# Uttalanden om möjligheterna till salivprovtagning för dnaanalys - tillämpningen av proportionalitetsprincipen vid s.k. registertopsning

JO 2009-12-23 dnr 2703-2008

BESLUT
                                                                          Datum               Dnr                      Sid
                                                                          2009-12-23          2703-2008               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Uttalanden om möjligheterna till salivprovtagning för dnaanalys –
                        tillämpningen av proportionalitetsprincipen vid s.k. registertopsning

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms län och
                        uppgav bl.a. följande. I samband med en demonstration den 11 maj 2008 blev hon
                        och ett antal andra personer misstänkta för ohörsamhet mot ordningsmakten. Hon
                        och de andra fördes till en polisstation där de bl.a. tvingades att lämna ett salivprov
                        för dna-analys. Hon upplevde det inträffade som mycket kränkande och ifrågasatte
                        lagligheten av ”dna-testningen”.

## Utredningen

Handlingar i polismyndighetens aktuella ärende och ett protokoll upprättat med
                        anledning av omhändertagandet av AA fordrades in och granskades. Av
                        utredningen framgick att AA och ett antal andra personer som deltagit i en
                        demonstration hade omhändertagits med stöd av 13 § polislagen och transporterats
                        till polishuset Kronoberg. Vidare framgick att AA hade delgetts misstanke om
                        ohörsamhet mot ordningsmakten och att hon hade fått lämna ett salivprov för dna-
                        analys, s.k. topsning.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten som anmodades att lämna upplysningar
                        och yttrande angående vilka rättsliga överväganden som föregick beslutet att topsa
                        AA och övriga omhändertagna som endast var misstänkta för ohörsamhet mot
                        ordningsmakten.

                        Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren BB) kom in med ett yttrande. (I
                        detta konstaterades bl.a. att någon beslutsfattare inte kunde återfinnas.
                        Upplysningar och bedömning rörande den saken har i det följande helt utelämnats,
                        men beslutet i dess helhet finns tillgängligt på www.jo.se; JO:s anm.). Beträffande
                        sakfrågan i ärendet anförde polismyndigheten i huvudsak följande.

## Bakgrund

Den 11 maj 2008 firade staten Israel 60-årsjubileum och i samband med firandet
                                  arrangerades kulturevenemang på bl.a. Berns salonger. Polisen fickkännedom om att
                                  vänsterautonoma grupper uppmanat till demonstration i samband med firandet. Den
                                  9 maj 2008 beslutade därför polismyndigheten att polisinsatsen i samband med



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                   Dnr 2703-2008     Sid 2 (6)




händelsen skulle vara länsgemensam och ledas centralt. Polisintendent CC utsågs till
kommenderingschef.
Polismyndigheten befarade allvarliga störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten. Den 11 maj fattade kommenderingschefen CC beslut om att förbjuda
tillträde till visst område i enlighet med 24 § polislagen. Området begränsas av
platser öster om Kungsträdgårdsgatan ned mot Raoul Wallenbergs torg samt
området öster om Raoul Wallenbergs torg, avgränsning utgörs av Nybroplan.
Beslutet gällde från kl. 14.30 fram tills evenemanget avslutats och verkställdes
genom staketslagning på angivet område.
Kl. 14.40 börjar det samlas deltagare i området. Mellan kl. 19.30 och 20.30var det
tidvis stökigt och oroligt. Vissa av deltagarna började maskera sig och vissa sprang
mot det avspärrade området, s.k. rusningar. Diskussioner föregick mellan
kommenderingschefen och polisinsatschefen om att ordningshållande befallning i
enlighet med 16 kap. 3 § brottsbalken (BrB) skulle ges. Kl.
20.31 meddelas en sådan ordningshållande befallning av polisinsatschefen DD.
Meddelandet löd att de deltagare i den folksamling som befann sig i anslutning till
Berzelii park och som ville fortsätta sin demonstrationskulle göra detta på
Norrmalmstorg. Den ordningshållande befallningen löd således att lämna den
aktuella platsen och förflytta sig till en annan plats. En polisassistent som stod längst
bort i folksamlingen i förhållande till polisinsatschefen DD uppfattade tydligt DD:s
befallning. Denna uttalades även upprepade gånger.
De personer som hörsammade befallningen fick fortsätta sin demonstration på
Norrmalmstorg. Vissa demonstranter hörsammade dock inte befallningen. Kl. 20.45
omhändertogs därför vissa av deltagarna enligt 13 § polislagen för att förebygga
fortsatt straffbelagd handling. De personer som inte kunde identifieras greps och
förundersökning inleddes av polisinsatschefen DD. Samtliga omhändertagna och
gripna var misstänkta för ohörsamhet mot ordningsmakten. Förundersökningen är
inte avslutad.
Dna-test genom tagande av salivprov togs på samtliga personer som omhändertogs
med stöd av 13 § polislagen misstänkta för ohörsamhet mot ordningsmakten (27 st.)
i samband med demonstrationerna den 11 maj 2008.

Bedömning
Beträffande beslutet att topsa de personer som var omhändertagna med stöd av 13 §
polislagen misstänkta för ohörsamhet mot ordningsmakten vill polismyndigheten
framföra följande. Enligt 28 kap. 12 a § RB får tagande av salivprov ske på den som
skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om syftet är att
göra en dna-analys av provet som skall registreras i dna-register eller
utredningsregister som förs enligt polisdatalagen. Något behov av dna-prov för
utredning av det aktuella brottet behövs inte. AA var skäligen misstänkt för brott
varpå fängelse kunde följa. Myndigheten får, trots att någon beslutsfattare inte kan
återfinnas, utgå från att syftet med tagande av salivprov överensstämmer med det
syfte som anges i 28 kap. 12 a § RB. Det finns heller inget hinder mot att ta
salivprov med stöd av 28 kap.12 a § RB på den som är omhändertagen med stöd av
13 § polislagen.
I förarbetena (prop. 2005/06:29) till bestämmelsen i 28 kap. 12 a §, som infördes den
1 januari 2006, anges att provtagning med stöd av paragrafen – med beaktande av
proportionalitetsprincipen – inte bör ske i fråga om renabagatellbrott. I de fall där
det brott som misstanken omfattar ter sig så bagatellartat att påföljden kan antas
komma att stanna vid böter skall provtagning inte ske. Förarbetena ger inte
ytterligare vägledning beträffande den bedömning som skall göras i samband med
beslutet om provtagning. Beträffande topsningen har lagstiftaren givit uttryck för att
det integritetsintrång som själva provtagningen utgör kan inte anses vara särskilt
stort och motiverar heller inte någon skillnad i vad en misstänkt får tåla när det
gäller tagande av fingeravtryck (prop. 2005/06:29 s. 22).
                                                                    Dnr 2703-2008      Sid 3 (6)




      Då polismyndigheten inom ramen för detta ärende inte kan återfinna någon
      beslutsfattare kan myndigheten inte redogöra för de rättsliga överväganden som
      föregick beslutet att topsa AA.
AA yttrade sig och uppgav bl.a. att även om förundersökningen nu har lagts ned
och dna-provet tas bort gör det inte topsningen mindre kränkande.

I ett beslut den 23 december 2009 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

Rättslig reglering
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Begränsningar i dessa grundläggande
fri- och rättigheter får enligt 12 § första stycket samma kapitel göras genom lag.
Tagande av salivprov för dna-analys mot den enskildes vilja får anses som ett
sådant kroppsligt ingrepp (se prop. 2005/06:29 s. 19).

Regler om kroppsbesiktning genom dna-prov i annat syfte än att utreda brott, s.k.
registertopsning, finns i 28 kap. 12 a § rättegångsbalken, RB. I bestämmelsen anges
att salivprov får tas på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket
fängelse kan följa, om syftet är att göra en dna-analys av provet och registrera
uppgifter om resultatet av analysen i det dna-register eller det utredningsregister
som förs enligt polisdatalagen.

Av 28 kap. 13 § första stycket RB jämförd med 28 kap. 3 a, 4 och 9 §§ samma
balk, följer vidare att kroppsbesiktning bara får beslutas om skälen för åtgärden
uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte
eller något annat motstående intresse, att beslut om åtgärden (om det inte föreligger
fara i dröjsmål) meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten, samt att
det ska föras ett protokoll över kroppsbesiktningen av vilket ändamålet med
förrättningen och vad som därvid förekommit ska framgå.

Ett dna-register får, enligt 23 § polisdatalagen, innehålla uppgifter om resultatet av
dna-analyser som har gjorts med stöd av bestämmelserna i 28 kap. RB och som
avser personer som genom lagakraftvunnen dom har dömts till annan påföljd än
böter, eller har godkänt ett strafföreläggande som avser villkorlig dom.

Ett utredningsregister får innehålla uppgifter om resultatet av dna-analyser som har
gjorts med stöd av bestämmelserna i 28 kap. RB och som avser personer som är
skäligen misstänkta för ett brott på vilket fängelse kan följa, 24 a § polisdatalagen.

Enligt 27 § andra stycket polisdatalagen ska uppgifter i utredningsregistret gallras
senast när uppgifterna om den registrerade får föras in i dna-registret eller när
förundersökning eller åtal läggs ned, åtal ogillas, åtal bifalls men påföljden bestäms
till enbart böter eller när den registrerade har godkänt ett strafföreläggande som
avser enbart böter.

Den som gör sig skyldig till brottet ohörsamhet mot ordningsmakten döms till böter
eller fängelse i högst sex månader (16 kap. 3 § brottsbalken).
                                                                   Dnr 2703-2008    Sid 4 (6)




Bedömning
Av utredningen har sammanfattningsvis framgått att AA och ett antal andra
personer i samband med en demonstration misstänktes för ohörsamhet mot
ordningsmakten, att de omhändertogs med stöd av 13 § polislagen och fördes till
polishuset Kronoberg och att de där blev föremål för kroppsbesiktning genom att
salivprov för dna-analys togs, s.k. registertopsning.

–––

Vad sedan gäller själva topsningen kan först nämnas att tagande av salivprov för
dna-analys i annat syfte än att utreda brottet enligt ordalydelsen i 28 kap. 12 a § RB
endast förutsätter att någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan
följa.

AA och de övriga omhändertagna personerna var skäligen misstänkta för
ohörsamhet mot ordningsmakten, ett brott för vilket påföljden är böter eller
fängelse i högst sex månader. Eftersom fängelse ingår i straffskalan skulle alltså
bestämmelsen kunna förstås så att ett beslut om kroppsbesiktning i ett sådant fall
alltid är godtagbart.

I förarbetena till bestämmelsen anfördes emellertid bl.a. att för att det ska vara
aktuellt med provtagning bör, liksom vid annan kroppsbesiktning,
proportionalitetsprincipen i 28 kap. 3 a § RB tillämpas. Med tillämpning av den
principen säkerställs att rena bagatellbrott, där påföljden kan förväntas bli enbart
böter, inte kommer att föranleda provtagning på den misstänkte (se prop.
2005/06:29 s. 23). Likaså framhålls i författningskommentaren att det inte bör vara
”aktuellt att ta dna-prov t.ex. i de fall där det brott som misstanken omfattar ter sig
så bagatellartat att påföljden kan antas komma att stanna vid böter” (a. prop. s. 39).

I Riksåklagarens riktlinjer om kroppsbesiktning genom tagande av salivprov – s.k.
registertopsning (RåR 2008:1) anges bl.a. att beslut om sådan topsning ska fattas
rutinmässigt och att den som är skäligen misstänkt för ett brott varpå fängelse kan
följa som huvudregel alltså ska registertopsas. Regeln gäller även unga misstänkta
som är straffmyndiga. Vidare anges att tilllämpningen av proportionalitetsprincipen
framför allt ska komma till uttryck på det sättet att registertopsning inte ska ske vid
bagatellartade förseelser och således inte bör göras i de fall då påföljden för brottet
förväntas bli enbart böter. Vid utredning av brott som endast har fängelse i
straffskalan finns det med hänsyn härtill sällan skäl för att avstå från ett beslut om
registertopsning. Detta gäller även om den misstänkte är under 18 år. Det bör också
uppmärksammas att påföljden under vissa förutsättningar kan bli annan än böter
även för brott som normalt föranleder ett bötesstraff. Det kan således finnas grund
för registertopsning vid exempelvis upprepade snatterier. I riktlinjerna framhålls
vidare särskilt att åklagaren inte ska avstå beslut om registertopsning enbart av den
anledningen att påföljden kan bli böter på grund av straffnedsättningsregler eller att
brottet kan komma att föranleda åtalsunderlåtelse.
                                                                       Dnr 2703-2008    Sid 5 (6)




Rikspolisstyrelsens inspektionsgrupp har i rapporten ”Polisens användning av
salivprov för DNA-analys” (2008:1) uttryckt saken på så sätt att, när det gäller
brottets karaktär, ska inför beslut om registertopsning i princip inte göras någon
bedömning av förväntad påföljd. Det är i stället tillräckligt att konstatera att
fängelse ingår i straffskalan och gärningen inte är av bagatellartat slag. Vid
tillämpning av proportionalitetsprincipen gäller att det snarare ”är brottets
bagatellartade karaktär än en prognos om böter som är avgörande”. Enligt
inspektionsgruppen är i regel en gärning, oberoende av t.ex. gärningsmannens
ålder, bagatellartad om den normalt bara föranleder ett bötesstraff (s. 31 f., se även
s. 22 f.).

Ett väl utbyggt dna-register är naturligtvis ett viktigt verktyg för polisen i den
brottsbekämpande verksamheten. Till en början föreslogs därför att dna-registret
skulle omfatta alla personer som har dömts för brott på vilket fängelse kan följa.
Regeringen ansåg emellertid att detta skulle föra alltför långt och valde därför att
avgränsa dna-registret till att innehålla dna-profiler för personer som döms till
annan påföljd än böter (a. prop. s. 29). Uttalandena i förarbetena om att
registertopsning, med tillämpning av proportionalitetsprincipen, inte ska ske vid
bagatellartade förseelser där påföljden kan antas komma att stanna vid böter synes
ha tillkommit med anledning av denna avgränsning (se även Fitger,
Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, 28 kap. 12 a § RB och Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, 2:a uppl. s. 624 f.).

Dna-registret får således inte innehålla uppgifter om personer som enbart dömts till
böter. Det är därför, anser jag, givet att en enskild inte bör tvingas underkasta sig
den tvångsmedelsåtgärd som registertopsning innebär annat än i sådana situationer
då det kan antas att resultatet av analysen slutligen får registreras i dna-registret om
personen döms för det aktuella brottet. Trots den generella avfattning som
bestämmelsen i 28 kap. 12 a § RB fått är det således, enligt min uppfattning, inte
tillräckligt att endast konstatera att fängelse ingår i straffskalan för brottet för att ett
beslut om registertopsning ska kunna fattas. Det krävs också, vilket tydligt framgår
av uttalanden i förarbetena, att påföljden kan förväntas bli annan än enbart böter.

Att redan när misstanke uppkommer om att ett visst brott har begåtts göra en
välgrundad prognos om ett eventuellt senare påföljdsval kan emellertid ibland vara
förenat med svårigheter. Enligt min mening kan det därför inte krävas annat än att
det görs en summarisk bedömning av vilken påföljd som kan förväntas i det
enskilda fallet.

Jag kan därför acceptera den utgångspunkt som anges i Åklagarmyndighetens
riktlinjer, nämligen att det vid utredning om brott som endast har fängelse i
straffskalan sällan finns skäl att avstå från ett beslut om registertopsning. I fråga
om den kategori av brott för vilka föreskrivs böter eller fängelse i ett år eller mera
kan emellertid ofta en tillämpning av proportionalitetsprincipen ge anledning att
avstå från registertopsning. När det sedan gäller brott för vilka stadgas böter eller
fängelse i högst sex månader bör utgångspunkten vara att registertopsning inte ska
                                                                   Dnr 2703-2008   Sid 6 (6)




ske. Påföljden för ett brott med den straffskalan bestäms nämligen enligt stadgad
påföljdspraxis i normalfallet till böter. Det kan visserligen, som
Åklagarmyndigheten också framhåller i sina riktlinjer, förekomma att påföljden
under vissa förhållanden kan bli en annan än böter även för brott som normalt
föranleder ett bötesstraff. Det bör emellertid i flertalet fall av nu nämnt slag redan
inledningsvis kunna stå tämligen klart att påföljden kan förväntas stanna vid böter.

Eftersom det, som jag nyss uttalat, måste accepteras att det görs en summarisk
bedömning i påföljdsfrågan, måste också ett beslut om registertopsning i viss
utsträckning kunna godtas trots att det i efterhand visar sig att den misstänkte inte
döms till annan påföljd än böter eller godkänner ett strafföreläggande som avser
villkorlig dom. Att den slutliga bedömningen blir en annan får emellertid inga mera
långtgående konsekvenser eftersom uppgiften i sådant fall inte får registreras i dna-
registret utan ska gallras.

I det nu aktuella fallet var AA och de övriga omhändertagna personerna skäligen
misstänkta för ohörsamhet mot ordningsmakten, ett brott för vilket straffet är böter
eller fängelse i högst sex månader. Det torde knappast förekomma att påföljden
bestäms till annat än böter för den som endast gjort sig skyldig till ohörsamhet mot
ordningsmakten. Inte minst när det gäller ett sådant brott, som ju är av det slaget att
det riktar sig mot just polisen, kan det förväntas att polisen är bekant med
påföljdspraxis. Det har inte framkommit att AA skulle ha varit misstänkt för något
annat brott. Hon, liksom de övriga personer som endast var misstänkta för
ohörsamhet mot ordningsmakten, borde således inte ha blivit föremål för
registertopsning.

Sammanfattningsvis förtjänar polismyndigheten kritik för det inträffade.
