# Uttalanden med anledning av en tingsrätts åtgärd att ta upp bevisning med målsägande och vittnen när en huvudförhandling ställdes in

JO 2011-11-11 dnr 2698-2010

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2011-11-11               2698-2010               1 (9)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Uttalanden med anledning av en tingsrätts åtgärd att ta upp bevisning
                        med målsägande och vittnen när en huvudförhandling ställdes in


                          Beslutet i korthet: En tilltalad var inte delgiven kallelse till en huvudförhandling och
                          inställde sig inte heller. Huvudförhandlingen ställdes in. Tingsrätten tog upp förhör med
                          målsägande och vittnen med stöd av 46 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken. I
                          beslutet diskuteras följande frågor:
                          1. Krävs det att den tilltalade är delgiven kallelse för att bevisupptagning av detta slag ska
                             få äga rum?
                          2. Var det i övrigt lagligt och lämpligt att ta upp förhören i samband med den inställda
                             huvudförhandlingen?

## Initiativet

I protokollet från en inspektion vid Attunda tingsrätt i mars 2010 antecknades
                        följande.

                        I mål B 477-07 väcktes åtal för misshandel i december 2005. Sedan tingsrätten vid
                        några tillfällen fått ställa in huvudförhandlingar på grund av bristande delgivning
                        kallades till en huvudförhandling att hållas den 28 januari 2010. Den tilltalade
                        inställde sig inte och häktades då i sin utevaro. Därefter är antecknat i protokollet
                        att ordföranden efterhörde med parterna hur de ställde sig till muntlig
                        bevisupptagning utom huvudförhandling. Varken åklagaren, försvararen eller
                        målsägandebiträdet hade några invändningar mot detta varefter förhör med
                        målsäganden och de två vittnena togs upp.

                        Förre chefsjustitieombudsmannen Mats Melin beslutade att ta upp saken till
                        utredning i ett särskilt ärende.

## Utredningen

Handlingar i tingsrättens mål B 477-07 tillfördes JO:s akt.

                        Därefter anmodades tingsrätten att lämna upplysningar om vilka rättsliga
                        överväganden som gjordes när rätten beslutade att ta upp bevisning utom
                        huvudförhandling i form av förhör med målsägande och vittnen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                      Dnr 2698-2011        Sid 2 (9)




Tingsrätten (lagmannen AA) kom in med ett yttrande, till vilket var fogat
upplysningar från rådmannen BB som var rättens ordförande då beslutet om
bevisupptagning fattades.

BB uppgav bl.a. följande.

      Det aktuella målet
      I det aktuella målet väcktes åtal vid Sollentuna tingsrätt mot den tilltalade (nedan
      ofta benämnd CC) den 20 december 2005. Åtalet avsåg misshandel bestående i att
      CC den 25 september 2005 uppsåtligen skulle ha tillfogat den då 14-åriga
      målsäganden (nedan ofta benämnd DD) smärta, sårskador m.m. genom att dels ta ett
      grepp om DD:s hals, dels utdela ett knytnävsslag mot hans ansikte.
      Som muntlig bevisning åberopade åklagaren, förutom målsägandeförhör med DD,
      förhör med två vittnen (nedan ofta benämnda EE och FF).
      I polisförhör under förundersökningen förnekade CC brott, men medgav att han
      hade varit på platsen och varit inblandad i ett gräl med DD.
      Sollentuna tingsrätt och sedermera Attunda tingsrätt har genom de år som gått sedan
      åtalet väcktes kallat parterna och vittnena till ett flertal huvudförhandlingar. Någon
      huvudförhandling har dock inte kommit till stånd, eftersom tingsrätten inte vid något
      tillfälle har lyckats delge CC kallelse till förhandling. Parterna och vittnena har i
      dessa fall innan förhandlingarna underrättats om att förhandlingarna måst ställas in.
      Den 5 november 2009 kallades parterna och vittnena till ett
      huvudförhandlingstillfälle den 28 januari 2010. Inte heller inför denna förhandling
      lyckades tingsrätten delge CC kallelsen.
      Någon eller några dagar före den 28 januari 2010 fick tingsrätten en förfrågan från
      DD:s målsägandebiträde om huvudförhandlingen skulle ställas in också denna gång.
      Trots att CC då inte var delgiven kallelse till förhandlingen beslutade jag att
      huvudförhandlingen åtminstone skulle ropas på. Detta berodde främst på att jag
      bedömde att det kunde finnas skäl att överväga en utevarohantering med stöd av 46
      kap. 15 a § första stycket 2 rättegångsbalken. Det bör i detta sammanhang anmärkas
      att CC, i samband med att han var frihetsberövad i annat mål, den 3 juli 2008 hade
      blivit delgiven stämningsansökan i målet.
      Då huvudförhandlingen ropades på den 28 januari 2010 inställde sig inte CC, men
      däremot hans offentlige försvarare, åklagaren, DD, DD:s målsägandebiträde och de
      båda åklagarvittnena.
      Åklagaren och DD, som biträdde åtalet, yrkade i första hand att målet skulle avgöras
      i CC:s utevaro och i andra hand att CC skulle förklaras häktad. Den numera 19-årige
      DD förklarade genom sitt målsägandebiträde att han var angelägen om att, om
      möjligt, få målet avgjort och att han ville avge sin utsaga under dagen.
      CC:s offentlige försvarare motsatte sig, å CC:s vägnar, att målet skulle avgöras i
      CC:s frånvaro, men avstod från att avge någon inställning i frågan om häktning.
      Tingsrätten fann vid sin enskilda överläggning att det inte var möjligt att
      tillfredsställande utreda saken i CC:s frånvaro och att det därför förelåg hinder mot
      huvudförhandling. Däremot kom tingsrätten fram till att det fanns skäl att häkta CC
      på grund av att det ansågs föreligga fara för att han undandrog sig lagföring eller
      straff. I samband med överläggningen gicks utskrifterna från polisförhören med CC,
      DD, EE och FF igenom. Detta bedömdes nämligen vara nödvändigt för att ta
      ställning till om det fanns förutsättningar för en utevarohandläggning. Vid denna
      genomgång noterades bl.a. att meningsskiljaktigheterna i målet gällde vad som hänt;
      inte vilka som varit på plats. Ingen av förhörspersonerna skulle således identifiera
      CC. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad DD sagt kom tingsrätten, vid sin
      överläggning, fram till att det var lämpligt att ex officio ta upp frågan om
                                                                    Dnr 2698-2011    Sid 3 (9)




bevisupptagning utom huvudförhandling, sedan beslutet i anledning av åklagarens
och DD:s ovan nämnda yrkanden avkunnats.
Då jag tog upp frågan om bevisupptagning utom huvudförhandling var, såvitt jag
minns, endast parterna – och alltså inte vittnena – närvarande i rättssalen. Parterna
gavs tillfälle att yttra sig och alla närvarande, däribland CC:s offentlige försvarare,
samtyckte till förfarandet. Det stod klart att DD alltjämt gärna ville avge sin utsaga
under dagen. EE och FF informerades inför förhören med dem om att det var fråga
om bevisupptagning utom huvudförhandling och det var tydligt att de var
tacksamma över att få vittna nu och inte behöva få några nya kallelser och besked
om inställda förhandlingar. Parterna var också införstådda med att tingsrätten inte
kunde utesluta att det kunde bli aktuellt med nya eller kompletterande förhör vid en
kommande huvudförhandling.

Mina överväganden angående beslutet – då det fattades och efteråt
Inför beslutet reflekterade jag mest över den proportionalitetsbedömning som ska
göras enligt 36 kap. 19 § 2 rättegångsbalken. Som jag såg det gav bestämmelsen ett
utrymme för en bevisupptagning i det aktuella fallet. Detta gällde särskilt med
hänsyn till att muntliga förhör numera ska dokumenteras genom ljud- och
bildinspelning, vilket ger domstolen och parterna betydligt bättre förutsättningar att
tillgodogöra sig förhören vid en kommande rättegång. Det ska också sägas att en
bevisupptagning utom huvudförhandling enligt 46 kap. 3 § rättegångsbalken inte
med automatik innebär att förhörspersonerna vid en kommande huvudförhandling
inte kan höras på nytt. Den frågan regleras, som ovan nämnts, i 35 kap. 13 § första
stycket samma balk. De nya reglerna innebär också att utrymmet för en kombination
av uppspelning av en gjord ljud- och bildupptagning och kompletterande frågor till
förhörspersonen har ökat (jfr 36 kap. 16 § andra stycket rättegångsbalken), vilket för
övrigt är helt i överensstämmelse med de tankar om flexibilitet som legat till grund
för 2007 års reform i rättegångsbalken (EMR). I sammanhanget kan jag nämna att
innan EMR-reglerna trädde ikraft hölls en intern utbildning för domstolens samtliga
domare angående reformens mer centrala delar. Det framhölls i samband med denna
att den nya bildupptagningstekniken medförde ett ökat utrymme för att uppta
bevisning utom huvudförhandling, då hinder mot huvudförhandling förelåg t.ex. på
grund av att en tilltalad uteblivit.
En avgörande fråga för om en bevisupptagning ska anses vara tillåten i ett fall som
det nu aktuella bör, som framgått, vara vilka aspekter som beaktas vid
proportionalitetsavvägningen enligt 36 kap. 19 § 2 rättegångsbalken och hur dessa
aspekter vägs mot varandra.
I det aktuella fallet talade – tyckte och tycker jag – flera faktorer för en
bevisupptagning utom huvudförhandling, bl.a. följande.
1) Det hade gått lång tid mellan den med åtalet avsedda händelsen och den nu
aktuella inställda huvudförhandlingen.
2) Samtliga förhörspersoner hade under en tidsrymd av ungefär fyra år kallats till
flera huvudförhandlingar tidigare och på kort varsel fått besked om att
förhandlingarna ställts in; att undvika ytterligare olägenheter för förhörspersonerna
måste anses väsentligt. Detta gäller i all synnerhet som DD, som var en ung man vid
tidpunkten för den åtalade händelsen, förklarade sig vara angelägen om att inte
behöva inställa sig på nytt.
3) CC förklarades, på grund av flyktfara, häktad i sin utevaro. En bevisupptagning
utom huvudförhandling kunde därmed ligga också i hans intresse på så vis att den
väsentligt skulle öka möjligheterna för att ett kommande frihetsberövande skulle bli
kortvarigt, genom att en häktnings- och huvudförhandling skulle kunna genomföras
i ett sammanhang eller i vart fall i tidsmässig nära anslutning.
4) Det var omöjligt att veta vid vilken tid på året häktningen av CC skulle kunna
komma att effektueras. Om detta skulle ske under semestertid kunde det bli
vanskligt att få alla förhörspersoner att inställa sig till en huvudförhandling på kort
                                                                         Dnr 2698-2011      Sid 4 (9)




      varsel. Ett upptagande av bevisning utom huvudförhandling kunde därmed förväntas
      öka möjligheterna för att målet skulle kunna avgöras över huvud taget.
      Avigsidorna med en bevisupptagning utom huvudförhandling bedömde jag som
      tämligen små. Härvid beaktade jag bl.a. följande.
      1) CC företräddes av en offentlig försvarare, som samtyckte till förfarandet och var
      väl förtrogen med CC:s inställning och invändningar och därför kunde ställa
      relevanta frågor till förhörspersonerna även i CC:s frånvaro.
      2) Ingen av förhörspersonerna skulle göra något utpekande av CC.
      3) Det brott som åtalet avsåg var inte av någon mer allvarlig beskaffenhet.
      4) Den nya ljud- och bildinspelningstekniken borgar för att tingsrätten vid en
      eventuell kommande huvudförhandling får ett betydligt bättre bedömningsunderlag
      än tidigare.
      5) Om det behövs skulle som ovan nämnts, i samband med en eventuell kommande
      huvudförhandling, nya eller kompletterande förhör kunna hållas.
      Efter en samlad bedömning av merparten av de nu berörda faktorerna kom jag, som
      sagt, fram till att 36 kap. 19 § 2 rättegångsbalken möjliggjorde en bevisupptagning
      utom huvudförhandling. Denna uppfattning är jag benägen att stå fast vid.
      När det härefter gäller frågan om det faktum att CC inte var delgiven kallelsen till
      huvudförhandlingen omöjliggjorde en bevisupptagning utom huvudförhandling (jfr
      46 kap. 3 § andra stycket och 35 kap. 9 § rättegångsbalken) får jag tillstå att jag inte
      närmare reflekterade över denna problematik innan beslutet om bevisupptagning
      fattades. Jag vill i nuläget inte bestämt ta ställning till om JO:s ovan nämnda
      uttalande om att något formellt hinder mot genomförande av bevisupptagning utom
      huvudförhandling inte finns om den tilltalade inte delgivits kallelsen till
      huvudförhandlingen (JO 1994/95 s. 53) eller Fitgers ifrågasättande av detta uttalande
      står i bäst överensstämmelse med reglernas utformning. Dock är jag närmast
      benägen att tro att Fitgers slutsatser är alltför långtgående. Till skillnad från vad
      Fitger synes vara (se Fitger, a.a., med supplement t.o.m. sept. 2008, s. 35:72) är jag
      inte ens säker på att det i en bevisupptagningsförhandling enligt 35 kap. 9 §
      rättegångsbalken med automatik i alla situationer föreligger hinder mot förhandling,
      om den tilltalade inte blivit delgiven kallelsen, men inställt sig genom sin offentlige
      försvarare. Någon bestämmelse som uttryckligen slår fast detta finns mig veterligt
      inte. När det gäller huvudförhandlingsfallet (46 kap. 3 § rättegångsbalken) bör
      beaktas att det finns ett visst utrymme för att genomföra huvudförhandling i den
      tilltalades frånvaro, även om den tilltalade inte delgivits kallelsen till förhandlingen.
      Detta förutsätter att den tilltalade avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att
      han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen. Att utrymmet skulle vara
      mindre för att, i den tilltalades frånvaro, ta upp bevisning än för att genomföra
      huvudförhandlingen har jag svårt att se vare sig att reglerna innebär eller att det
      finns något bärande skäl för (jfr till det nu anförda främst 35 kap. 9 §, 45 kap. 13 §,
      45 kap. 15 §, 46 kap. 15 § och 46 kap. 15 a § första stycket 2 rättegångsbalken).
      Sammanfattningsvis vill jag säga följande. Fortfarande tycker jag att det, åtminstone
      materiellt sett, var lämpligt att ta upp bevisningen utom huvudförhandling – och
      enligt min bedömning gagnades alla aktörer, inklusive CC, av beslutet. I nuläget kan
      jag inte heller se att beslutet varit formellt felaktigt i något hänseende. Dock kan
      frågan om vilken betydelse det kan ha att CC inte var delgiven kallelsen till
      huvudförhandlingen förstås behöva utredas närmare.
AA anförde följande.

      För egen del vill jag som företrädare för tingsrätten tillägga följande. Den av rätten
      gjorda intresseavvägningen är väl avvägd. Såvitt kan överblickas är risken för
      rättsförluster eller att den tilltalade vid en senare rättegång inte får en rättvis
      prövning mycket liten. Förhören är inspelade med den nya tekniken och skulle det
      finnas behov kan målsäganden och vittnena höras på nytt. Möjligen ska dock
                                                                       Dnr 2698-2011      Sid 5 (9)




      gällande lagstiftning tolkas så att en förutsättning för detta förfarande är att den
      tilltalade är delgiven kallelse till förhandlingen. Om det blir bedömningen borde
      övervägas om inte lagstiftningen bör ändras så att det i t.ex. fall som detta när den
      tilltalade håller sig undan och det i övrigt bedöms lämpligt finns möjlighet att ta upp
      bevis utom huvudförhandling.

Rättslig reglering
Rättegångsbalken, förkortad RB, bygger på principerna om muntlighet,
omedelbarhet och koncentration. Av dessa principer följer bl.a. att målen som
huvudregel ska avgöras vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling där
bevisningen läggs fram och parternas argumentering äger rum omedelbart inför
domstolen. Genom detta system skapas goda förutsättningar för den fria
bevisprövningen och därmed för materiellt riktiga avgöranden.

Enligt 35 kap. 8 § RB är huvudregeln att bevis ska tas upp vid en
huvudförhandling. Under vissa förutsättningar kan rätten emellertid ta upp
bevisning även vid andra tillfällen. Av 36 kap. 19 § RB framgår när ett vittnesbevis
kan tas upp utom huvudförhandling. Genom en hänvisning i 37 kap. 3 § första
stycket RB gäller bestämmelserna även i fråga om förhör med parter och
målsägande som inte för talan. Enligt 36 kap. 19 § RB får förhör med ett vittne äga
rum utom huvudförhandling om vittnet inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen
(första punkten), om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att
förhöret hålls vid huvudförhandlingen (andra punkten), eller om det kan antas att
målet kommer att avgöras utan huvudförhandling (tredje punkten).

Vad gäller tillämpningen av andra punkten framgår av förarbetena att rätten ska
göra en avvägning mellan å ena sidan kostnaderna (som drabbar part eller staten)
och olägenheterna av ett förhör direkt vid huvudförhandlingen och, å andra sidan,
vikten av att ett sådant förhör kommer till stånd. I sistnämnda hänseende är av
intresse dels målets betydelse, t.ex. om det rör ett bagatellbelopp eller ett större
värde, dels vittnesberättelsens betydelse för målets utgång och dels om det är av
betydelse för rättens bevisvärdering att olika vittnen förhörs vid samma
förhandlingstillfälle (prop. 1986/87:89 s. 180).

I 35 kap. 9 § RB föreskrivs att om ett bevis ska tas upp utom huvudförhandling
gäller i fråga om kallelser av parter och om parters underlåtenhet att följa en
kallelse det som föreskrivs för sammanträden under förberedelsen av målet. Enligt
kommentaren till RB innebär detta att om en part inte har kunnat delges någon
kallelse, får en bevisupptagning inte ske (Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar
på Internet, 35 kap. 9 § RB).

Förutom att ta upp bevis utom huvudförhandling vid ett i förväg planerat
sammanträde för detta ändamål kan rätten ta upp muntlig bevisning i samband med
en inställd huvudförhandling. När det gäller brottmål föreskrivs nämligen i 46 kap.
3 § andra stycket RB att om en huvudförhandling ställs in, får rätten höra vittnen
och målsägande som inställt sig om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom
                                                                    Dnr 2698-2011    Sid 6 (9)




huvudförhandling. Motsvarande bestämmelse för tvistemål finns i 43 kap. 3 §
andra stycket RB. Hänvisningen till reglerna om förhör utom huvudförhandling
syftar enligt uttalanden i förarbeten på vad som föreskrivs i 36 kap. 19 §, 37 kap. 3
§ och 40 kap. 11 § RB om de materiella förutsättningarna för bevisupptagningen
(se a. prop. s. 215).

Bevis som har tagits upp utom huvudförhandling ska dock tas upp på nytt vid
huvudförhandlingen om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte
finns något hinder mot att ta upp beviset (35 kap. 13 § första stycket, 43 kap. 13 §
andra stycket och 46 kap. 13 § andra stycket RB). Detta innebär att även om det
t.ex. skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter i den mening som sägs i
36 kap. 19 § andra punkten RB för ett vittne att inställa sig vid en senare
huvudförhandling, bör något förhör i samband med den inställda
huvudförhandlingen inte äga rum om rätten bedömer det som sannolikt att vittnet
måste förhöras på nytt vid en senare förhandling. I sådana fall framstår det som
tämligen meningslöst att ta upp beviset vid den inställda huvudförhandlingen. Det
sagda har ansetts så självklart att det inte funnits behov att uttryckligen ange detta i
lagtexten (se a. prop.).

Bedömning
Av utredningen framgår att åtal för misshandel väcktes i december 2005. Den
tilltalade har sedan under flera års tid inte delgetts kallelse till huvudförhandling.
Sommaren 2008 delgavs han emellertid stämning. Han var dock inte delgiven
kallelse till den huvudförhandling som var planerad att hållas den 28 januari 2010.
När han inte infann sig ställdes huvudförhandlingen in och han häktades i sin
utevaro. Därefter väckte tingsrätten frågan om bevisupptagning utom
huvudförhandling och tog sedan åklagaren, den offentliga försvararen och
målsägandebiträdet yttrat sig upp förhör med målsäganden och två vittnen.

Det förhållandet att den tilltalade inte var delgiven kallelse till huvudförhandlingen
föranleder följande uttalanden från min sida.

Som ovan redovisats innebär bestämmelsen i 35 kap. 9 § RB enligt Fitgers
uppfattning i kommentaren till RB att bevisupptagning utom huvudförhandling vid
ett särskilt för ändamålet utsatt sammanträde inte får ske om en part inte har kunnat
delges någon kallelse till sammanträdet. Dåvarande chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh har i ett tidigare ärende behandlat frågan om denna bestämmelses
tillämplighet även beträffande bevisupptagning i samband med en inställd
huvudförhandling (JO 1994/95 s. 53). Claes Eklundh anförde bl.a. – med
hänvisning till uttalanden i förarbeten – att hänvisningen i 46 kap. 3 § andra stycket
RB till reglerna om förhör utom huvudförhandling syftar på vad som föreskrivs i
36 kap. 19 §, 37 kap. 3 § och 40 kap. 11 § RB om de materiella förutsättningarna
för bevisupptagningen. Han uttalade därefter att det inte finns någon föreskrift i RB
som slår fast att vissa formella förutsättningar måste vara uppfyllda för att en
bevisupptagning i anslutning till en inställd huvudförhandling ska få äga rum. Han
menade att det med andra ord inte finns något formellt hinder mot att genomföra
                                                                   Dnr 2698-2011    Sid 7 (9)




bevisupptagning trots att den tilltalade varken har delgetts stämning i målet eller
kallelse till den inställda förhandlingen. Claes Eklundh betonade dock samtidigt att
detta inte är liktydigt med att det utan vidare är lämpligt att förfara på detta sätt. I
kommentaren till RB har emellertid ifrågasatts om inte även reglerna i 35 kap. 9 §
RB är tillämpliga vid bevisupptagning i samband med en inställd
huvudförhandling. Det har gjorts gällande att som lagtexten kom att utformas synes
på goda grunder kunna hävdas att regeln i 35 kap. 9 § RB om att parterna
bevisligen ska ha fått del av kallelsen till bevisupptagningen måste beaktas när man
bedömer om en sådan är tillåten i det konkreta fallet (se Fitger, a.a., 43 kap. 3 § och
46 kap. 3 § RB).

Frågan är alltså om hänvisningen i 46 kap. 3 § andra stycket RB till reglerna om
bevisupptagning utom huvudförhandling kan anses avse 35 kap. 9 § RB och dess
eventuella krav på delgivning av kallelse. Ursprungligen fanns ingen motsvarande
hänvisning i 46 kap. 3 § andra stycket RB utan där angavs vilka de materiella
förutsättningarna för bevisupptagning var. Hänvisningen till vad som var tillåtet
enligt reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling kom till den 1 januari
1988. Lagstiftarens avsikt var då att hänvisa till 36 kap. 19 §, 37 kap. 3 § och 40
kap. 11 § RB (se a. prop.) och alltså inte till 35 kap. 9 § RB.

För egen del anser jag inte att ordalydelsen av 46 kap. 3 § andra stycket och 35
kap. 9 § RB ger anledning att tolka hänvisningen på annat sätt än vad lagstiftaren
avsåg vid 1988 års lagändring. Jag vill tillägga att i de ursprungliga förarbetena till
35 kap. 9 § RB uttryckligen sägs att stadgandet endast avser det fall att
bevisupptagning ska ske vid särskild, för detta ändamål utsatt förhandling (NJA II
1943 s. 453).

Jag delar alltså Claes Eklundhs uppfattning att det inte finns något formellt hinder i
RB mot att bevisupptagningen genomförs trots att den tilltalade varken har delgetts
stämning i målet eller kallelse till den inställda förhandlingen. Som Claes Eklundh
påpekat innebär det inte att det utan vidare är lämpligt att förfara på det sättet. Det
finns dock inte skäl att kritisera tingsrätten för att den tog upp bevisning trots att
den tilltalade inte var delgiven kallelse till huvudförhandlingen.

Med anledning av de nu redovisade olika uppfattningarna i frågan om kraven på
parts delgivning anser jag att det finns anledning att överlämna en kopia av detta
beslut till Justitiedepartementet.

När det sedan gäller tingsrättens beslut att tillåta bevisupptagning i övrigt gör jag
följande bedömning.

Av BB:s yttrande framgår att beslutet om bevisupptagning fattades med stöd av 36
kap. 19 § 2 RB. Enligt hans mening gav bestämmelsen utrymme för
bevisupptagning i det aktuella fallet, detta särskilt med hänsyn till att muntliga
förhör numera ska dokumenteras genom bild- och ljudupptagning vilket ger
domstolen och parterna betydligt bättre förutsättningar att tillgodogöra sig förhören
vid en kommande huvudförhandling. Därutöver har BB angett vilka överväganden
                                                                   Dnr 2698-2011    Sid 8 (9)




han gjorde beträffande de omständigheter som han beaktade vid beslutsfattandet.
Han har också framhållit att det förhållandet att målsägande och vittnen hördes inte
hindrade att nya eller kompletterande förhör kunde hållas i samband med den
kommande huvudförhandlingen om det behövdes.

Sedan den 1 november 2008 gäller enligt 6 kap. 6 § första stycket RB att en
berättelse som lämnas i bevissyfte i tingsrätt ska dokumenteras genom en ljud- och
bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. Införandet av s.k.
videoteknik har inneburit att möjligheterna att göra en tillförlitlig bevisvärdering
efter en bevisupptagning utom huvudförhandling i många fall kan anses vara fullt
jämförbara med vad som varit fallet om förhöret hållits direkt vid en
huvudförhandling. Betydelsen av att ett förhör hålls vid en huvudförhandling kan
av det skälet vara mindre än tidigare och därmed också behovet av att ta upp
bevisningen på nytt (jfr prop. 2004/05:131 s. 152).

Huvudregeln är emellertid alltjämt att bevisning ska tas upp omedelbart vid en
huvudförhandling. En part, ett vittne eller någon annan som ska höras i bevissyfte
ska alltså lämna sin berättelse direkt och omedelbart inför den eller dem som ska
döma i målet. Därigenom säkerställs att bevisningen presenteras för domstolen i
bästa möjliga form. De regler som finns om att ta upp muntlig bevisning före
huvudförhandlingen utgör undantag från huvudregeln. Därför finns begränsningar i
möjligheterna att använda dessa regler. Enligt min mening finns det skäl att
framhålla att användningen av videoteknik således inte får överbetonas på sådant
sätt att den avvägning som enligt RB 36 kap. 19 § 2 RB ska ske mellan å en sidan
kostnaderna och olägenheterna av ett förhör direkt vid huvudförhandlingen och, å
andra sidan, vikten av att ett sådant förhör kommer till stånd, träder helt i
bakgrunden. Om alltför stor vikt läggs vid det förhållandet att förhör numera ska
dokumenteras genom videoteknik riskerar detta att leda till mycket frekventa
avvikelser från huvudregeln om att den muntliga bevisningen bör tas upp vid
huvudförhandlingen, vilket inte synes ha varit lagstiftarens avsikt (jfr a. prop.).

Av BB:s yttrande framgår att de kostnader och olägenheter som var aktuella dels
var de besvär som ytterligare en inställelse skulle förorsaka målsäganden och
vittnena, dels de kostnader och olägenheter som var förknippade med risken att
någon av dem inte skulle kunna inställa sig till den kommande
huvudförhandlingen. Dessa kostnader och olägenheter ska jämföras med
betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen. För egen del är jag
närmast av den uppfattningen att kostnaderna och olägenheterna inte var så
besvärande att de inte stod i rimligt förhållande till betydelsen av att förhören enligt
huvudregeln fick anstå till huvudförhandlingen. Det är emellertid en
bedömningsfråga och jag finner inte tillräcklig anledning att kritisera BB för den
bedömning han gjorde.

Emellertid hade BB haft att göra ytterligare en bedömning. Enligt 35 kap. 13 §
första stycket RB gäller vid en huvudförhandling att bevis som tagits upp utom
huvudförhandlingen ska tas upp på nytt om rätten finner att det är av betydelse i
                                                                Dnr 2698-2011   Sid 9 (9)




målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Av förarbetena till de
nuvarande bestämmelserna i 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § RB framgår att den
domare som i ett brottmål överväger att ta upp muntliga bevis i samband med en
inställd huvudförhandling inte får nöja sig med att läsa reglerna i 46 kap. 3 § RB.
Även om det skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter för vittnet att
inställa sig vid en senare huvudförhandling bör, sägs det, något förhör i samband
med den inställda huvudförhandlingen inte äga rum, om rätten med hänsyn till vad
som sägs i 35 kap. 13 § RB bedömer det som sannolikt att vittnet måste förhöras på
nytt vid en senare förhandling. I sådana fall framstår det som tämligen meningslöst
att genomföra förhöret. Det nu sagda bedömdes som så självklart att det inte
behövde komma till uttryck i lagtexten (prop. 1986/87:89 s. 215). Av BB:s yttrande
till JO framgår inte om tingsrätten gjorde de överväganden som bedömdes som
självklara i det angivna förarbetsuttalandet. Det finns inte tillräckliga skäl att
kritisera tingsrätten för brister i detta hänseende.

Ärendet avslutas.
