# Oacceptabelt långa handläggningstider hos åklagare och polis

JO 2008-06-23 dnr 2672-2008

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                    Sid
                                                                       2008-06-23        2672-2008             1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Oacceptabelt långa handläggningstider hos åklagare och polis

## Initiativet

I november 2007 genomförde jag en inspektion vid Norrorts åklagarkammare i
                        Stockholm (dnr 5012-2007). Jag fann då betydande brister i kammarens
                        handläggning av ärenden med unga målsägande och/eller unga misstänkta och
                        begärde därför att per den 30 april 2008 få en redovisning bl.a. av vilka åtgärder
                        som vidtagits för att säkerställa att handläggningen av sådana ärenden sker i
                        enlighet med i författning föreskrivna frister.

                        I en redogörelse som kom in till JO den 9 maj i år lämnade chefsåklagaren AA de
                        begärda uppgifterna. Han anförde vidare att resursläget för kammaren för
                        närvarande var ”snudd på katastrofalt” och att han med anledning av detta hade
                        tvingats till drastiska åtgärder. Han uppgav därvid bl.a. att tre eller fyra s.k.
                        allmänna rotlar skulle komma att ”vilandeförklaras” i hans namn och att dessa
                        ärenden inte skulle komma att vara föremål för någon handläggning ifall inte
                        ”något akut” uppstod. Vidare uppgav han att till kammaren redovisade ärenden där
                        polisen varit förundersökningsledare inte hade handlagts sedan en månad samt att
                        han hade tvingats meddela Attunda och Norrtälje tingsrätter att de måste ställa in
                        fyra respektive en förhandlingsdag eftersom det inte hade funnits åklagare att
                        skicka till förhandlingarna.

                        Med anledning av dels redogörelsen från Norrorts åklagarkammare, dels uppgifter i
                        medier under april och maj månad om balans- och arbetsläget vid såväl
                        Norrortskammaren som andra åklagarkammare i Stockholm beslutade jag den 14
                        maj att ta upp saken till utredning i ett särskilt ärende.

## Utredningen

Granskningens omfattning
                        En översiktlig granskning av balans- och arbetsläget genomfördes under en
                        uppföljande inspektion vid Norrorts åklagarkammare i Stockholm. Vidare ombads
                        chefsåklagarna vid Västerorts åklagarkammare, City åklagarkammare, Söderorts
                        åklagarkammare och Södertörns åklagarkammare att komma in med en
                        översiktlig redogörelse för balans- och arbetsläget vid respektive kammare.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                 Dnr 2672-2008    Sid 2 (8)




Vissa kompletterande muntliga upplysningar inhämtades.

Jag sammanträffade den 29 maj 2008 med riksåklagaren på dennes kansli för att
vid ett möte med honom och några av hans medarbetare informera mig om den
uppkomna situationen. Vid mötet informerade riksåklagaren bl.a. om bakgrunden
till det beslut som han den 29 april 2008 fattat om stopp för anställningar för att
ersätta personal som avslutar sin anställning liksom för anställning av
arvodespersonal.

Jag har slutligen tagit del av riksåklagarens beslut den 16 juni 2008. Beslutet
innebär huvudsakligen att anställning av ett visst angivet antal befattningshavare
får ske samt att en särskild central arbetsgrupp för avarbetning av balanser ska
tillsättas.

Granskningens resultat
Vid den översiktliga granskningen av balans- och arbetsläget vid Norrorts
åklagarkammare framkom att omkring 70 ärenden hade ”vilandeförklarats”.

Vid en genomgång av de ”vilandeförklarade” ärendena noterades bl.a. följande.

−   Ett flertal ärenden syntes vara klara för beslut i åtalsfrågan. Bland dessa fanns
    ett omfattande ärende rörande grovt tullbrott i vilket ett större beslag hade
    verkställts.

−   Ett ärende gällde misstanke om grov misshandel alternativt misshandel i vilket
    målsäganden var under 18 år. Anmälan i ärendet hade gjorts i oktober 2006. I
    ett annat ärende fanns, bland den inkommande posten, en anmälan rörande
    brott där målsäganden var under 18 år.

−   Ett flertal ärenden gällde misstanke om bedrägeri och andra
    förmögenhetsbrott. I flera ärenden gällde misstanken brott begångna åren
    2003–2006. I några av dessa hade personer delgivits misstanke om brott för
    flera år sedan men det fanns också ärenden där en utpekad person, såvitt
    framgick av tillgängliga handlingar, ännu inte hade delgivits misstanke. I
    några av de granskade ärendena fanns ingen uppgift om att något direktiv hade
    lämnats trots att anmälningarna kom in i september 2006 respektive i maj
    2007. Ett ärende avsåg ett bedrägeri som numera torde vara preskriberat, och i
    flera ärenden kunde konstateras att misstänkta brott, i vart fall successivt,
    skulle komma att preskriberas under hösten 2008.

−   I ett ärende hade en person i februari 2005 gett in en klagan över ett godkänt
    föreläggande av ordningsbot. Det framgick av en skrivelse i ärendet daterad i
    april 2008 att alla handlingar i ärendet hade förkommit. I skrivelsen ombads
    den misstänkte att kontakta åklagarkammaren.

Vidare gjordes vissa iakttagelser beträffande de polisledda förundersökningarna
som hade redovisats till åklagarkammaren utan att någon åtgärd hade vidtagits
                                                                  Dnr 2672-2008    Sid 3 (8)




samt beträffande de instämda ärenden där utsatta huvudförhandlingar hade fått
ställas in på grund av åklagarbrist.

Av de skriftliga redogörelser som kom in från chefsåklagarna vid de övriga
åklagarkamrarna i Stockholm framgick sammanfattningsvis att arbetsläget vid
samtliga kammare, möjligen med undantag för Södertörns åklagarkammare, är
synnerligen ansträngt.

Vid mötet med riksåklagaren framfördes de synpunkter som framgår av bilaga (här
utelämnad).

Rättslig reglering
En förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.
Finns det inte längre skäl att fullfölja förundersökningen ska den läggas ned, 23
kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. Om en förundersökning rör brott där den
misstänkte och/eller målsäganden är under 18 år föreligger dels ett allmänt krav på
särskild skyndsamhet, dels – under vissa förutsättningar – särskilda tidsfrister som
får överskridas endast under vissa speciella omständigheter (se 4 § lagen
[1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och 2 a §
förundersökningskungörelsen [1947:948]). Särskilda tidsfrister gäller även i de fall
då den misstänkte, oavsett dennes ålder, är frihetsberövad.

Det är undersökningsledaren som har ansvar för förundersökningen i dess helhet.
Han eller hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes
rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som
biträder honom behövliga direktiv för arbetet, 1 a § andra stycket
förundersökningskungörelsen.

Enligt artikel 6:1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ska var och
en, vid prövningen av en anklagelse mot honom eller henne för brott, bl.a. vara
berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Den relevanta
tidpunkten från vilken den åsyftade tidsperioden ska beräknas har inträtt när
myndigheterna har vidtagit någon åtgärd som lett till att en persons situation har
väsentligt påverkats av att det föreligger en misstanke mot honom. En sådan åtgärd
kan bestå i att förundersökning har inletts eller i att den misstänkte har anhållits
eller häktats eller har underrättats om att han är misstänkt för brott. Även dröjsmål
under förundersökningen kan således leda till att kravet i artikel 6:1 på rättegång
inom skälig tid inte anses ha respekterats (Danelius, Mänskliga rättigheter i
europeisk praxis, 3:e uppl. s. 262 f. och 267).

I de fall då den som anklagas för brott också är frihetsberövad finns en särskild
bestämmelse om rätt till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avbidan på
rättegång, se artikel 5:3 i Europakonventionen. Uttrycket ”skälig tid” bör därvid i
princip avse en kortare tid än den som gäller enligt artikel 6:1 (Danelius, a.a. s.
119).
                                                                  Dnr 2672-2008    Sid 4 (8)




Bedömning
Inledning
Jag har under de drygt fyra år som gått sedan jag tillträdde som
chefsjustitieombudsman hanterat en mängd klagomål mot polis och åklagare.
Vidare har jag genomfört ett antal inspektioner vid polismyndigheter och
åklagarkammare. Det som därvid framkommit har i ett stort antal ärenden föranlett
mig att konstatera att den brottsutredande verksamheten uppvisar allvarliga brister
och att handläggningstiderna i åtskilliga fall inte står i överensstämmelse med de
krav på skyndsamhet som gäller.

Jag kommer därför att inom ramen för detta initiativ behandla förhållanden vid
såväl polismyndigheterna som Åklagarmyndigheten.

Iakttagelser i klagomålsärenden och vid inspektioner
Redan i den första av de ämbetsberättelser som jag medverkat till sedan mitt
tillträde tvingades jag konstatera att det fanns allvarliga brister i polisens arbete
med att utreda såväl s.k. vardagsbrottslighet – som t.ex. bedrägeri, stöld och
misshandel av normalgraden – som brott begångna av eller mot ungdomar. Jag
hade – i klagomålsärenden och vid inspektioner – funnit åtskilliga fall där
vardagsbrott under lång tid inte föranlett några utredningsåtgärder. Det hade ibland
gällt även då det funnits en utpekad gärningsman, och jag konstaterade att det inte
föreföll alldeles ovanligt att en brottsanmälan inte hann utredas innan det påstådda
brottet preskriberades (JO 2004/05 s. 16).

Jag konstaterade också att det i flera av de ärenden i vilka polisen kritiserats för
långsam handläggning funnits anledning att rikta kritik också mot åklagare för att
inte med tillräcklig kraft ha drivit förundersökningen framåt.

Jag kan nu, fyra år senare, konstatera att dessa allvarliga brister i den
brottsutredande verksamheten tycks bestå. Jag finner alltjämt, med en oroväckande
regelbundenhet, vid min granskning av förundersökningar rörande brott som
drabbar enskilda i deras vardag ärenden som legat i mer än ett års tid – och i många
fall under betydligt längre tid än så – utan att någon utredningsåtgärd över huvud
taget har vidtagits eller i vissa fall t.o.m. utan att ärendet har tilldelats någon
handläggare hos polisen. Jag finner också många exempel på förundersökningar i
vilka utredningen till en början bedrivits med acceptabel skyndsamhet men därefter
under långa perioder helt avstannat, vilket medfört att den sammanlagda
utredningstiden blivit väsentligt längre än nödvändigt. Det finns också fortfarande
exempel på att förundersökningar lagts ned på grund av att det brott som anmälan
avser har hunnit preskriberas innan utredningen färdigställts.

Under senare år har jag valt att inte i JO:s ämbetsberättelse redovisa kritikbeslut av
detta slag. Jag har från år 2004 meddelat ungefär 400 beslut i vilka jag funnit skäl
att kritisera polis och/eller åklagare. En översiktlig genomgång av JO:s diarium
tyder på att mer än 40 % av dessa har rört bl.a. långsam handläggning. Jag har t.ex.
vid varje inspektion av polismyndighet eller åklagarkammare som genomförts
                                                                   Dnr 2672-2008     Sid 5 (8)




under den tiden – i större eller mindre utsträckning – gjort iakttagelser om långsam
handläggning. Vidare kan nämnas ett antal kritikbeslut i klagomålsärenden som
gällt brister i utredningen av bedrägeribrott hos Stockholmspolisen (t.ex. dnr 721-
2006, 3662-2006 och 1031-2008) och ärenden där förundersökningar lagts ned på
grund av att preskription inträtt (t.ex. dnr 183-2005, 389-2005, 1664-2006, 5457-
2006 och 156-2007).

De längsta utredningstiderna och de allvarligaste bristerna förekommer i ärenden
där det inte finns några särskilda i författning föreskrivna tidsfrister, förutom det
allmänna skyndsamhetskrav som föreskrivs i rättegångsbalken och den rätt till
rättegång inom skälig tid som Europakonventionen ger den enskilde. Jag har
dessvärre funnit att det fortfarande är långt ifrån ovanligt att även särskilt
föreskrivna tidsfrister överskrids. Jag har således vid samtliga de inspektioner av en
polismyndighet eller åklagarkammare som genomförts sedan jag tillträdde som
chefsjustitieombudsman funnit ärenden där den misstänkte och/eller målsäganden
är under 18 år där tidsfrister överskridits eller det särskilda skyndsamhetskravet
inte uppfyllts. Även åtskilliga klagomålsärenden har handlat om att dessa frister
eller detta skyndsamhetskrav inte har iakttagits (se t.ex. dnr 2089-2005, 3012-2006,
5026-2006, 5467-2006, 5878- 2006, 874-2007, 4698-2007 och 2205-2008).

Den utdragna handläggningen brukar regelmässigt anges bero på bristande resurser
och ett ansträngt arbetsläge hos såväl polismyndigheterna som
Åklagarmyndigheten. Jag har naturligtvis inte haft anledning att betvivla att så kan
vara fallet. Men mitt intryck är att även personliga tillkortakommanden, bristande
kompetens och utbildning hos utredningspersonal, svårigheter att rekrytera nya
medarbetare vid uppkomna vakanser, felprioriteringar och bristande ledning från
chefers sida i vissa fall bidragit till oförmågan att snabbt och effektivt utreda brott.
Det är givetvis, oavsett vad som i det enskilda fallet är huvudorsaken till bristerna,
helt oacceptabelt med dröjsmål i handläggningen av det slag som nu redovisats.

Den nuvarande situationen vid åklagarkamrarna m.m.
Även om jag i många fall funnit skäl att kritisera åklagare i ärenden rörande
långsam handläggning vill jag understryka att det är min uppfattning att den långa
handläggningstiden i den brottsutredande verksamheten – i vart fall hittills – i
huvudsak har berott på att ärenden har blivit liggande hos polisen. Detta uttalande
bygger jag dels på att jag haft anledning att kritisera polisen oftare än åklagare, dels
på att den kritik jag uttalat mot åklagare till stor del består av kritik för att denne
inte varit tillräckligt pådrivande för att förmå polisen att vidta de åtgärder som
åklagaren redan gett direktiv om.

De uppgifter som föranledde detta initiativärende talar emellertid dessvärre för att
arbetsläget hos vissa av landets åklagarkammare nu har blivit sådant att ärenden
även där i ökad utsträckning blir liggande utan att åtgärder vidtas. Det är
naturligtvis alarmerande.
                                                                  Dnr 2672-2008    Sid 6 (8)




Jag ser också mycket allvarligt på uppgifterna om att åklagarkammare har behövt
vända sig till tingsrätterna med begäran om att ställa in huvudförhandlingar med
anledning av åklagarbrist. Att en huvudförhandling i ett brottmål ställs in på grund
av att det saknas företrädare för staten bör helt enkelt inte förekomma, annat än i
mycket speciella situationer.

Av utredningen i ärendet har framkommit, som nämnts inledningsvis, att chefen för
Norrortskammaren, AA, har ”vilandeförklarat” vissa ärenden och avser att inom
kort förfara på samma sätt med ytterligare ett antal ärenden. Det gäller ärenden som
lottats på rotlar som är eller snart kommer att bli vakanta, bl.a. till följd av att
innehavaren blir föräldraledig och inte får ersättas. Ärendena får vila genom att de
lottas över till chefsåklagarens rotel och genom att några åtgärder inte kommer att
vidtas i ärendena om inte något ”akut” uppstår.

Som framgår under rubriken Rättslig reglering finns det i rättegångsbalken,
förundersökningskungörelsen och Europakonventionen bestämmelser som ställer
krav på skyndsam handläggning av en förundersökning. Det saknas lagligt stöd för
en åtgärd som innefattar att medvetet, av de skäl som anförts, avstå från att vidta
handläggningsåtgärder i en förundersökning. Även om arbetsläget är synnerligen
ansträngt kan således inte vissa ärenden förklaras ”vilande”.

Av de mätningar av arbetstrycket som görs vid Åklagarmyndigheten framgår att
Norrortskammaren i maj 2008 hade det högsta arbetstrycket i landet. Jag kan därför
i och för sig förstå att AA, genom att förklara ärenden ”vilande” i stället för att
fördela dem på åklagare i tjänst, velat undvika att ytterligare öka trycket på var och
en av sina medarbetare. Inget av alternativen erbjuder emellertid någon lösning på
grundproblemet, dvs. att arbetstrycket i kombination med de tillgängliga resurserna
inte gör det möjligt att säkerställa att dessa ärenden kan handläggas på ett sätt som
överensstämmer med gällande rätt. Denna situation är naturligtvis helt orimlig.

Avslutande synpunkter
Min granskning av den brottsutredande verksamheten under de senaste drygt fyra
åren har således gett mig intrycket att denna är behäftad med mycket allvarliga
brister. Jag anser mig ha tillräckligt underlag för att med fog kunna säga att den
enda ärendetyp i vilken det, såvitt jag har kunnat se, inte förekommer oacceptabelt
långa handläggningstider är ärenden där den eller de misstänkta är frihetsberövade.
Detta är givetvis synnerligen bekymmersamt.

Det framförs i den allmänna debatten ofta synpunkter av innebörd att polisen
behöver bli mer synlig och att en ökning av antalet patrullerande poliser har en
brottsförebyggande effekt och ökar tryggheten på gator och torg. Jag har
naturligtvis ingenting emot att antalet patrullerande poliser ökar, men vill betona att
detta inte bör ske på bekostnad av den utredande – och för allmänheten inte fullt
lika synliga – delen av polisens verksamhet. Min uppfattning är nämligen att även
en väl fungerande utredningsverksamhet har en betydande brottsförebyggande
effekt och därmed bidrar till tryggheten i samhället.
                                                                   Dnr 2672-2008     Sid 7 (8)




I den ämbetsberättelse som jag tidigare refererat till (JO 2004/05) redovisade jag att
mitt intryck var att uppgiften att utreda mindre grov brottslighet på vissa håll inte
upplevs som tillräckligt angelägen, vare sig bland enskilda polismän eller hos
polismyndigheternas ledningar. Detta intryck består.

Att bli anklagad för att ha begått ett brott, liksom att ha blivit utsatt för ett brott,
innebär naturligtvis en stor påfrestning och kan få betydande återverkningar i det
dagliga livet såväl för den direkt drabbade som för dennes eller deras anhöriga. Det
är vidare en självklarhet att en förhörspersons minnesbilder bleknar med tiden och
att förutsättningarna för denne att återge sina iakttagelser på ett sätt som
överensstämmer med verkligheten generellt sett minskar ju längre tid som hinner
förflyta innan ett förhör hålls. Det är därför av grundläggande betydelse såväl för
allmänhetens förtroende för polis och åklagare som för kvaliteten på
brottsutredningar att anmälda brott utreds inom rimlig tid.

Jag kan inte ha någon välgrundad uppfattning om problemet med alltför långa
handläggningstider i den brottsutredande verksamheten bör mötas med ökade
resurser eller organisatoriska åtgärder. Ett rimligt antagande är att bådadera fordras.
Det står i vart fall helt klart att för att lösa de akuta ekonomiska problem som
Åklagarmyndigheten för närvarande brottas med, och som föranlett riksåklagaren
att besluta om drastiska besparingar, är det helt nödvändigt att tillräckliga
resursförstärkningar snarast kommer till stånd.

Jag vill dock betona vikten av att det vid resursfördelningen anläggs ett
helhetsperspektiv på rättsväsendet så att en långsiktigt hållbar ordning kan
åstadkommas. En satsning på t.ex. polisen medför ju med nödvändighet ett ökat
tryck även på åklagarkamrarna och domstolarna. På motsvarande sätt förefaller det
rimligt att anta att om resurser tillförs domstolarna i syfte att arbeta ned bl.a.
brottmålsbalanserna till en acceptabel nivå, medför detta att fler mål sätts ut till
huvudförhandling och att åklagarna därmed generellt får ägna en större andel av sin
arbetstid åt sådana förhandlingar och i motsvarande mån får mindre tid till sina
övriga arbetsuppgifter. Det finns då en risk att en satsning på domstolarna får den
oönskade effekten att balanserna ökar hos åklagarkamrarna och
polismyndigheterna.

Den nuvarande mera akuta situationen är ett tydligt exempel på det sagda. Av de
upplysningar som inhämtats från chefsåklagarna vid Stockholmskamrarna har
framkommit inte bara att förhandlingar på grund av brist på åklagare behövt ställas
in, utan flera av chefsåklagarna har också uppgett att de inte kunnat tillmötesgå
tingsrätters önskemål om att få sätta ut extra förhandlingar för att kunna avarbeta
domstolens balanser. Vid mötet hos riksåklagaren framhölls att myndigheten inför
inrättandet av en balansavverkningsenhet vid Stockholms tingsrätt, avdelning 50,
till bl.a. Justitiedepartementet framfört att ett sådant tillskott på domstolssidan
kräver ökade resurser också till Åklagarmyndigheten. Några ytterligare medel har
emellertid inte erhållits.
                                                                Dnr 2672-2008    Sid 8 (8)




Det torde ha framgått att jag är mycket bekymrad dels över de brister jag ansett
mig kunna konstatera i den brottsutredande verksamheten, dels över att jag från
min horisont inte tycker mig kunna skönja några tecken på att läget är på väg att
förbättras. Flertalet av åklagarkamrarna i Stockholmsområdet uppger bl.a. att de är,
eller i något fall snart kommer att vara, kraftigt underbemannade. Klagomålen till
JO rörande långsam handläggning hos polis och åklagare visar heller inte någon
tendens att minska i antal.

Jag anser mot den nu angivna bakgrunden att det finns anledning att överlämna ett
exemplar av detta beslut även till Justitiedepartementet och justitieutskottet.
