# Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland för hanteringen av en begäran om handräckning i ett LVU-ärende

JO 2014-04-03 dnr 273-2013

BESLUT
                                                                           Datum                      Dnr                      Sid
                                                                           2014-04-03                 273-2013                1 (6)
Justitieombudsmannen
Cecilia Renfors




                        Kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland för hanteringen av en
                        begäran om handräckning i ett LVU-ärende


                          Beslutet i korthet: Socialtjänsten begärde att polismyndigheten skulle lämna biträde
                          med handräckning i ett LVU-ärende. Handräckningen gällde en 19-årig flicka som skulle
                          omplaceras till ett låst ungdomshem. Socialtjänstens uppfattning var att omplaceringen
                          behövde ske snarast, med hjälp av polis. Trots att de formella förutsättningarna för en
                          handräckning var uppfyllda, biföll polismyndigheten inledningsvis inte begäran. Myndig-
                          heten villkorade i stället sin medverkan, vilket ytterst fick till följd att flickan omplacerades
                          två dagar senare än nödvändigt.
                          I beslutet uttalas att det inte är polismyndighetens sak att ta ställning till behovet av en
                          begärd handräckning. När de formella förutsättningarna är uppfyllda kan polismyndig-
                          heten inte ställa upp villkor för att godkänna och genomföra handräckningen.
                          Polismyndigheten kritiseras för sin hantering av ärendet.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde enhetschefen AA, social- och arbetsmark-
                        nadsförvaltningen i Mölndals stad, klagomål mot Polismyndigheten i Västra
                        Götaland. Han uppgav att polisen i flera ärenden helt eller delvis hade nekat
                        socialtjänsten biträde med handräckning. Han gav följande exempel.

                        Torsdagen den 13 december 2012 fattades beslut om att en 19-årig flicka, som
                        vårdades med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU),
                        skulle omplaceras till ett låst ungdomshem. Flickan var sedan tidigare känd för
                        våldsamheter. Hon hade attackerat personal och skadat sig själv. Därutöver hade
                        hon avvikit ett flertal gånger. När flickan, efter ett allvarligt återfall i missbruk,
                        återfördes till det befintliga boendet av polisen, fick personalen starka indikationer
                        på att hon avsåg att avvika på nytt.

                        Eftersom socialtjänsten bedömde att omplaceringen skulle väcka mycket stor ilska
                        och intensivt motstånd hos flickan, begärde man polishandräckning enligt 43 §
                        LVU. Polismyndigheten i Västra Götaland uppgav dock att myndigheten inte
                        längre utförde sådana hämtningar och över huvud taget inte kommer att åka på
                        uppdrag framöver, om inte representanter från socialtjänsten är närvarande och i
                        praktiken utför körningen. Socialtjänstens bedömning var att det var alltför
                        riskabelt att genomföra transporten i egen regi. Personal från socialtjänsten kunde


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                        Dnr 273-2013     Sid 2 (6)




dock medverka, under förutsättning att polisen med resurser i form av personal och
fordon ansvarade för själva transporten och flickans säkerhet under den.

Situationen kunde lösas först på fredagskvällen, då polismyndigheten beslutade att
flickan kunde köras i polisens fordon. Fortfarande var dock villkoret att socialtjäns-
ten medverkade. När personal från socialtjänsten och polisen kom till boendet på
lördagsmorgonen och informerade flickan om beslutet blev hon, som befarat,
mycket hotfull och våldsam och måste beläggas med handfängsel.

De utdragna förhandlingarna mellan socialtjänsten och polisen medförde att
flickan, som mådde mycket dåligt och var inne i en period av ett ytterst aktivt och
riskfullt missbruk, kunde omplaceras till en låst institution två dagar senare än
planerat.

Utredning
Polismyndigheten i Västra Götaland anmodades att yttra sig över uppgifterna i
anmälan.

I sitt yttrande anförde polismyndigheten (biträdande länspolismästaren BB) i
huvudsak följande.

## Utredningen

Ärendet har hanterats vid polisenhet Borås, polisområde Älvsborg, och vid länskom-
      munikationscentralen (LKC), länsordningspolisen. Polisområdet, länsordningspolis-
      en och CC, vakthavande befäl vid LKC, har yttrat sig i ärendet.
      Av de uppgifter som inhämtats framgår i huvudsak följande. Den 13 december 2012
      inkom en begäran till polismyndigheten, polisenhet Borås, från Arbets- och familje-
      stödsförvaltningen i Mölndals stad om biträde med stöd av 43 § LVU. Begäran av-
      såg en 19-årig flicka som vårdades på ett s.k. öppet boende med stöd av LVU och
      som nu skulle överföras till sluten vårdform. Till grund för behovet av polisiärt
      biträde uppgavs att flickan den 8 december 2012 avvikit från det öppna boendet och
      återfunnits av polisen under natten till luciadagen. Hon var vid anträffandet märkbart
      påverkad av narkotika och kunde inte redogöra för de droger hon intagit. Arbets-
      och familjestödsförvaltningen i Mölndals stad gjorde bedömningen att hon inte
      längre kunde vårdas i öppna former då det bedömdes vara fara för hennes liv vid ett
      nytt avvikande. Hon uppgavs kunna komma att skada sig själv allvarligt i form av
      kraftigt missbruk. Hon ansågs vidare rymningsbenägen och hade tidigare varit våld-
      sam i samband med transport.
      Inre befäl i Borås meddelade, efter kontakt med vakthavande befäl vid LKC, att
      polisen lämnar biträde, men att socialtjänsten får tillhandahålla transportfordon och
      medföljande personal. Socialtjänsten meddelade dock att de inte hade för avsikt att
      tillhandahålla något fordon eller medfölja med egen personal, utan uppgav att de
      ansåg att det var polisens uppgift att utföra transporten.
      Härefter följer en rad kontakter mellan socialtjänsten, inre befäl i Borås och vaktha-
      vande befäl vid LKC. Socialtjänsten vidhåller under dessa samtal att man inte har
      för avsikt att ställa upp med varken fordon eller personal. Den 14 december 2012
      meddelade dock handläggaren vid socialtjänsten vid samtal med inre befäl i Borås
      att han kunde använda sin privata bil för transporten. Man kommer därefter överens
      om att transporten ska genomföras på förmiddagen den 15 december 2012. En polis-
      patrull beordrades att biträda om våldsbefogenheter skulle bli nödvändiga. När tran-
      sporten skulle genomföras blev flickan aggressiv och våldsam varför hon fick beläg-
      gas med handfängsel. Polispatrullen gjorde i detta läge den bedömningen att tran-
                                                                         Dnr 273-2013     Sid 3 (6)




      sporten för att kunna genomföras måste utföras med polisens fordon. Socialtjänstens
      handläggare följde i samband med transporten efter polisbilen i sitt eget fordon.
      –––

      Polismyndighetens synpunkter och bedömning

## Allmänt

Polisen ska enligt ett mycket stort antal bestämmelser lämna biträde till andra
      myndigheter. Antalet inkomna handräckningsärenden till polismyndigheten har de
      senaste åren ökat i antal, vilket av naturliga skäl tar resurser från annan polisiär
      verksamhet.
      Enligt polismyndighetens mening bör alltid det biträde som lämnas ske i nära sam-
      verkan med personal från den myndighet som begär åtgärden. I betänkandet Tran-
      sporter av frihetsberövade (SOU 2011:7) har utredningen om transporter av frihets-
      berövade personer vidareutvecklat hur en samverkan mellan begärande myndighet
      och polismyndigheten enligt nu gällande bestämmelser bör utformas. Bl.a. menar
      utredningen att en begäran om biträde inte automatiskt innebär att polismyndigheten
      helt ska ombesörja en transport och stå för hela arrangemanget inklusive all personal
      och fordon. Polismyndigheten delar utredningens uppfattning om innebörden av bi-
      trädesbegreppet.

      Aktuellt ärende
      –––
      Polismyndigheten har […] inte någon möjlighet att avslå en handräckningsbegäran
      annat än på formella grunder. Polismyndigheten känner inte till att socialtjänsten i en
      rad ärenden skulle ha blivit delvis eller helt förvägrad biträde från polisen såsom på-
      stås i anmälan. Det stämmer inte att polismyndigheten skulle ha gått ut med direktiv
      till sina enheter att personer vid handräckningsuppdrag aldrig ska transporteras i po-
      lisens fordon. Däremot anser polismyndigheten, i likhet med utredningen om tran-
      sporter av frihetsberövade personer, att en begäran om biträde inte per automatik
      innebär att polismyndigheten helt ska ombesörja en transport och stå för hela arran-
      gemanget, inklusive all personal och fordon. En bedömning av vilket behov av biträ-
      de som är nödvändigt måste göras i varje enskilt fall.
      Det har i anmälan framförts kritik med anledning av att förflyttningen av flickan
      skett först två dagar efter det att handräckningsbegäran gjorts. Av vad som framgår i
      ärendet har det efter det att begäran inkom förevarit ett antal samtal mellan inre be-
      fäl, vakthavande befäl och socialtjänsten angående hur transporten skulle genomfö-
      ras. Fokus synes ha varit mer på resursfrågan än på frågan om vilken form av biträde
      som var nödvändig, vilket är olyckligt. Polismyndigheten ifrågasätter inte social-
      tjänstens beslut att begära biträde i aktuellt ärende. Det är dock viktigt att komma
      ihåg att polisens resurser ska användas där de särskilda befogenheter som polisen
      har är nödvändiga för att lösa uppgiften. Det är möjligt att polismyndigheten tidigare
      i vissa fall har tillmötesgått de begärande myndigheterna i större utsträckning än vad
      lagstiftaren avsett. Polismyndigheten eftersträvar att bestämmelserna ska tillämpas
      på det sätt lagstiftaren tänkt, alltså att polisen ska biträda när de särskilda befogen-
      heter som polisen har är nödvändiga. När det gäller det aktuella ärendet anser dock
      polismyndigheten, mot bakgrund av de uppgifter socialtjänsten lämnat om flickans
      tillstånd och tidigare beteende i samband med sin begäran om biträde, att de över-
      väganden som gjorts beträffande transporten kan ifrågasättas.
Till yttrandet bifogade polismyndigheten ett informationsblad daterat den 7 febru-
ari 2012. Där anges att polismyndigheten har reviderat handboken om polishand-
räckning och arbetat in det som framförts av utredningen om transporter av frihets-
berövade. Vidare anges att polismyndigheten, i samband med att begäran om bi-
träde görs, kommer att föra diskussioner för en mer aktiv samverkan med perso-
                                                                    Dnr 273-2013   Sid 4 (6)




nalen från den begärande myndigheten och delvis även ställa högre krav på dessa
myndigheter.

AA fick tillfälle att yttra sig och anförde bl.a. att man inledningsvis ansåg att
handräckningen kunde genomföras utan socialtjänstens medverkan, men att
socialtjänsten efter en diskussion om detta var beredd att medverka. Socialtjänstens
bedömning att det var djupt olämpligt att genomföra transporten på annat sätt än i
polisens fordon kvarstod dock.

Rättslig reglering m.m.
Enligt 43 § 2 LVU ska polismyndigheten lämna biträde för att, på begäran av
socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat,
genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av LVU.

Av tidigare JO-beslut framgår bl.a. följande.

En polismyndighet bör endast anlitas för en handräckningsåtgärd om det finns
grundad anledning att anta att det tvång som polisen har rätt att använda vid en
handräckning är nödvändigt för att åtgärden ska kunna genomföras. Det bör inte
förekomma att polisen mer eller mindre rutinmässigt anlitas för transport av per-
soner som vårdas med stöd av en tvångslagstiftning. Att polis anlitas bör således
vara en nödfallsåtgärd (se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 181 och JO:s beslut den
21 januari 2011, dnr 3625-2009). Denna fråga har också behandlats i flera lagstift-
ningsärenden (se bl.a. prop. 1979/80:1 s. 364 och 603 samt prop. 1996/97:175
s. 75).

En begäran om att polisen medverkar för att verkställa ett beslut enligt LVU bör
inte göras om det inte kan antas att den unge själv eller hans eller hennes föräldrar,
genom att avvika eller på annat sätt, avser att förhindra eller försvåra genomföran-
det av beslutet (se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 182).

När det gäller att flytta den som har omhändertagits för samhällsvård från ett fos-
terhem till ett annat eller till en institution har polishandräckning ansetts mindre
ofta vara nödvändig. Det kan dock även i dessa fall finnas situationer där polisens
biträde behövs för att genomföra beslutet. (Se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 182,
och JO:s beslut den 8 februari 2010, dnr 3134-2009.)

En polismyndighets prövning av en begäran om handräckning är av formell karak-
tär. Det är alltså inte polismyndighetens sak att pröva behovet eller lämpligheten av
handräckningen, och polismyndigheten kan inte på en sådan grund vägra att ge sitt
bistånd. Om polismyndigheten anser att behovet eller lämpligheten av den begärda
åtgärden kan ifrågasättas, är det naturligtvis lämpligt att den myndighet som har
gjort framställan uppmärksammas på detta så att frågan där kan tas upp till om-
prövning. (Se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 183 och Rikspolisstyrelsens tillsyns-
rapport 2013:9 Polismyndigheternas handläggning av ärenden om handräckning
och vissa tvångsåtgärder.)
                                                                    Dnr 273-2013    Sid 5 (6)




När polismyndigheten biträder med handräckning har den myndighet som gjort
begäran kvar det övergripande ansvaret för den person åtgärden avser. Som regel
bör därför en företrädare för den sistnämnda myndigheten närvara när handräck-
ningen genomförs (se bl.a. JO 1999/2000 s. 261 och JO 1999/2000 s. 270, som
gällde begäran om handräckning enligt LVU).

Förutsättningarna och formerna för polismyndighetens biträde med handräckning
behandlas utförligt i betänkandet Transporter av frihetsberövade (SOU 2011:7
s. 377 f.). Förslagen har ännu inte lett till lagstiftning, utan bereds inom Regerings-
kansliet.

Bedömning
Med hänsyn till den vikt Polismyndigheten i Västra Götaland har lagt vid uttalan-
dena om handräckning i betänkandet Transporter av frihetsberövade, vill jag inled-
ningsvis understryka att de förslag som lämnats ännu inte har lett till lagstiftning
och att många av de uttalanden som görs tar sikte på rättsläget efter ett genomför-
ande av förslagen.

Polismyndigheten har enligt gällande lagstiftning en skyldighet att i olika situatio-
ner bistå andra myndigheter med handräckning. Det är inte polismyndighetens sak
att ta ställning till behovet av en begärd handräckning. Polismyndigheten kan inte
heller ställa upp villkor för att godkänna och genomföra handräckningen. Däremot
kan det i vissa situationer vara lämpligt att polismyndigheten tar kontakt med den
myndighet som har begärt åtgärden och diskuterar eventuella frågetecken när det
gäller behovet av en handräckning eller dess genomförande. Om den sistnämnda
myndigheten vidhåller sin begäran och de formella förutsättningarna är uppfyllda
är polismyndigheten dock skyldig att lämna sitt biträde.

I det nu aktuella fallet fanns ett beslut om att en 19-årig flicka skulle omplaceras
från boendet där hon befann sig till ett låst ungdomshem. Det fanns uppgifter om
att flickan tidigare hade avvikit, att hon ansågs rymningsbenägen och att hon hade
varit våldsam. I ärendet fanns således konkreta omständigheter som talade för att
det var nödvändigt med polisens biträde. Någon anledning för polisen att ta kontakt
med socialtjänsten för att ta upp frågan om en omprövning av begäran om hand-
räckning fanns alltså inte.

Däremot finns inget att invända mot att genomförandet av handräckningen dis-
kuterades med socialtjänsten. Jag är dock kritisk till att polismyndigheten villkor-
ade sin medverkan och att det uppstod en diskussion kring hur de två myndigheter-
nas resurser skulle användas. Utgångspunkten vid en handräckning bör enligt min
mening vara att polisens fordon används och att polisens personal, och inte den be-
gärande myndighetens, svarar för den närmare verkställigheten av åtgärden. När
det som i det här fallet finns en uttalad risk för våldsamheter är detta en självklar-
het. En annan sak är att företrädare för den begärande myndigheten normalt bör
närvara vid genomförandet. Det finns inte heller något som hindrar att polisen och
den begärande myndigheten kommer överens om att den sistnämnda myndighetens
                                                                    Dnr 273-2013      Sid 6 (6)




personal ska ta aktiv del vid en omplacering eller liknande, när den myndigheten
bedömer att detta är bäst för personen som handräckningen gäller.

Polismyndighetens agerande medförde att flickan kunde omplaceras först två dagar
efter att handräckningen begärts. Mot bakgrund av socialtjänstens bedömning att
omplaceringen behövde genomföras snarast fanns det en risk för att flickan skulle
komma till skada. Jag är därför mycket kritisk till polismyndighetens hantering av
ärendet.

En grundläggande förutsättning för att systemet med handräckning ska fungera är
att den myndighet som begär handräckning inte missbrukar eller överutnyttjar möj-
ligheten. För att undvika misstro och för att säkerställa en effektiv och ändamåls-
enlig hantering av handräckningsärenden är det av stor betydelse att myndigheterna
samverkar och för en kontinuerlig dialog om bl.a. sina respektive förutsättningar
och om de rutiner man bör följa (jfr SOU 2011:7 s. 401 f.). Vid en sådan samver-
kan finns möjlighet att på ett konstruktivt sätt föra fram både generella synpunkter
och konkreta exempel på ärenden där samarbetet fungerat mindre bra. Ett sådant
arbetssätt ökar förutsättningarna för lösningar i samförstånd och bör också kunna
leda till en ökad kunskap om ansvarsfördelningen mellan polisen och den begäran-
de myndigheten samt om de regler i övrigt som gäller vid handräckning.

Jag har denna dag fattat ytterligare ett beslut som gäller polisens hantering av en
handräckningsbegäran (dnr 1537-2013).
