# Otillåtna samtal mellan anhållna i en polisarrest får inte spelas in utan rättsligt stöd

JO 2019-06-25 dnr 2670-2018

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                     Sid
                                                                         2019-06-25              2670-2018             1 (12)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Otillåtna samtal mellan anhållna i en polisarrest får inte spelas in utan
                        rättsligt stöd


                          Beslutet i korthet: Tre anhållna som var misstänkta i samma utredning var placerade
                          i polisens arrest i Västerås. Åklagaren hade beslutat om restriktioner som bl.a. avsåg
                          de misstänktas rätt att placeras tillsammans med andra intagna och att vistas i
                          gemensamhet med andra intagna.
                          Lokalerna i arresten var utformade så att de misstänkta hade möjlighet att
                          kommunicera genom att ropa till varandra. När de misstänkta ropade på ett
                          främmande språk misstänkte polisen att de försökte samordna sina berättelser. Enligt
                          polisen var det inte möjligt att flytta någon av de misstänkta. En åklagare fattade i
                          stället beslut om att de misstänkta skulle informeras om att deras samtal kunde
                          komma att spelas in om de fortsatte att kommunicera i arresten. När de misstänkta
                          fortsatte att ropa till varandra spelade arrestpersonalen in samtalen med en diktafon.
                          Delar av det inspelade materialet åberopades som bevisning i domstol.
                          I beslutet uttalar JO att det är en självklar utgångspunkt att lokalerna i t.ex. en
                          polisarrest ska vara tillräckligt ljudisolerade och även i övrigt utformade så att
                          obehöriga kontakter mellan intagna om möjligt förhindras. JO:s granskning har inte
                          avsett utformningen av lokalerna, men JO framhåller att den aktuella situationen i
                          arresten innebär att Polismyndigheten måste utforma sin verksamhet i övrigt så att
                          misstänkta som skulle kunna ha obehörig kontakt med varandra i lokalerna inte
                          placeras där samtidigt.
                          En ljudupptagning av samtal mellan andra är enligt JO typiskt sett en
                          integritetskänslig åtgärd, och det är angeläget att den som vidtar en sådan åtgärd har
                          klart för sig vilka rättsliga förutsättningar som gäller för att den ska få vidtas.
                          Enligt JO kan restriktioner som innebär begränsningar i var en frihetsberövad får
                          vistas inte verkställas genom att samtal som förs i strid med syftet med restriktionerna
                          dokumenteras. JO gör vidare bedömningen att det bör krävas stöd i lag för att polisen
                          ska få spela in en misstänkt i utredningssyfte, särskilt när det är fråga om en
                          misstänkt som är frihetsberövad. Någon rätt att genom en ljudupptagning spela in vad
                          en misstänkt som är frihetsberövad säger, om det inte är fråga om ett förhör, finns inte
                          enligt JO. Det fanns därför inte rättsliga förutsättningar att spela in de misstänktas
                          samtal i arresten.
                          Åklagaren kritiseras för att hon beslutade att de misstänktas samtal skulle spelas in
                          och gav polisen direktiv att göra inspelningar, trots att det inte fanns rättsliga
                          förutsättningar för det.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                       Dnr 2670-2018         Sid 2 (12)




Bakgrund
Den 4 juli 2017 förvarades tre anhållna som var misstänkta för våldtäkt mot
barn i polisens arrest i Västerås. De misstänkta var 16 år gamla. Åklagaren hade
beslutat om restriktioner som bl.a. avsåg de misstänktas rätt att placeras
tillsammans med andra intagna och att vistas i gemensamhet med andra intagna.

Polisinspektören AA uppmärksammade att de misstänkta kommunicerade med
varandra genom att ropa genom väggarna på ett främmande språk. De
misstänkta uppmanades att sluta ropa till varandra men fortsatte att göra det.
AA tog då kontakt med förundersökningsledaren, vice chefsåklagaren BB. De
diskuterade olika lösningar på den situation som uppkommit. BB bedömde att
det var av synnerlig vikt att de misstänktas kommunikation upphörde eller
dokumenterades och gav direktiv om att de skulle informeras om att deras
samtal kunde komma att spelas in om de fortsatte att kommunicera i arresten.

AA informerade de misstänkta om att deras samtal skulle spelas in om de
fortsatte att kommunicera med varandra. Han informerade dem också om att
inspelningarna skulle översättas och kunde komma att användas som bevis. När
de misstänkta fortsatte att ropa till varandra genom väggarna spelade
arrestpersonalen in samtalen med en diktafon. Mellan kl. 15.45 den 4 juli 2017
och kl. 9.05 den 5 juli 2017 spelades totalt 26 minuter in. Delar av det inspelade
materialet och en översättning av inspelningarna åberopades senare av
åklagaren som bevis i domstol.

Anmälan
Advokaten CC, som var offentlig försvarare för en av de misstänkta, anmälde
det inträffade till JO. Hon var kritisk till åtgärden att spela in de misstänktas
samtal och ifrågasatte om åklagarens beslut inte var ett kringgående av reglerna
om hemliga tvångsmedel.

Utredning
JO uppmanade Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten att yttra sig.

Polismyndighetens yttrande
Polismyndigheten (DD) yttrade sig efter att de befattningshavare som berörs av
JO:s utredning fått tillfälle att lämna upplysningar. Polismyndigheten lämnade
följande redogörelse.

      Den 20 juni 2017 tog polisen upp en anmälan om våldtäkt mot barn och samma
      datum inleddes en förundersökning. Åklagare och tillika förundersökningsledare
      BB beslutade den 3 juli 2017 att anhålla en person som misstänkt för våldtäkt
      mot barn. Samma dag anhölls av samma åklagare en andra person och dagen
      därpå även en tredje person. Samtliga anhållna var 16 år gamla.
      Anhållningsbesluten förenades med beslut om restriktioner på grund av
      kollusionsfara. Restriktionerna bestod bl.a. av inskränkningar i rätten att placeras
      tillsammans samt vistas i gemensamhet med andra intagna. I detta låg att de
      anhållna inte fick samtala med varandra under anhållningstiden. Samtliga tre
      anhållna togs i förvar genom att placeras i varsitt enrum i polisarresten i
      Västerås.
                                                                         Dnr 2670-2018       Sid 3 (12)




      Polisinspektör AA uppfattade den 4 juli 2017 att de tre anhållna personerna
      utbytte information med varandra genom att ropa och skrika högt till varandra
      genom väggarna. Samtalen skedde på somaliska och upphörde inte trots att både
      AA och arrestpersonalen vid flera tillfällen uppmanade de intagna att sluta.
      Enligt vad som framkommit fanns det i det skedet ingen möjlighet att omplacera
      de tre frihetsberövade personerna. AA – som befarade att de misstänkta
      personerna försökte försvåra utredningen genom att samordna sina berättelser –
      tog upp saken med förundersökningsledaren och åklagaren BB. Efter diskussion
      om olika lösningar gav åklagaren direktiv om att de frihetsberövade först skulle
      underrättas om att deras samtal kunde komma att spelas in om de fortsatte att
      meddela sig med varandra och att personalen därefter skulle tillse att ytterligare
      samtal dem emellan faktiskt spelades in.
      AA begav sig till polisarresten med en digital diktafon för ljudupptagning och
      instruerade där arrestpersonalen hur diktafonen fungerade. I sällskap av
      arrestpersonal gick han sedan in i vart och ett av rummen där de tre anhållna var
      placerade. Där informerade han dem, en i sänder, om att med hänsyn till att de
      inte hade lyssnat på personalens tidigare tillsägelser att inte kommunicera med
      varandra, och då det befarades att de var i färd med att samordna framtida
      berättelser, så skulle deras inbördes samtal hädanefter spelas in och översättas.
      Han sade också till dem att inspelningen skulle kunna komma att användas mot
      dem vid en kommande rättegång. De tre anhållna bekräftade var för sig att de
      förstod innebörden av den information som de fått del av.
      En stund efter att AA lämnade polisarresten började de tre frihetsberövade
      personerna åter kommunicera med varandra. Under det att samtalen mellan de
      misstänkta återupptogs ställde sig arrestpersonal i korridoren utanför
      förvaringsrummen och spelade in samtalen med diktafonen som AA hade
      överlämnat. Detta ska ha skett [vid flera tillfällen under] kvällen den 4 [juli] och
      natten den 5 juli 2017. Den sammanlagda inspelningstiden uppgick till 26
      minuter. Ljudupptagningen skedde i omgångar och endast i samband med att de
      berörda anhållna samtalade med varandra.
      Ärendet kom sedan att övertas av åklagare EE, vilken såg till att inspelningen
      från arresten översattes. Av den utskrivna konversationen mellan de
      frihetsberövade personerna framgår bl.a. att samtliga fällt yttranden där de
      hänvisar till att samtalen dem emellan spelades in. Vid några tillfällen
      förekommer uppmaningar att ”hålla tyst” i anslutning till sådana yttranden. De
      berörda talar även om en film och konsekvenserna av att polisen hittar filmen.
Av uppgifter AA lämnat med anledning av JO:s utredning framgår att
anhållningsavdelningen hos polisen i Västerås finns i arrestavdelningen, med ett
fåtal rum som ligger bredvid varandra, och att ordinarie anhållningsavdelning
sedan länge är tagen ur bruk av säkerhetsskäl.

Polismyndigheten redovisade följande bedömning.

      Utgångspunkter för bedömningen om det funnits rättsliga förutsättningar för åtgärden
      att spela in samtalen mellan de frihetsberövade
      Åtgärden att spela in de frihetsberövades samtal får antas ha skett mot deras
      vilja. Polismyndigheten har dock ingen anledning att ifrågasätta uppgifterna om
      att de frihetsberövade i förväg blev informerade om att deras samtal skulle
      komma att spelas in och att de också fick information om anledningen till det
      samt att inspelningarna skulle komma att användas mot dem som bevisning i en
      kommande rättegång. Detsamma gäller uppgiften om att de berörda bekräftade
      att de förstod innebörden av den information som lämnades. Av utskriften av
      inspelningarna framgår också att de berörda visste om att samtalen dem emellan
      spelades in.
                                                                   Dnr 2670-2018       Sid 4 (12)




Polismyndigheten utgår således i bedömningen från att inspelningen inte kan
sägas ha skett i hemlighet och att de berörda, som visserligen endast var 16 år
gamla, insett att deras samtal skulle komma att spelas in. Det har därmed inte
varit fråga om någon olovlig avlyssning. Inspelningarna har inte heller varit
tillståndspliktiga enligt bestämmelserna om hemliga tvångsmedel.
Det framgår av den konversation som spelades in att de frihetsberövade
personerna begränsade sina uttalanden, eftersom de visste om att deras samtal
spelades in. En utgångspunkt för den fortsatta bedömningen av det inträffade är
därmed att åtgärden att spela in samtalen utgjorde en sådan inskränkning i
enskildas yttrande- och informationsfrihet som förutsätter direkt lagstöd […].
Ytterligare en utgångspunkt för bedömningen är att de restriktioner som hade
ålagts de frihetsberövade redan innefattade en begränsning i deras
grundlagsskyddade rättigheter i den meningen att de inte fick placeras
tillsammans med andra intagna eller vistas i gemensamhet. Det får vidare anses
vara underförstått att restriktionerna syftade till att förhindra kommunikation
dem emellan.

Har det funnits rättsligt stöd för inspelningsåtgärderna?
Polismyndigheten har en författningsreglerad skyldighet att utreda brott. Det
åligger vidare Polismyndigheten att verkställa de restriktioner som beslutats av
åklagare. Varken i häkteslagen eller i annan lagstiftning som det finns anledning
att överväga i detta sammanhang har Polismyndigheten kunnat finna någon regel
som ger uttryckligt stöd för den inspelningsåtgärd som genomfördes i nu aktuellt
fall.
Det råder viss osäkerhet i frågan vilka åtgärder som – utan direkt stöd i lag – kan
vidtas för att verkställa ett i och för sig lagligen beslutat tvångsmedel. Det finns
såvitt bekant inte heller några allmänna regler som beskriver de
brottsbekämpande myndigheternas rätt att inhämta information […].
Även om restriktionerna enligt sin ordalydelse avsåg hur de frihetsberövade
skulle vara placerade och vistas, anser Polismyndigheten att skäl kan anföras till
stöd för uppfattningen att omständigheterna i ärendet var sådana att det var
befogat att spela in samtalen som ett led i verkställigheten av de restriktioner
som beslutats. I den delen hänvisas till vad som anförts ovan om
utgångspunkterna för bedömningen. I tillägg därtill kan följande anföras.
Det sätt som restriktionerna kom att verkställas innebar visserligen en
begränsning i de enskildas grundlagsskyddade rättigheter, eftersom
kommunikationen dem emellan begränsades. I detta fall har det emellertid
funnits i laga ordning fattade beslut om restriktioner som syftade just till att
förhindra kommunikation mellan de frihetsberövade, vilket alltså redan i sig
innebar en begränsning i deras grundlagsskyddade rättigheter.
Om de beslutade restriktionerna hade verkställts på avsett sätt så hade all
kommunikation mellan de tre anhållna förhindrats. I jämförelse med det framstår
inspelningen av samtalen inte som lika ingripande, eftersom de anhållna kunde
konversera med varandra. Inspelningen i sig kan inte anses ha inneburit någon
betydande olägenhet för de anhållna (se nedan). Åtgärden att spela in de
frihetsberövades samtal innebar därmed inte någon ytterligare begränsning av
deras grundlagsskyddade rättigheter utöver vad som följde av
restriktionsbesluten.
Vid en bedömning i efterhand anser Polismyndigheten ändå att det är tveksamt
om ovan nämnda skäl och de tämligen speciella omständigheter som förelåg i
arresten vid tillfället kan anses utgöra stöd för slutsatsen att det fanns rättsliga
förutsättningar att spela in samtalen som ett led i att verkställa
restriktionsbesluten. Det förefaller emellertid inte ha funnits någon regel i
författning som uttryckligen hindrade att åtgärden vidtogs i syfte att samla in
information i brottsutredningen.
                                                                  Dnr 2670-2018        Sid 5 (12)




Var åtgärderna förenliga med allmänna principer?
Även om det fanns förutsättningar att med stöd av gällande rätt vidta nu aktuell
inspelningsåtgärd, vilket alltså framstår som en delvis öppen fråga, krävdes
därtill att åtgärden var försvarlig med allmänna principer för användning av
tvångsmedel.
Av utskriften av den inspelade konversationen som de frihetsberövade hade
mellan cellerna i arresten framgår att åtgärden sannolikt hade viss effekt för att
neutralisera kollusionsfaran. Det som spelades in har därtill haft viss betydelse
från bevissynpunkt enligt vad som framgår av tingsrättens domskäl.
Det står dock klart att de behov som föranlett åtgärden i första hand kunde
hänföras till att de frihetsberövade hade placerats i arrestlokaler som medgav att
de kunde kommunicera med varandra genom att tala högljutt. Det framgår också
att sådan kommunikation förekom både före och efter det att samtalen spelades
in. På ett sätt var således skadan redan skedd, i vart fall när det gällde att
förhindra risken för kollusion.
Av betydelse för bedömningen om åtgärden var proportionerlig är också vilket
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar för de berörda. Ljudupptagning
av samtal mellan andra personer, oavsett om någon av de personer som deltar i
samtalet vet om upptagningen eller inte, kan betraktas som en typiskt sett
integritetskänslig åtgärd. Hänsyn måste också tas till de frihetsberövade
personernas unga ålder i detta fall.
De som berördes av inspelningarna var misstänkta för allvarlig brottslighet och
de hade ålagts restriktioner. Polismyndigheten utgår från att de berörda också
informerats om och förstått syftet med restriktionerna, även om det var fråga om
unga personer. De frihetsberövade var vidare medvetna om att deras samtal
skulle komma att spelas in och att det som spelades in skulle kunna komma att
användas mot dem vid en kommande rättegång, även om det kan antas att
inspelningarna ägt rum mot deras vilja. Innan åtgärderna vidtogs har personalen
försökt att förmå dem att upphöra med sina kontakter, vilket inte skedde trots
tillsägelser och uppmaningar. Inspelningarna har därtill skett i ett tidigt skede av
förundersökningen, då behovet av restriktioner anses särskilt starkt. Det ska även
beaktas att inspelning endast har skett under en begränsad tidsperiod
(26 minuter).
Mot angiven bakgrund kan åtgärden att spela in samtalen inte anses ha inneburit
något betydande integritetsintrång eller olägenhet för de frihetsberövade
personerna. Åtgärden kan inte heller anses som så ingripande eller kränkande att
den stod i missförhållande till syftena med åtgärden.
Polismyndigheten gör sammantaget bedömningen att åtgärden var förenlig med
proportionalitetsprincipens krav. Även om det avsedda resultatet hade kunnat
uppnås genom omplacering av de frihetsberövade har Polismyndigheten ingen
anledning att ifrågasätta uppgifterna att det inte fanns någon sådan möjlighet vid
det aktuella tillfället. Med detta som utgångspunkt anser Polismyndigheten att
åtgärden även var förenlig med behovsprincipen.

Var åtgärden lämplig?
Beslut om sådana restriktioner som det var frågan om i nu aktuellt ärende ska
självfallet i första hand verkställas genom begränsningar i den fysiska miljön.
Om inte det är möjligt måste andra alternativ övervägas, exempelvis
omplacering.
Enligt Polismyndigheten ska inspelning av frihetsberövades samtal i arresten
självfallet inte användas som ett sätt att upprätthålla restriktioner. Det är av
uppenbara skäl också en olämplig metod för att samla in bevisning.
Det finns anledning att iaktta stor försiktighet när det gäller att använda
osedvanliga metoder för att upprätthålla beslut om restriktioner. I detta fall
                                                                        Dnr 2670-2018         Sid 6 (12)




      uppkom en tämligen speciell situation i arresten och inspelningen bedömdes som
      en nödvändig åtgärd för att förhindra kommunikation mellan de tre anhållna.
      Den innebar inte någon betydande olägenhet.
      Polismyndigheten gör sammantaget bedömningen att åtgärden att spela in de
      frihetsberövades samtal torde kunna hänföras till gränsområdet mellan vad som
      var en lagenlig åtgärd för att verkställa restriktionsbeslut och vad som med
      hänsyn till legalitetsprincipens krav inte kan anses ha varit det.
      Mot denna bakgrund och med beaktande av att lagligheten av åtgärderna var
      svårbedömda gör Polismyndigheten bedömningen att åtgärden till nöds kan
      anses som godtagbar, eftersom det inte synes ha funnits några andra alternativ
      för att begränsa kommunikationen mellan de berörda. Åtgärden var emellertid
      mindre lämplig, trots att det förelåg speciella omständigheter i detta fall.

## Avslutande kommentarer

Inget i utredningen tyder på annat än att de aktuella ljudinspelningarna var en
      enskild händelse. För det fall att något liknande skulle inträffa igen, vilket
      bedöms som mindre sannolikt, anser Polismyndigheten att restriktionerna ska
      upprätthållas genom åtgärder i den fysiska miljön eller genom att omplacera de
      frihetsberövade.

Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren FF) yttrade sig efter att de
befattningshavare som berörs av JO:s utredning fått tillfälle att lämna
upplysningar. Åklagarmyndigheten lämnade följande redogörelse.

      Samtliga [anhållna] var 16 år gamla och hade restriktioner p.g.a. kollusionsfara.
      De var placerade på arresten i Västerås. Den 4 juli underrättades [vice
      chefsåklagaren BB] av polisen om att de anhållna kommunicerade med varandra,
      på ett främmande språk, genom att ropa högt genom väggarna och att de fortsatte
      med det trots att polisen flera gånger uppmanat dem att sluta. [BB] bedömde att
      det var av synnerlig vikt att säkerställa att de misstänktas kommunikation
      upphörde alternativt dokumenterades och gav direktiv om att de anhållna skulle
      informeras om att deras samtal kunde komma att spelas in om de fortsatte att
      kommunicera i arresten. De anhållna fortsatte trots detta samtalen och inspelning
      skedde därför.

Åklagarmyndigheten redovisade följande bedömning.
      Av Europakonventionen och regeringsformen följer att det allmänna som
      utgångspunkt måste ha lagstöd för åtgärder som vidtas i förhållande till enskilda.
      Det gäller inte minst för åklagare och myndigheterna inom rättsväsendet, särskilt
      vad avser åtgärder under en förundersökning och när dessa vidtas under ett
      tvångsingripande mot en enskild. Sådant lagstöd finns för olika åtgärder i bl.a.
      rättegångsbalken (RB) och häkteslagen […]. Av intresse kan även vara t.ex.
      bestämmelser om personuppgiftsbehandling. När det gäller åtgärder mot barn,
      personer under 18 år, är kraven i lagstiftningen dessutom många gånger
      strängare än vad som gäller i förhållande till vuxna. Att en viss åtgärd inte är
      straffbelagd eller annars uttryckligen förbjuden kan inte tas till intäkt för att den
      är tillåten och därtill lämplig.
      Den principiella frågan i detta ärende är om inspelningen av samtalet kan sägas
      ha skett hemligen eller med tvång och därmed saknat stöd i lag. [– – –]
      Inledningsvis vill jag anföra följande. När, som i ett fall som det nu aktuella, en
      myndighet utsätts för svårigheter att praktiskt genomföra ett beslut om
      restriktionsanvändning – att förhindra anhållna från att kommunicera med
      varandra – kan jag konstatera att det inte primärt är en fråga att lösa för
                                                                        Dnr 2670-2018        Sid 7 (12)




      åklagaren utan en fråga för den myndighet som ansvarar för den fysiska
      förvaringen. När frågan ändå lyfts till åklagaren, och denne inte stannar vid att
      hänvisa frågan åter, har åklagaren enligt min mening att i första hand uppmana
      den andra, för arresten ansvariga, myndigheten att noga undersöka alternativen
      till att genom åtgärder i den fysiska miljön åstadkomma att den otillåtna
      kommunikationen inte kan fortgå. Det jag främst tänker mig är förstås att genom
      en omplacering öka avståndet mellan de anhållna. I en situation där samtliga
      rimliga sådana fysiska alternativ undersökts i syfte att omöjliggöra en otillåten
      kommunikation uppstår frågan om, och i så fall vilka, andra åtgärder som står till
      buds.
      Beträffande frågan om inspelningen i detta fall har varit tillåten vill jag anföra
      följande.
      Å ena sidan kan hävdas följande. De anhållna har haft restriktioner med stöd av
      24 kap. RB och häkteslagen. Samtalen har inte förts förtroligt utan genom
      högljudda rop i arresten och de har skett trots upprepade tillsägelser om att
      samtalen inte varit tillåtna och därför skulle upphöra. De anhållna har fått
      information om att inspelning kunde komma att ske och inspelningen har därmed
      inte varit hemlig i den mening som avses med regleringen om hemliga
      tvångsmedel. Inspelningen har vidare begränsat sig till 26 minuter. Inspelningen
      har, som det får förstås, syftat till att när samtalen inte fysiskt kunnat hindras i
      stället skapa förutsättningar för att i efterhand kunna kontrollera om samtalen
      haft ett innehåll som rört utredningen, och därmed avsett att skada den, för att i
      sådant fall möjligen kunna använda det som bevisning. Inspelningen bör ses i
      ljuset av anhållandena och restriktionerna, dvs. närmast som en förlängning av
      de tvångsmedlen, och den har inte varit oproportionerlig. Inspelningen kan
      därför inte anses ha utgjort något intrång i de anhållnas personliga integritet, i
      vart fall inte i någon betydande mån, och inte heller skett tvångsvis eller mot de
      anhållnas vilja.
      Å andra sidan kan även följande konstateras. Det har varit fråga om att tekniskt
      dokumentera samtal. Åtgärden har vidtagits under tvångsmedlet
      frihetsberövande. Det kan vidare inte sägas ha varit möjligt för de anhållna att
      säkert avgöra om, och i så fall, när inspelningen påbörjats och hur omfattande
      denna varit. Inspelningen har alltså inte skett helt öppet för dem. För de anhållna
      kan dessutom samtalet ha upplevts som förtroligt, eftersom de fört detta på ett
      främmande språk, som personalen inte förstått och just därför påtalat för dem att
      de skulle upphöra med. Till detta kommer att de anhållna har varit endast 16 år
      gamla. Deras förmåga att inse allvaret i informationen om att en inspelning
      kunde komma att ske får dessutom antas ha varit mindre än vad som generellt
      sett gäller för en vuxen i motsvarande situation. Mot denna bakgrund måste
      inspelningen anses ha varit otillåten.
      Med en betoning av den skyldighet som måste föreligga att i första hand försöka
      lösa en situation som den aktuella – att säkra en utredning om allvarlig
      brottslighet som riskerar att skadas – genom olika fysiska arrangemang har jag i
      detta ärende ändå en viss förståelse för att åklagaren i den uppkomna situationen
      gett sitt stöd åt inspelningsåtgärden. Med hänsyn till att frågan om inspelningens
      laglighet varit svårbedömd och att åtminstone dess lämplighet kunnat diskuteras
      är det dock min mening att en försiktighet med att vidta åtgärden hade varit
      påkallad.

Rättslig reglering
Restriktioner för intagna som är misstänkta för brott
En intagen som är häktad, anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott
får åläggas inskränkningar i sin rätt till kontakt med omvärlden (restriktioner),
om det finns risk för att han eller hon undanröjer bevis eller på något annat sätt
försvårar sakens utredning (se 6 kap. 1 § häkteslagen). Sådana restriktioner kan
                                                                    Dnr 2670-2018       Sid 8 (12)




avse bl.a. inskränkningar i rätten att placeras tillsammans med andra intagna
och rätten att vistas i gemensamhet med andra intagna (se 6 kap. 2 §
häkteslagen). Åklagaren får inte besluta om några andra restriktioner än de som
anges i 6 kap. 2 § häkteslagen (se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella
tvångsmedel, fjärde uppl., s. 814).

Verkställigheten av ett frihetsberövande får inte innebära andra begränsningar i
den intagnes frihet än de som följer av häkteslagen eller som är nödvändiga för
att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller
tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med
åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas. (Se
1 kap. 6 § häkteslagen.)

Olovlig avlyssning och hemlig rumsavlyssning
Den som olovligen med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i
hemlighet avlyssnar eller tar upp bl.a. tal i enrum eller samtal mellan andra som
han eller hon inte deltar i gör sig skyldig till brottet olovlig avlyssning (4 kap.
9 a § brottsbalken). Med ”i hemlighet” avses att det tekniska hjälpmedlet
antingen hålls helt dolt för den som blir utsatt för avlyssningen eller
inspelningen eller att han eller hon är totalt omedveten om att det för tillfället är
i funktion (se prop. 1975:19 s. 103).

Hemlig rumsavlyssning är ett straffprocessuellt tvångsmedel som innebär att
avlyssning eller upptagning görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel
som är avsett att återge ljud samt som avser bl.a. tal i enrum och samtal mellan
andra (27 kap. 20 d § rättegångsbalken). Tillstånd till hemlig rumsavlyssning
ges av rätten, efter ansökan av åklagaren (27 kap. 21 § rättegångsbalken). Det är
inte fråga om hemlig rumsavlyssning i den mening som avses i
rättegångsbalkens bestämmelser om någon av dem som deltar i samtalet är
medveten om att samtalet avlyssnas eller spelas in för att avlyssnas senare (se
Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, fjärde uppl., s. 578).

Utformning av förvaringsrum i en polisarrest
Ett förvaringsrum i en polisarrest ska vara tillräckligt ljudisolerat och även i
övrigt utformat så att obehöriga kontakter mellan den intagne och andra om
möjligt förhindras (se 2 § förordningen om utformningen av häkten och
polisarrester).

Ledningen av en förundersökning
Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller
hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem
som biträder honom eller henne de direktiv som behövs för arbetet. (Se 1 a §
andra stycket förundersökningskungörelsen.)

När förundersökningen leds av en åklagare får han eller hon anlita biträde av
Polismyndigheten för att genomföra den. Åklagaren får också uppdra åt en polis
                                                                   Dnr 2670-2018       Sid 9 (12)




att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med
hänsyn till åtgärdens beskaffenhet. (Se 23 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken.) Åklagarens rätt att begära biträde av Polismyndigheten
motsvaras inte av någon ovillkorlig skyldighet för denna att göra det åklagaren
begär, men av regleringen i sin helhet och det sätt på vilket den sedan länge
tillämpas får det anses följa att Polismyndigheten ska se till att de
utredningsdirektiv som åklagaren i egenskap av förundersökningsledare ger
leder till adekvata åtgärder (se JO 2012/13 s. 94, dnr 4217-2010).

Bedömning
Min granskning har avsett åtgärden att spela in de anhållna när de ropade till
varandra mellan cellerna i arresten. Jag går alltså inte in på frågor om hur
inspelningarna användes i brottsutredningen.

Utformningen av arrestlokalerna
En effektiv brottsutredning och lagföring kräver att den som grips, anhålls eller
häktas för ett brott i vissa fall kan åläggas restriktioner i sina kontakter med
omvärlden så att han eller hon inte undanröjer bevis eller på något annat sätt
försvårar sakens utredning. För att förhindra att en misstänkt samordnar sin
berättelse med en annan misstänkt eller försöker påverka vad en annan
misstänkt berättar för polisen kan restriktionerna avse bl.a. inskränkningar i den
misstänktes rätt att placeras tillsammans med andra intagna eller att vistas i
gemensamhet med andra intagna. Som både Polismyndigheten och
Åklagarmyndigheten anfört ska sådana restriktioner i första hand verkställas
genom begränsningar i den fysiska miljön i lokalerna där de misstänkta
förvaras. Det är en självklar utgångspunkt att lokalerna i t.ex. en polisarrest ska
vara tillräckligt ljudisolerade och även i övrigt utformade så att obehöriga
kontakter mellan den intagne och andra om möjligt förhindras (se 2 §
förordningen om utformningen av häkten och polisarrester).

Av uppgifter AA lämnat med anledning av JO:s utredning framgår att den
aktuella anhållningsavdelningen hos polisen i Västerås finns i
arrestavdelningen, med ett fåtal rum som ligger bredvid varandra, och att den
ordinarie anhållningsavdelningen sedan länge inte används av säkerhetsskäl.
Det är anmärkningsvärt att verksamheten vid anhållningsavdelningen i Västerås
sedan lång tid finns i lokaler som, enligt vad som kommit fram i detta ärende,
inte lever upp till de krav på ljudisolering som ställs i förordningen om
utformningen av häkten och polisarrester. Min granskning har inte avsett
utformningen av lokalerna, och jag har därför inte ett tillräckligt underlag för att
kritisera Polismyndigheten i det avseendet. Jag vill dock framhålla att den
aktuella situationen innebär att Polismyndigheten måste utforma sin verksamhet
i övrigt så att misstänkta som skulle kunna ha obehörig kontakt med varandra i
lokalerna inte placeras där samtidigt.
                                                                  Dnr 2670-2018       Sid 10 (12)




Åtgärden att spela in de misstänktas samtal
Jag delar Polismyndighetens uppfattning att en ljudupptagning av samtal mellan
andra typiskt sett är en integritetskänslig åtgärd. Det gäller även om någon av
dem känner till inspelningen och i synnerhet om någon av dem är föremål för
ett frihetsberövande. Det är angeläget att den som vidtar en sådan åtgärd har
klart för sig vilka rättsliga förutsättningar som gäller för att den ska få vidtas.

Av utredningen framgår att de misstänkta informerades om att deras samtal
skulle komma att spelas in om de fortsatte att ropa till varandra. Inspelningarna
var därför enligt min uppfattning inte hemliga i den mening som avses i
bestämmelserna om hemlig rumsavlyssning och olovlig avlyssning och kan
därför inte sägas ha gjorts i strid med de bestämmelserna.

Om det uppmärksammas att misstänkta som har ålagts restriktioner försöker
kringgå dessa genom att ropa till varandra är en enligt min mening naturlig
första åtgärd att tillfälligt flytta en eller flera av dem till en annan del av
polisens lokaler och samtidigt utreda möjligheterna att flytta dem till lokaler för
förvaring av frihetsberövade någon annanstans. Polismyndigheten har dock
uppgett att det inte fanns möjlighet att omplacera de misstänkta som ärendet rör.
Jag är tveksam till om det var helt uteslutet att flytta en eller två av dem, men
har inte underlag att slå fast att det var möjligt.

Det var naturligtvis viktigt att de misstänkta inte skulle ha möjlighet att
kommunicera med varandra. Restriktionerna innebar att de inte skulle placeras
tillsammans med andra intagna eller vistas i gemensamhet med andra intagna.
Som framgått ska sådana restriktioner i första hand verkställas genom
begränsningar i den fysiska miljön i förvaringslokalen eller genom valet av
förvaringsställe för den misstänkte. Det kan dock självfallet finnas situationer
när andra åtgärder är nödvändiga för att upprätthålla ett beslut om restriktioner,
t.ex. vid transporter eller när misstänkta förs till eller från förhör.

Såväl Polismyndigheten som Åklagarmyndigheten har gett uttryck för att
åtgärden att spela in samtalen kan ses som ett led i verkställigheten av
restriktionerna. Jag delar inte den uppfattningen. Enligt min mening kan
restriktioner som innebär begränsningar i var en frihetsberövad får vistas inte
verkställas genom att samtal som förs i strid med syftet med restriktionerna
dokumenteras. Jag konstaterar också att varken rättegångsbalkens, häkteslagens
eller häktesförordningens bestämmelser ger stöd för att upprätthålla
restriktioner genom att spela in vad en misstänkt säger.

BB har uppgett att hon gav direktiv om inspelningen eftersom hon bedömde att
det var av synnerlig vikt att de misstänktas kommunikation upphörde eller
dokumenterades. De inspelningar som gjordes åberopades som bevis till stöd
för åtalet. Det är mot den bakgrunden svårt att frigöra sig från tanken att ett av
syftena med att spela in samtalen var att säkra bevisning i brottsutredningen i
den situation som uppkommit till följd av att arrestlokalerna var utformade så
att de misstänkta hade möjlighet att kommunicera med varandra.
                                                                    Dnr 2670-2018     Sid 11 (12)




När det gäller inspelningar av förhör i en förundersökning har regeringen uttalat
att det är angeläget att förutsättningarna för inspelning regleras i lag (se prop.
2016/17:68 s. 42 och hänvisningarna där). Sådana bestämmelser finns i 23 kap.
21 b § rättegångsbalken. Motsvarande bedömning måste enligt min uppfattning
göras i fråga om andra inspelningar av en misstänkt som görs i utredningssyfte,
särskilt när det är fråga om en misstänkt som är frihetsberövad. För att en sådan
utredningsåtgärd ska få vidtas bör det alltså krävas stöd i lag.

Bestämmelser om vissa åtgärder som kan vidtas i en utredning finns i 28 kap.
14 § rättegångsbalken och i förordningen om fingeravtryck m.m. Av dessa
framgår att polisen under vissa förutsättningar har rätt att fotografera, ta
fingeravtryck eller vidta liknande åtgärder med en misstänkt som är anhållen.
En anhållen får också videofilmas. Förutsättningarna för att få vidta sådana
åtgärder är uttömmande reglerade genom förordningen. Någon rätt att genom en
ljudupptagning spela in vad en misstänkt som är frihetsberövad säger, om det
inte är fråga om ett förhör, finns alltså inte. (Se 2 § första stycket 3 och 4 §
förordningen om fingeravtryck m.m. och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken,
1 oktober 2018, Zeteo, kommentaren till 28 kap. 14 §.)

Sammanfattningsvis gör jag alltså bedömningen att det inte fanns rättsliga
förutsättningar att spela in de misstänktas samtal, vare sig som ett led i att
verkställa eller upprätthålla restriktionerna eller för att utreda det brott som de
var misstänkta för.

Jag har förståelse för att åtgärder behövde vidtas snabbt när misstankarna om att
de misstänkta försökte samordna sina berättelser uppstod och för att frågan om
det var lagligt att spela in samtalen kunde uppfattas som svårbedömd. Det är
dock ett grundläggande krav att den som fattar beslut om en åtgärd har klart för
sig vilka rättsliga förutsättningar som gäller för att åtgärden ska kunna vidtas.
Även om det finns ett behov av att snabbt vidta en åtgärd måste beslut om
tvångsmedel eller andra integritetskänsliga åtgärder föregås av noggranna
överväganden. Det gäller särskilt om lagligheten av en åtgärd är svårbedömd.
BB ska kritiseras för att hon beslutade att de misstänktas samtal skulle spelas in
och gav polisen direktiv att göra inspelningar, trots att det inte fanns rättsliga
förutsättningar för det.

Eftersom det ingår i polisens uppgifter att se till att utredningsdirektiv från en
åklagare leder till adekvata åtgärder avstår jag från att kritisera
Polismyndigheten för att åklagarens direktiv om att spela in samtalen
genomfördes trots att det inte fanns rättsliga förutsättningar för åtgärden.

Mot bakgrund av vad Polismyndigheten, och även Åklagarmyndigheten, anfört
om att de misstänkta informerades om att deras samtal kunde komma att spelas
in och användas i en kommande rättegång vill jag avslutningsvis peka på vikten
av att en misstänkts försvarare informeras om åtgärder som kan ha betydelse för
den misstänktes försvar.
                    Dnr 2670-2018   Sid 12 (12)




Ärendet avslutas.
