undantag bl.a. för det fall att
avgörandet inte går parten emot.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§ FL äger inte tillämpning i sådana ärenden hos
myndigheter i kommuner och landsting där beslutet endast kan överklagas enligt
10 kap. kommunallagen (1991:900), dvs. för laglighetsprövning. I ärenden hos
socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild skall dock de
nämnda bestämmelserna tillämpas oavsett om rättsmedlet i ärendet är
laglighetsprövning eller förvaltningsbesvär. Detta följer av 54 § första stycket SoL.
Enligt tredje stycket i samma stadgande skall bestämmelserna tillämpas hos
socialnämnden även i sådana fall när det är fråga om en ansökan eller ett yttrande
                                                                    Dnr 2598-2000   Sid 6 (23)
                                                                        2617-2000



till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör myndighetsutövning mot
enskild vid den myndigheten.

Jäv
Bestämmelser om jäv finns i olika lagar och syftar till att garantera att en
myndighets handläggning av ett ärende är objektiv och opartisk. För kommunernas
del finns regler om jäv i 6 kap. 24–27 §§ kommunallagen. En förtroendevald eller
en anställd som är jävig i ett ärende hos en nämnd får som regel inte delta eller
närvara vid handläggningen av ärendet. Jäv föreligger bl.a. om saken angår honom
själv eller vissa honom närstående eller det i övrigt finns någon särskild
omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet. Den som
känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom, skall självmant
ge det till känna. Har det uppkommit en fråga om jäv mot någon och har någon inte
trätt i hans ställe, skall nämnden snarast besluta i jävsfrågan.

Sekretess
Huvudregeln om sekretess inom socialtjänsten finns i 7 kap. 4 § SekrL där det
stadgas att sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Bestämmelsen innebär i princip att en uppgift som omfattas
av sekretess inte kan röjas utan den enskildes medgivande. Från huvudregeln finns
flera undantag som det dock inte finns skäl att gå in på här.

För den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild
verksamhet som avser insatser enligt socialtjänstlagen finns en
sekretessbestämmelse i 71 b § SoL. Där stadgas att denne inte obehörigen får röja
vad han därvid har erfarit om enskilds personliga förhållanden. På grund av
bestämmelsen har bl.a. den som är verksam i ett företag som bedriver hemtjänst
tystnadsplikt om vad han får veta om olika hjälptagare.

Tillsyn
På grund av de maktbefogenheter som socialnämnden har, beslutens betydelse för
enskilda samt med hänsyn till den sekretess som gäller inom socialtjänsten är det
viktigt att det finns en offentlig tillsyn av verksamheten. Socialstyrelsen har tillsyn
över socialtjänsten i riket medan tillsynen av socialnämndernas handläggning av
enskilda ärenden i första hand utövas av länsstyrelsen i respektive län.

Länsstyrelsen skall enligt 68 § SoL inom länet följa socialtjänstens tillämpning av
socialtjänstlagen och bl.a. se till att socialnämnden fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt. Som framgår av bestämmelsen i 69 b § SoL har länsstyrelsen
även tillsyn över viss enskild verksamhet. Länsstyrelsen har rätt att inspektera
sådan verksamhet och får inhämta de upplysningar och ta del av de handlingar som
behövs för tillsynen.

Härutöver skall Riksdagens ombudsmän (JO), som är en del av riksdagens
kontrollmakt, enligt 12 kap. 6 § RF utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig
verksamhet av lagar och andra författningar. Närmare regler om JO:s tillsyn finns i
lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän. Där sägs i 2 § att
                                                                  Dnr 2598-2000    Sid 7 (23)
                                                                      2617-2000



under JO:s tillsyn står bl.a. 1) statliga och kommunala myndigheter, 2) tjänstemän
och befattningshavare vid dessa myndigheter och 3) annan som innehar tjänst eller
uppdrag varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet.

Bestämmelser om Justitiekanslerns (JK) tillsyn finns i lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för
Justitiekanslern.

Straffansvar m.m.
En tjänsteman eller annan befattningshavare som inte följer reglerna om t.ex. hur
ett ärende skall handläggas kan under vissa förutsättningar göra sig skyldig till
brott. Två centrala straffbestämmelser är 20 kap. 1 § brottsbalken om tjänstefel och
3 § i samma kapitel om brott mot tystnadsplikt. Ansvar för tjänstefel kan bli
aktuellt om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom
handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Om någon
röjer uppgift, som han är skyldig att hålla hemlig enligt lag eller annan författning
eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller
annan författning, kan han dömas för brott mot tystnadsplikt. Detsamma gäller om
någon olovligen utnyttjar sådan hemlighet.

I sammanhanget kan även erinras om de regler om disciplinansvar som finns i
lagen (1994:260) om offentlig anställning och, såvitt gäller arbetstagare i
kommunerna, i kollektivavtal.

––––––––––––––––––

Det finns även andra bestämmelser som är av intresse i förevarande sammanhang
även om de inte primärt tar sikte på rättssäkerhetsaspekter vid myndigheters
handläggning av enskilda ärenden. Som exempel kan här nämnas bestämmelserna
om rätt att ta del av allmänna handlingar, yttrande- och meddelarfrihet samt det
allmännas skadeståndsansvar.

Rätten att ta del av allmänna handlingar
Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning finns i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen (TF) regler om rätten att ta del av allmänna handlingar.
Den rätten får begränsas endast av hänsyn till vissa intressen (se 2 kap. 2 § TF). En
handling är enligt 2 kap. 3 § TF allmän om den förvaras hos en myndighet och
enligt 6 eller 7 § samma kapitel anses inkommen till eller upprättad hos en
myndighet. I 12 och 13 §§ finns regler om rätten att få ta del av eller få en kopia av
en allmän handling. En myndighets beslut att inte lämna ut en handling får enligt
15 kap. 7 § SekrL överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Vad som i tryckfrihetsförordningen sägs om rätt att ta del av handlingar hos
myndighet gäller i tillämpliga delar också handlingar hos vissa privaträttsliga
subjekt där kommuner eller landsting utövar ett bestämmande inflytande (se 1 kap.
9 § SekrL).
                                                                        Dnr 2598-2000        Sid 8 (23)
                                                                            2617-2000



I sammanhanget kan även nämnas bestämmelsen i 15 kap. 4 § SekrL om en
myndighets skyldighet att på begäran av en enskild lämna ut uppgift ur en allmän
handling.

Yttrande- och meddelarfrihet
Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § RF gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a.
yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar samt tankar, åsikter och känslor. Denna rätt tillkommer även en
offentlig befattningshavare.

En offentlig befattningshavare har enligt 1 kap. 1 § TF och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen vidsträckt möjlighet att till massmedierna lämna
upplysningar som rör myndighetens verksamhet (meddelarfrihet). Rätten att lämna
upplysningar gäller i vissa fall även om uppgiften omfattas av sekretess hos
myndigheten. När det gäller bl.a. socialtjänsten har dock meddelarfriheten
begränsats (se härom 16 kap. 1 § SekrL).

Skadeståndsansvar
I 3 kap. skadeståndslagen finns regler om skyldighet för det allmänna att ersätta
skada som uppkommer i verksamheten. I 3 kap. 2 § skadeståndslagen finns en
bestämmelse om statens eller kommunernas skadeståndsansvar om det förekommit
fel eller försummelse vid myndighetsutövning och i 3 § samma kapitel finns en
bestämmelse om skyldigheten att under vissa förutsättningar ersätta skada som
uppkommit genom att en myndighet lämnat felaktiga upplysningar eller råd.

3.2 Finns det förutsättningar för kommunen att överlämna ett uppdrag
att utföra en utredning enligt 50 § SoL till ett privaträttsligt subjekt?
3.2.1 Frågeställning
Det är socialnämnden som ansvarar för att en utredning enligt 50 § SoL utförs. Det
torde dock tillhöra ovanligheterna att utredningen rent faktiskt utförs av nämndens
ledamöter. Det vanliga är att utredningen bedrivs av tjänstemän vid nämndens
förvaltning. Det är också tjänstemännen vid förvaltningen som i samråd med den
enskilde brukar avgöra frågor om utredningens inriktning och hur den skall
bedrivas, dokumenterar vad som kommer fram under utredningen, kommunicerar
utredningen med den enskilde och med denne diskuterar frågor som kommer upp
under arbetet. Även om socialnämnden inte tar aktiv del i själva utredningsarbetet
är det, som redan framgått, nämnden som har det yttersta ansvaret för utredningens
bedrivande. Vidare är det nämnden som, på grundval av den företagna utredningen,
har att fatta beslut i ärendet.

Den fråga som nu uppkommit är huruvida en utredning enligt 50 § SoL kan utföras
av ett privaträttsliga subjekt. Frågan har ställts mot bakgrund av vad som stadgas i
11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen (RF). Där föreskrivs följande.

      Förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse,
      registrerat trossamfund eller någon av dess organisatoriska delar eller till enskild
      individ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det ske med stöd av lag.
                                                                    Dnr 2598-2000   Sid 9 (23)
                                                                        2617-2000



I nästa avsnitt (3.2.2) tar jag upp frågan om vad som avses med begreppet
myndighetsutövning. Under punkt 3.2.3 belyser jag kortfattat vilken möjlighet en
socialnämnd har att enligt 4 § tredje stycket SoL överlämna en förvaltningsuppgift
till t.ex. ett bolag eller en enskild person. Därefter återkommer jag i avsnittet 3.2.4
till frågan om en socialnämnd kan överlämna utförandet av utredningar enligt 50 §
SoL till ett privaträttsligt subjekt.

Jag vill redan här framhålla att det sedan länge rått oklarhet om vad som i
lagstiftningen avses med begreppen myndighetsutövning och förvaltningsuppgift.
Till och med innebörden av begreppet överlämna har i olika sammanhang
diskuterats. Frågorna har belysts i rättspraxis och i flera s.k. förarbetsuttalanden
samt inte minst i den juridiska litteraturen. Frågorna är emellertid utomordentligt
komplicerade och det har inte varit möjligt att besvara dem på ett entydigt eller på
ett för hela den offentliga verksamheten heltäckande sätt. En särskild komplikation
är att begreppet myndighetsutövning förekommer i flera lagar och att begreppets
innebörd kan vara olika beroende på syftet med respektive författning.

3.2.2 Myndighetsutövning
Beträffande innebörden av begreppet myndighetsutövning hänvisas i förarbetena
till regeringsformen till de uttalanden som gjordes i denna fråga vid tillkomsten av
den äldre förvaltningslagen (prop. 1973:90 s. 397 och prop. 1975/76:209 s.165).
Vissa av bestämmelserna i den äldre förvaltningslagen (1971:290) skulle enligt 3 §
tillämpas när det var fråga om ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma
om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat
jämförbart förhållande”. Av förarbetena framgår att härmed avsågs
myndighetsutövning. Begreppet togs dock inte in i lagtexten. Med uttrycket ”annat
jämförbart förhållande” avsågs att klargöra att även ärenden som inte kunde sägas
röra förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller avskedande kunde
hänföras till myndighetsutövningens område, om det i något hänseende gällde ett
offentligrättsligt ingrepp i enskilds ställning (se prop. 1971:30 s. 330 f.).

Vad gällde den äldre förvaltningslagens syfte anförde departementschefen att
lagens bestämmelser rörande handläggningen av ärenden – varmed avses hela den
procedur som börjar med ett ärendes anhängiggörande och slutar med dess
avgörande – skulle bidra till att ge ett så korrekt underlag som möjligt för
förvaltningsbesluten och därmed till att besluten blev riktiga i sak. Det största
behovet av regler för handläggningen förelåg vid förvaltningsverksamhet som
innefattade myndighetsutövning. Det var också sådan verksamhet som man främst
hade haft i tankarna när man efterlyst en uniformering och komplettering av
förfarandereglerna för förvaltningsärenden. De regler som infördes rörande
aktinsyn, kommunicering och beslutsmotivering m.m. ansågs fylla centrala
rättsskyddsfunktioner (prop. 1971:30 s. 285).

I den nu gällande förvaltningslagen (1986:223) förekommer begreppet
myndighetsutövning i flera bestämmelser. Lagens användning av begreppet syftar
inte till någon saklig ändring i förhållande till motsvarande avgränsning i den äldre
förvaltningslagen.
                                                                   Dnr 2598-2000   Sid 10 (23)
                                                                       2617-2000



Utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut eller andra
åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till
medborgarna. Myndighetsutövning kan förekomma både i form av missgynnande
beslut, t.ex. förbud, föreläggande eller liknande, och gynnande beslut, t.ex. tillstånd
att bedriva viss verksamhet. Karakteristiskt är emellertid att den enskilde befinner
sig i ett slags beroendeförhållande. Är det fråga om ett missgynnande beslut måste
den enskilde rätta sig efter beslutet, eftersom denne annars riskerar att tvångsmedel
av något slag används mot honom. Rör det sig om ett gynnande beslut, kommer
beroendeförhållandet till uttryck på så sätt att den enskilde måste vända sig till
myndigheten för att få t.ex. en viss förmån och att myndighetens tillämpning av de
föreskrifter som gäller på området får avgörande betydelse för honom. För att
myndighetsutövning skall föreligga krävs även att myndigheten grundar sin
befogenhet att bestämma om ett visst förhållande på en författning eller något annat
beslut av regeringen eller riksdagen.

Endast ärenden som mynnar ut i bindande beslut omfattas av begreppet
myndighetsutövning. Ärenden som uteslutande avser lämnande av råd eller andra
oförbindande besked innefattar inte myndighetsutövning. Inte heller är det fråga
om myndighetsutövning när en myndighet avger ett yttrande till en annan
myndighet.

Några exempel på ärenden som hos en socialnämnd innefattar myndighetsutövning
är ärenden rörande försörjningsstöd eller annat bistånd, vård enligt LVU och
medgivande enligt 25 § SoL att få ta emot barn för adoption.

Även om ett ärende hos socialnämnden inte skall mynna ut i något beslut hos
nämnden kan nämndens handläggning utgöra ett led i ett ärende som innefattar
myndighetsutövning hos en annan myndighet. Enligt en särskild bestämmelse i
socialtjänstlagen skall i sådana fall, som nämnts redan i ett tidigare avsnitt,
förvaltningslagens regler om bl.a. kommunikation tillämpas hos socialnämnden (se
54 § sista stycket SoL; prop. 1979/80:1 Del A s. 566). Som en följd härav skall en
socialnämnd bereda en enskild tillfälle att yttra sig över t.ex. socialnämndens
yttrande till en länsstyrelse enligt 3 kap. 8 § körkortsförordningen trots att ärendet
inte innefattar myndighetsutövning hos socialnämnden.

3.2.3 Socialnämndens möjlighet att med stöd av 4 § tredje stycket SoL
överlämna en förvaltningsuppgift till t.ex. ett bolag eller en enskild person
Som framgår av det tidigare anförda (se punkt 3.1.3) är utövandet av offentlig makt
kringgärdat av regler som syftar till att klarlägga det allmännas befogenheter
gentemot enskilda och skapa garantier för en rättssäker handläggning av ärenden.
Om en uppgift handhas av ett privaträttsligt subjekt i stället för en myndighet kan
detta medföra att dessa grundläggande regler sätts ur spel. Det är mot den

## Anmälan och bakgrund

bakgrunden som man skall se 11 kap. 6 § tredje stycket RF där det anges att det
fordras stöd i lag för överlämnande av en förvaltningsuppgift som innefattar
myndighetsutövning till ett privaträttsligt organ eller en fysisk person.
                                                                      Dnr 2598-2000    Sid 11 (23)
                                                                          2617-2000



Enligt 4 § första stycket SoL fullgörs en kommuns uppgifter inom socialtjänsten av
den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer. I bestämmelsen
infördes år 1993 ett nytt stycke (tredje stycket) som har följande lydelse.
      Kommunen får sluta avtal med någon annan om att utföra kommunens uppgifter
      inom socialtjänsten. Genom ett sådant avtal får en kommun tillhandahålla tjänster åt
      en annan kommun. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte med
      stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, en
      stiftelse eller en enskild individ.
I propositionen om Ökad konkurrens i kommunal verksamhet (prop. 1992/93:43)
framhölls att bestämmelsen enligt sin dåvarande ordalydelse kunde tolkas så att
samtliga uppgifter inom socialtjänsten måste utföras av en kommunal nämnd.
Regeringen menade dock att bestämmelsen inte skulle tolkas så snävt och att detta
även framgick av rättspraxis. På grund av den oklarhet som rådde borde därför
socialtjänstlagen förtydligas. Beträffande den föreslagna utformningen av 4 § tredje
stycket SoL anförde regeringen bl.a. följande (prop. s. 21).
      Det yttersta ansvaret för kommunens uppgifter enligt socialtjänstlagen kan inte
      överlåtas på annan. Inom socialtjänsten förekommer i övrigt åtskilliga typiska
      exempel på myndighetsutövning som alltså inte utan lagstöd kan läggas ut på annan
      huvudman. Ett sådant exempel är beslut om olika former av bistånd och stödåtgärder
      inom individ- och familjeomsorgen. Ett annat exempel är tvångsåtgärder enligt lagen
      (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller lagen (1990:52) med
      särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Beslutsfattande i dessa frågor kan
      inte läggas ut på entreprenad. Detsamma gäller socialnämndernas uppgifter enligt
      föräldrabalken i samband med fastställande av faderskap och underhållsbidrag till
      vissa barn.
Som exempel på uppgifter som socialnämnden kunde sluta avtal med
privaträttsliga organ om utförandet av, angavs i propositionen vissa administrativa
uppgifter, med förbehåll för att vissa sekretessfrågor kunde behöva lösas, drift av
s.k. HVB-hem, barnomsorg (barnomsorgen tillhör numera inte socialtjänsten) samt
rådgivande och kurativa uppgifter.

3.2.4 Kan socialnämnden överlämna utförandet av utredningar till ett
privaträttsligt subjekt?
Utredning i ärenden som hos socialnämnden innefattar myndighetsutövning
Handläggningen av ett ärende som hos socialnämnden innefattar
myndighetsutövning består av flera olika moment. Hit hör exempelvis åtgärder
som att ta emot anmälan eller ansökan, i förekommande fall besluta om att en
utredning skall inledas, underrätta den enskilde om att en utredning har inletts, utse
en handläggare, överlämna eventuella handlingar till den som skall handlägga
ärendet, kontakta de enskilda som berörs av utredningen, inhämta uppgifter från
myndigheter och enskilda personer, dokumentera de uppgifter som inhämtas och
olika åtgärder under utredningsarbetet, till länsrätten anmäla ett eventuellt behov av
offentligt biträde, sammanställa utredningen, delge utredningen med en part,
upplysa den enskilde om rätten till företräde inför socialnämnden, föredra ärendet
för socialnämnden, fatta beslut och underrätta den enskilde om beslutet.

Ett problem när man diskuterar förutsättningarna för att överlåta utförandet av en
utredning till ett privat rättssubjekt är att det kan vara svårt att i praktiken avgränsa
                                                                 Dnr 2598-2000    Sid 12 (23)
                                                                     2617-2000



den uppgiften från andra moment i ärendehandläggningen. Att skilja
utredningsarbetet från det ansvar som nämnden har för ärendets beredning kan
dessutom, inte minst mot bakgrund av de grundläggande principerna för
socialtjänstens arbete, inge vissa betänkligheter. Jag vill här erinra om den
helhetssyn och kontinuitet som skall prägla arbetet på detta område och peka på
bl.a. följande.

Under en utredning enligt 50 § SoL kan uppgifter om den enskilde inhämtas från
både myndigheter och personer i den enskildes omgivning. I det stora flertalet fall
bedrivs utredningen i samråd med den enskilde. När denne har vänt sig till
nämnden och uttryckt ett hjälpbehov förutsätts att han medverkar i utredningen. Att
den som berörs av utredningen samtycker till olika utredningsåtgärder innebär inte
att inhämtandet av uppgifter är utan problem. Detta framgår inte minst av
anmälningar till JO som berör olika frågor om utredningsarbetet (se t.ex. mitt
beslut den 30 november 2000, dnr 2530-1999).

Det kan vara svårt att i inledningen av en utredning förutse de olika frågor som kan
uppkomma under utredningens bedrivande och det är inte ovanligt att utredningens
inriktning kan behöva ändras under arbetets gång. Utredaren har ofta att utifrån sin
kompetens och erfarenhet mer eller mindre på eget ansvar bedöma behovet av att
höra ytterligare referenter och inhämta utlåtanden från sakkunniga inom något visst
område. Under utredningen har handläggaren även att utforma förslag till insatser
som kan avvika från de som var aktuella när utredningen inleddes och även kanske
försöka få den enskilde att inse att ett hjälpbehov kan föreligga. Utan tvekan har
många enskilda fog för att uppfatta utredningen som ett ingrepp i deras liv eftersom
den enskildes livsföring kan komma att ifrågasättas i olika hänseenden under
utredningsarbetet. Olika behov av stödinsatser kan uppkomma under det att
utredningen pågår. Oftast kan de ha direkt samband med den fråga som
utredningen avser men så behöver inte alltid vara fallet. Den tjänsteman vid
nämndens förvaltning som handlägger utredningen kan ha behörighet att fatta
beslut om vissa insatser men i andra fall kan han ha att vidarebefordra en under
utredningen gjord framställning om en hjälpinsats till någon annan tjänsteman vid
förvaltningen. Det ligger dock i sakens natur att utredaren som regel bör informeras
om nämnden beslutar om någon biståndsinsats under handläggningen av ett ärende.
Eftersom sekretess i princip inte gäller mellan olika enheter inom socialnämnden
finns det inte något hinder för att utredaren hålls informerad om de olika beslut
som fattas vid nämnden rörande den som utredningen avser.

Det nu anförda visar det nära samband som finns mellan en utredning och det
ansvar som socialnämnden har för att den enskildes behov blir tillgodosett i olika
hänseenden. Att lägga ut en utredning enligt t.ex. 50 § SoL ”på entreprenad” kan
därför redan av allmänna lämplighetsskäl vara mindre tillfredsställande.

Diskussionen om bestämmelsen i 11 kap. 6 § tredje stycket RF är ett hinder mot att
överlämna utredningsuppdrag till privata rättssubjekt har ofta förts utifrån frågan
om en utredning enligt 50 § SoL i sig själv utgör myndighetsutövning. Jag vill här
först påpeka att vissa åtgärder inom ramen för en sådan utredning otvivelaktigt är
                                                                   Dnr 2598-2000   Sid 13 (23)
                                                                       2617-2000



myndighetsutövning (se t.ex. 32 § LVU). Bedömningen av huruvida
grundlagsbestämmelsen hindrar att nämnden i övrigt överlåter utredningsuppdrag
till privata rättssubjekt kompliceras av att själva begreppet förvaltningsuppgift inte
är entydigt.

När man för socialtjänstens del skall ange vad som är en förvaltningsuppgift kan
man söka ledning av i första hand 5 § SoL och de övriga regler i socialtjänstlagen
och därtill anknytande lagstiftning som preciserar nämndens uppgifter. Som
exempel på typiska förvaltningsuppgifter inom socialtjänsten framträder då bl.a.
nämndens verksamhet vad gäller handläggningen av frågor om ekonomiskt bistånd
eller andra biståndsinsatser för enskilda samt de uppgifter som följer av de
särskilda tvångslagarna LVM och LVU.

När det gäller tolkningen av vad som i 11 kap. 6 § tredje stycket RF avses med en
förvaltningsuppgift å ena sidan och en förvaltningsuppgift som innefattar
myndighetsutövning å andra sidan kan diskuteras om bestämmelsen tar sikte på de
olika slag av ärenden/uppgifter som en myndighet har att handlägga eller på delar
av ett ärende såsom ett ärendes beredning kontra beslut i samma ärende. Huruvida
det är möjligt för socialnämnden att till ett privat rättssubjekt överlämna en uppgift
att utföra en utredning kan därför inte besvaras enbart utifrån frågan om själva
utredningen innefattar myndighetsutövning eller ej. Den primära frågan är om det
över huvud taget är möjligt att vid tillämpningen av grundlagsbestämmelsen dela
upp handläggningen av ett ärende som innefattar myndighetsutövning i olika delar.

Om socialnämnden enligt ett ”entreprenadavtal” skulle överlämna hela eller delar
av ärendehandläggningen till en utomstående skulle detta medföra att de
rättssäkerhetsintressen som 11 kap. 6 § tredje stycket RF skall skydda skulle
åsidosättas. Jag har under punkt 3.1.3 redovisat regler som avser att skapa garantier
för en rättssäker handläggning av ärenden. Om socialnämnden skulle anlita en
utomstående att utföra utredningar enligt 50 § SoL i ärenden som innefattar
myndighetsutövning hos socialnämnden skulle bestämmelserna om t.ex.
dokumentation, sekretess, partsinsyn, jäv, tjänstefelsansvar och tillsyn helt eller
delvis sättas ur spel. Det är inte möjligt att göra de aktuella bestämmelserna direkt
tillämpliga genom ett avtal mellan socialnämnden och ”entreprenören”. Vissa
frågor som rör t.ex. tjänstefelsansvaret eller det allmännas tillsyn kan parterna över
huvud taget inte disponera över i ett civilrättsligt avtal. Jag vill även peka på att
svåra gränsdragningsproblem kan uppstå när det gäller att bedöma om de
handlingar som entreprenörer hanterar utgör allmänna handlingar (se bl.a. RÅ 1989
ref. 29 och RÅ 1992 not 124). Problemet torde göra sig särskilt gällande om det
gäller journalanteckningar och handlingar som entreprenören själv upprättar inom
ramen för utredningsuppdraget.

Det går inte att bortse från dessa konsekvenser när grundlagsbestämmelsen skall
tolkas. Bestämmelsen kan därvid enligt min mening inte ges annan innebörd än att
stadgandet tar sikte på hela handläggningen av ett ärende. Beredningen av och
beslutet i ärendet måste i princip anses utgöra oskiljaktiga delar av en och samma
förvaltningsuppgift. Om ärendet (förvaltningsuppgiften) innefattar
                                                                    Dnr 2598-2000    Sid 14 (23)
                                                                        2617-2000



myndighetsutövning hos socialnämnden kan nämnden enligt 11 kap. 6 § tredje
stycket RF inte överlämna handläggningen av det till ett privaträttsligt subjekt om
det inte finns stöd härför i lag. När det gäller socialtjänsten finns inte något sådant
lagstöd. Det är därför inte möjligt för socialnämnden att till t.ex. ett bolag
överlämna en uppgift att utföra utredningar enligt 50 § SoL.

Utredning i ärenden som hos socialnämnden inte innefattar myndighetsutövning
Jag har tidigare nämnt att en socialnämnd i vissa fall är skyldig att avge ett yttrande
till en annan myndighet. Ärendet hos den andra myndigheten torde i de fallen
innefatta myndighetsutövning. Exempel på en bestämmelse om socialnämndens
skyldighet att yttra sig är 3 kap. 8 § körkortsförordningen. Yttrandet syftar inte till
något beslut hos socialnämnden och ärendet hos nämnden innefattar således inte
myndighetsutövning (prop. 1979/80:1 Del A s. 566). Rättssäkerhetsintresset
motiverar dock att reglerna om bl.a. insyn och kommunikation tillgodoses hos
socialnämnden även i dessa ärenden. I 54 § tredje stycket SoL föreskrivs därför att
bestämmelserna i förvaltningslagen om bl.a. partsinsyn skall gälla också i sådana
fall.

Eftersom yttranden i t.ex. körkortsärenden inte innefattar myndighetsutövning hos
socialnämnden skulle det i och för sig inte föreligga något hinder enligt 11 kap. 6 §
tredje stycket RF mot att överlämna uppgiften att yttra sig till ett privaträttsligt
organ. Detta medför dock inte att socialnämnden kan göra så. Det finns nämligen
andra begränsningar för vilka uppgifter som en myndighet inom det
specialreglerade kommunala området kan lämna till annan att utföra än den som
följer av grundlagsbestämmelsen.

När den nuvarande kommunallagen infördes togs i 3 kap. 16 § in en bestämmelse
om att kommuner och landsting genom beslut av fullmäktige får lämna över vården
av en kommunal angelägenhet, för vars handhavande särskild ordning inte
föreskrivits, till ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell
förening eller en stiftelse. Efter lagändring sägs numera att vården av en uppgift får
lämnas över efter beslut av kommunfullmäktige och en uppgift får överlämnas
även till en fysisk person (prop. 1993/94:188 särskilt s. 39). I bestämmelsens andra
stycke erinras om att vården av en angelägenhet som innefattar
myndighetsutövning enligt 11 kap. 6 § RF får överlämnas endast om det finns stöd
för det i lag.

I propositionen till kommunallagen (prop. 1990/91:117) anfördes att det skulle vara
vanskligt att åstadkomma en helt preciserad avgränsning när det skall vara tillåtet
att lämna över vården av en kommunal angelägenhet till ett privaträttsligt organ.
Värdet av en allmänt formulerad bestämmelse bedömdes som ringa. Enligt
propositionen var de begränsningar som fanns för att överlämna uppgifter till ett
privaträttsligt organ tillräckliga. I propositionen påpekades att den kommunala
kompetensen satte en gräns för när en kommun kunde överlämna en
förvaltningsuppgift till bl.a. ett bolag. Det framhölls att det också fanns
begränsningar på de specialreglerade områdena och för ärenden som innefattar
myndighetsutövning (prop. 1990/91:117 s. 51).
                                                                         Dnr 2598-2000     Sid 15 (23)
                                                                             2617-2000



Vid konstitutionsutskottets behandling av propositionen inhämtades ett yttrande
från Lagrådet. Enligt Lagrådets uppfattning borde bestämmelsen om kommunala
företag inledas med en uttrycklig bestämmelse om kommuners och landstings
möjlighet att överlämna vården av en kommunal angelägenhet till ett privaträttsligt
subjekt och en erinran om den inskränkande regeln i 11 kap. 6 § RF
(konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU38 s. 161).

Konstitutionsutskottet delade Lagrådets mening, och den av Lagrådet föreslagna
bestämmelsen infördes även i lagen. Konstitutionsutskottet anförde i denna del
bl.a. följande (utskottsbetänkandet s. 43).

      En första grundläggande princip är självfallet att den verksamhet som överlämnas
      till ett privaträttsligt organ skall falla inom den kommunala kompetensen. – – – En
      ytterligare begränsning gäller på de specialreglerade områdena. En kommunal
      angelägenhet får i princip inte överlåtas till ett särskilt rättssubjekt om det i en
      författning har angivits att ett visst kommunalt organ skall handha denna.
I det förgående (avsnitt 3.2.3) har jag kortfattat redogjort för tillkomsten av 4 §
tredje stycket SoL. Vid införandet av bestämmelsen framhölls att socialnämnden
inte utan stöd i lag kunde överlämna en uppgift som innefattade
myndighetsutövning till ett privaträttsligt organ eller en enskild person. Detta
ansågs dock inte vara den enda begränsningen i socialnämndens möjlighet att
överlämna en förvaltningsuppgift. I propositionen framhölls att en kommun inte
med t.ex. ett bolag kunde träffa avtal om att bolaget skulle utföra en uppgift för
kommunens räkning som låg utanför den kommunala kompetensen. En kommun
kan således inte anlita ett bolag för åtgärder som den inte själv får vidta.
Regeringen anförde vidare bl.a. följande (prop. 1992/93:43 s. 5).
      En ytterligare begränsning gäller på de specialreglerade områdena. En kommunal
      angelägenhet får i princip inte överlåtas till ett särskilt rättssubjekt, om det i en
      författning har angivits att ett visst kommunalt organ skall handha detta. Det utesluts
      dock inte att vissa delar av en specialreglerad uppgift, t.ex. vissa driftsfrågor eller
      andra verkställighetsuppgifter, kan bedrivas i privaträttsliga former. Möjligheterna
      till detta är främst beroende av hur speciallagstiftningen är utformad inom det
      aktuella området.
      En förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning får överlämnas till ett
      privaträttsligt subjekt bara om det finns lagstöd för detta. Detta följer av 11 kap. 6 §
      regeringsformen. Också andra författningsbestämmelser kan innebära att
      verksamheten skall bedrivas i viss form.
Såvitt framgår av förarbetena till ändringen av 4 § SoL var syftet inte att
socialnämnden skulle kunna överlåta olika utredningsuppgifter till privaträttsliga
subjekt. Enligt propositionen var avsikten med lagändringen närmast att tydliggöra
socialnämndens möjlighet att anlita entreprenörer när det gällde vissa
administrativa uppgifter, verkställighetsfrågor, rådgivning och kurativa uppgifter.
Att så var fallet framgår även av Lagrådets yttrande över lagförslaget. Lagrådet
anförde att ändringen inte innebar någon principiell utvidgning av utrymmet för
anlitande av privata entreprenörer utan att förslaget närmast kunde ses som ett
förtydligande av den ordning som redan gällde (a. prop. s. 35).

Om det enligt lag eller annan författning åligger socialnämnden att yttra sig med
anledning av begäran från domstol eller annan myndighet är detta uppenbarligen en
                                                                      Dnr 2598-2000    Sid 16 (23)
                                                                          2617-2000



uppgift som det ankommer på nämnden att själv svara för. Den uppgiften kan
enligt det nyss sagda inte läggas ut på ”entreprenad”. När det gäller att skilja
mellan yttrandet och den utredning som ligger till grund för yttrandet gör sig
samma hänsyn gällande som när det gäller ärenden som innefattar
myndighetsutövning. Jag kan således inte finna annat än att det inte heller när det
gäller ärenden av nu aktuellt slag, trots att de inte innefattar myndighetsutövning
hos nämnden, finns förutsättningar för att överlämna utredningen till ett
privaträttsligt subjekt.

Vårdnadsutredningar m.m.
En domstol som handlägger ett mål eller ärende angående vårdnad, boende eller
umgänge skall enligt 6 kap. 19 § första stycket föräldrabalken (FB) se till att
frågorna blir tillbörligt utredda. Innan rätten avgör ett sådant mål skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden enligt
6 kap. 19 § andra stycket FB skyldig att lämna rätten sådana upplysningar. Om det
behövs utredning utöver vad som sägs i den bestämmelsen får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa den (6 kap. 19
§ tredje stycket FB).

Tidigare gällde att rätten kunde anmoda socialnämnden att yttra sig i en
vårdnadsfråga. Syftet med att nämnden inte längre skulle yttra sig utan endast utse
någon att verkställa en utredning var att effektivisera och påskynda
utredningsförfarandet i tvisterna (prop. 1990/91:8 s. 44). Ändringen har föranlett
oklarhet när det gäller bl.a. skyldigheten att kommunicera en vårdnadsutredning
och rätten till insyn i utredningsarbetet (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1994/95 s.
363 och 2000/01 s. 317).

Att det i bestämmelsen sägs att socialnämnden skall utse någon att utföra
utredningen skulle i och för sig kunna tas till intäkt för att nämnden till utredare
kan välja en lämplig person, dvs. även en privat utredare. Detta synes dock inte ha
varit lagstiftarens avsikt. Såvitt framgår av förarbetena har nämligen lagstiftaren
förutsatt att utredningen skulle utföras av en tjänsteman vid nämndens förvaltning.
I propositionen anfördes bl.a. följande (s. 44 f.).

      Eftersom det inte blir fråga om något yttrande från socialnämndens sida blir det inte
      aktuellt med någon ”process” inför nämnden. Denna får i princip inte annan
      befattning med saken än att såsom arbetsgivare för den tjänsteman som nämnden
      utser att utföra utredningen. Sedan kan tjänstemannen rapportera direkt till
      domstolen. Detta innebär naturligtvis ingen inskränkning i socialnämndens rätt att
      bestämma vilka uppgifter som skall läggas på dess tjänstemän eller nämndens
      möjligheter att kontrollera att arbetet bedrivs på ett tillfredsställande sätt. Att
      tjänstemän inom socialtjänsten rapporterar direkt till en domstol förekommer redan i
      andra sammanhang, se t.ex. 21 kap. 2 § föräldrabalken.
Avsikten med ändringen i föräldrabalken var att förenkla handläggningen av
vårdnadsutredningarna vid socialnämnden och att socialnämnden som regel inte
skulle behöva befatta sig med själva utredningen. Tolkningen av begreppet
”någon” måste göras utifrån syftet med ändringen och med beaktande av det nyss
återgivna uttalandet i förarbetena. Jag kan därför inte finna annat än att vad som
                                                                    Dnr 2598-2000    Sid 17 (23)
                                                                        2617-2000



anförts i det förgående avsnittet gäller även för de utredningar som utförs på
uppdrag av domstol enligt 6 kap. 19 § FB. Enligt min mening är det således inte
rättsenligt att lägga ut ett sådant utredningsuppdrag på ”entreprenad”.

När det gäller uppdrag till ”något annat organ” att utse någon att verkställa en
utredning kan jag hänvisa till proposition 1990/91:8 s. 66.

3.3 Finns det andra möjligheter för socialnämnden att anlita ”externa
utredare”?
Enligt den uppfattning som jag har uttalat i det förgående kan en socialnämnd inte
genom ett entreprenadavtal överlämna till ett privat rättssubjekt, oavsett om det är
en juridisk eller fysisk person, att utföra sådana utredningar som det här är fråga
om. Jag skall i detta avsnitt i korthet behandla förutsättningarna för att anlita sådan
arbetskraft som i arbetsrättsliga sammanhang brukar benämnas beroende eller
osjälvständiga uppdragstagare.

I 7 a § SoL stadgas att det för utförandet av socialnämndens uppgifter skall finnas
personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Bestämmelsen är allmänt
formulerad. Den syftar dock till att framhålla betydelsen av att upprätthålla en hög
kompetens inom socialtjänsten och att det – med hänsyn till socialtjänstens vitt
skilda uppgifter – skall finnas personal med olika bakgrund och erfarenhet. Med
personal torde i sammanhanget avses personer som är anställda av kommunen. En
anställning gäller enligt huvudregeln tills vidare. En möjlighet att tidsbegränsa en
anställning finns enligt 5 § lagen (1982:80) om anställningsskydd vid bl.a. tillfällig
arbetsanhopning. En kommun anses emellertid, liksom andra arbetsgivare, ha
möjlighet att anlita uppdragstagare för att utföra en viss arbetsuppgift. I något
sammanhang har i lagstiftningen även förutsatts att en kommun skall kunna anlita
uppdragstagare. Jag vill här peka på bl.a. 5 § lagen (1997:297) om
försöksverksamhet med samtjänst vid medborgarkontor (prop. 1996/97:90 s. 44 f.).

Det finns olika typer av uppdragstagare. En del har en mycket lös anknytning till
sin uppdragsgivare och är närmast att jämföra med entreprenörer medan andra kan
vara så nära knutna till uppdragsgivarens verksamhet att de kan betraktas som
införlivade i dess organisation. Som regel råder det inte någon osäkerhet om
huruvida en person är arbetstagare eller uppdragstagare. Om det skulle uppkomma
en tvist i detta hänseende får frågan ytterst lösas enligt de regler som finns på det
arbetsrättsliga området. I förevarande sammanhang är det emellertid snarast
gränsdragningen mellan olika slag av uppdragstagare som är av intresse.

En uppdragstagares anknytning till en myndighet har betydelse i bl.a.
sekretesshänseende. I sekretesslagen finns regler om sekretess i det allmännas
verksamhet. Enligt huvudregeln gäller lagen således inte den som är anställd hos
ett privat företag eller i övrig privat verksamhet. I 1 kap. 6 § SekrL stadgas dock
följande.

      Förbud att röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift gäller för myndighet där
      uppgiften är sekretessbelagd samt för person som på grund av anställning eller
      uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund för
                                                                        Dnr 2598-2000     Sid 18 (23)
                                                                            2617-2000



      det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid
      har fått kännedom om uppgiften.
Den som gentemot en myndighet har åtagit sig att tillverka något eller en
entreprenad eller liknande prestation får visserligen betraktas som uppdragstagare.
Uppdragets samband med myndighetens verksamhet framstår emellertid i sådana
fall som så löst att det skulle te sig främmande att beteckna uppdragstagaren som
en offentlig funktionär. Sekretesslagen är följaktligen inte tillämplig på sådana
självständiga uppdragstagare, som visserligen har fått uppgifter sig anförtrodda av
myndigheten men som handlar i eget namn och utåt framstår som utrustade med
egen kompetens.

Sekretesslagen blir däremot tillämplig på uppdragstagare hos en myndighet som
har sådan anknytning till myndigheten att de kan sägas delta i dennas verksamhet.
Med myndighetens verksamhet avses enligt förarbetena till sekretesslagen
myndighetens egentliga verksamhet, dvs. den som framgår av eller kan utläsas av
myndighetens instruktion eller av annan författning. När det gäller i vilka fall en
uppdragstagare har en sådan anknytning till myndighetens verksamhet att han
omfattas av tystnadsplikt enligt sekretesslagen anförde föredragande statsrådet vid
tillkomsten av sekretesslagen följande (prop. 1979/80:2 Del A s. 127; jfr prop.
1981/82:186 s. 41 f.).

      Inte sällan finns föreskrift om att viss befattning i myndighets organisation skall vara
      besatt med uppdragstagare. Är så inte fallet, måste det i allmänhet likväl antas att en
      uppdragstagare har den behövliga anknytningen till en viss myndighet, om den
      uppgift som han utför vanligen ankommer på tjänsteman eller annan
      befattningshavare vid myndigheten eller i varje fall naturligen skulle kunna handhas
      av en sådan befattningshavare.
Självfallet är det endast uppdragstagare som är fysiska personer som, i
sekretesshänseende, skall jämställas med arbetstagare hos en myndighet.

Som exempel på uppdragstagare som omfattas av sekretesslagen angavs i
förarbetena till lagen, såvitt nu är av särskilt intresse, bl.a. kontaktpersoner inom
socialtjänsten, personer som ställt sig till socialvårdens förfogande med s.k.
kontrakterade familjehem, barnavårdsmän, konsulter av olika slag och tolkar (prop.
s. 128).

En utredning enligt 50 § SoL utförs vanligen av en anställd vid socialförvaltningen
eller skulle kunna utföras av en sådan. För det fall en uppdragstagare anlitas för att
utföra uppgiften är det således inte fråga om att uppdragstagaren skall tillföra några
särskilda expertkunskaper. Under förutsättning att uppdragstagaren är en fysisk
person och knyts till den uppdragsgivande myndigheten på sådant sätt att han eller
hon kan sägas delta i myndighetens ”normala” verksamhet kommer reglerna om
sekretess i sekretesslagen att bli direkt tillämpliga. En uppdragstagares anknytning
till en myndighet har emellertid inte betydelse endast för tillämpningen av
sekretesslagen. Om det finns en sådan knytning kommer nämligen de handlingar
som uppdragstagaren tar emot och upprättar inom ramen för sitt uppdrag att utgöra
allmänna handlingar i myndighetens verksamhet och han kommer att omfattas av
tjänstefelsansvaret. Även de övriga bestämmelser som jag redovisat i avsnitt 3.1.3
                                                                   Dnr 2598-2000   Sid 19 (23)
                                                                       2617-2000



kommer att bli tillämpliga eftersom uppdragstagare med den fasta anknytning till
myndigheten som jag här förutsätter, blir att betrakta närmast som en
befattningshavare vid denna. Självfallet kommer uppdragstagaren också att i sitt
arbete stå under ledning av ansvarig tjänsteman vid förvaltningen. Det kan dock
noteras att det får anses råda oklarhet om huruvida reglerna om jäv gäller för
honom eftersom kommunallagens regler härom gäller för förtroendevalda och
anställda (se även bestämmelsen i 6 kap. 33 § kommunallagen angående
delegation).

Enligt min mening finns det således utrymme för socialnämnderna att utifrån
offentligrättsliga aspekter använda s.k. beroende eller osjälvständiga
uppdragstagare för att utföra utredningar inom socialtjänsten. Jag vill dock påpeka
att de frågor som härvid kan uppkomma i arbetsrättsligt hänseende ligger utanför
vad som behandlas inom ramen för detta beslut.

3.4 Några kommentarer till socialnämndernas remissyttranden
Socialnämnderna har i sina remissyttranden hit förklarat att de inte har lagt ut
någon utredningsverksamhet på entreprenad utan att avsikten har varit att den
utomstående utredaren skulle knytas till nämnden så att denne fick anses utgöra en
del av nämndens organisation.

Vid utredningen har kommit fram att det finns väsentliga skillnader när det gäller i
vilken utsträckning socialnämnderna har använt sig av sådana uppdragstagare som,
något oegentligt, har kommit att benämnas konsulter. Gottsunda
kommundelsnämnd i Uppsala kommun har anlitat sådana vid 150 tillfällen under
åren 1999–2000 medan Socialnämnden i Härnösand anlitat en extern utredare vid
ett tillfälle under de senaste 25 åren. Remissvaren ger vid handen att utomstående
utredare har anlitats främst när det gäller barnavårdsärenden och familjerättsliga
ärenden som vårdnads- och adoptionsutredningar. En nämnd har även anlitat
sådana utredare när det gäller yttranden i s.k. körkortsärenden. Som förklaring till
att socialnämnderna har anlitat utomstående som utredare har anförts bl.a.
arbetssituationen vid förvaltningen, risk för jäv på grund av en enskilds anknytning
till socialnämnden och att det funnits någon form av ”konflikt” med den som
berörts av utredningen.

Socialnämnderna har, som redan framgått, framhållit att de utomstående personer
som anlitats för att utföra utredningar har arbetat som ”uppdragstagare”. De avtal
som jag tagit del av ger emellertid vid handen att de som regel träffats inte direkt
med den enskilde uppdragstagaren utan mellan socialnämnden och ett
bolag/företag. Avtalen har utformats på olika sätt. I några fall har bolag åtagit sig
att ställa en angiven person till socialnämndens förfogande för att utföra en viss
utredning (se bilaga A). I andra fall har avtalen utformats mer allmänt på så sätt att
det anges att företaget under en viss tid skall utföra utredningar åt socialnämnden
(se bilaga B). Några avtal utgör, förenklat uttryckt, en blandning av de båda
avtalstyperna (bilaga C).
                                                                      Dnr 2598-2000    Sid 20 (23)
                                                                          2617-2000



Min avsikt har varit att belysa frågan om det finns rättsliga förutsättningar för att
en socialnämnd skall kunna anlita utomstående som utredare och vissa
rättssäkerhetsfrågor som uppkommer om en utredning utförs av någon som inte är
anställd av eller har någon befattning vid socialnämnden. Mot bakgrund av syftet
med min utredning är jag däremot återhållsam med att, i det enskilda fallet,
närmare uttala mig om de berörda socialnämndernas avtal med externa utredare.
Det förhållandet att avtal om utredningsuppdraget inte träffats mellan
socialnämnden och den som skulle utföra utredningsarbetet föranleder emellertid
särskilda frågor som jag finner anledning att kommentera.

Ett bolag kan inte ges i uppdrag att utföra en utredning för socialnämndens räkning.
Däremot kan det finnas utrymme för socialnämnden att träffa ett avtal med ett
bolag om att bolaget skall ställa en viss person till nämndens förfogande. En sådan
person kan nämligen i vissa situationer omfattas av sekretesslagens regler. Vid
tillkomsten av sekretesslagen uttalades härom bl.a. följande (prop. 1979/80:2 del A
s. 128; jfr prop. 1981/82:186 s. 41).

      Sekretesslagen gäller i princip inte den som är anställd hos ett privat rättssubjekt.
      Om myndighet har träffat avtal t.ex. med ett enskilt företag, kan det emellertid som
      framhålls i promemorian i undantagsfall te sig naturligt att arbetstagare hos
      motparten får lyda under bestämmelse i sekretesslagen. Jag syftar här bl.a. på sådana
      fall som riksrevisionsverket tar upp i sitt remissyttrande, nämligen då arbetstagaren
      ställs till myndighetens förfogande och deltar i dess verksamhet på samma sätt som
      om myndigheten hade ingått uppdragsavtal med vederbörande själv. Med tanke på
      sådana och liknande fall gäller 7 § (motsvarar 6 § i lagen; JO:s anmärkning) även
      den som på ”annan liknande grund” deltar i myndighets verksamhet.
Att ett bolag åtar sig att ställa en person till socialnämndens förfogande innebär
inte att den personen har ett uppdrag hos myndigheten i den mening som begreppet
har i 1 kap. 6 § SekrL. Däremot kan en sådan person vid tillämpning av
sekretesslagen kunna anses som en offentlig befattningshavare om han på ”annan
liknande grund” deltar i myndighetens verksamhet. Om så är fallet bör han kunna
likställas med s.k. osjälvständiga eller beroende uppdragstagare även i de
hänseenden jag har behandlat tidigare. Enligt min mening torde det därför finnas
utrymme för en socialnämnd att till sig knyta en ”utredare” genom ett avtal med ett
bolag om att bolaget ställer personen till nämndens förfogande. En förutsättning
härför är att utredaren, om uppdragsavtal hade träffats med honom själv, varit att
betrakta som en befattningshavare vid nämndens förvaltning.

I konsekvens med vad som har anförts får ett avtal, enligt vilket ett bolag åtar sig
att ställa en ”utredare” till nämndens förfogande, inte utformas så att det ger
bolaget rätt att avgöra vem som skall utföra utredningen utan det måste bestämmas
genom avtalet. Om den som skall utföra utredningen inte har deltagit vid avtalets
tillkomst måste socialnämnden dessutom träffa en särskild överenskommelse med
denne rörande utredningens utförande. I annat fall kan inte nämnden vara förvissad
om att utredaren är införstådd med under vilka förhållanden som han bedriver sitt
arbete. Enligt min mening är det en lämplig ordning att den som skall utföra en
utredning på uppdrag av socialnämnden alltid erhåller någon form av förordnande
av socialnämnden. Det är för övrigt en ordning som lagstiftaren anvisat i andra
sammanhang [se 6 § andra stycket lagen (1987:24) om kommunal
                                                                      Dnr 2598-2000    Sid 21 (23)
                                                                          2617-2000



parkeringsövervakning, 22 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl., 61 a § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och 23 a §
polislagen (1984:387)].

Flera av de avtal som jag har tagit del av i detta ärende ger utseendemässigt intryck
av att ha utarbetats av de bolag/företag som socialnämnderna har träffat avtal med.
Härav kan möjligen den slutsatsen dras att socialnämnderna inte alltid för egen del
analyserat hur avtalen bör utformas. I några fall synes detta ha fått till följd att
avtalstexten och nämndens här redovisade avsikt med avtalet inte stämmer helt
överens. Frågorna om avtalens närmare utformning är inte helt enkla. Hur avtalen
skall utformas måste bli föremål för närmare överväganden av nämnderna om de
avser att i framtiden anlita uppdragstagare.

Frågan om gränsdragningen mellan att uppdra åt någon att utföra en utredning och
att inhämta ett expertutlåtande har berörts i några yttranden. Som exempel kan
nämnas Maria – Gamla stans stadsdelsnämnd som i sitt remissyttrande anfört att
den enhet vid stadsdelsförvaltningen som utför utredningar angående barn och
ungdomar under år 2000 har ”upphandlat” utredningar i tre ärenden och att det då
har varit fråga om barnpsykiatriska utredningar. Jag vill med anledning härav
understryka att socialnämnden i en utredning har möjlighet att inhämta
expertsynpunkter. När det gäller en utredning om socialnämnden behöver ingripa
till en underårigs skydd eller stöd framgår detta av 50 a § SoL. I ett sådant ärende
kan barnet till och med placeras i ett s.k. utredningshem. Utredningen vid ett sådant
hem torde som regel avse en särskild fråga, t.ex. att genom observationer försöka
klarlägga relationen mellan ett barn och dennes föräldrar. Att inhämta ett sådant
expertutlåtande utgör ett led i socialnämndens utredning. De frågor jag behandlat i
detta beslut äger därför i princip inte giltighet på sådana utredningsåtgärder.

3.5 Sammanfattning
Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket RF kan förvaltningsuppgift överlämnas till bolag,
förening, samfällighet, stiftelse, registrerat trossamfund eller någon av dess
organisatoriska delar eller till enskild individ. Innefattar uppgiften
myndighetsutövning, skall det ske med stöd av lag. Enligt min mening kan
bestämmelsen inte ges annan innebörd än att stadgandet tar sikte på hela
handläggningen av ett ärende. Beredningen av och beslutet i ärendet måste i
princip anses utgöra oskiljaktiga delar av en och samma förvaltningsuppgift. Om
ärendet (förvaltningsuppgiften) innefattar myndighetsutövning hos socialnämnden
kan nämnden enligt 11 kap. 6 § tredje stycket RF inte överlämna handläggningen
av det till ett privaträttsligt subjekt om det inte finns stöd härför i lag. När det gäller
socialtjänsten finns inte något sådant lagstöd. Det är därför inte möjligt för
socialnämnden att till t.ex. ett bolag överlämna en uppgift att utföra utredningar
enligt 50 § SoL.

Utredningar inom socialtjänsten som syftar till att utgöra underlag för sådana
yttranden som socialnämnden enligt lag eller annan författning är skyldig att lämna
till annan myndighet, t.ex. till länsstyrelse, ingår som ett led i en
förvaltningsuppgift som hos socialnämnden inte innefattar myndighetsutövning.
                                                                  Dnr 2598-2000    Sid 22 (23)
                                                                      2617-2000



Det föreligger ändå hinder mot att överlämna sådana utredningar till ett privat
rättssubjekt. Detta beror på att det finns andra begränsningar än det ovan angivna
grundlagsstadgandet för vilka uppgifter som en myndighet inom det s.k.
specialreglerade kommunala området kan överlämna till utomstående.
Skyldigheten att yttra sig till en annan myndighet åvilar socialnämnden själv, och
uppgiften kan inte lämnas över till någon annan. När det gäller att skilja mellan
själva yttrandet och den utredning som ligger till grund för yttrandet gör sig samma
hänsyn gällande som när det gäller ärenden som innefattar myndighetsutövning.

Enligt 6 kap. föräldrabalken gällde tidigare att domstolen kunde anmoda
socialnämnden att yttra sig i en vårdnadsfråga. Numera gäller dock att nämnden
själv inte yttrar sig i frågan utan nämndens skyldighet är begränsad till att på
begäran av domstol utse någon att verkställa en vårdnadsutredning. Såvitt framgår
av förarbetena till lagändringen förutsattes därvid att utredningen skulle utföras av
en tjänsteman vid förvaltningen. En vårdnadsutredning är således en sådan
förvaltningsuppgift som åvilar nämnden, och uppgiften kan därför, enligt vad som
anfördes i det föregående stycket, inte lämnas ut på entreprenad.

Vad som nu har sagts innebär att en kommun inte kan överlämna sådana
utredningsuppdrag som är aktuella i detta ärende till ett bolag eller annat
privaträttsligt subjekt. Detta gäller även om kommunen i och för sig behåller
huvudansvaret för att uppgiften utförs. Kommunen har däremot möjlighet att anlita
uppdragstagare som är fysiska personer och som knyts till myndigheten på ett
sådant sätt att de kan anses delta i dess verksamhet. En sådan uppdragstagare
förutsätts stå under myndighetens arbetsledning och utföra arbetsuppgifter som
normalt ankommer på en anställd. Bestämmelserna i sekretesslagen blir därmed
direkt tillämpliga på uppdragstagaren. Vidare gäller förvaltningslagens regelsystem
för hans eller hennes arbete, och de handlingar som uppdragstagaren upprättar
anses ha tillkommit i myndighetens verksamhet och därmed vara allmänna. Även
andra grundläggande regler, t.ex. bestämmelserna i brottsbalken om
tjänstefelsansvar och i skadeståndslagen om det allmännas skadeståndsansvar, blir
direkt tillämpliga i förhållande till en sådan uppdragstagare eller någon som på
annan liknande grund deltar i myndighetens verksamhet. Han står även under min
tillsyn i den del han utför arbete åt socialnämnden.

Utredningen har visat att kommunerna genomgående inte har avsett annat än att
knyta sådana s.k. osjälvständiga uppdragstagare till sig som avses i det föregående
stycket. En genomgång av inhämtade avtal ger dock vid handen att flera av dem
helt eller delvis har ett sådant innehåll att det kan ifrågasättas om denna avsikt har
avspeglat sig på ett korrekt sätt. Kommunerna måste därför, om de vill anlita
uppdragstagare i sin verksamhet, noga överväga hur uppdragsavtalen skall
utformas för att uppfylla de krav som ställs i konstitutionellt hänseende och de krav
som måste ställas också i arbetsrättsligt hänseende.

I remissyttrandena har berörts frågor om kontinuitet och helhetssyn vid
handläggningen av ärendena. Frågorna är av central betydelse för utredningarnas
kvalitet, och konsekvenserna för de berörda enskilda måste naturligtvis beaktas när
                                                                 Dnr 2598-2000   Sid 23 (23)
                                                                     2617-2000



socialnämnden väljer att anlita en utomstående som utredare. Jag utgår från att
socialnämnderna är uppmärksamma på frågan. Det är därvid ett absolut krav att
den helhetssyn som skall prägla socialtjänstens verksamhet inte äventyras genom
anlitandet av uppdragstagare. Inom ramen för detta ärende finns det inte skäl för
mig att göra något ytterligare uttalande i denna del.

Jag har i detta beslut behandlat frågor som gäller sekretessen för olika
uppdragstagare. Eftersom det för närvarande pågår en översyn av sekretesslagen
finner jag skäl att tillställa Offentlighets- och sekretesskommittén en kopia av
beslutet. Enligt min mening råder viss oklarhet om huruvida bl.a. reglerna om jäv i
kommunallagen är tillämpliga på en uppdragstagare som utför arbete i ett ärende
hos en kommunal myndighet. Jag finner därför även skäl att tillställa
Justitiedepartementet en kopia av beslutet. Vidare överlämnas en kopia av beslutet
till Socialdepartementet för kännedom.
