# Kritik mot Sveriges ambassad i Teheran för handläggningen av ett ärende om Schengenvisering där sökanden gjort gällande att hon omfattades av rörlighetsdirektivet

JO 2020-04-09 dnr 2625-2018

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                     Sid
                                                                         2020-04-09              2625-2018             1 (12)
Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                        Kritik mot Sveriges ambassad i Teheran för handläggningen av ett
                        ärende om Schengenvisering där sökanden gjort gällande att hon
                        omfattades av rörlighetsdirektivet


                          Beslutet i korthet: En iransk medborgare ansökte om en Schengenvisering vid
                          Sveriges ambassad i Teheran. Hon gjorde gällande att hon omfattades av det s.k.
                          rörlighetsdirektivet och att hon därför bl.a. inte skulle behöva betala någon
                          ansökningsavgift. Vid flera tillfällen sökte hon vägledning från ambassaden om vilka
                          handlingar hon behövde ge in för att visa att hon omfattades av direktivet.
                          Ambassaden krävde dock att hon skulle betala en avgift och prövade hennes
                          ansökan enligt både rörlighetsdirektivet och de allmänna bestämmelserna i den s.k.
                          viseringskodexen. Ansökan avslogs. När hon på nytt försökte ansöka om en
                          Schengenvisering nekades hon att lämna in ansökan om hon inte betalade
                          ansökningsavgiften.
                          JO uttalar att en myndighet inte bör påtvinga en sökande en prövning som går utöver
                          det som sökanden har begärt och åberopat i sin ansökan, särskilt inte om den
                          prövningen förutsätter att sökanden betalar en avgift. Ambassaden borde därför inte
                          ha prövat ansökan enligt de allmänna bestämmelserna i viseringskodexen utan att
                          först ha frågat sökanden om hon önskade en sådan prövning efter att ambassaden
                          avslagit hennes ansökan enligt rörlighetsdirektivet. Vidare finner JO att ambassaden
                          saknade rättsligt stöd för att ta ut en avgift av sökanden eftersom hon gjorde gällande
                          att hon omfattades av rörlighetsdirektivet. JO uttalar att det inte är möjligt att, som
                          ambassaden gjorde, ta ut en avgift utan rättsligt stöd och hänvisa sökanden till att
                          ansöka om återbetalning om det senare skulle visa sig att avgiften inte hade behövt
                          betalas. Ambassaden borde inte heller ha nekat att ta emot en ny ansökan med
                          hänvisning till att ansökningsavgiften inte hade betalats.
                          JO finner också att ambassaden inte uppfyllde den upplysningsskyldighet som den
                          har enligt rörlighetsdirektivet samt att ambassaden brast i sin handläggning bl.a.
                          genom att inte ange en tidsfrist inom vilken sökanden skulle ha kompletterat sin
                          ansökan.
                          Sammanfattningsvis finner JO att ambassadens handläggning präglades av ett flertal
                          allvarliga brister, som ger intryck av att ambassaden varken haft tillräcklig kunskap om
                          regelverket eller en genuin vilja att hjälpa sökanden. Ambassaden kritiseras för
                          bristerna i handläggningen.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                   Dnr 2625-2018        Sid 2 (12)




Bakgrund och anmälan
En Schengenvisering är ett visum enligt den s.k. viseringskodexen
(Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om införande av
en gemenskapskodex om viseringar). Förutsättningarna för att bevilja en
Schengenvisering framgår av kodexen. För att en ansökan om en sådan visering
ska prövas måste en avgift betalas.

I det s.k. rörlighetsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv
2004/38/EG) finns bestämmelser som innebär att en familjemedlem till en EU-
medborgare ska beviljas visum för att kunna ansluta till EU-medborgaren.
Viseringsansökan ska då prövas genom ett s.k. påskyndat förfarande, som bl.a.
innebär att någon ansökningsavgift inte ska betalas.

AA är iransk medborgare. Hennes son, BB, vistas i Sverige med uppehållsrätt
genom sin hustru, CC, som är tysk medborgare.

BB anmälde Sveriges ambassad i Teheran, Iran, till JO. Han anförde i huvudsak
följande. Hans mor ansökte om en Schengenvisering i egenskap av
familjemedlem till en EU-medborgare. Hennes ansökan prövades och avslogs
av ambassaden som en vanlig ansökan om Schengenvisering och ambassaden
tog dessutom felaktigt ut en ansökningsavgift. När hans mor ville göra en ny
ansökan vägrade ambassaden att ta emot den och krävde på nytt att hon skulle
betala en ansökningsavgift. Ambassaden gav trots upprepade frågor inget
besked om vilka handlingar som behövdes för att hans mor skulle få sin
ansökan prövad som familjemedlem till en EU-medborgare.

Utredning
Utrikesdepartementet (rättschefen DD) yttrade sig efter att ha hämtat in
upplysningar från Sveriges ambassad i Teheran.

Ambassaden lämnade följande redogörelse för handläggningen.

      Ambassaden har handlagt flera visumärenden avseende AA och besvarat ett
      flertal mejl från hennes son BB och sonhustru CC.
      Av utlänningsdatabasen Wilma framgår att AA den 9 maj 2017 gjorde en
      onlineansökan om Schengenvisum och betalade avgiften elektroniskt. Hon
      besökte ambassaden den 29 juni 2017 för biometri och intervju. I denna ansökan
      åberopades inte Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den
      29 april 2004 (rörlighetsdirektivet). Ansökan prövades därför i enlighet med
      Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009
      om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen). Hennes
      ansökan avslogs den 10 juli 2017.
      Efter mejlkorrenspondens fick AA en prioriterad tid för besök på ambassaden
      och hon ingav en andra ansökan den 14 augusti 2017. Denna gång åberopades att
      ansökan skulle prövas i enlighet med rörlighetsdirektivet. I samband med
      besöket på ambassaden gjordes en preliminär bedömning att den ingivna
      dokumentationen inte var tillräcklig för att AA skulle anses uppfylla villkoren
      för att betraktas som familjemedlem i enlighet med artikel 2 d i
      rörlighetsdirektivet. Ambassaden informerade henne om att hon behövde betala
      en ansökningsavgift för visumansökan och inkomma med kompletterande
                                                                   Dnr 2625-2018       Sid 3 (12)




handlingar. Ambassaden informerade också per mejl om vikten av att
komplettera ärendet och om att för det fall bedömningen skulle ändras avseende
avgiften skulle ambassaden återbetala denna. Ambassaden fattade ett
avslagsbeslut den 28 augusti 2017 i vilket en prövning först gjordes mot
rörlighetsdirektivet. Eftersom AA inte ansågs ha visat att hon var att betrakta
som familjemedlem i enlighet med direktivet prövades ansökan därefter i
enlighet med viseringskodexen.
Ambassaden mottog därefter ett e-postmeddelande som bedömdes vara ett
överklagande. Ambassaden rättidsprövade och tog ställning till omprövning
varefter överklagandet överlämnades till Förvaltningsdomstolen i Göteborg
(Migrationsdomstolen). Migrationsdomstolen upphävde det överklagade beslutet
och visade målet åter till ambassaden för fortsatt prövning av AA:s ansökan om
visering. Skälet var att det i överklagandet anförts nya omständigheter som
domstolen ansåg att den inte skulle pröva som första instans.
Den 5 oktober 2017 fattade ambassaden ett nytt beslut om avslag där prövning
ägde rum enligt såväl rörlighetsdirektivet som viseringskodexen. Vid prövningen
beaktades de nya handlingar som tidigare getts in till domstolen. Ambassaden
bedömde att det fortsatt inte var visat att AA var att betrakta som familjemedlem
i enlighet med rörlighetsdirektivet.
Ambassaden mottog nya mejl som bedömdes vara ett överklagande och ärendet
överlämnades åter till domstol den 9 januari 2018. Migrationsdomstolen
meddelade i ett beslut den 25 januari 2018 att den avskrev målet då den ansökta
viseringsperioden var passerad. Domstolen tog inte upp frågan om AA hade visat
om hon var att betrakta som familjemedlem i enlighet med direktivet.
Efter fortsatt mejlkorrenspondens fick AA en ny prioriterad besökstid den
14 mars 2018 för att ansöka om visum. Vid besöket hade AA ingen
ansökningshandling och inga handlingar till stöd för att hon är att betrakta som
familjemedlem i enlighet med direktivet med sig. Ambassaden hade upplyst om
vikten att ta med dessa handlingar i mejlkorrespondensen inför besöket. I
samband med besöket uppgav AA att hon avsåg att besöka familjen i Sverige
och därefter återvända till Iran. AA avsåg inte att ansluta till sin familj för att
bosätta sig i Sverige. Ambassaden informerade henne då om att hon i detta fall
måste göra en sedvanlig ansökan om Schengenvisering och betala avgift, vilket
hon inte önskade. Ambassaden avvisade hennes ansökan.

Mejlkorrespondens mellan 31 juli 2017 — 5 april 2018 (…)
Ambassaden har haft en tät mejlväxling med BB och CC där ambassaden vid
flera tillfällen har beskrivit den juridiska processen och gett handledning till hur
ärendet kan drivas framåt. Ambassaden har beskrivit kriterierna för att betraktas
som familjemedlem enligt direktivet och det ekonomiska beroendeförhållande
som måste visas. Ambassaden har vid ett flertal tillfällen gett sökanden möjlighet
att inkomma med stödbevis för att hon ska prövas i enlighet med direktivet.
Ambassaden har också vid flera tillfällen informerat om ambassadens
bedömning och vad som krävs för att AA ska anses omfattas av direktivet samt
varför ambassaden har efterfrågat avgift för ansökan.
Efter besöket den 14 mars 2018 önskade BB per mejl att AA skulle få en ny
prioriterad tid för att ansöka om visum. Ambassaden hänvisade henne att ansöka
om Schengenvisering online mot bakgrund av att ambassaden prövat frågan om
hon omfattas av direktivet vid två tillfällen men ambassaden informerade också
om att för det fall hon senare kan visa att hon visst ska omfattas av direktivet
kommer hon att få tillbaka avgiften.

Mejlkorrespondens mellan den 12 april 2018 – 27 augusti 2018 (…)
Efter ytterligare mejlkorrenspondens ingav BB den 5 juli 2018 ny dokumentation
som indikerade att det förelåg ett ekonomiskt beroendeförhållande gentemot AA
och denna fick en ny prioriterad tid för att ansöka om visum den 22 juli 2018.
                                                                        Dnr 2625-2018         Sid 4 (12)




      Den 19 augusti 2018 beviljade ambassaden ett visum för AA eftersom
      ambassaden bedömde att det visats att villkoren för att anses som familjemedlem
      enligt direktivet var uppfyllt.

## Övrigt

Av artikel 5.2 andra stycket i direktivet framgår att medlemsstaterna ska ge EU-
      medborgare och dess familjemedlemmar all den hjälp de behöver för att få
      nödvändiga viseringar. Ambassaden är av den meningen att den har gett den
      handledning och service som kan krävas av ambassaden för att uppfylla kraven i
      denna artikel. När en ansökan ges in till ambassaden där sökanden gör gällande
      att denne har en familjemedlem i Sverige, men det saknas handlingar som styrker
      denna omständighet, informerar ambassaden om vilka regler som gäller.
      Ambassaden ger sökanden möjlighet att inkomma med kompletteringar,
      vanligtvis tre dagar men längre om sökanden begär anstånd. I det aktuella fallet
      kan ambassaden konstatera att den, i samband med ansökan den 14 augusti 2017,
      borde ha begärt in avgiften för en ansökan om Schengenvisering först vid den
      tidpunkt när AA hade fått tid att inkomma med kompletteringar.
      Ambassaden har en skyldighet att pröva en ansökan om visum fullt ut och i det
      ingår att först företa en prövning med stöd av direktivet och för det fall
      ambassaden bedömer att en sökande inte omfattas av direktivet går den vidare i
      prövningen med stöd av visumkodex. Denna procedur kallas "Switching
      procedure" och den modell svenska myndigheter använder sig av har godkänts av
      Europeiska kommissionen, vilket framgår av anteckningarna från
      Viseringskommittémötet mellan medlemsstaterna och kommissionen den 17 maj
      2018 i kapitel 4 punkt 11. Det betonas att grunderna för växlingen från prövning
      enligt direktivet till visumkodex ska framgå tydligt i beslutet, vilket det också gör
      i ambassadens beslut. De beslut som tas i Viseringskommittén läggs löpande in i
      kommissionens handledning för handläggning av viseringsansökningar.
Utrikesdepartementet redovisade följande bedömning.

      BB med familj har uppfattat att ambassaden inte har prövat om AA är att anse
      som familjemedlem enligt rörlighetsdirektivet. Med anledning av
      viseringsansökan inlämnad den 14 augusti 2017 har ambassaden fattat två
      beslut. Det första beslutet har fattats efter den initiala prövningen och det andra
      beslutet har fattats efter att målet visades åter till ambassaden av
      Migrationsdomstolen.
      I motiveringen till det första beslutet framgår att det inte ingetts några handlingar
      till ambassaden som styrker det ekonomiska beroendeförhållande mellan AA och
      hennes son som måste föreligga för att hon ska anses som familjemedlem enligt
      direktivet. I motiveringen till det andra beslutet framgår att ambassaden har
      bedömt att de handlingar som lämnats in för att styrka ett ekonomiskt
      beroendeförhållande varit av lågt, respektive mycket lågt, bevisvärde och att AA
      inte kan anses vara en sådan familjemedlem som omfattas av rörlighetsdirektivet.
      Departementet anser mot bakgrund av ovan att det tydligt framgår att
      ambassaden prövat om AA är att anse som familjemedlem enligt
      rörlighetsdirektivet.
      Av utredningen framkommer att rörlighetsdirektivet inte åberopades av
      sökanden under handläggningen av den första viseringsansökan. Först i samband
      med den andra ansökan åberopades att en prövning skulle göras i enlighet med
      rörlighetsdirektivet. Av mejlkonversationen mellan ambassaden och CC inför
      ambassadbesöket den 14 augusti 2017 framgår att ambassaden informerat om
      nödvändigt underlag som AA behövde ta med till besöket. Vid besöket gjorde
      ambassaden sedan den preliminära bedömningen att AA inte bevisat att hon var
      att anse som familjemedlem i enlighet med rörlighetsdirektivet. Av
      mejlkonversationen efter besöket framgår att ambassaden förklarat för CC att rätt
      underlag saknats för att styrka att AA omfattas av rörlighetsdirektivet. Det
                                                                       Dnr 2625-2018         Sid 5 (12)




      framgår också av mejlkonversationen att sökanden uppmuntrats att inkomma
      med detta underlag så snart som möjligt. Ambassaden har också förklarat att
      avgiften kan återbetalas om sökanden visar att hon omfattas av
      rörlighetsdirektivet.
      Av utredningen framgår att AA inte lämnade in något underlag vid
      ambassadbesöket den 14 mars 2018 för att styrka att hon skulle anses omfattas
      av rörlighetsdirektivet och att hon därför ombetts betala avgift för visering. I
      efterföljande mejlkonversation har ambassaden informerat BB om detta.
      Ambassaden har också förklarat att en betald avgift kan återbetalas om sökanden
      senare visar att hon omfattas av rörlighetsdirektivet.
      Utredningen visar alltså att ambassaden både inför och efter AA:s besök på
      ambassaden informerat om vilket underlag som krävs för att rörlighetsdirektivet
      ska vara tillämpligt. Utrikesdepartementet anser därför att ambassaden uppfyllt
      det krav på upplysningsskyldighet som rörlighetsdirektivet föreskriver.
      Departementet anser även att ambassaden haft rätt att ta ut avgifterna då
      ambassaden bedömt att sökanden inte lyckats uppfylla sin bevisbörda och visat
      att hon omfattas av rörlighetsdirektivet. Någon rätt till särskild behandling enligt
      direktivet har då inte heller förelegat.
      Utredningen visar att BB för sin mors räkning i juli 2018 skickade in ny
      dokumentation till ambassaden. Dokumentationen bedömdes av ambassaden
      indikera ett sådant ekonomiskt beroendeförhållande som krävs för
      rörlighetsdirektivets tillämplighet och visering beviljades för AA.
      Utrikesdepartementet kan mot denna bakgrund inte se att ambassaden brustit i
      något avseende vid handläggningen av viseringsansökningarna.
JO har tagit del av handlingar i ambassadens ärende, bl.a. AA:s ansökningar,
ambassadens beslut samt mejlkonversation mellan ambassaden och AA:s familj.
Delar av innehållet i dessa handlingar redovisas nedan under rubriken
Bedömning.

Rättsliga utgångspunkter
Krav på innehav av visering
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha en Schengenvisering
eller en nationell visering (se 2 kap. 3 § utlänningslagen). Med
Schengenvisering avses en visering enligt den s.k. viseringskodexen, som
innehåller villkor för beviljande av en Schengenvisering (se 1 kap. 4 a § och
3 kap. 1 § utlänningslagen).

Bestämmelserna i viseringskodexen ska tillämpas på alla tredjelandsmedborgare
som är skyldiga att ha visering när de passerar de yttre gränserna till EU:s
medlemsstater. Detta ska dock ske utan att det påverkar rätten till fri rörlighet
för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till EU-medborgare. (Se
artikel 1.2 i viseringskodexen.) I viseringskodexen föreskrivs bl.a. att den som
ansöker om en Schengenvisering som huvudregel ska betala en avgift (se artikel
16 i viseringskodexen).

Den 20 juni 2019 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU)
2019/1155 om ändring av viseringskodexen. Ändringarna började tillämpas den
2 februari 2020. De ändringar som gjorts i viseringskodexen saknar betydelse
för granskningen i detta ärende.
                                                                   Dnr 2625-2018        Sid 6 (12)




Rörlighetsdirektivet
Rätten till fri rörlighet inom EU följer av det s.k. rörlighetsdirektivet. Direktivet
ska tillämpas på alla EU-medborgare som reser till eller uppehåller sig i en
annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de
familjemedlemmar som följer med eller ansluter sig till EU-medborgaren (se
artikel 3.1 rörlighetsdirektivet). Vem som är att anse som familjemedlem
definieras i artikel 2.2 i direktivet. De tredjelandsmedborgare som är
familjemedlemmar till EU-medborgare i rörlighetsdirektivets mening ska
åtnjuta en särskild behandling vid handläggningen av viseringsärenden. De ska
tillåtas resa in på medlemsstaternas territorium med ett giltigt pass. Under vissa
förutsättningar ska de åläggas skyldighet att ha visering. (Se artikel 5.1 och 5.2
första stycket i rörlighetsdirektivet.) Medlemsstaterna ska ge dem all hjälp de
behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna ska utfärdas gratis så
snart som möjligt genom ett påskyndat förfarande. (Se artikel 5.2 andra stycket i
rörlighetsdirektivet). Rörlighetsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom
bestämmelser i bl.a. 3 a kap. utlänningslagen. Bestämmelsen om avgiftsfrihet
för familjemedlemmar till EU-medborgare vid en ansökan om visering har
genomförts i 4 § förordningen om avgifter vid utlandsmyndigheterna.

Migrationsöverdomstolen har uttalat att rörlighetsdirektivets artikel 5.2 andra
stycke medför en upplysningsskyldighet för den myndighet som har att pröva en
viseringsansökan, när en sökande lämnar uppgifter som ger anledning att anta
att han eller hon omfattas av direktivet. Det åligger i första hand ambassaden att
på ett tydligt sätt upplysa sökanden om vilka handlingar som han eller hon
behöver lämna in för att styrka rörlighetsdirektivets tillämplighet i det aktuella
fallet och ge sökanden tillfälle att ge in sådana handlingar. (Se MIG 2013:20
och MIG 2018:22.)

Kommissionens handledning för handläggning av viseringsansökningar
och ändring av utfärdade viseringar
Europeiska kommissionen har med stöd av artikel 51 i viseringskodexen
publicerat en handledning för handläggning av viseringsansökningar och
ändring av utfärdade viseringar, senast ändrad den 14 maj 2019. I inledningen
till del III i handledningen, som behandlar sökande som är familjemedlemmar
till EU-medborgare, anges att bestämmelser i viseringskodexen som inskränker
EU-medborgares familjemedlemmars rättigheter som uttryckligen skyddas av
rörlighetsdirektivet inte är tillämpliga.

Vidare anges bl.a. följande i handledningen. Medlemsstaterna ska vidta alla
lämpliga åtgärder för att se till att skyldigheterna i fråga om rätten till fri
rörlighet uppfylls och ge de viseringssökande bästa möjliga förutsättningar att
erhålla en inresevisering (se punkt 4.3). En ansökan om visering kan avslås bl.a.
med hänvisning till att sökanden inte har lyckats bevisa att han eller hon
omfattas av rörlighetsdirektivet genom sin ansökan och de bifogade styrkande
handlingarna (se punkt 4.9). Ett avslag på en viseringsansökan från en
familjemedlem till en EU-medborgare ska alltid motiveras fullständigt med
                                                                  Dnr 2625-2018       Sid 7 (12)




angivande av alla särskilda förhållanden och juridiska skäl som låg till grund för
avslaget, så att den berörda personen kan vidta effektiva åtgärder för att
förbereda sitt försvar (se punkt 4.10). Om konsulatet – efter att ha fastställt att
den berörda viseringssökanden inte omfattas av direktivet – drar slutsatsen att
viseringsansökan ska avslås måste detta ske i enlighet med det förfarande som
beskrivs i punkterna 4.9 och 4.10. När viseringsansökan formellt har avslagits
kan konsulatet i stället handlägga viseringsansökan enligt viseringskodexen och
uppmana viseringssökanden att lämna in nödvändiga handlingar och eventuellt
betala avgiften. Det är inte möjligt att börja handlägga ansökan enligt de
allmänna bestämmelserna i viseringskodexen utan att först formellt avslå den
ursprungliga ansökan i enlighet med reglerna i direktivet. (Se punkt 4.11.)

Någon avgift för familjemedlemmar till EU-medborgare kan inte tas ut (se
punkt 4.1). Eftersom familjemedlemmar inte bör betala någon avgift när de
lämnar in sin ansökan kan de inte tvingas boka tid för ett besök via ett
servicenummer eller via en extern tjänsteleverantör vars tjänster debiteras
sökanden. Familjemedlemmar måste få lämna in sina ansökningar direkt till
konsulatet utan kostnader. (Se punkt 4.2.)

Migrationsverkets handbok för handläggning av migrationsärenden vid
utlandsmyndigheterna
Handläggningsinstruktioner för viseringsärenden finns också i
Migrationsverkets handbok för handläggning av migrationsärenden vid
utlandsmyndigheterna. I handboken finns ett avsnitt om rörlighetsdirektivet.
Där redovisas, efter en uppdatering i oktober 2018, myndighetens
upplysningsskyldighet i enlighet med vad som återgetts ovan om
Migrationsöverdomstolens uttalanden i rättsfallen MIG 2013:20 och MIG
2018:22.

Vidare framgår bl.a. följande. Ärenden som gäller familjemedlemmar till EU-
medborgare ska handläggas skyndsamt och gratis. När utlandsmyndigheten
konstaterar att sökanden inte omfattas av reglerna i rörlighetsdirektivet ska
ansökan i stället prövas enligt viseringskodexen. Hur beslutet ska motiveras
framgår av en lathund för beslutsmallar. I samband med ett byte av
handläggningsförfarande, en s.k. ”switching procedure”, ska sökanden ges
tillfälle att komplettera ansökan med stödjande handlingar samt betala en
viseringsavgift. Det är viktigt att viseringsavgiften inte tas ut i samband med
inlämnandet av ansökan utan efter att utlandsmyndigheten prövat ansökan enligt
reglerna i direktivet.

Bedömning
AA:s ansökan i maj 2017
Av handlingarna i ärendet framgår inte att AA i samband med sin ansökan om
Schengenvisering i maj 2017 lämnade sådana uppgifter att det framgick att hon
ansåg sig omfattas av rörlighetsdirektivet. Jag har mot denna bakgrund inte
                                                                 Dnr 2625-2018       Sid 8 (12)




några synpunkter på att ambassaden handlade den ansökan enligt de allmänna
bestämmelserna i viseringskodexen.

AA:s ansökan i augusti 2017
Kontakterna med ambassaden i samband med ansökan
I samband med AA:s ansökan om Schengenvisering i augusti 2017 uppgav hon
att hon ansökte i egenskap av familjemedlem till en EU-medborgare och att hon
avsåg att ansluta till sin son och svärdotter i Sverige. Av de handlingar som JO
har hämtat in från ambassaden framgår att AA:s svärdotter, CC, kontaktade
ambassaden flera gånger per mejl i samband med ansökan för att säkerställa att
den handlades enligt rörlighetsdirektivet. Hon framhöll att AA omfattades av
rörlighetsdirektivet eftersom hon stod i ett beroendeförhållande till sin son. Det
framgår också att CC sökte vägledning från ambassaden om vilka handlingar
som AA behövde ge in tillsammans med ansökan.

Av handlingarna i ärendet framgår vidare att ambassaden före det möte som AA
hade på ambassaden den 14 augusti 2017, hänvisade till informationen på
ambassadens webbplats. Det framgår inte av de handlingar som JO har tagit del
av att själva mötet dokumenterades och det går alltså inte att utläsa om
ambassaden då gav närmare vägledning om vilka handlingar som behövde ges
in. Det som däremot framgår är att CC mejlade ambassaden på nytt dagen efter
mötet och påpekade att AA hade avkrävts en avgift trots att hon inte behövde
betala någon avgift. CC gav då också uttryck för sin oro att ansökan inte skulle
handläggas enligt rörlighetsdirektivet. Ambassaden svarade att om den skulle
bedöma att AA omfattades av rörlighetsdirektivet skulle avgiften kunna
återbetalas.

Den 19 augusti 2017 skrev CC till ambassaden igen och frågade om de behövde
lämna ytterligare information. Ambassaden svarade den 23 augusti 2017 med
att hänvisa till artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet. Vidare uppgav ambassaden att
dess bedömning var att AA inte hade gett in handlingar som visade på ett sådant
beroendeförhållande som skulle innebära att hon var att anse som
familjemedlem enligt rörlighetsdirektivet. Hon uppmanades att göra det så snart
som möjligt eftersom ansökan annars skulle kunna komma att avslås.

CC mejlade ambassaden på nytt den 24 och 26 augusti 2017 och frågade om de
ingivna handlingarna var tillräckliga, eller om det behövdes något ytterligare.
Hon frågade också om avgiften skulle komma att återbetalas. Ambassaden
svarade den 27 augusti 2017 att AA måste ansöka om återbetalning av avgiften
för att få det prövat. Dagen därpå, den 28 augusti 2017, avslog ambassaden
AA:s ansökan.

Hur ambassaden uppfyllde sin upplysningsskyldighet
Som framgått ovan sökte AA, genom CC, upprepade gånger i samband med
ansökan vägledning från ambassaden om vilka handlingar som hon behövde ge
in för att visa att hon omfattades av rörlighetsdirektivet. Av direktivet följer,
                                                                 Dnr 2625-2018      Sid 9 (12)




som redovisats ovan, en skyldighet för medlemsstaterna att ge den som ansöker
om en visering i egenskap av familjemedlem till en EU-medborgare all hjälp
han eller hon behöver för att få nödvändiga viseringar. Den myndighet som
prövar viseringen ska på ett tydligt sätt upplysa sökanden om vilka handlingar
som han eller hon behöver lämna in för att styrka rörlighetsdirektivets
tillämplighet och ge honom eller henne tillfälle att komma in med sådana
handlingar (se MIG 2013:20 och MIG 2018:22). Jag kan mot denna bakgrund
konstatera att ambassaden hade en långtgående skyldighet att ge AA vägledning
i fråga om vilka handlingar hon behövde ge in för att visa att hon omfattades av
rörlighetsdirektivet.

Det framgår av handlingarna att ambassaden hänvisade AA till informationen
på ambassadens webbplats. Där står endast att en sökande som åberopar ett
beroendeförhållande till en EU-medborgare ska ge in handlingar som styrker
beroendeförhållandet. Det framgår inte att ambassaden i övrigt gav AA någon
närmare vägledning i fråga om vilka handlingar som hon behövde presentera.
Ambassaden kan därmed inte anses ha uppfyllt sin upplysningsskyldighet
gentemot AA.

Hur ambassaden prövade AA:s ansökan
Jag konstaterar att AA genom ambassadens sätt att handlägga hennes ansökan
visserligen fick en prövning enligt rörlighetsdirektivet men att ansökan sedan
ändå prövades enligt de allmänna bestämmelserna i viseringskodexen och att
AA fick betala en avgift för detta.

I fråga om en ansökan om Schengenvisering där sökanden gör gällande att han
eller hon är familjemedlem till en EU-medborgare enligt rörlighetsdirektivet
beskrivs i kommissionens handledning hur handläggningen ska gå till när en
ambassad bedömer att rörlighetsdirektivet inte är tillämpligt. Där framhålls att
det inte är möjligt att börja handlägga ansökan enligt de allmänna
bestämmelserna i viseringskodexen utan att först avslå den ursprungliga
ansökan i enlighet med reglerna i rörlighetsdirektivet. Först efter det formella
avslaget kan sökanden uppmanas att lämna in nödvändiga handlingar och
eventuellt betala avgift för en prövning enligt viseringskodexen.

Även om det är först efter den ändring som gjordes i maj 2019 som
handledningen innehåller denna beskrivning får det förfarande som beskrivs
redan tidigare anses ha följt av tillämpliga bestämmelser, också vid den tidpunkt
då ambassaden prövade AA:s ansökan. Det är ett förfarande som framstår som
rimligt med avseende på rättssäkerhet och god förvaltning och bör vara
utgångspunkt vid prövningen av en ansökan om Schengenvisering i de fall en
prövning enligt rörlighetsdirektivet aktualiseras. Här vill jag rent allmänt
framhålla att en myndighet inte bör påtvinga en sökande en prövning som går
utöver det som sökanden har begärt och åberopat i sin ansökan, särskilt inte om
den prövningen förutsätter att sökanden betalar en avgift.
                                                                 Dnr 2625-2018       Sid 10 (12)




Ambassaden borde alltså inte ha prövat AA:s ansökan enligt de allmänna
bestämmelserna i viseringskodexen på det sätt som skedde. AA meddelades i
och för sig den preliminära bedömningen att rörlighetsdirektivet inte var
tillämpligt, men något formellt avslagsbeslut fattades inte i den delen förrän i
det beslut som innehöll en prövning enligt såväl rörlighetsdirektivet som
viseringskodexen. AA hade då inte tillfrågats om hon önskade en prövning
enligt de allmänna bestämmelserna i viseringkodexen. Det finns här också skäl
att framhålla att AA redan hade fått avslag på en ansökan om Schengenvisering
enligt de allmänna bestämmelserna i viseringskodexen och att det därför kunde
antas att hon inte skulle ha intresse av ytterligare en sådan prövning.

Här finns det också anledning att påpeka att AA inte fick någon angiven tid
inom vilken hon skulle komplettera sin ansökan för att styrka att hon omfattades
av rörlighetsdirektivet. Av utredningen hos JO framgår att ambassaden i ett mejl
uppmanade AA att lämna in handlingar så snart som möjligt. När en sökande
ges tillfälle till komplettering måste det givetvis tydligt anges inom vilken tid
detta ska göras.

Ambassaden saknade också rättsligt stöd för att ta ut avgift i det initiala skedet
av handläggningen. Prövningen av en ansökan om visering för en utlänning som
är familjemedlem till en EU-medborgare är avgiftsfri (se 4 § förordningen om
avgifter vid utlandsmyndigheterna). Det är inte möjligt att som ambassaden
gjorde ta ut en avgift och hänvisa sökanden till att ansöka om återbetalning om
det senare skulle visa sig att avgiften inte hade behövt betalas. Detta står
dessutom i strid med bestämmelserna om påskyndat förfarande i
rörlighetsdirektivet.

Ambassadens handläggning efter avslagsbeslutet i augusti 2017
Efter att ambassaden avslagit AA:s ansökan uttryckte CC i ett mejl till
ambassaden sitt missnöje med beslutet och frågade på nytt om vilken
information som behövdes för att styrka rörlighetsdirektivets tillämplighet.
Mejlet överlämnades som ett överklagande till en migrationsdomstol. Under
handläggningen i migrationsdomstolen gav CC in ytterligare handlingar till
ambassaden och bad dem informera om det behövdes fler handlingar.

Migrationsdomstolen återförvisade den 27 september 2017 ärendet till
ambassaden för prövning. Ambassaden avslog sedan AA:s ansökan om visering
på nytt den 5 oktober 2017. Det framgår inte att ambassaden dessförinnan gav
AA tillfälle att ge in med några ytterligare handlingar eller upplysningar. Inte
heller framgår det att ambassaden lämnade någon ytterligare information om
vilka handlingar som behövdes. Detta är, bl.a. mot bakgrund av att CC
uttryckligen bad om ytterligare information, inte tillfredsställande.

Ambassadens agerande i samband med mötet med AA den 14 mars
2018 samt kontakterna med AA därefter
I en s.k. official note från ambassaden den 1 maj 2018 anges att AA besökte
ambassaden den 14 mars 2018. Enligt ambassaden hade hon vid mötet inte fyllt
                                                                 Dnr 2625-2018       Sid 11 (12)




i ansökan och inte betalat ansökningsavgiften. Hon tilldelades en blankett och
hänvisades till en bank för att betala avgiften men hon framhöll att hon inte
behövde betala någon avgift. Enligt ambassaden uppgav hon att syftet med
viseringen var att resa med sonen och inte att flytta till Sverige. Ambassaden
hänvisade henne då till att göra en ansökan online och boka en ny tid.

Ambassadens anteckning har ärendemeningen ”Refusal to receive application” i
dagboksbladet. Enligt ett mejl till ambassaden från AA:s son, BB, samma dag
hade hon bokat tiden den 14 mars 2018 för att ansöka om Schengenvisering i
egenskap av familjemedlem enligt rörlighetsdirektivet. Ambassaden besvarade
mejlet den 15 mars 2018 och uppgav då att ambassaden nyligen avslagit en
viseringsansökan från AA med motiveringen att hon inte kunnat styrka att hon
var att anse som familjemedlem i rörlighetsdirektivets mening. Enligt
ambassaden hade den inte nekat att ta emot ansökan men krävt en avgift
eftersom AA inte visat att hon var undantagen från avgiftskravet. Om hon
senare skulle visa sig omfattas av rörlighetsdirektivet skulle avgiften kunna
betalas tillbaka. BB svarade ambassaden och invände bl.a. mot att AA skulle
behöva betala avgiften. Han framförde önskemål om att få en ny tid för att
lämna in en ansökan. Den 5 april 2018 påminde han om sitt tidigare mejl.
Ambassaden svarade den 7 april 2018 att den tidigare hade bedömt att AA inte
var att anse som familjemedlem enligt rörlighetsdirektivet och att hon därför
hänvisades till att göra en ansökan online och betala avgift. Avgiften skulle
sedan kunna återbetalas om hon omfattades av rörlighetsdirektivet.

Med anledning av ambassadens hantering av AA:s försök att ansöka om
visering i mars 2018 konstaterar jag inledningsvis att den inte går att tolka på
annat sätt än att ambassaden nekade AA att ansöka om visering vid det bokade
mötet, eftersom man bl.a. villkorade mottagandet av ansökan med att hon skulle
betala en avgift som hon inte ansåg sig behöva betala. Som konstaterats ovan
finns det inte något rättsligt stöd för att ta ut en avgift vid en ansökan om
visering där sökanden gör gällande att han eller hon omfattas av
rörlighetsdirektivet. Ambassaden hade alltså inte stöd för att kräva en avgift och
inte heller för att neka att ta emot ansökan.

Här vill jag också betona att ett beslut om avslag på en viseringsansökan inte får
s.k. negativ rättskraft. Det innebär att om den berörda personen vill ansöka på
nytt går det inte att neka honom eller henne en prövning med hänsyn till att
frågan har prövats tidigare. Ambassaden hade alltså inte stöd för att neka att ta
emot AA:s ansökan om visering i egenskap av familjemedlem på den grunden
att ambassaden redan tidigare prövat rörlighetsdirektivets tillämplighet i hennes
fall. Inte heller det förhållandet att AA:s syfte med resan verkar ha varit något
oklart vid mötet på ambassaden den 14 mars 2018 utgjorde grund för att inte ta
emot ansökan eller hänvisa henne till att göra en ansökan online för prövning
enligt viseringskodexen. Syftet med resan utgjorde en sådan omständighet som i
stället skulle ha beaktats vid prövningen av ansökan enligt rörlighetsdirektivet.
                                                                 Dnr 2625-2018      Sid 12 (12)




Jag noterar att ambassaden sedan upprepade sin hantering av AA:s önskan att
lämna in en ny ansökan genom att per mejl återigen hänvisa henne till att göra
en ansökan online och betala en avgift som sedan eventuellt skulle kunna
återbetalas.

Sammanfattning och avslutande synpunkter
Ambassaden brast i sin upplysningsskyldighet gentemot AA och gav henne inte
heller tillfälle att komplettera sin ansökan inom en viss angiven tid. Prövningen
enligt de allmänna bestämmelserna i viseringskodexen gjordes utan att ett
formellt avslagsbeslut först hade fattats avseende AA:s ansökan enligt
rörlighetsdirektivet och utan att AA förklarat att hon önskade en sådan
prövning. Dessutom tog ambassaden ut en avgift, vilket den inte hade rättsligt
stöd för att göra. Ambassaden fattade också ett nytt avslagsbeslut efter att
ärendet återförvisats från domstol utan att AA fick tillfälle att komplettera
ärendet, trots att AA:s svärdotter, CC, ställt frågor om vilka handlingar som
behövdes. Därefter nekade ambassaden AA att lämna in en ansökan och krävde
återigen en avgift utan att det fanns rättsligt stöd för det. Ambassadens
handläggning har således präglats av ett flertal allvarliga brister, som ger
intryck av att ambassaden varken har haft tillräcklig kunskap om regelverket
eller en genuin vilja att hjälpa AA.

Jag noterar Utrikesdepartementets uppgift att AA slutligen bedömdes vara
familjemedlem enligt rörlighetsdirektivet och beviljades Schengenvisering. Att
ambassaden till sist bedömde att AA uppfyllde förutsättningarna för att beviljas
Schengenvisering i enlighet med sitt önskemål väcker frågan om hon inte med
rätt vägledning från ambassaden hade kunnat beviljas viseringen långt tidigare.

Jag ser allvarligt på de brister som har konstaterats i handläggningen och
ambassaden ska kritiseras för dem. Migrationsverket tog den 1 januari 2020
över huvudansvaret för migrationsverksamheten vid utlandsmyndigheterna. Jag
förutsätter att Migrationsverket ser över rutinerna och säkerställer att de som
handlägger viseringsärenden har nödvändiga kunskaper. Detta beslut översänds
därför för kännedom till Migrationsverket.

Avslutningsvis finner jag anledning att framhålla vikten av dokumentation i ett
ärende. Av de handlingar som JO har tagit del av går det inte att fullt ut följa
handläggningen eller de kontakter som varit mellan ambassaden och AA. Det
går att utläsa att ytterligare kontakter måste ha förekommit, men de finns inte
dokumenterade. Det möte som ambassaden hade med AA i augusti 2017 finns
inte dokumenterat alls. Detta har försvårat min granskning av ambassadens
handläggning.

Med den kritik som framförts ovan avslutas ärendet.



Per Lennerbrant
