# Kritik mot barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet för underlåtenhet att, vid misstanke om att ett barn utsatts för sexuella övergrepp, anmäla saken till socialnämnden. - Även fråga om skyldighet att underrätta vårdnadshavare

JO 2001-10-16 dnr 2628-2000

BESLUT
                                                                            Datum                    Dnr                        Sid
                                                                            2001-10-16               2628-2000                 1 (5)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Kritik mot barn- och ungdomspsykiatrisk verksamhet för underlåtenhet
                        att, vid misstanke om att ett barn utsatts för sexuella övergrepp, anmäla
                        saken till socialnämnden. – Även fråga om skyldighet att underrätta
                        vårdnadshavare

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot barn- och ungdomspsykiatriska
                        verksamheten vid Östersunds sjukhus, Jämtlands läns landsting, avseende
                        underlåtenhet att underrätta honom som vårdnadshavare om misstanke om att hans
                        dotter utsatts för sexuella övergrepp hemma hos modern och hennes sambo. Han
                        anförde bl.a. följande (hänvisning till bilagor har här utelämnats).

                                  Jag blev inte underrättad om att min dotter blivit utsatt för sexuella övergrepp av
                                  mammans sambo förrän ett år efter övergreppet, då min dotter bröt samman i min
                                  bostad och berättade vad som hänt (1998-08-11). Med stöd av hennes berättelse
                                  gjorde jag polisanmälan, vilket ledde till att gärningsmannen senare dömdes till
                                  fängelse i Östersunds tingsrätt. Vidare framkom av min dotters berättelse att
                                  utredning genomförts vid BUP, varför jag kontaktade dessa. Vid besök på BUP
                                  1998-08-17 kunde jag efter kraftig övertalning erhålla journalutdrag om händelsen.
                                  I BUP:s journalanteckningar framgår att utredande personal;
                                   Beslutar sig för att inte polisanmäla händelsen.
                                   Att den misstänkte skall skyddas mot misstanke.
                                   Att den misstänkte är själv tillsammans med barnen under mornarna.
                                   Trots att uppföljningssamtalet 5½ månad efter händelsen visar att EE:s
                                    redogörelse från första samtalet är densamma, samt att ytterligare detaljer
                                    framkommer om gärningsmannens förehavanden, görs ingen polisanmälan och
                                    ytterligare utredning.
                                   Att jag som vårdnadshavare och far inte lämnas något större utrymme i
                                    utredningen, trots att barnen mellan 1991–1998, då jag flyttade till Stockholm,
                                    vistas 50 % av tiden hos mig.
                                  Denna anmälan kanske kan betraktas som sent inkommen, framförallt med avseende
                                  på datum för upprättande av journalen. Trots detta vill jag att JO beaktar att
                                  journalen inte kommit till min kännedom förrän ett år efter att den upprättats.
                                  Dessutom har händelsen varit psykiskt påfrestande för min dotter och andra berörda,
                                  varför det inte tidigare funnits vare sig ork eller kraft att hantera de felaktigheter som
                                  begåtts av BUP i detta ärende.
                        Till anmälan fogades kopior av polisförhör med AA:s dotter den 11 augusti 1998
                        och utdrag ur patientjournalen.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                        Dnr 2628-2000      Sid 2 (5)



Utredning
Landstingsstyrelsen i Jämtlands län anmodades att inkomma med utredning och
yttrande över vad AA hade anfört i anmälan. I remissen angavs att styrelsen därvid
även skulle redovisa sjukhusets överväganden och åtgärder rörande den i 71 §
socialtjänstlagen (1980:620) angivna anmälningsplikten.

Landstingsstyrelsen översände utredning och yttrande från Östersunds sjukhus.
Sjukhuset avgav remissvar genom socionomen BB och sjukskötare CC.
Remissvaret hade vidimerats av överläkaren DD. I remissvaret anfördes
huvudsakligen följande.

      I vår redogörelse nedan kommer vi att utveckla det resonemang, som vi då förde och
      som inte alltid klart framgår i journaltexten.
      I detta ärende bedömde vi att EE:s berättelse var så vag, att vi var övertygade om att
      en anmälan till socialtjänsten inte skulle leda till någon åtgärd. I samtal med EE och
      hennes mamma blev berättelsen inte tydligare. Vår bedömning var att vi i första
      hand ville arbeta med skyddet av EE och inte fastna i frågeställningen, om det hade
      inträffat eller ej. Den primära avsikten var att skydda EE mot fortsatta sexuella
      övergrepp (om det hade inträffat). Vi valde då att hålla mammas oro hög och att det
      fick bli hennes ansvar att se till att EE inte försattes i situationer, där det fanns
      möjlighet för styvpappan, att sexuellt förgripa sig på EE. Det är detta arbete som i
      journalen refereras till att skydda styvpappan mot misstankar.
      Vad gäller 71 § socialtjänstlagen har varje tjänsteman att självständigt fatta beslut
      om anmälan till socialtjänsten är aktuell eller ej. Det är alltid möjligt för en
      handläggare att rådgöra med MLA eller en kollega om tveksamhet råder. Vi har
      också en arbetsgrupp, som utvecklar arbetsmetoder för ”utsatta barn”. De erbjuder
      konsultation till kollegor, när man känner sig tveksam.
      Vi hade en diskussion med mamma om att ta med pappa i samtal. Mamma ville inte
      det, vi var mycket tydliga med att varken hon eller styvpappan fick hindra EE att
      berätta om hon ville.
      När vi valde att inte kontakta eller informera pappan resonerade vi ungefär enligt
      följande.
      Vi var mycket osäkra om nåt hade hänt eller ej, vi ville inte fastna i en process där
      EE:s skydd riskerade att komma i bakgrunden av vad som var sanning eller ej.
      Mamma hade på eget initiativ tagit kontakt med BUP och vi bedömde det som att
      hon hade tillräckliga resurser att skydda EE hemma. Vi bedömde att det var mamma,
      som vågade ta oron på allvar och att EE den aktuella natten sökt hjälp av mamma
      och fått det. P g a ovanstående valde vi att respektera hennes önskan i den
      uppkomna situationen. När vi i uppföljningssamtal får veta att styvpappan är själv
      med barnen på morgonen lyssnar vi noga hur de resonerar. Vi uppfattar det så, att
      mamma fortfarande har höjd beredskap och uppmärksamhet på EE, eftersom hon bl
      a har ansvar för att EE är påklädd innan hon lämnar hemmet. Vi bedömer att
      mamma fortfarande orkar vara orolig och observant på EE och vi tänker då att EE
      fortfarande är skyddad hemma.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret men har inte avhörts.

I beslut den 16 oktober 2001 anförde JO André följande.

Bedömning
JO skall enligt de regler som gäller för JO:s verksamhet normalt inte utreda
händelser eller förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden om det inte
finns särskilda skäl för det. AA:s anmälan inkom till JO den 25 juli 2000 och
avsåg, som det får förstås, barn- och ungdomspsykiatriska verksamhetens agerande
                                                                   Dnr 2628-2000   Sid 3 (5)




under behandlingsperioden från och med anmälan den 18 augusti 1997 till och med
den 8 juni 1998 då ”ärendet” avslutades enligt anteckning i patientjournalen. Jag
har funnit att det föreligger särskilda skäl att ta upp saken till utredning.

Anmälningsplikten
I 71 § andra stycket socialtjänstlagen föreskrivs bl.a. att myndigheter vars
verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och
sjukvården är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet
får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter.

Anmälningsplikten förutsätter inte att det är klarlagt att socialnämnden behöver
ingripa. Även uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta skall anmälas, om de
tyder på att ett barn kan vara i behov av stöd eller hjälp från socialnämndens sida.
Det räcker således med att det föreligger misstankar om något missförhållande för
att anmälningsplikt skall inträda. Det ankommer därefter på socialnämnden att
föranstalta om erforderlig utredning för att utröna om behov av åtgärder föreligger.
Anmälningsplikt föreligger även om man inom hälso- och sjukvården, t.ex. inom
barn- och ungdomspsykiatrin, bedömer det som tillräckligt med de åtgärder som
vidtas inom ramen för den egna verksamheten. Information om vilka åtgärder som
den anmälningsskyldige anser lämpliga kan lämnas till socialnämnden i samband
med anmälan.

I förevarande fall har hälso- och sjukvårdspersonalen, enligt remissvaret, själva
gjort den bedömningen att barnets berättelse var så vag att en anmälan till
socialtjänsten inte skulle leda till någon åtgärd. Personalen har även framfört att det
förelåg osäkerhet om något övergrepp hade inträffat och att de i första hand ville
arbeta med att skydda barnet mot fortsatta övergrepp ”(om det hade inträffat)”.
Eftersom personalen valde att arbeta vidare med frågan om skydd måste det ha
funnits en inte helt ogrundad misstanke om att uppgifterna om övergrepp var
korrekta. Därtill kommer att den misstänkte bodde tillsammans med barnet. Vad
som har framkommit leder till den bedömningen att situationen uppenbarligen var
sådan att det förelåg anmälningsskyldighet för hälso- och sjukvårdspersonalen. Det
hade varit av stor vikt att saken kom till socialnämndens kännedom för nämndens
överväganden i fråga om barnets behov av skydd eller stöd och om polisanmälan
skulle göras eller inte. Vid en utredning hos socialnämnden hade dessutom AA, i
sin egenskap av vårdnadshavare, intagit partsställning och därmed blivit
informerad om vad som framkommit.

BB:s och CC:s underlåtenhet att anmäla saken till socialnämnden föranleder
allvarlig kritik från min sida. Vad som har framkommit ger mig även anledning att
ifrågasätta om förhållandena inte var sådana att det förelåg en anmälningsplikt
redan innan ”ärendet” fördelades till BB och CC, dvs. i samband med anmälan den
18 augusti 1997 och när ”ärendet” togs upp i remissgrupp den 19 augusti 1997.

Jag förutsätter att landstinget tar initiativ till utbildningsinsatser angående hälso-
och sjukvårdspersonalens anmälningsskyldighet. Med gjorda uttalanden lämnar jag
frågan om anmälningsskyldigheten.
                                                                  Dnr 2628-2000   Sid 4 (5)



Information till båda vårdnadshavarna?
Huvudregeln när det gäller förhållandet mellan en underårig och hans
vårdnadshavare är enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken att vårdnadshavaren har rätt
och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Vårdnadshavaren skall dock enligt stadgandet i takt med barnets stigande ålder och
utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. När det gäller
vård och behandling finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) bestämmelser
om att vård och behandling så långt det är möjligt skall utformas och genomföras i
samråd med patienten. När det gäller små barn skall ett sådant samråd ske med
vårdnadshavaren. När det gäller äldre barn kan det mot bakgrund av
föräldrabalkens bestämmelser knappast antas att det föreligger en ovillkorlig
skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonalen att informera vårdnadshavaren i allt
som rör den underårige patienten. Detta beror på vad frågan gäller och barnets
mognadsgrad. I aktuellt fall var patienten tio år när den barn- och
ungdomspsykiatriska mottagningen uppsöktes på grund av misstanken om
övergrepp. Givetvis förelåg det skyldighet att samråda med vårdnadshavaren
angående vården och behandlingen.

Den fråga som sedan uppkommer är om det var tillräckligt att informera endast den
ene vårdnadshavaren. Av 6 kap. 13 § föräldrabalken framgår att om barnet har två
vårdnadshavare skall de tillsammans utöva bestämmanderätten. Det krävs alltså
normalt gemensamma beslut i frågor som rör vårdnaden. Bestämmanderätten
utövas dock av den ene vårdnadshavaren ensam när den andre till följd av frånvaro,
sjukdom eller annan orsak är förhindrad att ta del i beslut rörande vårdnaden och
beslutet inte kan skjutas upp utan olägenhet. Beslut som är av ingripande betydelse
för barnets framtid får dock inte fattas av den ene vårdnadshavaren ensam, om inte
barnets bästa uppenbarligen kräver det.

Bestämmelsen i 6 kap. 13 § skall inte tolkas så att båda föräldrarna, även om ingen
direkt är förhindrad, skall behöva delta i alla vardagliga avgöranden. Om
föräldrarna inte sammanbor måste med nödvändighet den förälder som har barnet
hos sig fatta de flesta beslut som rör den dagliga omsorgen. I förarbetena till den nu
gällande lagstiftningen om vårdnad uttalades att till den dagliga omsorgen hör
frågor om bl.a. barnets mat, kläder, sovtider och hur barnet skall tillbringa sin
fritid. Däremot undantogs beslut av mer ingripande betydelse för barnets framtid
(prop. 1975/76:170 s. 178).

När det gäller åtgärder inom hälso- och sjukvården måste det i många fall anses
tillräckligt att samråd sker med den ene vårdnadshavaren. Man får utgå från att den
vårdnadshavare som initierar vårdkontakten informerar den andre
vårdnadshavaren. Samråd med den andre vårdnadshavaren bör dock ske om det
finns någon särskild anledning att misstänka att denne inte samtycker till
behandlingen eller om det är fråga om åtgärder av ingripande beskaffenhet för
barnets framtid. Några närmare riktlinjer kan inte lämnas, utan frågan om båda
vårdnadshavarnas samtycke behövs eller inte, måste avgöras i varje enskilt fall.
                                                                  Dnr 2628-2000   Sid 5 (5)




I förevarande fall hade det framkommit uppgifter som föranledde misstanke om
sexuella övergrepp. Det är naturligtvis en viktig fråga för vårdnadshavarna att i en
sådan situation bedöma om planerade vård- och behandlingsinsatser är lämpliga
eller inte. Vidare fanns det anledning för hälso- och sjukvårdspersonalen att
misstänka dels att det förelåg en intressekonflikt mellan barnets mor och barnets
far, dels att barnets far hade synpunkter på vilka insatser som skulle vidtas inom
hälso- och sjukvården, bl.a. lämpligheten av att hans dotter deltog i samtal
tillsammans med den misstänkte förövaren. Enligt min mening var det en sådan
situation där personalen borde ha inhämtat samtycke till planerade insatser även
från den andre vårdnadshavaren. Några hinder mot en kontakt med barnets far har
inte åberopats i remissvaret.

Ärendet avslutas.
