# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av ett ingripande mot en person som misstänktes för narkotikabrott

JO 2010-03-04 dnr 2618-2009

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                    Sid
                                                                         2010-03-04            2618-2009             1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av ett
                        ingripande mot en person som misstänktes för narkotikabrott


                          Beslutet i korthet: Vid en rutinpatrullering stoppade polisens gatulangningsgrupp en
                          person som var känd för polisen eftersom han tidigare hade dömts för narkotikabrott.
                          Enligt polisen uppträdde mannen nervöst och ljög om sin tidigare brottslighet och ansågs
                          därför vara skäligen misstänkt för narkotikabrott, såväl genom innehav som genom eget
                          bruk. Beslut om tvångsmedel fattades. Enligt min mening är det uppenbart att de
                          redovisade omständigheterna inte var tillräckliga för att personen skulle anses vara
                          skäligen misstänkt. Besluten om tvångsmedel synes i stället ha grundats på i det
                          närmaste ren spekulation. Polismyndigheten förtjänar kritik.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms län med
                        anledning av ett ingripande mot honom och hans flickvän i april 2009. Han uppgav
                        bl.a. följande. Han blev stoppad av två civilklädda polismän utanför sin bostad.
                        Polismännen ställde flera frågor, bl.a. om han nyttjade eller hade nyttjat droger och
                        om han tidigare hade dömts för narkotikabrott. Han svarade att han aldrig nyttjat
                        droger men att han hade dömts för narkotikabrott. Polismännen genomförde
                        därefter, utan beslut av åklagare, husrannsakan i såväl hans bil som hans bostad.
                        Vidare tvingades både han och hans flickvän, som låg i sängen och sov när polisen
                        kom in i bostaden, att lämna urinprov. Varken han eller flickvännen var
                        narkotikapåverkade. Vid husrannsakan togs en pepparspraysburk i beslag.
                        – Enligt AA hade polismännen gjort sig skyldiga till tjänstefel och han krävde
                        därför också skadestånd på grund av det felaktiga ingripandet.

## Utredningen

Handlingar i polismyndighetens ärende K128533-09 hämtades in och granskades. I
                        de handlingar som upprättades med anledning av ingripandet hade antecknats bl.a.
                        att AA hade observerats utanför en viss adress under en rutinpatrullering och att
                        han uppgett att han aldrig haft med polisen att göra samt att han aldrig hade
                        kommit i kontakt med narkotika. Vidare hade antecknats att AA hade uppvisat en
                        påtaglig nervositet och att det vid kontrollslagningar framkom att han var dömd för
                        bl.a. grovt narkotikabrott. Han ansågs skäligen misstänkt för narkotikabrott genom
                        innehav och eget bruk och tf. inspektören BB beslutade på grund av misstankarna


 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                       Dnr 2618-2009     Sid 2 (6)



om kroppsvisitation och kroppsbesiktning av AA samt om husrannsakan i såväl
hans bil som hans bostad. Vid husrannsakan togs enligt beslagsprotokollet en
tårgasburk i beslag.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
ingripandet mot AA och hans flickvän. Av yttrandet skulle särskilt framgå vilka
omständigheter som låg till grund för besluten om kroppsvisitation, kropps-
besiktning och husrannsakan.

Polismyndigheten (bitr. länspolismästaren CC) kom in med ett yttrande och
anförde i huvudsak (avsnittet rättslig reglering utelämnat) följande.

## Bakgrund

Under en rutinpatrullering den 28 april 2009 observerade en polispatrull, som ingår i
      en gatulangningsgrupp, AA på Brunskogsbacken 45 i Farsta bredvid en bil med
      reg.nr. AAA XXX. Polispatrullen kände igen AA eftersom han har avtjänat ett
      fängelsestraff för grovt narkotikabrott och bor inom närpolisområde Farsta och
      därför är intressant för de poliser som dagligen arbetar mot narkotika.
      Patrullen inledde samtal med AA på gatan i anslutning till dennes bostad. På frågor
      uppgav AA att han aldrig varit i kontakt med polisen eller haft någonting med
      narkotika att göra. I samband med dessa frågor samt frågor om ett eventuellt
      narkotikainnehav blev AA märkbart nervös. Vid kontrollslagning i polisregistren
      framkom att AA för några månader sedan hade blivit rapporterad för narkotikabrott
      samt att han för några år sedan avtjänat ett längre fängelsestraff för grovt
      narkotikabrott mm. Med detta för handen ansåg tf inspektören BB – som vid detta
      tillfälle var gruppchef och behörig som polisiär förundersökningsledare i enlighet
      med den distriktsorder som gäller i Söderorts polismästardistrikt (DO 2 2008:11,
      403-A) – att AA var skäligen misstänkt för narkotikabrott genom innehav samt bruk
      och BB inledde förundersökning avseende narkotikabrott genom innehav samt eget
      bruk, K128533-09. Vidare fattade BB beslut om att AA skulle kroppsvisiteras och
      att husrannsakan skulle genomföras i hans bil (AAA XXX) samt i hans bostad på
      Brunskogsbacken 45 i Farsta. Beslut fattades även om kroppsbesiktning genom
      urinprov för att säkra bevisning om eget bruk av narkotika.
      AA:s flickvän DD befann sig i lägenheten då husrannsakan genomfördes. Hon
      uppvisade tecken på narkotikapåverkan, då hon hade blanka och blodsprängda ögon,
      och misstänktes därför för narkotikabrott genom eget bruk. BB beslutade att även
      hon skulle underkastas kroppsbesiktning genom urinprov. Detta redovisades separat
      i anmälan K129588-09.
      Vid kroppsvisitationen och husrannsakan påträffades dock ingen narkotika. I
      lägenheten påträffades däremot en misstänkt tårgasburk som togs i beslag
      (misstanke om vapenbrott). Den delen av förundersökningen mot AA som gällde
      misstanken om innehav av narkotika lades därför ned redan samma dag, med
      nedläggningsgrunden ”misstänkt oskyldig”, vilket innebär att uppgifterna har
      gallrats ur RAR.
      Senare visade analysresultaten av urinproven negativt resultat beträffande både AA
      och DD varpå förundersökningarna avseende narkotikabruk lades ned den 12 och 13
      maj 2009 med nedläggningsgrunden ”gärningen ej brott”, vilket innebär att
      uppgifterna har gallrats ur RAR. Den del av förundersökningen mot AA som gäller
      brott mot vapenlagen är fortfarande pågående p.g.a. att analysen av innehållet i
      burken ännu inte är klar.

## Bedömning

AA framför i sin JO-anmälan att polisen har brutit mot gällande rutiner och agerat
      felaktigt när de gjorde husrannsakan utan beslut från åklagare, samt att de brutit mot
      gällande föreskrifter. Vad gäller anmälan mot AA rörande brott mot
                                                                  Dnr 2618-2009   Sid 3 (6)



narkotikastrafflagen och brott mot vapenlagen, K128533-09, föranleddes den av att
en civil polispatrull som arbetar mot narkotika kände igen AA såsom dömd
narkotikabrottsling boende i området. Av denna anledning var han intressant för
polispatrullen och de började prata med honom. Under samtalet blev AA påtagligt
nervös när han fick frågor om narkotikainnehav och han uppgav felaktigt att han
aldrig haft kontakt med polisen eller haft att göra med narkotika, vilket stärkte
misstanken om narkotikabrott genom eget bruk eller innehav. Dessa polis-män är
vana att göra bedömningar av liknande karaktär eftersom narkotikabekämpning är
deras huvuduppgift.
Tf. inspektören BB fick således kännedom om att brott som hör under allmänt åtal
eventuellt hade ägt rum eller pågick. Eftersom han var behörig
förundersökningsledare i egenskap av tillförordnad inspektör och gruppchef för
gatulangningsgruppen i enlighet med distriktsorder DO 2 2008:11, 403-A, fullgjorde
han sin rapporteringsskyldighet enligt 9 § polislagen och samtidigt skyldigheten att
inleda förundersökning snarast möjligt i enlighet med 23 kap. 3 § RB genom att på
platsen inleda förundersökning gällande misstanke om narkotikabrott.
Vidare fattade BB beslut om kroppsvisitation, kroppsbesiktning och husrannsakan
för att säkra bevisning gällande det misstänkta narkotikainnehavet eller
narkotikabruket. För sådana beslut krävs det att personen i fråga är skäligen
misstänkt för de brott som misstanken avser, vilket innebär att det skall föreligga
konkreta omständigheter som talar för en sådan misstanke. Detta bedömde BB vara
fallet mot bakgrund av att AA, som tidigare dömts för grovt narkotikabrott,
uppträdde nervöst och ljög om tidigare narkotikabrott. Det fanns därför anledning att
misstänka att han var narkotikapåverkad och/eller förvarade narkotika på sig eller i
nära anslutning till platsen (dvs. bilen eller bostaden). Beträffande DD, som
påträffades vid husrannsakan i AA:s bostad, fanns det två fysiskt tydliga tecken på
narkotikapåverkan – blanka och blodsprängda ögon. Därför fattade BB beslut om
kroppsbesiktning även gällande henne för att säkra bevisning om narkotikabruk och
detta rapporterades i anmälan K129588-09. Förundersökning i detta fall inleddes
dagen därpå.
Det måste framhållas att gatulangningsgruppen har stor erfarenhet av att bedöma om
någon är påverkad av narkotika. Gruppen håller även utbildningar angående vilka
fysiska tecken som tyder på ett bruk av narkotika.
Vidare var BB i egenskap av förundersökningsledare behörig att fatta sådana beslut
enligt 28 kap. 4 och 13 §§ RB. Besluten om inledande av förundersökning och om
kroppsvisitering, kroppsbesiktning och husrannsakan i bostad och bil fattades den 28
april 2009. kl. 20:15 och dokumenterades i kriminalregistret RAR kl. 22:52 samma
dag samt i protokoll som upprättades dagen därpå. Det finns inget krav på att ett
skriftligt beslut om husrannsakan skall uppvisas i samband med genomförandet.
Av 23 kap. 3 § RB och FAP 403-5 följer att polisiär förundersökningsledning får ske
gällande brott av enkel beskaffenhet och i bilagan till FAP:en anges att de brotts-
misstankar som det var fråga om i förevarande fall, dvs. innehav och bruk av
narkotika enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen samt vapenbrott enligt
vapenlagen är sådana brott som får ledas av en polisiär förundersökningsledare. Det
krävdes således inte åklagarbeslut i dessa fall.
Polismyndigheten anser således att det förelåg erforderliga skäl för att inleda
förundersökning och att vidta tvångsåtgärder för att säkra bevisning. Polispatrullen
kände igen AA pga. tidigare narkotikabrott och vid samtal med honom blev han
nervös och lämnade felaktiga uppgifter. Skälig misstanke förelåg för innehav eller
bruk av narkotika. DD uppvisade kända tecken på narkotikabruk och därför förelåg
skälig misstanke för bruk av narkotika. Av dessa skäl fanns det anledning att säkra
bevisning, vilket motiverade besluten om tvångsåtgärder på platsen. Det faktum att
ingen narkotika påträffades eller påvisades innebär inte att åtgärderna var
obehövliga.
Vidare finner myndigheten att dokumenteringsskyldigheten gällande besluten om
inledande av förundersökning och vidtagandet av tvångsåtgärder har uppfyllts.
Myndigheten anser således att gällande regelverk har följts i detta fall.
                                                                        Dnr 2618-2009    Sid 4 (6)



       AA yttrade sig och uppgav bl.a. att polisens uppgift om att han skulle ha förnekat att
       han varit dömd för narkotikabrott var felaktig. Vidare inhämtades handlingar i
       polismyndighetens ärende K129588-09, vilka rörde misstankarna mot AA:s
       flickvän. Enligt dessa hade hon uppvisat tecken på narkotikapåverkan (blodsprängda
       och mycket blanka ögon).

Bedömning
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot bl.a. påtvingade kroppsliga ingrepp, kroppsvisitation och
husrannsakan. Begränsningar i dessa grundläggande fri- och rättigheter får enligt
12 § första stycket samma kapitel göras genom lag.

Bestämmelser om husrannsakan, kroppsbesiktning och kroppsvisitation finns i 28
kap. rättegångsbalken. Den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket
fängelse kan följa kan, om syftet är att söka efter föremål som kan tas i beslag eller
i förvar eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt
36 kap. 1 § brottsbalken, bli föremål för husrannsakan (1 §), kroppsvisitation (11 §)
och kroppsbesiktning (12 §).

JO har vid ett flertal tillfällen (se t.ex. JO 2009/10 s. 72) uttalat att för att en person
ska anses skäligen misstänkt för ett brott krävs att det föreligger konkreta
omständigheter som med viss styrka pekar på att den misstänkte har begått den
gärning som misstanken avser. Omständigheterna måste alltså vara av det slaget att
de ger upphov till en faktabaserad misstanke. Det är emellertid inte möjligt att
lägga fast några mer bestämda riktlinjer för vad som ska krävas för att en misstanke
ska anses vara skälig. Frågan får i stället besvaras från fall till fall och vanligen
finns därvid ett visst utrymme för olika bedömningar.

I det nu aktuella fallet var det BB, tf. inspektör och gruppchef vid
gatulangningsgruppen, som beslutade att inleda förundersökning om narkotikabrott
och att vissa tvångsmedel skulle tillgripas. AA har ifrågasatt att beslutet om
husrannsakan inte fattats av åklagare. Polismyndigheten har redovisat de regler
som gäller i detta avseende och jag har inte någon invändning rörande den saken.

Som framgått gjorde BB bedömningen att det förhållandet att AA, efter han
stoppats vid en rutinpatrullering, uppvisade en påtaglig nervositet tillsammans med
att han lämnade oriktiga uppgifter om sin tidigare brottslighet samt att han de facto
hade dömts för narkotikabrott var tillräckligt för att han skulle anses som skäligen
misstänkt för narkotikabrott, såväl genom innehav som genom eget bruk.
Polismyndigheten har i efterhand instämt i denna bedömning.

När det gäller misstankar om narkotikabrott har JO tidigare vid upprepade tillfällen
uttalat att ett beslut om kroppsvisitation aldrig kan grundas bara på allmänna
kunskaper om en viss persons livsföring eller tidigare brottslighet. Enbart det
förhållandet att någon är känd i narkotikasammanhang är exempelvis inte
tillräckligt för att grunda en skälig misstanke om narkotikabrott (JO 1993/94 s.
101). Detta gäller naturligtvis oberoende av vad personen i fråga svarar på en fråga
om tidigare brottslighet.
                                                                     Dnr 2618-2009    Sid 5 (6)



Att en person beter sig underligt, uppträder nervöst eller undviker kontakt med
polisen kan inte heller i sig anses ge grund för misstanke om brott, än mindre för
misstanke om ett konkret brott av visst slag. Inte heller kan passivitet från den
misstänktes sida tillmätas någon betydelse vid bedömningen av brottsmisstanken.
Eftersom en misstänkt aldrig är skyldig att tillhandahålla uppgifter eller material
som kan användas som bevisning mot honom själv kan man inte heller dra några
slutsatser av det förhållandet att han vägrar att frivilligt medverka i utredningen
(Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2:a uppl., s. 41 och 638).

AA stoppades, som sagts, under en rutinpatrullering. Såvitt kommit fram har det
således inte varit frågan om att polisen genom spaning, tips eller på annat sätt fått
information om att AA förvarade narkotika i sin bil eller sin bostad. Jag noterar
vidare att det varken i den av polisen upprättade anmälan eller i beslutet om
kroppsbesiktning har antecknats att AA vid tillfället uppvisade något av de
symptom som typiskt sett kan ge upphov till misstanke om narkotikabruk. Det har
inte heller annars påståtts att han uppvisat sådana symptom. I stället synes de enda
omständigheter som låg till grund för beslutet att inleda förundersökning och
utsätta AA för tvångsmedlen ha varit att han tidigare hade dömts för narkotikabrott,
uppträdde nervöst och att han, enligt polisen, lämnade felaktiga uppgifter på frågan
om tidigare brottslighet. Jag vill här anmärka att det råder delade meningar om vad
AA svarade på den frågan.

Jag betvivlar inte att medlemmar av gatulangningsgruppen har stor erfarenhet av
att bedöma om någon t.ex. är påverkad av narkotika. Det finns också, som jag
tidigare anmärkt, som regel ett visst utrymme för olika bedömningar i frågan om en
person kan anses som skäligen misstänkt för brott eller inte. I det här fallet anser
jag emellertid att det är uppenbart att de redovisade omständigheterna inte var
tillräckliga för att anse att AA var att betrakta som skäligen misstänkt för
narkotikabrott, varken genom innehav eller genom eget bruk. I stället förefaller
besluten ha grundats på vad som närmast förefaller vara en ren spekulation om att
AA innehade och även hade brukat narkotika.

Enligt min mening ligger därför BB:s beslut om tvångsåtgärder riktade mot AA
klart utanför ramen för det godtagbara. Jag är därför starkt kritisk till det inträffade.
Jag måste också uttrycka min förvåning över att polis-myndigheten i sitt yttrande
hit ansett att gällande regelverk har följts.

När så gäller beslutet om kroppsbesiktning av AA:s flickvän borde polisen, som
framgått, inte över huvud taget ha berett sig tillträde till AA:s bostad. När så nu
ändå skedde anträffade polisen hans sovande flickvän där. Eftersom hon hade
blanka och blodsprängda ögon ansåg de att hon var skäligen misstänkt för
narkotikabrott genom eget bruk och beslutade därför om kroppsbesiktning genom
tagande av urinprov.

Med utgångspunkt i vad jag nyss har anfört om att polismän som arbetar med
narkotikafrågor normalt får antas ha goda förutsättningar att avgöra om någon kan
misstänkas vara påverkad av narkotika, kan en sådan polismans bedömning att en
person uppvisar symptom som är typiska för narkotikabruk vara tillräcklig för att
                                                                Dnr 2618-2009     Sid 6 (6)



personen i fråga ska anses vara skäligen misstänkt för narkotikabrott. Det är
naturligtvis angeläget att den bedömning som läggs till grund för en så ingripande
åtgärd som en urinprovstagning vilar på ett så säkert underlag som möjligt. Det kan
emellertid inte krävas att polisens bedömning alltid ska överensstämma med
analysresultatet. Jag har därför inga synpunkter på beslutet om kroppsbesiktning av
AA:s flickvän.

Sammanfattningsvis förtjänar polismyndigheten emellertid kritik för ingripandet
mot AA.

Vad AA i övrigt har anfört föranleder ingen annan åtgärd från min sida än att jag
vill upplysa om att JO inte är behörig att pröva skadeståndsanspråk.

Ärendet avslutas.
