# Allvarlig kritik mot Polismyndigheten för att tvångsåtgärder användes utan lagstöd vid ett ingripande mot flera personer

JO 2026-03-12 dnr 2681-2025

[P]

## BESLUT

Datum                     Dnr
                                                                   2026-03-12                2681-2025          Sid 1 (13)



Justitieombudsmannen
Per Lennerbrant




                   Allvarlig kritik mot Polismyndigheten för att tvångsåtgärder användes
                   utan lagstöd vid ett ingripande mot flera personer


                    Beslutet i korthet: Under en skidsemester i Vemdalen blev flera personer i ett
                    sällskap misstänkta för ringa narkotikabrott. Med anledning av misstankarna
                    genomfördes bl.a. kroppsbesiktningar och förhör samt husrannsakan i den stuga där
                    personerna tillfälligt bodde. Ett stort antal poliser deltog i insatsen som varade under
                    flera timmar. JO:s utredning har visat att det saknades rättsliga förutsättningar för
                    husrannsakan och att det förekommit ett antal andra fel och brister.
                    JO riktar allvarlig kritik mot Polismyndigheten bl.a. för att de misstänkta utan lagstöd
                    hölls kvar och bevakades under insatsen. JO kritiserar också en polis för att en av de
                    misstänkta belades med handfängsel och transporterades på golvet i en polisbuss.
                    Mot bakgrund av de fel och brister som förekommit betonar JO vikten av att alla som
                    beslutar eller deltar i verkställandet av en tvångsåtgärd har klart för sig vilken åtgärd
                    som rättsligt sett vidtas och vilka förutsättningar som gäller för åtgärden.

## Anmälan

I en anmälan till JO i mars 2025 förde AA fram klagomål mot
                   Polismyndigheten med anledning av ett ingripande. Av anmälan framgick att
                   AA och hans vänner, under en skidsemester i Vemdalen, hade blivit misstänkta
                   för narkotikabrott och blivit föremål för flera tvångsåtgärder. AA ifrågasatte att
                   det funnits grund för åtgärderna och var kritisk till polisens agerande och
                   bemötande. AA beskrev händelsen i huvudsak enligt följande.

                   Efter en dag i skidbacken stoppades han och sex av vännerna av polis när de
                   parkerat med två bilar utanför en mataffär. Förarna fick göra
                   alkoholutandningstest, som inte gav något utslag. Ytterligare sju polisbilar
                   anlände. Han och vännerna togs in i varsin polisbil och visiterades. De kördes
                   sedan till räddningstjänstens lokaler för drogtester. Alla tester gav negativt
                   resultat. AA placerades, tillsammans med tre av sina vänner, i en polisbuss. En
                   av dem sattes i en bur. De blev tillsagda att sitta helt tysta med blicken mot
                   marken och händerna på knäna. Om de inte följde instruktionerna skulle de
                   enligt polisen få vänta i en snödriva tills alla var klara, vilket skulle ta några
                   timmar.




    Riksdagens ombudsmän      Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm     Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4 A
    Telefon: 08-786 51 00    Texttelefon: 020-600 600                     E-post: justitieombudsmannen@jo.se
                                                                  Dnr 2681-2025      Sid 2 (13)




De kördes sedan från platsen utan att informeras om vart de skulle. AA antog att
de var på väg mot stugan som de tillfälligt bodde i och påtalade att de körde fel
väg. Polisen, som körde alldeles för fort, tvärbromsade och skrek ”vem fan var
det som pratade”. AA beordrades att kliva ur bussen. När han var halvvägs ute
drog polisen ut honom våldsamt, slog honom mot polisbussen, skrek och ryckte
av luvan från hans jacka. Han klämdes mot bussen och polisen sparkade med
knät mot baksidan av hans lår. AA gjorde inget motstånd, han skrek bara förlåt
och hjälp. Han handfängslades och slängdes sedan på mage på golvet i
polisbussen där han fick ligga resten av bilfärden. Han slog i huvudet eftersom
han inte kunde ta emot sig på grund av handfängslet och fick en av sina skor
kastade på sig.

I stugan placerades han och vännerna på golvet och blev tillsagda att ha
händerna på knäna, blicken i golvet och vara knäpptysta. Poliserna genomförde
husrannsakan under två timmar utan att något misstänkt hittades. De tre
vännerna som befann sig i stugan när polisen kom dit fick lämna urinprov och
en av dem fick ett vapen riktat mot sig.

AA beskrev att händelsen, som varade i nästan sex timmar, gjort honom
traumatiserad, ledsen och rädd.

Utredning
Av handlingar som JO hämtade in från Polismyndigheten framgick att det hade
gjorts en polisanmälan om misshandel med anledning av den anmälda
händelsen och att en chefsåklagare vid Särskilda åklagarkammaren hade
beslutat att inte inleda förundersökning.

Polismyndigheten (tillsynsledaren BB) yttrade sig till JO den 8 oktober 2025
efter att berörda befattningshavare lämnat upplysningar.

Av Polismyndighetens yttrande och utredningen i övrigt framgår i huvudsak
följande.

Den aktuella dagen genomfördes ett trafikmoment för aspiranter i
Vemdalsskalet. De inblandade poliserna har i sina upplysningar till JO uppgett
att de inför arbetspasset informerades om att ett större sällskap hade utmärkt sig
på ett negativt sätt i samband med en after ski föregående kväll. Enligt ett par
poliser fanns det också uppgifter som indikerade att någon eller några av
personerna hade koppling till narkotika eller konstellationer inom den
kriminella miljön. Tio polisinspektörer och åtta polisaspiranter befann sig därför
i området för att dels arbeta brottsförebyggande och bidra med ordningshållande
uppgifter vid behov, dels utföra trafikkontroller.

Polisassistenten CC har i sina upplysningar till JO uppgett att han och en
polisaspirant fick i uppdrag att på avstånd observera ett fordon som kunde
kopplas till det aktuella sällskapet. Bilen stod på en parkering. När några
personer klev in i bilen och körde iväg följde patrullen efter för att genomföra
                                                                 Dnr 2681-2025       Sid 3 (13)




ett fordonsstopp. De begärde samtidigt förstärkning av fler poliser. När bilen
parkerades på en annan parkeringsplats tog de kontakt med föraren. Ytterligare
en bil på platsen verkade tillhöra samma sällskap och flera polispatruller
beordrades därför dit. Körkortskontroller och alkoholutandningsprov
genomfördes. Ingen av förarna var alkoholpåverkad. Därefter kontrollerades
samtliga personer i bilarna. Alla i sällskapet upplevdes som narkotikapåverkade
och misstänktes för ringa narkotikabrott, eget bruk.

I brottsanmälan avseende AA har antecknats att han visade tydliga tecken på
narkotikapåverkan då han hade rödsprängda ögon, stora pupiller, nervöst
uppträdande och svårt att hålla händerna i styr. CC beslutade att AA skulle tas
med för kroppsbesiktning genom urinprov. Beslut om kroppsbesiktning fattades
beträffande samtliga personer i bilarna.

De misstänkta personerna skyddsvisiterades och kördes sedan i varsin polisbil
för provtagning i räddningstjänstens lokaler som låg ungefär en mil från platsen
för fordonsstoppet. Avståndet till närmsta polisstation var betydligt längre.

Husrannsakan genomfördes i de båda bilarna. Polisassistenten DD fattade
besluten. Ingen narkotika påträffades i bilarna.

De misstänkta förhördes i polisbilarna utanför räddningstjänstens lokaler och
togs en i taget in för provtagning. Därefter placerades de i olika polisfordon. AA
och tre av de övriga satt i en polisbuss, tillsammans med polisassistenten EE
och en polisaspirant. En av de misstänkta var placerad i en s.k. transportbur. De
fick instruktioner att sitta stilla och inte samtala med varandra.

Fordonsstoppet genomfördes omkring klockan 16.30. Det har antecknats att
förhöret med AA pågick klockan 17.35–17.45 och att kroppsbesiktningen av
honom verkställdes klockan 18.05–18.11.

Några av de inblandade poliserna har uppgett att en av personerna i sällskapet
lämnade ett positivt snabbtest. Det finns dock inget positivt analysresultat
dokumenterat i utredningen. Enligt uppgift från en av poliserna dokumenteras
inte svar på snabbtest.

Efter föredragning beslutade poliskommissarien FF, som var jourhavande
undersökningsledare, att husrannsakan skulle genomföras i den stuga i
Storhogna som sällskapet tillfälligt bodde i. Förundersökningar om
narkotikabrott genom innehav i den tillfälliga bostaden inleddes mot bl.a. AA.

Tre patruller åkte till stugan och påbörjade husrannsakan. Det har antecknats att
den inleddes klockan 19.10. Enligt en promemoria som upprättades i anslutning
till husrannsakan och de upplysningar som lämnats inför yttrandet till JO
luktade det cannabis i stugan. De poliser som var först på platsen har beskrivit
att de tre personer som befann sig i stugan uppfattades som narkotikapåverkade.
Poliserna har också uppgett att en av personerna låste in sig på toaletten och
hann spola i toaletten några gånger innan polisen fick upp dörren samt att de såg
                                                                          Dnr 2681-2025      Sid 4 (13)




något i toalettskålen som misstänktes vara narkotikarester. De tre personerna
misstänktes för ringa narkotikabrott, eget bruk. De förhördes på platsen och det
genomfördes kroppsbesiktningar genom urinprov. En av dem kroppsvisiterades
varvid ett s.k. OCB-papper påträffades.

Patrullerna som befann sig vid räddningstjänstens lokaler informerades om de
misstankar som uppstått i stugan om bruk och innehav.

EE har uppgett att personerna som medtagits för förhör och kroppsbesiktning i
räddningstjänstens lokaler hölls kvar på grund av den pågående utredningen i
stugan. Han har vidare uppgett att när de hade väntat ungefär en timme i
polisbussen hörde patrullerna i Storhogna av sig och bad om hjälp med att
slutföra utredningsåtgärderna i stugan. Han körde polisbussen och hans kollega
satt bredvid på passagerarsätet. AA var placerad på höger sida i baksätet. Under
färden beslutade EE att belägga AA med handfängsel.

I fängselprotokollet har bl.a. följande antecknats.

      En person placeras i buren och tre stycken placeras i baksätet. De blir tillsagda
      att sitta med bältet påtaget, helt tysta och att inte göra något dumt eller farligt.
      Till en början följer samtliga instruktionen men efter några minuter så börjar
      [AA] och en annan person att viska och utbyta blickar.
      Patrullen uppfattar det som att de ska börja lösgöra sig och eventuellt angripa
      oss. Föraren av polisbilen väljer att bromsa kraftigt och stanna polisbussen.
      Därefter tar vi ut [AA] från polisbussen och belägger honom med fängsel. Han
      blir upprörd, spänner kroppen och gör lätt motstånd. Därefter lägger patrullen
      honom på golvet i polisbussen. Han har fötterna framåt och huvudet bakåt i
      färdriktningen. Han övervakas därefter konstant under resten av färden,
      ca 3 minuter, av polisman. Resten av färden är lugn. Vid ankomst till målet tas
      fängsel av. [AA] är upprörd men beter sig på ett behärskat sätt.
Därutöver har EE, inför Polismyndighetens yttrande till JO, sammanfattningsvis
uppgett följande. Han uppfattade att AA grejade med något, som att han skulle
lossa bilbältet eller ville dölja något han hade i händerna. Eftersom det är
förenat med ökade risker att ha flera personer i en polisbil var toleransnivån mot
initiativ från de misstänkta mycket låg. Han bromsade kraftigt, gick ut och
öppnade skjutdörren och sa bryskt åt AA att komma ut omedelbart. Syftet var
att snabbt få kontroll på situationen och stävja ett eventuellt utfall eller
våldsinslag. Han och kollegan tog ut AA ur polisbussen och höll fast honom
med ett polisiärt grepp. De ställde sina ben så att AA hindrades att sparka bakåt,
höll upp honom mot sidan av polisbussen och satte sedan på honom
handfängslet. Anledningen till att AA belades med fängsel var att han inte
skulle skada sig själv eller någon annan. AA lades på bilgolvet eftersom
patrullen hade bättre kontroll på honom där än om han skulle ha placerats på
sätet längre bak. Han hade visat att han inte var pålitlig i säkerhetshänseende.

Av anteckningar i fängselprotokollet framgår att handfängslet var anbringat i
13 minuter.
                                                                       Dnr 2681-2025        Sid 5 (13)




Samtliga patruller, dvs. tio polisassistenter och åtta polisaspiranter, deltog i
genomförandet av husrannsakan i stugan.

Av de inblandande polisernas redogörelser framgår att AA och resten av
sällskapet placerades i ett sovrum under husrannsakan, att de under hela tiden
bevakades av minst en polis och att de inte tilläts prata med varandra eller
lämna platsen innan husrannsakan var slutförd. Enligt den upprättade
händelserapporten avslutades husrannsakan omkring klockan 21.20.

Ingen narkotika påträffades under husrannsakan i stugan. Förundersökningarna
mot AA lades ner den 23 respektive 25 februari 2025, sedan analysresultatet
visat sig vara negativt.

Polismyndigheten redogjorde för rättslig reglering och redovisade därefter
följande bedömning.

      Fordonsstoppet och husrannsakan i bilen
      I utredningen i ärendet anges att det ska ha kommit till polisens kännedom att ett
      antal personer, som tidigare förekommit i narkotikasammanhang, föregående dag
      befunnit sig på Vemdalens högfjällshotell och utmärkt sig på ett negativt sätt. I
      vart fall delvis med anledning av den informationen placerades en polisresurs om
      tio polisassistenter och åtta polisaspiranter i området för att arbeta
      brottsförebyggande i området samt för att genomföra trafikkontroller i och
      omkring Vemdalen. Polismyndigheten har eftersökt men inte påträffat den
      aktuella informationen som berörda poliser hänvisar till.
      Det finns uppgifter i utredningen som ger stöd för att man den aktuella dagen
      genomfört polisaspiranternas trafikmoment och att ett antal andra bilar stoppats
      och kontrollerats i området innan den bil som AA färdades i blev föremål för ett
      fordonsstopp. Det framgår också att föraren i bilen, i samband med kontrollen,
      fick genomföra ett rutinmässigt alkoholutandningsprov.
      Sammantaget bedömer Polismyndigheten att det inte framkommit annat än att
      det, med stöd av 22 § 4 polislagen och 2 § första stycket 1 lagen om
      alkoholutandningsprov, fanns grund att genomföra det aktuella fordonsstoppet.
      Av utredningen framgår att polisen i samband med kontrollen antecknade att AA
      visade tydliga tecken på att vara påverkad av narkotika då han hade rödsprängda
      ögon, stora pupiller, nervöst uppträdande samt svårt att hålla händerna i styr. Det
      finns även antecknat att resterande personer som färdades i bilen visade tecken
      på narkotikapåverkan. Det har inte kommit fram något i utredningen som ger
      anledning att ifrågasätta polisernas uppgifter i denna del. När någon som stoppas
      i en fordonskontroll skäligen kan misstänkas vara påverkad av narkotika eller
      någon annan olaglig substans har det i praxis ansetts finnas grund för att polisen
      kontrollerar om den olagliga substansen finns i fordonet (se bl.a.
      Justitiekanslerns beslut den 5 april 2013 i ärende med dnr 5087-12-40). Med
      utgångspunkt i bedömningen att AA och resterande personer i fordonet skäligen
      kunde misstänkas för att ha brukat narkotika framstår beslutet att genomföra
      husrannsakan i fordonet som rättsenligt och proportionerligt.
      Den polisman som beslutade om husrannsakan i fordonet, DD, har genom ett
      särskilt beslut daterat den 11 maj 2020, behörighet att vara
      förundersökningsledare, nivå begränsad, och den behörigheten ger rätt att leda
      förundersökningar om bl.a. ringa narkotikabrott. DD har därmed haft befogenhet
      att besluta om husrannsakan i det fordon som AA färdades i.
                                                                   Dnr 2681-2025       Sid 6 (13)




Kroppsvisitation, kroppsbesiktning och förhör
Som anges ovan bedömde polisen att AA visade tecken på narkotikapåverkan
och därigenom skäligen kunde misstänkt för ringa narkotikabrott, eget bruk. Som
följd därav medtogs han för kroppsbesiktning. Det framgår även av såväl AA:s
uppgifter i anmälan som av polisen CC:s yttrande att polisen dessförinnan
skyddsvisiterade AA med stöd av polislagen för att eftersöka vapen eller andra
farliga föremål. Efter kroppsbesiktningen hölls vidare ett förhör med AA. Mot
bakgrund av de omständigheter som var kända vid tidpunkten får det enligt
Polismyndighetens mening ha funnits grund för att genomföra dessa tre åtgärder.
Åtgärderna bedöms vidare proportionerliga. Det finns dock inget dokumenterat
rörande kroppsvisitationen, vilket får anses utgöra en brist.
Att kroppsbesiktningen och förhöret skedde i räddningstjänstens lokaler framstår
som proportionerligt och acceptabelt med tanke på att det var fråga om flera
personer som behövde besiktigas samt höras i en inomhuslokal samt det
förhållandevis korta avståndet, ca tio kilometer, mellan platsen för
fordonsstoppet och räddningstjänstens lokal.
Beslutet om kroppsbesiktning fattades av polisman CC. Även CC har genom ett
särskilt beslut daterat den 12 juni 2019 en behörighet att vara
förundersökningsledare, nivå begränsad, och har därmed haft befogenhet att
besluta om aktuell åtgärd.

Kvarhållandet, genomförandet av transporten från räddningstjänsten och användandet
av handfängsel
Av utredningen i ärendet framgår att alla i AA:s sällskap, inklusive AA, hölls
kvar tills dess att samtliga kroppsbesiktningar och förhör var genomförda. Det
framgår även att AA och hans sällskap därefter transporterades i ett antal olika
polisfordon från räddningstjänsten till fjällstugan i Storhogna som de tillfälligt
vistades i. Under kvarhållandet och transporten fick AA och hans vänner
instruktioner om att vara stilla och inte samtala med varandra.
Polismyndigheten konstaterar att det krävs lagstöd för att få kvarhålla en person
efter att en kroppsbesiktning har verkställts. Efter en provtagning kan det i det
enskilda fallet vara rättsligt godtagbart att transportera en person från platsen
förutsatt att transporten bygger på frivillighet från den enskildes sida.
Det har inte framkommit att AA efter att kroppsbesiktningen genomförts blivit
föremål för t.ex. något uttryckligt beslut om frihetsberövande eller något
avlägsnande- eller omhändertagandebeslut. Det har heller inte varit fråga om
någon skyldighet för AA att kvarstanna för förhör eftersom ett förhör med AA
genomfördes före hans kroppsbesiktning. Enligt Polismyndighetens mening
måste det ha framstått för AA att kvarhållandet byggde på tvång och inte på
frivillighet. Även beträffade transporten får det för AA anses ha framstått som att
han inte hade något annat alternativ än att följa med, varför även transporten får
bedömas ha skett med tvång. Enligt Polismyndigheten har det varit fråga om ett
frihetsberövande av AA som saknar rättslig grund. Det har därmed inte funnits
förutsättningar att vare sig kvarhålla AA eller transportera honom från
räddningstjänsten till fjällstugan.
Vidare konstaterar Polismyndigheten att det inte finns någon dokumentation över
grunden för transporten, utöver det som framgår av fängselprotokollet, vilket i
sig utgör en brist eftersom det enligt lag krävs protokoll över ett frihetsberövande
där det bl.a. framgår vem som har beslutat om åtgärden i fråga.
Redan av det skälet att det inte funnits någon rättslig grund för att inskränka
AA:s rörelsefrihet innebär att det saknats förutsättningar för att belägga honom
med handfängsel. Därutöver konstaterar Polismyndigheten att utredningen –
även om frihetsberövandet skulle ansetts korrekt – inte visar att övriga
förutsättningar för fängselbeläggning förelåg.
                                                                        Dnr 2681-2025        Sid 7 (13)




      När det gäller det närmare händelseförloppet i samband med aktuell
      fängselbeläggning står delvis ord mot ord, men även om de inblandade
      polismännens uppgifter läggs till grund för bedömningen framstår det som
      tveksamt att AA:s agerande utgjort sådant våldsamt uppträdande som avses i
      10 a § 1 polislagen. I vart fall visar inte utredningen att det var absolut
      nödvändigt med hänsyn till AA:s egen eller någon annans säkerhet till liv eller
      hälsa att belägga AA med handfängsel. Vid denna bedömning har
      Polismyndigheten bl.a. beaktat att det var två poliser i den aktuella polisbussen
      och att samtliga passagerare under hela färden varit lugna och följt polisernas
      instruktioner. En av dessa personer var dessutom placerad i transportbur. Det
      som i efterhand angetts om att det fanns en risk för att AA skulle bära på ett dolt
      föremål framstår inte som sannolikt, bl.a. eftersom att AA kroppsvisiterades
      innan han transporterades från fordonsstoppet till kroppsbesiktningen. Därutöver
      fanns det, enligt Polismyndighetens mening, mindre ingripande alternativ som
      hade kunnat övervägas.
      Det framkommer inte heller av utredningen att det har förelegat sådana
      omständigheter som krävs enligt 10 § polislagen för att det ska ansetts ha funnits
      rättslig grund att lägga ned AA på polisbussgolvet, tag i hans armar eller hålla
      fast honom. Polisens agerande i dessa delar kan inte heller anses proportionerligt.

      Husrannsakan i stugan
      Av utredningen i ärendet framgår att jourhavande förundersökningsledare FF
      beslutade att genomföra en husrannsakan i fjällstugan och att grunden för
      beslutet var att utröna omständigheter som kunde ha betydelse för utredningen
      samt att eftersöka narkotika eller föremål som var underkastade beslag. FF har i
      sitt yttrande uppgett att han fick information om att aktuella personer visade
      tydliga tecken på narkotikabrott, att poliserna – som han minns det – inte hittade
      någon narkotika i fordonen och att han därför beslutade om husrannsakan i
      fjällstugan.
      Polismyndigheten konstaterar att en misstanke om eget bruk av narkotika
      normalt inte ger grund för ett beslut om husrannsakan på annan plats än där den
      misstänkte anträffas. För ett sådant beslut krävs någon konkret omständighet som
      talar för att brukaren innehar narkotika och att den finns på just den platsen eller
      att det finns annan bevisning om sådant brott (jfr Lindberg, Straffprocessuella
      tvångsmedel – när och hur får de användas? [2025, JUNO] s. 690 och JK:s beslut
      den 5 april 2013 i dnr 5087-12-40). Enligt Polismyndigheten ger inte
      utredningen stöd för att det fanns några sådana konkreta omständigheter i det nu
      aktuella fallet. Det har därmed saknats skäl att besluta om husrannsakan i
      fjällstugan. Utifrån de omständigheter som kommit fram kan det även
      ifrågasättas om sättet som husrannsakan verkställdes på stod i rimlig proportion
      till syftet med åtgärden.
      Slutligen konstaterar Polismyndigheten att AA även i samband med
      husrannsakan har kvarhållits med tvång på ett sätt som är att bedöma som ett
      frihetsberövande. Inte heller vad gäller detta frihetsberövande har det funnits
      någon rättslig grund.
AA kommenterade Polismyndighetens yttrande.

Bedömning
Allmänna utgångspunkter för frihetsberövanden och
tvångsmedelsanvändning
Den offentliga makten utövas under lagarna (se 1 kap. 1 § tredje stycket
regeringsformen). Bestämmelsen ger uttryck för legalitetsprincipen som innebär
att all maktutövning ska vara grundad på lag eller annan föreskrift. En
                                                                   Dnr 2681-2025      Sid 8 (13)




myndighet får alltså endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen (se även
5 § första stycket förvaltningslagen).

Var och en är enligt bestämmelser i regeringsformen gentemot det allmänna
skyddad mot bl.a. kroppsliga ingrepp, kroppsvisitation, husrannsakan och
frihetsberövanden (se 2 kap. 6 § första stycket och 8 §). Skyddet får dock under
vissa förutsättningar begränsas genom lag (se 2 kap. 20 och 21 §§
regeringsformen).

Även i Europakonventionen finns regler som garanterar skydd mot
frihetsberövanden (artikel 5), kränkningar av den personliga integriteten och
husrannsakan (artikel 8) som inte har stöd i lag eller som strider mot
konventionen.

De inledande åtgärderna och granskningens inriktning
Ingripandet mot AA och hans vänner inleddes genom ett fordonsstopp där
alkoholutandningsprov genomfördes avseende förarna. Sådana prov får tas
rutinmässigt t.ex. i samband med trafikkontroller (se 2 § första stycket 1 lagen
om alkoholutandningsprov). Av utredningen framgår också att trafikkontroller
genomfördes i området under dagen och att flera andra bilar hade stoppats och
kontrollerats.

Samtidigt ger de upplysningar som lämnats av de ingripande poliserna intrycket
att kontrollen var planerad och att anledningen till ingripandet var att det fanns
uppgifter om att sällskapet föregående kväll hade utmärkt sig på ett negativt sätt
på ett hotell i området. Några konkreta brottsmisstankar mot någon av dem
fanns dock inte. Jag vill därför framhålla att det inte är tillåtet att stoppa ett
fordon i spaningssyfte (se 22 § polislagen och prop. 1996/97:175 s. 59).

Jag går inte närmare in på de inledande åtgärderna eller de ingripande polisernas
bedömning att AA och hans vänner var skäligen misstänkta för narkotikabrott
genom eget bruk. Jag går vidare inte in på de husrannsakningar som
genomfördes i bilarna.

Med utgångspunkten att AA och de andra i sällskapet var misstänkta för
narkotikabrott genom eget bruk har det funnits förutsättningar att ta med dem
för kroppsbesiktning och att genomföra s.k. skyddsvisitationer (se 28 kap.
12 och 13 a §§ rättegångsbalken samt 19 § första stycket polislagen). Som
Polismyndigheten påtalat är det dock en brist att visitationerna inte
dokumenterades (se 27 § polislagen).

Jag noterar att flera av besluten om tvångsmedel fattats av poliser, utan
hänvisning till att det varit fråga om fara i dröjsmål. Polismyndigheten har i sitt
yttrande lyft fram beslutsfattarens behörighet att vara undersökningsledare.
Frågor om polisers befogenhet att fatta tvångsmedelsbeslut baserat på en
generell behörighet att vara undersökningsledare är föremål för utredning hos
                                                                   Dnr 2681-2025       Sid 9 (13)




JO i ett annat ärende (dnr 802-2025). Jag kommer därför inte att göra några
uttalanden i den frågan här.

Det jag i stället har valt att inrikta min granskning på är den husrannsakan som
genomfördes i stugan samt om det funnits rättsliga förutsättningar att hålla kvar
personerna medan de beslutade åtgärderna verkställdes. Jag kommer också att
uttala mig om transporten till stugan och de åtgärder som vidtogs mot AA under
transporten dit.

Husrannsakan i stugan
Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts som kan leda till
fängelse, får husrannsakan företas hos den som är skäligen misstänkt för brottet,
bl.a. för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen av brottet (se 28 kap.
1 § första stycket rättegångsbalken).

För att en person ska anses skäligen misstänkt för ett brott, krävs att det finns
konkreta omständigheter som med viss styrka pekar på att den misstänkte har
begått det brott som misstanken avser. Omständigheterna måste alltså vara av
det slaget att de ger upphov till en faktabaserad misstanke. Det är emellertid inte
möjligt att lägga fast några mer bestämda riktlinjer för vad som ska krävas för
att en misstanke ska anses skälig. Frågan får i stället besvaras från fall till fall
och det finns vanligen ett visst utrymme för olika bedömningar. (Se t.ex.
JO 2016/17 s. 383, dnr 971-2015, och JO 2020/21 s. 370, dnr 5316-2018.)

Beslutet om husrannsakan i stugan fattades av polisassistenten FF, som var
jourhavande förundersökningsledare. Han har inför Polismyndighetens yttrande
till JO uppgett att han blev kontaktad av en av de ingripande patrullerna som
uppgav att de hade stoppat en bil med ett flertal personer som visade tydliga
tecken på narkotikabrott. FF har vidare uppgett att som han minns det så hade
ingen narkotika hittats i bilen, varför han beslutade om husrannsakan i stugan.

Den brottsmisstanke som låg till grund för husrannsakan var enligt protokollet
innehav av narkotika. Vidare framgår att ändamålet med åtgärden var att utröna
omständigheter som hade betydelse för utredning av brottet och att eftersöka
föremål som var underkastade beslag. Som direktiv antecknades att narkotika
eller andra föremål som kan underkastas beslag skulle eftersökas.

Det framgår inte av handlingarna i ärendet vilka omständigheter som låg till
grund för misstanken att det förvarades narkotika i stugan, vilket är en brist. FF
har inte heller i sitt yttrande till JO lämnat några sådana upplysningar.

Av utredningen framgår att fordonsstoppet inte gjordes i omedelbar närhet av
stugan och att sällskapet inte kom därifrån när de stoppades. Vidare hade ingen
narkotika påträffats vid kroppsvisitationerna eller genomsökningen av bilarna.
Enbart omständigheten att personerna påträffades misstänkt narkotikapåverkade
                                                                   Dnr 2681-2025       Sid 10 (13)




var inte tillräcklig för att konstituera en skälig misstanke om att det fanns
narkotika i stugan (se JO 2016/17 s. 383 och JO 2022/23 s. 272, dnr 637-2020).

Det har inte kommit fram några andra konkreta omständigheter som talade för
att det förvarades narkotika i stugan. Det saknades därmed rättsliga
förutsättningar att göra husrannsakan där.

Kvarhållandena
Med min utgångspunkt att det fanns lagstöd för att ta med AA och hans sällskap
för kroppsbesiktning har jag, utifrån de förhållanden som rådde, inget att
invända mot att kroppsbesiktningarna genomfördes i räddningstjänstens lokaler
och att förhören hölls i anslutning till det.

Av utredningen framgår att de misstänkta placerades i olika polisfordon och att
de hölls kvar där till dess att samtliga kroppsbesiktningar och förhör var
genomförda. Det framgår vidare att AA och de andra som satt i polisbussen fick
instruktioner om att sitta stilla och inte prata med varandra samt att en av dem
placerades i en transportbur.

Polisassistenten EE har i sina upplysningar till JO hänvisat till den pågående
utredningen om misstänkt narkotikainnehav i stugan och uppgett att syftet med
kvarhållandet var att de misstänkta inte skulle förstöra utredningen eller
försvinna, om det senare skulle genomföras frihetsberövanden.

EE har vidare uppgett att poliserna efter ungefär en timme transporterade de
misstänkta till stugan, där husrannsakan fortfarande pågick. Där placerades de i
ett sovrum och hölls under fortsatt bevakning av polis. De tilläts inte prata med
varandra eller lämna rummet.

Bestämmelsen i 28 kap. 13 a § rättegångsbalken medger att den som ska
kroppsbesiktigas hålls kvar under viss tid för att åtgärden ska kunna
genomföras. Även den som ska förhöras är, enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken,
skyldig att stanna kvar viss tid för att förhöret ska kunna hållas. De nämnda
bestämmelserna ger emellertid inget stöd för att med tvång hålla kvar en person
efter det att åtgärderna har genomförts.

Det har inte kommit fram att det fattades något beslut om gripande eller att
åklagare kontaktades för beslut om anhållande. Jag förstår istället EE:s
uppgifter som att personerna hölls kvar utanför räddningstjänstens lokaler i
väntan på att de pågående utredningsåtgärderna i stugan skulle utvisa huruvida
det fanns skäl för frihetsberövanden. Något lagstöd för ett sådant kvarhållande
finns inte.

Ingen i sällskapet har således haft en skyldighet att stanna kvar på platsen för att
de övriga personerna skulle kroppsbesiktigas eller förhöras eller för
verkställigheten av husrannsakan i stugan. Det har inte heller funnits rättsliga
förutsättningar att med tvång transportera någon av dem därifrån till stugan.
                                                                    Dnr 2681-2025      Sid 11 (13)




Slutligen delar jag Polismyndighetens uppfattning att också åtgärden att hindra
AA och hans vänner från att lämna sovrummet under tiden som husrannsakan
pågick har inneburit ett sådant frihetsberövande som kräver stöd i lag. Jag kan
utifrån den presenterade utredningen inte se att åtgärden varit lagligt grundad.

Det finns i sammanhanget också anledning att erinra om att den som drabbas av
en husrannsakan i regel har rätt att närvara vid åtgärden (se 28 kap. 7 § andra
stycket rättegångsbalken).

Fängselbeläggning och övrig våldsanvändning
Handfängsel får under vissa förhållanden användas när en polis omhändertar
eller inskränker någons rörelsefrihet. Jag har funnit att det saknades rättsligt
stöd för att med tvång transportera AA från platsen där kroppsbesiktningar och
förhör hade genomförts. Som Polismyndigheten konstaterat har det redan av det
skälet saknats förutsättningar att belägga AA med handfängsel. Jag vill ändå
uttala mig om huruvida övriga förutsättningar för fängselbeläggning var
uppfyllda och om det funnits grund för annan våldsanvändning mot AA.

Användning av handfängsel är en ingripande åtgärd som får tillgripas endast när
det under transport är nödvändigt av säkerhetsskäl eller om det vid våldsamt
uppträdande är absolut nödvändigt med hänsyn till någons säkerhet till liv eller
hälsa (se 10 a § polislagen).

Vidare gäller att ett ingripande ska göras på ett sätt som är försvarligt med
hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Om tvång måste
tillgripas, ska det ske endast i den utsträckning som behövs för att uppnå det
avsedda resultatet. (Se 8 § första stycket polislagen.) Våld får användas i vissa
situationer, bl.a. om polisen möts med våld eller om en straffbelagd handling
ska avvärjas. Våld får dock användas endast i den mån andra medel är
otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. (Se 10 §
polislagen.)

Vid en bedömning i efterhand om det funnits förutsättningar för en polis att
ingripa på ett visst sätt finns det skäl att vara försiktig. Omständigheterna för
polisen kan i ingripandesituationen ha tett sig annorlunda än vad som senare
framgår. Det finns normalt sett också utrymme att göra olika bedömningar utan
att någon av dem kan sägas vara direkt fel.

Det har emellertid inte ens påståtts att AA uppträdde våldsamt eller
utåtagerande. Utredningen ger inte heller stöd för att det fanns skäl att befara att
han skulle utöva våld mot poliserna eller någon annan i bussen. Som
Polismyndigheten lyft fram i sitt yttrande hade AA skyddsvisiterats innan han
placerades i bussen och det har inte framkommit annat än att samtliga
passagerare höll sig lugna under färden. Det framstår inte heller som att det
fanns fog för att tro att AA skulle försöka fly under transporten.
                                                                       Dnr 2681-2025       Sid 12 (13)




Sammantaget är det min bedömning att det saknades förutsättningar att belägga
AA med handfängsel. Jag kan inte heller se att det funnits grund för annan
våldsanvändning mot AA.

Uppgifterna om hur EE hanterade AA när han togs ut ur bussen går delvis isär.
Jag får emellertid även av EE:s upplysningar intrycket att hans agerande var
alltför kraftfullt i den aktuella situationen. Jag är särskilt kritisk till att AA efter
att ha belagts med handfängsel transporterades liggande på polisbussens golv.
Endast i undantagsfall får personer under polistransport tvingas sitta på golvet
(se bl.a. JO 2018/19 s. 392, dnr 4915-2016).

Kritik och avslutande synpunkter
Det är allvarligt att det förekom så många fel och brister från
Polismyndighetens sida. Ett stort antal poliser deltog i insatsen som varade
under flera timmar och innefattade tvångsåtgärder mot tio personer. Såväl
kvarhållandena som transporten genomfördes utan att det hade fattats några
beslut om frihetsberövande. Dokumentationsbrister har förekommit.

Jag får uppfattningen att det inte gjordes några egentliga överväganden
avseende den rättsliga grunden för åtgärderna eller i fråga om proportionalitet.
Jag vill mot den bakgrunden framhålla vikten av att alla som beslutar eller
deltar i verkställandet av en tvångsåtgärd har klart för sig vilken åtgärd som
rättsligt sett vidtas och vilka förutsättningar som gäller för åtgärden.

Polismyndigheten förtjänar sammantaget allvarlig kritik för de brister som
förekommit.

Polisassistenten EE kritiseras för att han belade AA med handfängsel och
placerade honom liggande på polisbussens golv, utan att åtgärderna kunde anses
motiverade. Jag ser allvarligt på detta.

Polismyndigheten har beklagat det inträffade och upplyst om att myndighetens
nationella operativa avdelning har för avsikt att informera HR-avdelningen om
ärendet inom ramen för deras arbete med arbetsgivarpolitik, utbildningsinsatser
och kompetensutveckling för poliser. Jag förutsätter att den uppgiften följs upp
och att Polismyndigheten överväger om det som kommit fram föranleder några
ytterligare åtgärder.

Sedan Polismyndigheten yttrat sig i ärendet har ytterligare anmälningar kommit
in till JO med anledning av den aktuella insatsen (JO:s dnr 12079-2025,
12083-2025, 12095-2025, 12112-2025, 12145-2025, 12146-2025 och
12222-2025). I dessa anmälningar har sju av de övriga personerna i AA:s
sällskap fört fram klagomål mot Polismyndigheten avseende åtgärder som de
utsatts för.

Min granskning och de uttalanden jag har gjort med anledning av AA:s anmälan
omfattar till stor del också de klagomål som förs fram i dessa anmälningar.
                                                                  Dnr 2681-2025    Sid 13 (13)




Anmälningarna ger därför inte anledning till några ytterligare åtgärder från min
sida.

Ärendet avslutas.




Beslutet har fattats av JO Per Lennerbrant. Dokumentet har fastställts digitalt
och har ingen underskrift.

Seniora rättssakkunniga Johanna Nilsson har föredragit ärendet och byråchefen
Nils Västberg har deltagit i beredningen.
