# En åklagare har dömts för tjänstefel för att utan laglig grund ha begärt att ett bankkonto skulle spärras

JO 2001-11-28 dnr 2626-1999

BESLUT
                                                                           Datum                   Dnr                       Sid
                                                                           2001-11-28              2626-1999                1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        En åklagare har dömts för tjänstefel för att utan laglig grund ha begärt
                        att ett bankkonto skulle spärras

## Anmälan och utredning

I en anmälan till JO gjorde AA gällande att kammaråklagaren BB vid Åklagar-
                        myndigheten i Umeå (Åklagarkammaren i Sundsvall) under handläggningen av en
                        förundersökning om brott mot upphovsrättslagen hade gjort sig skyldig till
                        tjänstefel bl.a. genom att utan giltigt beslut spärra hans postgirokonto.

                        Efter genomgång av vissa handlingar i ärendet fann chefsJO Eklundh anledning
                        anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts under handlägg-
                        ningen. Han beslutade den 3 september 1999 att inleda förundersökning angående
                        sådant brott.

                        Efter verkställd förundersökning beslutade chefsJO Eklundh att väcka åtal vid
                        Sundsvalls tingsrätt mot BB för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning.
                                  Kammaråklagaren BB var förundersökningsledare i Åklagarkammarens i Sundsvall
                                  ärende C-10-1300-98 angående brott mot upphovsrättslagen. Brottsmisstankarna
                                  gällde bl.a. att AA olovligen kopierat dataspel och sedan sålt kopiorna. I en skrivelse
                                  den 16 oktober 1998 till Postgirot, Stockholm, Spärravdelningen, begärde BB att
                                  AA:s konto med nummer – – – skulle spärras för direktuttag och övriga uttag. I
                                  skrivelsen hänvisades till förundersökning i brottmål samt angavs att ”kontot
                                  misstänks ha använts i brottslig verksamhet”. AA:s offentlige försvarare, advokaten
                                  CC, begärde i en skrift som kom in till åklagarkammaren den 11 mars 1999 att
                                  beslaget beträffande bl.a. postgirokontot skulle hävas. Som svar på denna begäran
                                  anförde BB i en skrivelse den 17 mars 1999 att pengarna utgjorde ersättning för
                                  sålda piratkopior och skulle förverkas, varför hon inte hade för avsikt att häva
                                  beslagen. Under en beslagsförhandling den 22 mars 1999 i mål B 1647-98 vid
                                  Sundsvalls tingsrätt gjorde hon, enligt vad som anges i tingsrättens protokoll,
                                  gällande bl.a. att beslag av AA:s postgirokonto aldrig hade varit aktuellt, att detta
                                  måste ha berott på ett missförstånd mellan åklagarkammaren och Postgirot i
                                  Stockholm och att detta skulle åtgärdas omedelbart. Kontospärren hävdes samma
                                  dag.
                                  Lagliga förutsättningar att som en utredningsåtgärd under en förundersökning
                                  begränsa AA:s dispositionsrätt över medlen på kontot förelåg inte. Såvitt
                                  framkommit förelåg inte heller någon annan rättslig grund för en sådan åtgärd.
                                  Genom BB:s handlande har AA således varit berövad dispositionsrätten över medlen
                                  på kontot under tiden den 19 oktober 1998– 21 mars 1999 utan att någon rättslig
                                  grund därför förelegat. BB har alltså vid myndighetsutövningen av oaktsamhet
                                  åsidosatt vad som gäller för uppgiften.


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                  Dnr 2626-1999   Sid 2 (8)



Sundsvalls tingsrätts dom
Sundsvalls tingsrätt dömde i en dom den 25 maj 2000 BB för tjänstefel i enlighet
med åtalet och bestämde påföljden till trettio (30) dagsböter.

Under rubriken domskäl anförde tingsrätten följande.

BB har vitsordat att de faktiska omständigheterna varit sådana som anges i första
stycket i gärningsbeskrivningen men bestritt ansvar. Hon har därvid gjort gällande
att hon hade haft laglig möjlighet att som utredningsåtgärder under
förundersökningen begränsa AA:s dispositionsrätt över medlen på kontot nämligen
genom att besluta om förvar av medlen och därefter begära kvarstad på dessa.
Vidare har hon hävdat att AA inte orsakats annat än försumbar skada av att kontot
spärrats och att hon med tillämpning av proportionalitetsprincipen skall gå fri från
ansvar. Slutligen har hon invänt att gärningen i allt fall är att bedöma som ringa och
därför inte skall föranleda ansvar.

Förutom att BB har hörts har den skriftliga bevisning som framgår av bilaga 1 (här
utesluten, JO:s anmärkning) åberopats och förebringats.

Beträffande vad som framkommit av utredningen antecknar tingsrätten till en
början följande. BB har tjänstgjort som åklagare sedan 1986. Hon blev ekoåklagare
1992 och tjänstgjorde som sådan på Regionåklagarmyndigheten i Härnösand fram
till 1996 då åklagarväsendet omorganiserades. Därefter har hon tjänstgjort på
Åklagarkammaren i Sundsvall, alltjämt som ekoåklagare. När det nu aktuella
ärendet aktualiserades hade BB dagjour och ärendet hade inte anknytning till
hennes arbete som ekoåklagare. Ärendet aktualiserades bl.a. på grund av att en
intresseorganisation för speltillverkare benämnd MDTS hade gjort en ny anmälan i
ett tidigare anhängigt ärende efter att via Internet ha köpt spel som visade sig vara
kopierade. Den 7 oktober 1998 beslutade BB att med anledning av misstanke om
brott mot upphovsrättslagen husrannsakan skulle företas hos AA i Söråker utanför
Sundsvall. Husrannsakan företogs den 8 oktober 1998, varvid bl.a. en stor mängd
cd-skivor och datautrustning togs i beslag. AA anhölls samma dag och häktades
dagen därpå. Han frigavs senare eller närmare bestämt den 22 oktober 1998 efter
beslut av åklagaren. I samma skede frihetsberövades även en person vid namn DD,
som misstänktes vara delaktig i samma brottsliga verksamhet. Den 16 oktober
1998, alltså under tid då AA var frihetsberövad, begärde BB i en skrivelse
rubricerad ”begäran om kontospärr” hos Postgirot att AA:s postgirokonto med nr -
- - - ” i anledning av förundersökning i brottmål” skulle spärras för direktuttag och
övriga uttag samt angav hon att ”kontot misstänks ha använts i brottslig
verksamhet”. Saldot på kontot, som spärrades den 19 oktober 1998, var den dagen
12 935 kr 92 öre. Skrivelsen till Postgirot diariefördes inte vid åklagarkammaren.
AA har enligt vad som upplysts nyligen dömts för brott mot upphovsrättslagen till
fängelse.

Angående rutinerna vid diarieföring m.m. vid Åklagarkammaren i Sundsvall har
BB upplyst bl.a. följande. I samband med omorganisationen 1996 blev ett antal
administratörer uppsagda. Dessförinnan delade två tre åklagare på en sekreterare,
vilket innebar att det fanns ytterligare en person, förutom åklagaren, som hade ett
                                                                  Dnr 2626-1999   Sid 3 (8)




bra grepp om ärendena. Efter omorganisationen tillskapades ett s.k. allkansli. Om
ett beslut fattades skulle beslutet läggas på en hylla i ett postrum varefter
kanslipersonal tog ärendet och ombesörjde diarieföringen. Efter det att den nu
aktuella händelsen uppdagats ändrades rutinerna på så sätt att det numera finns en
administratör som har dagjour på kansliet och omgående ombesörjer diareföringen
av beslut som skall bevakas.

BB har därutöver lämnat uppgifter med i huvudsak följande innebörd:
Förundersökningen hade inte gällt annat än upphovsrättsbrott. När beslutet om
husrannsakan fattades fanns dock även spaningsuppslag som tydde på brottslighet i
form av datorstölder och även hembränning. Kriminalunderrättelsetjänsten hade
nämligen fått tips om att det hade burits datorer och förekommit trafik med
mystiska bilar i det område där husrannsakan skulle företas – ett område med
pensionärslägenheter. Hon klargjorde emellertid, när beslutet fattades, för polisen
att om någon annan brottslighet pågick än upphovsrättsbrott kontakt måste tas med
henne för nya beslut. Polis kontaktade henne i samband med att husrannsakan
företogs. Hon fick veta att verksamheten var mycket större än man kunnat tro, bl.a.
att det stod tre datorer med brännare i gång och att där fanns en stor mängd skivor
klara för distribution. Polisen videofilmade i lägenheten vid husrannsakan och hon
fick se videofilmen. All utrustning i lägenheten togs till polisstationen. Vid
genomgång av den i beslag tagna egendomen påträffades en stor mängd
postgiroavier ställda till DD avseende insättningar på ett postgirokonto i hans
namn. Även insättningsavier till ett postgirokonto i AA:s namn påträffades. Från
Postgirot lämnades besked att postgirokontot i DD:s namn hade öppnats den 1 juli
1998 och att det fram till oktober samma år hade funnits ca 120 000 kr på kontot.
DD förnekade att pengarna på kontot var hans och uppgav att han hade öppnat
kontot på begäran av AA. Kontot avslutades senare på DD:s begäran. Hon
misstänkte av olika skäl att även postgirokontot i AA:s namn, åtminstone delvis,
kunde ha använts i verksamheten som ett reserv- eller transaktionskonto och att
det, med hänsyn till verksamhetens omfattning, kunde tänkas finnas andra personer
som kunde ta ut pengar från kontot. Upphovsrättsbrott var inte hennes ”grej” men
hon såg en möjlighet att komma på fast mark om man kunde finna att AA hade
bedrivit något slags legal näringsverksamhet och inte bokfört i verksamheten.
Bestämmelserna om förverkande i 36 kap. brottsbalken fanns därför med i bilden.
Enligt AA hade han sålt tillbehör till TV-spel och reparerat sådana spel. Det var
emellertid svårt att finna att AA hade bedrivit en legal verksamhet. Att hon inte
under förundersökningen mot henne nämnt att det fanns överväganden avseende
brott i näringsverksamhet med i bilden beror på att hon inte är van att själv bli
föremål för förundersökning. – Transaktionslistor avseende kontot togs in, men det
dröjde flera dagar innan de fick listorna. Hon fick genom studier av rättsfall och på
annat sätt klart för sig att skadeståndskraven vid intrång i upphovsrätt var höga.
Formellt hade emellertid inte några skadeståndsanspråk anmälts i ärendet. När AA
var häktad tyckte hon att det fanns fog för att för målsägandenas räkning
kontrollera om pengarna på postgirokontot kunde tänkas komma från
pirattillverkningen. Med tanke på att det fanns andra personer som kunde tänkas ta
ut pengar från kontot frågade hon Postgirot hur man kunde gå till väga och fick
besked att det var ganska vanligt att man spärrade konton några dagar för vidare
                                                                   Dnr 2626-1999   Sid 4 (8)




beslut. Idén till kontospärren fick hon alltså från Postgirot. I det läget reflekterade
hon inte närmare på om det kunde vara någon egen rättsfigur utan ville säkerställa
beloppet. När hon beslutade om kontospärren tänkte hon att den skulle ha betydelse
för brottsutredningen, som en förundersökningsåtgärd. Hon skulle ha kontroll över
medlen. Det var ett förstadium till beslut om förvar. I förlängningen var syftet med
åtgärden att säkerställa målsägandenas rätt. Hon var medveten om att kontospärren
inte var en laga åtgärd under utredningen utan såg kontospärren som en tillfällig
åtgärd i avvaktan på beslut om förvar. Dessutom visste hon att det hade spärrats
konton i andra ärenden som en tillfällig åtgärd utan föregående beslut om
straffprocessuella tvångsmedel varefter egendomen tagits i förvar och kvarstad
begärts. Hennes beslut lades som vanligt ut för diarieföring. Hon vet inte vad som
hände men förmodligen blev hon av någon anledning tvungen att ta fram akten och
lade sedan inte ut den på nytt för diarieföring vilket hon borde ha gjort. Beslutet
blev därför inte diariefört och kom av den anledningen senare inte upp för
bevakning. Kontospärren föll sedan henne ur minnet. Hon underrättade personligen
inte AA eller hans försvarare om åtgärden. När AA sedan frigavs hörde han av sig,
ibland flera gånger om dagen, och ville få tillbaka sina saker. Någon gång pratade
han också om sina pengar. Hon var helt inriktad på att han då syftade på pengarna
som funnits på kontot i DD:s namn. Även när hon fick skrivelsen daterad den 10
mars 1999 från CC var hon helt inriktad på att det var DD:s postgirokonto som
åsyftades. I skrivelsen angavs inte heller något kontonummer. Först när hon fick
skrivelsen daterad den 17 mars 1999 från CC i vilken angavs ett kontonummer som
hon inte kände igen förstod hon att något var fel. Kontonumret fanns inte noterat i
beslagsprotokollet. Hon kontaktade Postgirot och fick besked att kontot var spärrat
på hennes begäran. Av den anledningen talade hon vid beslagsförhandlingen om att
kontospärren var ett missförstånd och hävde spärren. Vid en genomgång av akten
hittade hon i en pärm med rättsfall handlingen angående kontospärren. – Eftersom
det inte fanns någon IT-utredare i Sundsvall vid den tiden och även av andra skäl
blev hon mycket mer inblandad i den praktiska hanteringen av utredningen än vad
som är normalt. Dessutom förbereddes samtidigt ett tillslag i ett ärende rörande
importbilar i vilket hon var förundersökningsledare.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det är till en början klarlagt att BB genom sin åtgärd att begära och få till stånd att
kontot spärrades begränsat AA:s dispositionsrätt över medlen på kontot. Klart är
också att BB inte haft någon laglig grund för att låta spärra kontot på sätt som skett.
Hon har till sitt fredande gjort gällande i första hand att hon hade laglig möjlighet
att som en utredningsåtgärd under förundersökningen begränsa AA:s
dispositionsrätt till medlen genom att besluta om förvar av medlen och därefter
begära kvarstad på dessa. Det förelåg alltså enligt BB förutsättningar att inom
ramen för existerande straffprocessuella tvångsmedel begränsa AA:s
dispositionsrätt till medlen på kontot, låt vara att hon inte använde sig av dessa. De
straffprocessuella tvångsmedel som kunde komma i fråga att tillämpa var beslag
och tagande i förvar.
                                                                   Dnr 2626-1999   Sid 5 (8)




BB har lämnat olika förklaringar om skälen till att hon föranstaltade om
kontospärren och vid huvudförhandlingen lämnat uppgifter om sina
bevekelsegrunder för detta som hon tydligen inte lämnat tidigare under
förundersökningen mot henne. Hon har uppgivit bl.a. att hon, när hon beslutade om
kontospärren, hade i åtanke att den skulle ha betydelse för brottsutredningen som
en åtgärd under förundersökningen. Hon har också vidgått att syftet med
kontospärren måste ha varit den som hon angav i sin begäran till Postgirot,
nämligen att begäran var föranledd i anledning av förundersökning i brottmål.

Enligt 27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken kan, såvitt nu är av intresse,
föremål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott tagas i
beslag. Det är uppenbart att den bestämmelsen inte var tillämplig i detta fall och
BB har också, enligt vad som framgår av protokollet från beslagsförhandlingen,
åtminstone tidigare själv hävdat att det aldrig varit aktuellt att AA:s postgirokonto
skulle tas i beslag. Lagliga förutsättningar för att, på sätt som anges i
gärningsbeskrivningen, som en utredningsåtgärd under en förundersökning
begränsa AA:s dispositionsrätt över medlen på kontot förelåg alltså inte. Frågan är
då om det förelåg rättslig grund för att ta medlen i förvar.

BB har hävdat att skälen till att medlen skulle ha kunnat tas i förvar var att
säkerställa målsägandenas anspråk på skadestånd samt att AA kunde misstänkas
för brott i näringsverksamhet och att förverkade till det allmänna med stöd av
bestämmelserna i 36 kap. 1 §, 2 § eller 4 § brottsbalken kunde komma i fråga.

Det har inte framkommit att några konkreta skadeståndsanspråk hade anmälts när
BB föranstaltade om kontospärren. Utredningen gällde misstanke om brott mot
upphovsrättslagen. Upphovsrättslagen innehåller inte några bestämmelser om
förverkande till det allmänna. BB:s tydligen först vid huvudförhandlingen här
lämnade uppgift om att en av hennes bevekelsegrunder var att AA kunde
misstänkas för brott i näringsverksamhet och att brottsbalkens förverkanderegler
kunde aktualiseras framstår i hög grad som konstruerad i efterhand. Hon har inte
heller mera konkret kunnat redogöra för vilken brottslighet det i så fall skulle ha
varit fråga om. Det är vidare uppenbart att eventuell misstanke om brott som kunde
medföra förverkande inte hade uppnått sådan styrka att beslut om förvar av medlen
kunde komma i fråga. Såvitt framkommit förelåg det alltså inte någon rättslig
grund att begränsa AA:s dispositionsrätt över medlen på kontot genom att ta
medlen i förvar.

Tingsrätten finner sammanfattningsvis utrett att BB:s åtgärd att föranstalta om
kontospärren saknat laga grund och att det inte heller inom ramen för tillämpliga
straffprocessuella tvångsmedel eller på annan grund förelegat lagliga möjligheter
att begränsa AA:s dispositionsrätt över medlen på kontot. AA har därmed varit
berövad dispositionsrätten över medlen på kontot under tid som anges i
gärningsbeskrivningen utan att någon rättslig grund därför förelegat.

Enligt vad som framkommit genom förhöret med BB fick hon uppslaget till
kontospärren från Postgirot. Det är tydligt att hon inte gjort några närmare rättsliga
överväganden innan hon föranstaltade om åtgärden att låta spärra kontot. Något
                                                                  Dnr 2626-1999    Sid 6 (8)




tvivel om att hon, som är en erfaren åklagare, förfarit oaktsamt vid sin
myndighetsutövning föreligger inte. I den mån proportionalitetsprincipen kan anses
vara relevant i detta sammanhang kan inte en tillämpning av den medföra att BB
kan gå fri från ansvar för tjänstefel. Den eventuella skada som AA orsakats av den
oriktiga myndighetsutövningen är en omständighet som skall beaktas vid
bedömningen om gärningen är att anse som ringa eller ej.

Frågan är då om gärningen är att anse som ringa och att BB därför inte skall dömas
till ansvar.

BB är en erfaren åklagare och måste som sådan vara väl insatt i vilka tvångsmedel
som är tillåtna. Hon har, såvitt framkommit, inte handlat under någon större
tidspress när hon beslutade om kontospärren. Inte heller har framkommit att hennes
arbetsbörda vid tillfället var anmärkningsvärt hög. Hennes oriktiga
myndighetsutövning har medfört att AA under drygt fem månaders tid var berövad
dispositionsrätten till de medel, nästan 13 000 kr, som fanns på kontot. Det är alltså
ett relativt betydande belopp som han under lång tid inte kunnat disponera över.
Vid en helhetsbedömning av nu angivna omständigheter och vad som i övrigt
förekommit finner tingsrätten att gärningen inte är att bedöma som ringa. BB skall
följaktligen dömas för tjänstefel.

Annan påföljd än ett bötesstraff är inte aktuell.

BB:s överklagande m.m.
BB överklagade tingsrättens dom och yrkade bl.a. att åtalet skulle ogillas och i
annat fall att hon skulle meddelas påföljdseftergift.

ChefsJO Eklundh bestred ändring.

Hovrätten för Nedre Norrland beviljade prövningstillstånd i målet.

Hovrättens för Nedre Norrland dom
I en dom den 24 oktober 2001 fastställde hovrätten tingsrättens dom.

I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

BB har angivit samma inställning till åtalet som vid tingsrätten. Utöver vad hon
uppgav vid tingsrätten – enligt redovisningen i tingsrättens dom – har väsentligen
följande anförts. Då hon begärde att kontot skulle spärras hade hon klart för sig att
speltillverkarna genom intresseorganisationen MDTS skulle komma att begära
skadestånd i storleksordningen 2–3 miljoner kr. Hennes tanke måste ha varit att
inom någon dag efter det att kontot hade spärrats ge in en ansökan till tingsrätten
om kvarstad. MDTS bestämde sig emellertid för att avvakta utgången i ett mål där
en medgärningsman till AA i stockholmstrakten åtalades för brott mot
upphovsrättslagen. Det pågår numera en civilrättslig process mellan MDTS och
bl.a. AA där skadeståndsanspråket uppgår till mer än 4 miljoner kr. – Någon skada
kan inte ha uppkommit för AA till följd av kontospärren, eftersom han först den 10
mars 1999 efterfrågat medlen på kontot och inte gått förlustig någon del av medlen
eller ränta på dessa. – Den typ av brott mot upphovsrättslagen som det var fråga om
                                                                  Dnr 2626-1999    Sid 7 (8)




förekom inte ofta, och det var lätt att göra fel. Därför skulle det under alla
förhållanden vara oskäligt att i detta fall döma till påföljd. – Hon är för närvarande
tjänstledig från arbetet som åklagare och innehar en annan anställning i Härnösand.

Den skriftliga utredning som förebringades vid tingsrätten har åberopats även i
hovrätten.

Hovrättens bedömning

Innebörden av åtalet är att BB utan att lagliga förutsättningar förelegat för en
begränsning av AA:s dispositionsrätt över medlen på hans konto, hos Postgirot
begärt – med hänvisning till pågående förundersökning i brottmål och uppkommen
misstanke om att kontot användes i brottslig verksamhet – att AA:s konto skulle
spärras för direktuttag och övriga uttag. En följd av hennes framställan var att AA
blev berövad dispositionsrätten över medlen på kontot under tiden den 19 oktober
1998 – den 21 mars l999. Det görs gällande i åtalet att BB härigenom vid
myndighetsutövning av oaktsamhet har åsidosatt vad som gäller för uppgiften.

Det måste genom utredningen anses stå klart att det är just genom BB:s begäran
hos Postgirot som kontot kommit att spärras, en spärr som sedermera också tagits
bort på hennes begäran och att innebörden av denna spärr var att AA inte kunde
disponera över medlen under den tid som spärren gällde.

BB har i hovrätten angivit att avsikten med att spärra kontot för uttag men låta
kontot alltjämt vara tillgängligt för insättningar av medel var att bereda bl.a. de
som mottagit piratkopierade spel och program fortsatt möjlighet göra betalningar
därför till kontot. Hovrätten anser med hänsyn härtill och med beaktande av
utredningen i övrigt att det inte finns belägg för att den i begäran om spärr angivna
brottsmisstanken mot AA avsåg annat än brott mot upphovsrättslagen. Något annat
straffprocessuellt tvångsmedel än ett tagande av medlen på kontot i förvar kan
därför inte ha stått BB till buds.

Enligt vad BB uppgivit skulle ett tagande av penningmedlen i förvar ha haft till
syfte att säkerställa fullgörandet av ett skadeståndskrav från målsäganden.
Förvarstagande skall i en sådan situation inom fem dagar följas av en ansökan till
rätten om kvarstad enligt reglerna i 26 kap. rättegångsbalken. För att åklagaren
skall vara behörig att göra en sådan kvarstadsansökan måste målsäganden ha
anmält ett skadeståndsanspråk hos åklagaren. Om en framställning om kvarstad
inte görs skall egendomen omedelbart återställas till ägaren. Någon ansökan om
kvarstad gjordes emellertid inte och såvitt framkommit anmäldes inte heller något
skadeståndskrav till åklagaren.

Ett beslut om att ta penningmedlen i förvar borde med hänsyn till tidsfristen för en
kvarstadsansökan ha föranlett, förutom diarieföring av handlingen, att en åtgärd
vidtogs för bevakning av denna tidsfrist. Någon utredning om rutinerna vid
åklagarkammaren för sådan bevakning finns inte i målet. Innehållet i handlingen
torde dock knappast ha gett anledning för någon annan på åklagarkammaren än BB
att ta initiativ till en bevakning av nämnda tidsfrist och uppenbarligen har inte BB
själv tagit ett sådant initiativ.
                                                                 Dnr 2626-1999   Sid 8 (8)




Hovrätten gör med hänsyn till det anförda den bedömningen att BB:s begäran hos
Postgirot om kontospärr inte utgör och inte heller kan jämställas med ett beslut om
förvarstagande. Som tingsrätten funnit kan det således inte anses ha funnits någon
rättslig grund för att låta begränsa AA:s dispositionsrätt över medlen på kontot.

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att BB i det avseende som anges
i åtalet och redovisats ovan av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad
som gällt för uppdraget och att hennes gärning inte är att bedöma som endast ringa.
Den omständigheten att man vid Postgirot måhända inte varit skyldig att verkställa
åklagarens begäran om kontospärr inverkar enligt hovrättens mening inte på
bedömningen. BB kan därför inte undgå ansvar för tjänstefel.

Vad som BB anfört och i övrigt framkommit ger inte anledning att med tillämpning
av 29 kap. 6 § brottsbalken meddela henne påföljdseftergift.

Tingsrättens dom skall vid angivna bedömningar fastställas.
