# Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland och åklagare vid Åklagarmyndigheten, Göteborgs åklagarkammare, för långsam
handläggning av en förundersökning där målsägandena var under 18 år

JO 2010-05-03 dnr 2623-2009

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                      Sid
                                                                         2010-05-03              2623-2009               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland och åklagare vid
                        Åklagarmyndigheten, Göteborgs åklagarkammare, för långsam
                        handläggning av en förundersökning där målsägandena var under 18 år


                          Beslutet i korthet: En förundersökning om barnmisshandel, i vilken bl.a. mamman är
                          misstänkt för brott, har pågått under nästan två års tid. Först åtta månader efter det att
                          förundersökningen inleddes vidtogs de första utredningsåtgärderna. Förundersökningen
                          har därefter inte heller bedrivits med erforderlig skyndsamhet. – Jag konstaterar i beslutet
                          att en så utdragen handläggningstid är helt oacceptabel. Polismyndigheten förtjänar
                          allvarlig kritik och berörda åklagare i olika grad kritik för den långsamma handläggningen.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Polismyndighetens i Västra
                        Götaland handläggning, framförallt handläggningstiden, av en förundersökning i
                        vilken hon är misstänkt för att ha misshandlat sina barn.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärenden K86474-08 och K107963-08 samt
                        Åklagarmyndighetens, Göteborgs åklagarkammare, ärende AM-88379-08 begärdes
                        in och granskades.

                        Av handlingarna framgick bl.a. följande. Den 29 maj 2008 polisanmäldes AA för
                        att ha misshandlat tre av sina minderåriga barn (K86474-08). I anmälan upptogs
                        hon som ”utpekad person”. Förundersökning inleddes påföljande dag och
                        kammaråklagaren BB övertog förundersökningsledningen. Den 27 juni upprättade
                        han utredningsdirektiv till polisen. BB skrev bl.a. med versaler att det var ett
                        ”BARNÄRENDE; FÖRTURSÄRENDE”. Den 1 juli gjordes ytterligare en
                        polisanmälan om misshandel av barnen, denna gång utpekades, förutom AA, även
                        hennes make CC. (K107963-08). Också denna anmälan överfördes till
                        åklagarkammaren. Den åklagare som bevakande BB:s ärenden under hans semester
                        utfärdade den 24 juli direktiv där hon påtalade att målsäganden var minderåriga
                        och bl.a. skrev att ”Det är således mycket angeläget att ni omgående håller
                        förhör.”. Samma dag antecknades också i åklagarens diarium att misstankegraden
                        var ”skälig”. I oktober skickade BB en påminnelse om de tidigare givna direktiven,
                        och skrev än en gång med versaler att det var ett ”BARNÄRENDE;



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 2623-2009     Sid 2 (6)



FÖRTURSÄRENDE”. Samtidigt antecknades i diariet att misstankegraden nu var
”ej skälig”. Mellan juni 2008 och mitten av januari 2009 låg ärendet i balans hos
polisen. Sedan polisen påbörjade handläggningen av ärendet har ett flertal förhör,
bl.a. med barnen, hållits. I direktiv den 18 maj 2009 uppgav BB att de utpekade,
dvs. AA och maken CC, nu var uppsatta som skäligen misstänkta för misshandel.
Vid förhör i juli delgavs de misstanken.

Ärendet remitterades till polismyndigheten och Åklagarmyndigheten för
upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet.

      Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren DD) kom in med ett yttrande av
      vilket framgick att upplysningar hade inhämtats från polisområde Storgöteborg.
      Polismyndigheten redogjorde inledningsvis för ärendets bakgrund,
      se bilaga 1 (har här utelämnats, finns tillgänglig på JO:s kansli). Efter en redogörelse
      för yttrandet från polisområde Storgöteborg och den rättsliga regleringen gjorde
      polismyndigheten följande bedömning.
      Polismyndigheten kan inledningsvis konstatera att myndigheten inledde för-
      undersökning om brottet misshandel den 30 maj 2008 och att förundersökningen
      samma dag övertogs av åklagare. Två av målsägandena var vid denna tidpunkt 9 år
      gamla medan den tredje var 11 år.
      Efter att förundersökningen övertogs av åklagare lades Polismyndighetens ärende i
      balans utan handläggare. Några egentliga utredningsåtgärder vidtogs inte, trots de
      ovan redovisade direktiven från åklagaren, förrän utredningen i ärendet i januari
      2009 överfördes från polisenheten i Mölndal till kriminalpolisenheten. Det hade då
      gått drygt sju månader sedan förundersökning hade inletts. En förklaring till detta
      som redovisats ovan är att polisenheten under denna period saknade barn-
      förhörsledare. Det har också framkommit att utredningschefen vid polisenheten
      informerade sin polisenhetschef och den ansvarige för kriminalpolisverksamheten i
      Storgöteborg om den uppkomna situationen. De resursbrister som påtalades kan
      dock inte på något vis godtas som skäl för att en förundersökning där målsägandena
      är under 18 år blir lagd i utredningsbalans på sätt som nu skett. Som polisområdes-
      chefen har anfört ovan följer det inte heller handläggningsrutinerna för sådana
      prioriterade ärenden inom polisområdet.
      Vid en sammanfattande bedömning är det således tydligt att de skyndsamhetskrav
      som uppställs i 23 kap. 4 § andra stycket RB och 2 a § första stycket FUK har
      åsidosatts på ett sätt som är djupt beklagligt.
      Polismyndigheten kan emellertid konstatera att polisområdet från och med januari
      2009 med viss aktivitet har bedrivit utredning i ärendet, lämnat information till
      förundersökningsledaren och vidtagit utredningsåtgärder i enlighet med dennes
      direktiv. Bland de första åtgärder som vidtogs i januari 2009 kan noteras att det hölls
      förhör och tillfördes information från socialtjänsten. Polismyndigheten kan dock inte
      annat än att dela AA:s uppfattning att det tog alldeles för lång tid efter polisanmälan
      innan de första förhören med barnen hölls. AA underrättades om förhören samma
      dag som de hade hållits.
      Vidare har det i ärendet också framkommit att de utpekade personerna fr.o.m. den
      18 maj 2009 finns antecknade som skäligen misstänkta för misshandel. Därefter
      dröjde det drygt fyra månader till dess att de kallades för delgivning av utredningen.
      Utredningen i ärendet har sedan fortsatt utan att beslut har fattats i åtalsfrågan. Som
      framgått har således även tremånadersfristen enligt 2 a § andra stycket FUK
      överskridits. I fråga om den tid som har förflutit från det att de utpekade personerna
      registrerades som skäligen misstänkta bör det dock tas i beaktande att utredningen
      gäller tre målsäganden och är omfattande, på ett sätt som närmare har beskrivits
      ovan. Som framkommit har också de två misstänkta personerna efter att de delgivits
      utredningen begärt omfattande kompletteringar av förundersökningen.
      Även med beaktande av dessa omständigheter har förundersökningen som sådan
      varit oacceptabelt lång. Det är naturligtvis av grundläggande betydelse för tilltron till
                                                                        Dnr 2623-2009     Sid 3 (6)



      en rättssäker och effektiv utredningsverksamhet att de skyndsamhetskrav som
      uppställs i lagstiftningen kan uppfyllas även i perioder av resursbrist eller hög
      arbetsbelastning.
      Polismyndigheten vill särskilt framhålla vad den sedan årsskiftet 2008/2009 nye
      chefen för polisområde Storgöteborg har anfört om de åtgärder som har vidtagits i
      polisområdet. Åtgärderna har präglats av att förundersökningar med målsägande
      under 18 år alltid ska vara högprioriterade ärenden och handläggas skyndsamt.
      Myndigheten har också noterat att polisområdets åtgärder sedan årsskiftet 2008/2009
      bl.a. har lett till väsentligt fler redovisade sådana förundersökningar. Polis-
      myndigheten vill avslutningsvis framhålla att myndigheten särskilt kommer att följa
      upp de effekter som polisområdets förändringsarbete har på handläggningstider i
      dessa förundersökningar.
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren EE) kom in med ett yttrande till vilket
hade fogats upplysningar från överåklagaren FF (här utelämnade) samt
kammaråklagarna BB och GG, de två sistnämndas upplysningar återges i bilaga 2-
3 (har här utelämnats, finns tillgängliga på JO:s kansli).

      EE hänvisade inledningsvis till den bakgrund som BB och GG lämnat med vissa
      tillägg och förtydliganden. Sedan hon redogjort för den rättsliga regleringen
      redovisade hon följande bedömning.
      Den första polisanmälan i ärendet gjordes i slutet på maj 2008 och lottades då på
      åklagaren BB. Utredningen omfattades av kravet på särskild skyndsamhet eftersom
      målsägandena var under 18 år och brottsmisstankarna riktades mot deras hälsa,
      frihet eller frid och rörde brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex
      månader. Beslut i åtalsfrågan har ännu, i februari 2010, inte fattats. Det är alltså
      fråga om en mycket lång handläggningstid för denna typ av ärende.
      Såvitt framgår av tillgängliga handlingar har det dröjt ca fyra veckor innan åklagaren
      BB lämnade det första direktivet. Därefter har ytterligare ett direktiv och en
      påminnelse lämnats under sommaren - hösten 2009. Det har dröjt ända till januari
      2009, dvs. nästan åtta månader, innan några egentliga utredningsåtgärder synes ha
      vidtagits i ärendet. Det är naturligtvis högst otillfredsställande. Utredningsåtgärder
      har därefter vidtagits med viss kontinuitet men inte heller under den tid som följde
      synes förundersökningen ha bedrivits så aktivt som hade varit önskvärt. Det framgår
      av BB:s upplysningar att han haft kontakter med polisen som inte diarieförts samt att
      handlingar inkommit vilket inte heller går att utläsa i diariet. Enligt min mening
      borde åklagaren BB ändå ha varit betydligt mer aktiv i sina försök att driva
      utredningen framåt än som skett.
      Under sommaren 2009 tycks utredningen ha tagit viss fart. Det förhållandet att
      ärendet den 28 augusti 2009 övertogs av åklagaren GG har möjligen inneburit en
      viss tidsförlust i början av hösten 2009, men GG synes omgående ha tagit sig an
      ärendet och gjort vad hon kunnat för att driva utredningen framåt. Jag kan inte se att
      det finns anledning att ha några synpunkter på hur utredningen bedrivits under
      hösten - vintern 2009/2010. Att beslut i åtalsfrågan ännu inte har kunnat fattas är
      givetvis olyckligt men synes främst bero på omständigheter som åklagaren inte kan
      lastas för, bl.a. att försvaret begärt att ett stort antal vittnen ska höras.
      När det gäller denna typ av ärende ska beslut i åtalsfrågan normalt fattas senast tre
      månader från det att det fanns en skäligen misstänkt. Med hänsyn främst till att det
      här varit fråga om flera barn som behövt höras två gånger var, att nya brotts-
      misstankar uppkommit och då omfattande bevisning åberopats från de misstänktas
      sida har tidsfristen enligt min mening fått överskridas. Trots detta har den samman-
      lagda utredningstiden blivit alldeles för lång.
      Jag vill i detta sammanhang nämna att Åklagarmyndigheten, i verksamhetsplanen
      för 2010, fastställt att ett viktigt mål för de allmänna kamrarna är att lagstadgade
      beslutsfrister avseende unga lagöverträdare och då målsäganden är under 18 år ska
      följas upp. Kamrarna ska vidta åtgärder för att hålla fristerna i dessa ärenden. Varje
      kammare har därmed till uppdrag att utarbeta rutiner för att ledningen, gemensamt
                                                                          Dnr 2623-2009     Sid 4 (6)



      med de enskilda åklagarna, ska ansvara för att följa upp och bevaka frister i de
      ärenden där sådana har föreskrivits.
      När det avslutningsvis gäller omständigheterna kring förhören med barnen
      konstaterar jag, i likhet med anmälaren, att det naturligtvis tagit alldeles för lång tid
      – nästan tio månader efter anmälan – innan de första förhören hölls. Däremot finns
      det enligt min mening inte något som tyder på att förhören skulle ha förberetts eller
      genomförts på ett olämpligt sätt. Av handlingarna och åklagarnas upplysningar
      framgår att samverkan skett med socialtjänsten rörande förhören. AA i egenskap av
      vårdnadshavare har underrättats om förhören dagen efter att de hölls.
AA yttrade sig över remissvaren och uppgav bl.a. att barnen sedan de första
barnförhören ägde rum är placerade hos fadern och att hon idag har obefintlig
kontakt med dem samt att hon sedan flera år tillbaka är inblandad i en infekterad
vårdnadstvist med barnens fader. Polis och åklagares ursäkter till varför ärendet
dragit ut på tiden är inte acceptabla.

I april 2010 begärdes ett nytt diarieblad in från åklagarkammaren, varvid framkom
att förundersökningen alltjämt pågår.

Bedömning
Enligt 23 kap. 4 § rättegångsbalken, förkortad RB, ska en förundersökning bedrivas
så skyndsamt som omständigheterna medger. När en förundersökning leds av en
åklagare får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polis-
myndigheten (23 kap. 3 § andra stycket RB). Av 1 a § förundersöknings-
kungörelsen (1947:948, förkortad FUK) framgår att det är undersökningsledaren
som har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han ska se till att utredningen
bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara.
Undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom de direktiv som
behövs för arbetet.

När det, som i det nu aktuella fallet, rör sig om en förundersökning där måls-
äganden är under 18 år ställs det i 2 a § FUK upp ett särskilt krav på skyndsamhet.
Enligt bestämmelsen ska en förundersökning, där målsäganden vid tiden för
anmälan inte fyllt 18 år bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot
målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i
mer än sex månader. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i
åtalsfrågan så snart det kan ske och senast inom tre månader efter den tidpunkt då
det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas
endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra
särskilda omständigheter.

Exempel på sådana särskilda omständigheter som motiverar att tidsfristen
överskrids är att förundersökningen är mycket omfattande eller att många
barnförhör behöver hållas; särskilt när mindre barn ska förhöras kan det ta lång tid
och krävas många förhör innan barnet känner sig tillräckligt tryggt för att börja
berätta. Personalbrist eller förekomsten av ett stort antal ärenden av förturskaraktär
utgör däremot inte skäl för att överskrida tidsfristen (se SOU 2000:42 s. 85 f. och s.
91).
                                                                    Dnr 2623-2009   Sid 5 (6)



AA och hennes make CC utpekades i polisanmälningar i maj respektive juli 2008
för att de skulle ha misshandlat den först nämndas minderåriga barn.
Förundersökning inleddes och enligt åklagarkammarens diarium förelåg i slutet av
juli 2008 ”skälig misstanke”. I oktober samma år antecknades att misstanken inte
längre var ”skälig”. I maj 2009 ansågs åter att ”skälig misstanke” förelåg. Eftersom
den särskilda tremånadersfristen i 2 a § FUK börjar löpa från den tidpunkt då det
finns någon som är skäligen misstänkt för brottet är det självfallet av avgörande
betydelse vid vilken tidpunkt de utpekade personerna var att betrakta som skäligen
misstänkta.

Den bakomliggande orsaken till att det i juli 2008 antecknades att misstanken inte
längre var ”skälig” har inte kommit fram. Under perioden fram till denna tidpunkt
vidtogs nämligen inte någon utredningsåtgärd som kunnat förklara ändringen. Jag
förmodar dock att den helt enkelt beror på att BB och den åklagare som hade hand
om ärendet under hans semester i juli gjorde olika bedömningar.

Oavsett hur det förhåller sig med den saken kan jag konstatera att det inte vidtogs
några utredningsåtgärder förrän cirka åtta månader efter den första anmälan, och att
barnen hördes först efter cirka tio månader. Jag vill därför här särskilt understryka
att det i 2 a § FUK, förutom den föreskrivna tremånadersfristen, även finns ett
särskilt skyndsamhetskrav i denna typ av ärenden. Dessutom gäller att, från det att
tidsfristen började löpa i maj 2009, beslut i åtalsfrågan enligt huvudregeln skulle ha
fattats senast tre månader därefter, dvs. i augusti 2009. Det är därför med förvåning
som jag noterar att förundersökningen alltjämt pågår.

Som förklaring härtill har i huvudsak hänvisats till bristande resurser (berörd
polisenhet saknade barnförhörsledare), till andra mer prioriterade ärenden
(frihetsberövade) och till att utredningen varit omfattande, t.ex. har Åklagar-
myndigheten här pekat på att flera barnförhör har hållits och att försvaret begärt att
ett stort antal vittnen ska höras.

De två förstnämnda förklaringarna är inte acceptabla. Som framgått utgör
personalbrist eller förekomsten av ett stort antal ärenden av förturskaraktär inte
godtagbara skäl för att överskrida tidsfristen. Enligt min mening bör ett ärende av
den här arten över huvud taget inte läggas i balans utan det åligger polisen att
säkerställa att det finns kvalificerad personal som kan påbörja utredningsarbetet
tämligen omgående. Det är sedan i och för sig möjligt att utredningen varit av den
omfattningen att det funnits godtagbara skäl att överskrida tremånadersfristen
något, men det är i vart fall uppenbart att det inte funnits skäl att överskrida fristen
under så lång tid som varit fallet. Jag vill återigen betona att det i den här typen av
ärenden finns ett särskilt skyndsamhetskrav som gäller alldeles oavsett om
tremånadersfristen börjat löpa eller inte. – Jag vill vidare framhålla att det i ärenden
där särskilda skyndsamhetskrav och frister gäller för handläggningen ställs höga
krav på aktivitet från åklagarens sida.

Handläggningen i ärendet har alltså snart pågått i två år. En sådan utdragen
handläggningstid är helt oacceptabel. Jag har därför övervägt om det funnits
anledning att anta att någon befattningshavare under min tillsyn gjort sig skyldig
                                                                    Dnr 2623-2009       Sid 6 (6)



till brott men inte funnit så vara fallet. Polismyndigheten förtjänar emellertid
allvarlig kritik för sin handläggning av ärendet. BB förtjänar kritik för att inte ha
drivit på utredningen tillräckligt. Inte heller GG kan undgå kritik för passivitet,
trots de svårigheter som hon sedan hon övertog ansvaret i slutet av augusti 2009
haft att tackla bl.a. beroende på önskemål om att många nya vittnen ska höras.

Jag utgår från att förundersökningen snarast möjligt slutförs.

Vad som i övrigt framkommit föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något
uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
