# Fråga om det förelegat förutsättningar för beslut om omedelbart omhändertagande med stöd av 13 § LVM

JO 2002-10-22 dnr 2690-2000

BESLUT
                                                                            Datum                  Dnr                      Sid
                                                                            2002-10-22             2690-2000              1 (11)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om det förelegat förutsättningar för beslut om omedelbart
                        omhändertagande med stöd av 13 § LVM


                        Ordföranden i Socialnämnden i Ekerö kommun beslutade den 14 april 2000 att
                        med stöd av 13 § LVM omedelbart omhänderta AA Länsrätten i Stockholms län
                        upphävde omhändertagandebeslutet den 17 april 2000. Som skäl härför anförde
                        länsrätten bl.a. följande.

                                  Såvitt kan utläsas av den utredning som förebragts i målet förefaller det inte som om
                                  socialnämnden erbjudit AA frivilliga vårdinsatser eller om man diskuterat med
                                  honom om ett eventuellt samtycke till vård. Vidare förefaller det inte som om det
                                  förelåg en sådan akut fara för att AA:s hälsotillstånd skulle försämras att ett
                                  omedelbart omhändertagande var påkallat.
                        Nämndens ordförande fattade den 21 juni 2000 på nytt ett beslut om att omedelbart
                        omhänderta AA med stöd av 13 § LVM. Den 28 juni 2000 upphävde länsrätten
                        beslutet. Länsrätten anförde därvid bl.a. att det inte förelegat en sådan akut fara för
                        AA:s hälsotillstånd att ett omedelbart omhändertagande var påkallat.

                        I en anmälan till JO begärde advokaten BB, som ombud för AA, att JO skulle
                        granska Ekerö kommuns agerande vid de två tillfällen då AA omhändertagits enligt
                        LVM. Hon hänvisade därvid till en skrivelse till kommunen i vilken hon för AA:s
                        räkning framställt ett yrkande om skadestånd. I skrivelsen anförde hon bl.a.
                        följande.
                                  Båda besluten var helt ogrundade; de förutsättningar som anges i 13 § LVM förelåg
                                  uppenbarligen inte. Länsrätten upphävde båda besluten.
                                  –––
                                  AA har lidit skada genom att hans mänskliga rättighet att inte utan stöd i lag bli
                                  frihetsberövad kränkts och genom att han lidit psykiskt under de båda
                                  frihetsberövandena.
                        BB fogade till anmälan bl.a. besluten om omedelbart omhändertagande av AA.

                        Socialnämnden i Ekerö kommun anmodades att inkomma med utredning och
                        yttrande över vad som anförts i BB:s anmälan.

                        I sitt yttrande anförde socialnämnden följande.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                  Dnr 2690-2000     Sid 2 (11)



Socialtjänstens kontakt med AA
Socialtjänstens första kontakt med AA inleddes 1996 då han var sjutton år m a a
bilstöld och problem i skolan. I kontakten med AA och hans föräldrar framkom att
han rökt hasch i sina tidiga tonår. Vid kontakt med Maria Ungdom vägrade AA
samarbete för att utreda drogmissbruk. Socialsekreterare försökte etablera fortsatt
kontakt med AA för att stödja hans vidare skolgång och utreda ev drogmissbruk. I
dessa kontakter uppgav han att han rökt hasch och tagit lugnande tabletter men inte
provat andra droger. Beträffande hans familj hade föräldrarna nyligen skilt sig och
mamman flyttat till Hallstavik. Föräldrarna uttryckte oro för att AA höll på med
droger men han förnekade det. Enligt mamman hade AA visat ett avvikande
beteende vid något tillfälle varvid han ringt till henne och varit hysterisk och sett
”skuggor” som han var rädd skulle ta sig in i huset. Mamman uppfattade att AA
hallucinerade till följd av drogpåverkan. I kontakten med soc sekr berättade AA att
han druckit 16 starköl i samband med sin 18-årsdag.
Socialtjänstens kontakt med AA avslutades juni 1997 då AA fått sommarjobb och
hans sociala situation bedömdes förbättrad.
I september 1998 fick AA förnyad kontakt med socialtjänsten m a a bilstöld,
smitning samt grov vårdslöshet i trafik. I kontakten med soc sekr berättade AA att
han avbrutit sina gymnasiestudier på fordonsteknisk linje. Han sade att han rökt
hasch första gången som 13-åring. Han provade inte droger under högstadiet men
kom i kontakt med det igen första året på gymnasiet då han rökte hasch ofta och
kände sig beroende. Under några månader tog han amfetamin ca tre gånger per
vecka. Hans dåvarande flickvän fick honom att lägga av. När det blev slut med
flickvännen började han ta droger igen, vilket innebar att han rökte hasch ca fem
gram dagligen samt tog amfetamin och rohypnol vid några tillfällen. Hans
kamratumgänge höll på med brott och droger enligt hans egna uppgifter.
AA såg inte sitt haschrökande som ett problem. Han uppgav att han kunde ta droger
både i sociala sammanhang och även ensam. Han orkade inte bry sig vilka följder
det kunde få för honom.
Soc sekr försökte motivera och stödja AA till att ta hjälp för att sluta med sitt
missbruk. AA uteblev från fem inbokade samtal. Kontakten avslutades när AA
påbörjade militärtjänstgöring på Gotland i nov 1998. Han blev hemförlovad efter tre
månaders tjänstgöring och påbörjade en utbildning som inte fullföljdes.

Aktuell kontakt med AA
Mamman kontaktade socialtjänsten mars 2000 m a a att hon misstänkte att AA är
inne i ett aktivt och omfattande drogmissbruk. AA som var dömd till skyddstillsyn
hade misskött kontakten med frivården och blivit häktad. Mamman erbjöd sitt stöd i
form av boende och sysselsättning hos henne i Hallstavik. AA hade sedan
skilsmässan bott hos sin pappa i Ekerö. En ligt mamman hade AA långa tider fått
klara sig ensam då pappan varit på tjänsteresor.
Under utredningstiden har möjligheterna att få kontakt med AA varit obefintliga på
grund av att han ej vistades på fast adress. Han bodde hos olika kompisar och ibland
någon dag hos sin mamma i Hallstavik. Under april månad bytte AA:s pappa lås i
sitt hus så att AA inte kunde bo där. Så gott som all kommunikation, när det gäller
bokning av tider med AA, har skett via mamman.
AA flyttade till sin mamma i Hallstavik mars/april 2000. Mamman önskade att AA
skulle lämna urinprov kontinuerligt under den tid han skulle bo hos henne. AA
fullföljde inte den planering som han kommit överens om med henne.

Beslut om omedelbart omhändertagande enligt 13 § LVM 2000-04-l4
I polisens LVM-anmälan 2000-04-13 framkom att AA under tiden 991126–000330
vid åtta olika tillfällen misstänkts för sammanlagt 12 olika brott. De aktuella brotten
avsåg narkotikabrott (innehav, brukande samt överlåtelse), rattfylleri, tillgrepp av
fortskaffningsmedel, olaga hot samt olaga vapeninnehav.
                                                                   Dnr 2690-2000     Sid 3 (11)



Samma dag skrev AA:s föräldrar till socialtjänsten och frivården och berättade att
AA sedan våren 1995 regelbundet missbrukat hasch och även provat andra droger.
Det är AA:s förändrade beteende som föräldrarna grundar sin bedömning på. De har
sett hur AA blivit alltmer kriminell, att han stjäl pengar av föräldrarna, att han inte
klarat av skola och/eller arbete sedan 1995. Föräldrarna uppfattade att AA
genomgått en mycket märkbar personlighetsförändring som yttrade sig i
aggressivitet och hotfullhet. När föräldrarna försökt tala med AA om deras starka
oro har han bagatelliserat och försvarat haschrökning. Föräldrarna bedömde att AA
haft svåra hallucinationer
– – –.
Utredaren hade kontakt med frivårdsinspektör CC, polisinspektör DD
(Ekeröpolisen) samt AA:s föräldrar för att ta ställning till vad som lämpligen skulle
göras för att hjälpa AA-
Bedömningen som ledde till omedelbart LVM 2000-04-l4 grundade sig på följande
förhållanden:
1. Föräldrarnas anmälan 2000-04-13.
2. I polisrapporter framkom att AA innehaft och rökt cannabis ett flertal tillfällen
   samt överlåtit cannabis under perioden nov 1999–mars 2000.
3. Vid husrannsakan 2000-03-26 påträffades AA med tydliga tecken på
   narkotikapåverkan, röda ögon och förstorade pupiller, enligt polisen. AA
   uppgav intag av cannabis samma dag. Rester som cigarettpapper, sönderrivna
   cigaretter, rullade pappersfilter m.m. fanns i AA:s rum.
4. 2000-03-28 påträffades AA i en stulen bil med 0,61 promille alkohol i blodet.
   AA uppgav att han även intagit narkotiska preparat samma dag. Analyssvar
   2000-04-28 på urinprov visade positivt på cannabis och flunitrazepan
   (rohypnol).
5. 2000-03-31 påträffades AA av polispatrull i Hallstavik då han gav ett förvirrat
   intryck och påvisade tydliga tecken på narkotikapåverkan. AA uppgav att han
   ”tagit en pipa” samt även LSD.
Utifrån socialtjänstens tidigare kontakter med AA där mycket intensiva försök gjorts
att motivera honom att ta hjälp för sitt missbruk bedömdes det vid det aktuella
tillfället utsiktslöst att få AA att medverka till att avbryta sitt missbruk på frivillig
väg. AA misskötte sin kontakt med frivården och häktades som en följd av det.
Frivårdsinspektören CC bedömde att AA var inne i ett aktivt narkotikamissbruk
Senare analyssvar har visat att AA vid ovan angivna tillfällen visade positivt på LSD
och cannabis.

Beslut om omedelbart omhändertagande enl 13 § LVM 2000-06-21
Efter att länsrätten upphävt det omedelbara LVM-omhändertagandet 2000-04-l7
erbjöds AA vård i frivilliga former. Möten med AA kom till stånd vid fyra tillfällen
under april–juni varvid AA inte ansåg att han behövde hjälp för sitt missbruk. AA
häktades under två veckor i maj/juni 2000 för övergrepp i rättssak. Under
häktningstiden fördes han till Mariakliniken för LVM-bedömning m a a pågående
LVM-utredning. Se bifogat läkarintyg 2000-06-08. AA släpptes ur häkte i samband
med tingsrättens dom 2000-06-09 då han dömdes till fem månaders fängelse för
narkotikabrott, rattfylleri, vapenbrott och tillgrepp av fortskaffningsmedel. AA
överklagade domen.
AA kom inte på avtalad tid till frivården 2000-06-l5. Soc sekr talade med AA i
telefon samma dag, varvid AA uppgav att han inte hade något skäl till att samarbeta
med socialtjänsten om frivillig vård då han väntade på ett fängelsestraff. Utifrån
bedömningen att AA var inne i ett aktivt narkotikamissbruk, tydliggjordes än en
gång att LVM-utredning pågick och vad det kunde innebära för AA.
2000-06-21 ringde AA:s mamma till soc sekr och berättade att AA sovit hos henne.
Mamman bedömde att AA var påverkad utifrån hans oprovocerat aggressiva
beteende och att hon hittade haschtillbehör såsom cigarettpapper rullat som en s.k.
joint på hans rum samt att rummet luktade hasch. Mamman gav uttryck för en
                                                                        Dnr 2690-2000     Sid 4 (11)



      mycket stark oro vari hon bedömde att AA:s vårdbehov inte kunde avvaktas. Utifrån
      mammans anmälan och den sammantagna bedömningen, bedömde handläggaren att
      ett omedelbart omhändertagande enligt LVM var nödvändigt.

      AA:s nuvarande situation
      LVM-utredningen fortlöpte t.o.m. den 13 juli 2000 då AA samtyckte till frivillig
      vård på Brake HB i Knivsta. AA vistas sedan 18 juli 2000 på behandlingshemmet
      Brake HB. AA är nöjd med behandlingen och har som mål att stanna i behandling
      under ett år.

## Bedömning

Individutskottet och dess ordförande hade i ett mycket svårbedömt läge att ta
      ställning till ansökan om omedelbar vård på förslag av handläggaren.
      Den sammanlagda bedömningen om AA:s behov av omedelbar vård grundades på
      mammans uppgifter som bedömdes som mycket trovärdiga samt på att han tydligt
      och klart sagt att han inte medverkade till frivillig vård. Det innebär att flera svåra
      skälighetsbedömningar har gjorts i ett ärende som rör en ung vuxen som med all
      tydlighet under lång tid befunnit sig i riskzonen för ett omfattande
      narkotikamissbruk samt vid det aktuella omhändertagandet bedömdes vara inne i ett
      pågående narkotikamissbruk som allvarligt skulle komma att skada hans fysiska och
      psykiska hälsa.
      Mot bakgrund av ovan beskrivna svåra skälighetsbedömningar samt lagstiftarens
      intentioner fattades besluten om omedelbart omhändertagande. 11 § SoL föreskriver
      socialnämndens skyldighet att särskilt uppmärksamma unga missbrukare samt att
      tillämpningen av LVM när det gäller unga skall bedömas strängare enligt
      lagstiftarens intentioner.
I det läkarintyg, daterat den 8 juni 2000, som nämnden åberopade i sitt yttrande
anfördes under rubriken sammanfattande bedömning följande (intyget är utfärdat
av dr EE vid ”Beroendecentrum Syd, Maria”).

      Labbmässigt kan verifieras cannabismissbruk likväl konsumtion utav BZD. Fortsatt
      cannabismissbruk innebär ökad risk för personlighetsförändringar och a-
      motivationssyndrom. Anamnetiskt verifierat amfetaminmissbruk som dock är
      mycket sporadiskt men som i.v. innebär risker för blodburen smitta och vid
      överdosering psykotiska symptom. Fortsatt missbruk innebär ökad risk för allvarlig
      psykisk ohälsa och social utslagenhet. Något behov av avgiftning på sjukhus
      föreligger ej. Vård enl LPT ej aktuellt.
Socialnämnden fogade till sitt yttrande vissa handlingar ur sin personakt
beträffande AA.

BB yttrade sig över socialnämndens remissvar.

AA väckte i oktober 2000 talan mot Ekerö kommun vid Solna tingsrätt. Han
yrkade därvid att kommunen skulle förpliktas att till honom utge visst skadestånd.
Kravet grundades på att han hade blivit omedelbart omhändertagen enligt LVM vid
två tillfällen under år 2000 utan att det hade förelegat lagliga förutsättningar för
ingripandena. Parterna träffade sommaren 2001 en förlikning i målet. JO hade vid
beslutet tillgång till tingsrättens akt i målet mellan AA och Ekerö kommun.

I ett beslut den 22 oktober 2002 anförde JO André följande.
                                                                    Dnr 2690-2000   Sid 5 (11)



Den rättsliga regleringen
Socialnämnden skall enligt 5 kap. 9 § socialtjänstlagen (2001:453), som motsvarar
11 § tredje stycket i 1980 års socialtjänstlag, aktivt sörja för att en missbrukare får
den hjälp och vård som han eller hon behöver för att komma ifrån missbruket.
Socialtjänstens insatser bygger på frivillighet från den enskilde missbrukarens sida.
Under vissa förutsättningar kan det dock bli fråga om att bereda en missbrukare
vård utan samtycke. Bestämmelser härom finns i LVM.

Tvångsvård skall enligt 4 § LVM beslutas, om någon till följd av ett fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för
att komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt
socialtjänstlagen eller på något annat sätt och han till följd av missbruket

1.   utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
2.   löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv eller
3.   kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Beslut om vård enligt LVM fattas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Socialnämnden eller polismyndigheten får enligt 13 § LVM besluta att en
missbrukare omedelbart skall omhändertas, om

4.    det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av LVM, och
5.    rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt
     hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller på
     grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt
     tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut fattas av
nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat.

Har socialnämnden eller polismyndigheten beslutat om omedelbart
omhändertagande skall beslutet genast underställas länsrätten eller, om beslutet har
fattats efter det att nämnden har ansökt om tvångsvård, den rätt som prövar frågan
om vård (15 § LVM).

Bedömning
Beslutet den 14 april 2000
Allmänt
Den 14 april 2000 kom till socialnämnden i Ekerö kommun in en anmälan enligt 6
§ LVM från en polisinspektör i Ekerö närpolisområde som hör till Västerorts
polismästardistrikt i Stockholms län. Av anmälan framgick att AA var misstänkt
för tolv olika brott, bl.a. narkotikabrott, under tiden från den 26 november 1999 till
den 31 mars 2000. Enligt anmälarens bedömning utsatte AA genom missbruk och
kriminellt leverne sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara, vilket innebar att
han borde bli föremål för en utredning enligt LVM.

Samtidigt med att anmälan från polisen inkom till socialnämnden erhöll nämnden
en skrivelse från AA:s föräldrar. Den hade föregåtts av en kontakt mellan
                                                                        Dnr 2690-2000     Sid 6 (11)




socialförvaltningen och AA:s mor några dagar tidigare. I skrivelsen uttryckte
föräldrarna stor oro för sonens förhållanden. De uppgav att AA dagligen
missbrukade hasch och begärde att han skulle beredas vård enligt LVM. De
anförde vidare bl.a. följande.

      Det är helt klart att AA:s narkotikamissbruk ligger till grund för alla brott. Han har
      dessutom genomgått en personlighetsförändring. Under sitt senaste narkotikarus
      hade han dessutom svåra hallucinationer - - -.
      Som hans föräldrar önskar vi därför att AA så snart som möjligt omhändertas enligt
      LVM och får genomgå en lämplig behandling i stället för ett fängelsestraff som
      förmodligen kommer att få honom än mer beroende av droger och i förlängningen
      kriminalitet.
Med anledning av föräldrarnas skrivelse och polisens anmälan till nämnden hade
handläggaren vid socialförvaltningen vissa kontakter med dem. Handläggaren
talade även med en tjänsteman vid frivårdsmyndigheten. Enligt denne var AA inne
i en period av aktivt missbruk av narkotika.

Ordföranden i socialnämnden beslutade den 14 april 2000 att med stöd av 13 §
LVM omedelbart omhänderta AA. Som skäl för beslutet anfördes att det var
sannolikt att AA kunde beredas vård enligt LVM och att rättens beslut om vård inte
kunde avvaktas på grund av att AA kunde antas få sitt hälsotillstånd allvarligt
försämrat om han inte fick omedelbar vård och att det förelåg en överhängande risk
för att han till följd av sitt tillstånd kunde komma att allvarligt skada sig själv eller
någon honom närstående. Som redan framgått under rubriken Bakgrund upphävdes
omhändertagandebeslutet av länsrätten.

Den omständigheten att ett omhändertagandebeslut upphävs av länsrätten behöver
givetvis inte innebära att beslutet, när det fattades, var ogrundat i den meningen att
det saknade lagstöd. Det finns självfallet ett utrymme för att göra olika
bedömningar i det enskilda fallet. Detta innebär för övrigt att JO som regel är
återhållsam med att uttala sig i sådana frågor. I förevarande fall finns det emellertid
skäl att på flera punkter ställa sig frågande till det sätt på vilket nämnden tillämpat
13 § LVM, dvs. om det över huvud taget fanns förutsättningar för en tillämpning
av den bestämmelsen med hänsyn till de rekvisit som där uppställs för att ett
omedelbart omhändertagande skall få ske. I det följande skall jag särskilt behandla
frågan om vilket underlag som fanns för beslutet vad gällde bedömningen av
omfattningen av AA:s missbruk, hans inställning till vård och om han genom sitt
missbruk utsatte sin hälsa för allvarlig fara. I ett avslutande avsnitt kommer jag att
gå in på frågan huruvida nämnden borde ha tagit kontakt med AA innan ett beslut
om omedelbart omhändertagande fattades.

Missbrukade AA fortgående narkotika?
Det första rekvisitet som måste vara uppfyllt för en tillämpning av 13 § LVM är att
det är sannolikt att missbrukaren kan beredas vård enligt LVM. Som framgår av 4
§ LVM måste det vara fråga om ett fortgående missbruk för att vård enligt lagen
skall kunna bli aktuell. I förarbetena till lagstiftningen har uttalats att med
fortgående missbruk av narkotika avses i princip allt injektionsmissbruk samt
dagligt eller så gott som dagligt missbruk oberoende av intagningssätt och medel.
                                                                    Dnr 2690-2000   Sid 7 (11)




Missbruket bör ses i ett längre tidsperspektiv och hänsyn måste tas till vilken drog
det är fråga om (prop. 1987/88:147 s. 44).

Utredningen gav vid handen att man kunde misstänka att AA missbrukade
narkotika, i första hand hasch. Om ett sådant missbruk är fortgående kan vård
enligt 4 § LVM i allvarliga fall bli aktuell. Enligt föräldrarna rökte AA hasch
dagligen. Påståendet att AA missbrukade hasch vann stöd av anmälan från polisen
och frivårdsmyndigheten. Såvitt framgick av föräldrarnas skrivelse till nämnden
hade de emellertid inte någon fullständig kännedom om sonens förhållanden, och
uppgifterna i brevet kunde således inte läggas till grund för några säkra slutsatser
rörande AA:s missbruk. Några egentliga slutsatser om missbrukets omfattning
kunde inte heller dras av uppgifterna från polisen och frivårdsmyndigheten.

När en fråga om omedelbart omhändertagande av en missbrukare aktualiseras
ligger det i sakens natur att den bedömning som då görs angående förutsättningarna
för ingripandet med nödvändighet måste tillåtas vara rätt summarisk. Detta innebär
å andra sidan inte att det kan accepteras att nämnden utan vidare godtar uppgifter
som lämnas angående t.ex. omfattningen av en persons narkotikamissbruk. Särskilt
när det gäller uppgifter som lämnas av enskilda personer måste nämnden kritiskt
bedöma vilket värde som bör tillmätas påståendena om missbrukets omfattning och
om behovet av olika insatser från socialtjänstens sida.

Enligt min uppfattning var det tveksamt om de uppgifter som lämnats till nämnden,
i första hand från föräldrarna, var sådana att nämnden utan vidare kunde utgå från
att AA använde hasch i sådan omfattning att det var fråga om ett fortgående
missbruk. Jag vill dock inte gå så långt att jag vill uttala någon kritik när det gäller
bedömningen i denna del.

Motsatte sig AA vård?
Socialtjänstens insatser när det gäller missbrukare skall, även vid ett allvarligt
missbruk, i första hand grundas på frivillighet. I 4 § LVM anges som en
förutsättning för vård enligt LVM att vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt
socialtjänstlagen. För att ett beslut om ett omedelbart omhändertagande skall kunna
fattas måste det vara sannolikt att missbrukaren kan beredas vård enligt LVM.
Följaktligen måste ett omhändertagandebeslut grundas bl.a. på att det finns
sannolikhet för att missbrukaren inte är beredd att frivilligt underkasta sig vård.

Nämnden utgick från att AA inte skulle acceptera ett erbjudande om vård. Den
uppfattningen synes ha grundats på bl.a. kontakter som nämnden tidigare hade haft
med honom. Det finns självfallet situationer när socialnämnden kan beakta hur en
missbrukare tidigare ställt sig till förslag om vård m.m. när man bedömer
förutsättningarna för att bereda honom vård. Nämndens kontakt med AA låg dock
ett år tillbaka i tiden. Under det sista året före beslutet om omhändertagande synes
nämnden inte ha haft någon kontakt med honom. Att då lägga AA:s tidigare
inställning till sitt missbruk och vårdbehov till grund för ett omhändertagandebeslut
inger, även med beaktande av vad som i övrigt hade kommit fram, allvarliga
betänkligheter.
                                                                     Dnr 2690-2000     Sid 8 (11)



Utsatte AA sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara m.m.?
Ett beslut om omedelbart omhändertagande kan grundas på bl.a. den s.k.
medicinska indikationen (4 § första stycket 1 LVM). Den medicinska indikationen
tar sikte närmast på den situation då det föreligger en medicinskt påvisbar hälsorisk
för missbrukaren eller att missbrukaren utsätter sin hälsa för allvarlig fara genom
hjälplöshet eller med flit. Han underlåter t.ex. att äta eller löper risk att förolyckas
eller frysa ihjäl. Ett beslut om vård kan även bli aktuellt om missbrukaren kan
befaras att allvarligt skada sig själv eller någon närstående (4 § första stycket 3
LVM). Det kan tilläggas att den s.k. sociala indikationen (4 § första stycket 2) inte
har någon motsvarighet i bestämmelsen om omedelbart omhändertagande. Ett
omedelbart omhändertagande kan således inte ske på grund av att missbrukaren
riskerar att förstöra sitt liv.

För att ett omedelbart omhändertagande skall få ske krävs vidare att situationen är
sådan att rättens beslut om tvångsvård inte kan avvaktas.

Enligt min mening var de uppgifter som socialförvaltningen erhöll från föräldrarna
och polisen inte sådana att nämnden, utan att vidta några utredningsåtgärder, kunde
dra några egentliga slutsatser i frågan om det förelåg någon allvarlig fara för AA:s
fysiska eller psykiska hälsa. Inte heller förefaller nämnden ha haft någon uppgift
som tydde på ett det fanns anledning befara att AA kunde komma att skada sig
själv eller någon närstående. Under alla förhållanden saknades underlag som
utvisade att det förelåg någon akut fara för AA:s hälsa eller konkret risk för att han
allvarligt skulle skada sig själv eller någon annan. I sammanhanget kan nämnas att
polismyndigheten för sin del inte funnit skäl att omedelbart omhänderta AA, utan
valt att göra en anmälan enligt 6 § LVM.

Det är oklart hur beslutsfattaren och handläggarna såg på saken. Som jag tidigare
anfört måste det i och för sig tillåtas att bedömningen tillåts bli ganska summarisk i
samband med ett beslut om omedelbart omhändertagande. Jag har likväl svårt att
av utredningen dra någon annan slutsats än att det ställts ett alltför lågt krav på det
underlag som måste föreligga för att ett sådant beslut över huvud taget skall kunna
övervägas.

Jag vill i denna del tillägga följande.

När ett beslut om ingripande skall fattas på medicinska grunder framstår det som
ganska givet att det finns tillgång till någon form av medicinskt utredningsmaterial.
Om inte sådant av tillräckligt färskt datum föreligger, ligger det närmast till hands
att inhämta ett utlåtande från läkare.

Frågan om läkarundersökning före ett beslut om omedelbart omhändertagande har
behandlats av JO i ett beslut som refererats i JO:s ämbetsberättelse JO 1998/99 s.
304. JO återgav i beslutet ett uttalande i förarbetena till 1982 års lagstiftning om
tvångsvård av missbrukare. JO anförde därefter bl.a. följande.
      Enligt det citerade motivuttalandet bör missbrukaren om möjligt undersökas av
      läkare innan definitiv ställning tas om ett omedelbart omhändertagande. Jag kan inte
      tolka uttalandet på annat sätt än att läkarundersökning bör vara huvudregel och att
                                                                       Dnr 2690-2000     Sid 9 (11)



      undantag från detta krav kan göras – så som också anges i motivuttalandet – endast
      om ärendet är så brådskande att utrymme inte finns för en undersökning. Jag kan
      också tänka mig ytterligare något fall där en undersökning inte behövs, t.ex. därför
      att missbrukaren och hans medicinska situation redan är väl känd av polisen. Det är
      viktigt att ha i minnet att tillämpningen av 13 § LVM innebär att man med stöd av
      en social lagstiftning i vårdsyfte berövar någon friheten. Att göra detta på grund av
      allmänna lekmannamisstankar om en persons hälsotillstånd inger allvarliga
      betänkligheter.
JO:s beslut rörde ett omedelbart omhändertagande som hade fattats av en
polismyndighet. Resonemanget gör sig dock gällande även beträffande ett beslut
om omedelbart omhändertagande som fattas inom socialtjänsten.

Inför beslutet om omedelbart omhändertagande förelåg inte något uttalande från
läkare eller annan medicinsk utredning beträffande AA:s hälsotillstånd. Om
nämnden hyst allvarlig oro för hans situation hade det på grund av nämndens ringa
kunskap om de aktuella förhållandena legat nära till hands att få till stånd en
läkarundersökning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att nämnden enligt 45 §
1 LVM har möjlighet att begära biträde av polis för att föra en missbrukare till en
läkarundersökning. Ett beslut om polishandräckning för att genomföra en
läkarundersökning utgör i och för sig ett intrång i den enskildes integritet. Det
intrånget torde dock vara avsevärt mindre än det frihetsberövande som följer av ett
beslut om omedelbart omhändertagande. Såvitt framgår av utredningen i ärendet
här synes frågan om läkarundersökning inte närmare ha övervägts före beslutet om
omedelbart omhändertagande. Detta framstår i sig som anmärkningsvärt.

Hur borde socialnämnden ha handlat?
På grundval av de uppgifter som föräldrarna och polisen lämnat hade
socialnämnden anledning att hysa oro för AA:s förhållanden, och det fanns
omständigheter som tydde på att det kunde bli aktuellt att bereda honom
tvångsvård. Mycket talar därför för att nämnden enligt 7 § LVM hade att inleda en
utredning. En sådan utredning förutsätter en noggrann belysning av missbrukarens
situation. Den bör omfatta den tid som missbruket har pågått, vilka insatser som
har gjorts för att avbryta missbruket, resultatet av dessa och vilken sannolikhet som
föreligger för fortsatt allvarligt missbruk och konsekvenserna av detta. Om det
finns risk för fortsatt missbruk men det framstår som meningslöst med frivilliga
insatser uppkommer fråga om vilka risker det fortsatta missbruket kan få för bl.a.
missbrukarens hälsa. En väsentlig del av nämndens utredning utgörs av
missbrukarens egna uppgifter om sitt missbruk och sin inställning till vård.

De uppgifter som nämnden erhöll från föräldrarna och polisen föranledde att det
närmast omgående fattades ett beslut enligt vilket AA omhändertogs med stöd av
13 § LVM. Nämnden hade inte haft någon kontakt med AA under det senaste året
före beslutet, och beslutet om omhändertagande fattades utan att AA hade
konfronterats med uppgifterna i polisens anmälan och föräldrarnas skrivelse.
Nämnden har i sitt yttrande anfört bl.a. att det under utredningstiden fanns
obefintliga möjligheter att få kontakt med AA eftersom han inte vistades på fast
adress utan bodde hos olika kamrater och ibland någon dag hos sin mor i
Hallstavik. Vilken tid som nämnden syftar på i yttrandet är inte helt klart, men
såvitt jag har förstått avser nämnden tiden närmast före omhändertagandet. Av
                                                                    Dnr 2690-2000    Sid 10 (11)




remissvaret framgår inte närmare på vilket underlag nämnden grundar uppgifterna
om svårigheten att få kontakt med AA. Nämnden har inte heller närmare redogjort
för om någon handläggare försökte eller i vilken utsträckning försök gjordes att
komma i kontakt med honom.

I vissa situationer kan förhållandena vara så brådskande att det inte finns utrymme
för att försöka kontakta missbrukaren. Så kan vara fallet t.ex. om det till nämnden
kommer in en uppgift om att en heroinmissbrukare avvikit från ett sjukhus där han
vårdats på grund av en överdos av narkotika. När det gällde AA fanns emellertid
inte någon uppgift om att han t.ex. påträffats medvetslös eller någon annan uppgift
som tydde på att saken var så brådskande att nämnden var tvingad att handla utan
att först höra honom.

Beslutet den 21 juni 2000
Efter länsrättens beslut i april 2000 hade socialförvaltningen under tiden fram till i
juni 2000 några möten med AA. Såvitt framgår av utredningen tillbakavisade AA
socialförvaltningens erbjudanden om olika insatser. Nämndens ordförande fattade
den 21 juni 2000 ett nytt beslut om att omedelbart omhänderta honom med stöd av
13 § LVM. Som skäl för det beslutet anfördes att det var sannolikt att AA kunde
beredas vård enligt LVM och att rättens beslut om sådan vård inte kunde avvaktas
därför att AA kunde antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han inte fick
omedelbar vård. Länsrätten upphävde beslutet då länsrätten inte ansåg att det
förelegat en sådan akut fara för AA att ett omedelbart omhändertagande var
påkallat.

Till skillnad från vad som var fallet inför beslutet i april 2000 hade socialnämnden
anledning anta att AA inte var villig att frivilligt underkasta sig någon vård för sitt
missbruk. Jag finner inte anledning att här närmare gå in på frågan om det i juni
2000 förelåg sannolika skäl för att AA behövde beredas tvångsvård. Däremot vill
jag något uppehålla mig vid frågan huruvida det var nödvändigt att omedelbart
omhänderta honom på den grunden att rättens beslut om vård inte kunde avvaktas.

När beslutet i juni månad fattades hade AA undersökts av läkare inom ramen för en
pågående LVM-utredning. Enligt det utlåtande som upprättades efter
undersökningen angavs i och för sig att AA:s missbruk rent allmänt innebar en risk
för hans hälsa. Det fanns dock inte något som talade för att faran var överhängande.
Mot bakgrund av innehållet i utlåtandet får det anses minst sagt förvånande att
nämnden en kort tid efter undersökningen ansåg att det fanns en sådan risk för
AA:s hälsotillstånd att rättens beslut om vård inte kunde avvaktas. Nämndens
redogörelse i remissyttrandet rörande de överväganden som gjordes i denna del
framstår som oklar. Jag kan av utredningen här inte dra annan slutsats än att
beslutet fattades på alltför lösa antaganden om vilken risk missbruket innebar för
AA:s hälsa. Någon grund för att omedelbart omhänderta AA kan, som även
länsrätten konstaterade, inte anses ha förelegat.

                               _________________
                                                                    Dnr 2690-2000   Sid 11 (11)




LVM ger en socialnämnd betydande tvångsbefogenheter mot en enskild
missbrukare. Lagstiftningen är tänkt att tillämpas med försiktighet och avser fall då
det är fråga om ett allvarligt missbruk. Det ligger i sakens natur att bestämmelserna
om omedelbart omhändertagande och läkarundersökning måste tillämpas med stort
omdöme.

Den som fattar ett beslut angående omedelbart omhändertagande skall se till att
beslutet grundas på ett tillfredsställande underlag. En ledamot i en socialnämnd är
dock ofta lekman och det finns gränser för vilka krav som kan ställas på denne när
det gäller kunskap om lagstiftning och de medicinska och sociala bedömningar
som behöver göras i ett ärende angående vård enligt LVM. Därför har den
tjänsteman som föredrar ärendet för en nämndledamot ett ansvar för att belysa
ärendet utifrån olika aspekter och ge upplysningar om innehållet i lagstiftning och
rättspraxis. När det gäller ett beslut angående ett frihetsberövande har dock en
nämndledamot ett betydande ansvar för att bilda sig en egen uppfattning om
huruvida det finns lagliga förutsättningar för ett ingripande.

Kritiken i förevarande fall måste riktas både mot ordföranden som fattade besluten
om omedelbart omhändertagande och den tjänsteman som hade huvudansvaret för
beredningen av ärendet vid nämndens förvaltning. Det kan diskuteras om någon av
dem kan ha gjort sig skyldig till tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken. Enligt
stadgandet skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning
genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas
för tjänstefel. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller
uppgifternas samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra
omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.

Jag har inte anledning misstänka att någon befattninghavare vid nämnden eller dess
förvaltning medvetet har handlat i strid med reglerna i LVM eller avsett att skada
AA. Utredningen ger fastmer vid handen att de beslutsfattare och handläggare som
befattat sig med ärendet handlat efter vad de bedömt vara AA:s bästa och att de
utgått från att besluten stått i överensstämmelse med lagstiftningen. Deras
ställningstaganden beträffande besluten att omedelbart omhänderta AA bygger i
första hand på värderingar av beslutsunderlaget och på tolkningen av innebörden
av bestämmelserna i LVM om vård och omedelbart omhändertagande. I ett sådant
fall bör varje felbedömning inte föranleda ett straffansvar för den som fattat ett
beslut. Jag har därför inte funnit att det finns skäl för mig att gå vidare i saken utan
jag låter saken bero med den allvarliga kritik som innefattas i det ovan anförda.
