# Fråga bl.a. om val av familjehem för en tvåårig flicka vars mor hade dömts till ett långvarigt fängelsestraff och som efter att ha avtjänat straffet skulle utvisas ur landet med förbud utan tidsbegränsning att återvända hit.

JO 2001-01-22 dnr 2734-2000

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2001-01-22         2734-2000               1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga bl.a. om val av familjehem för en tvåårig flicka vars mor hade
                        dömts till ett långvarigt fängelsestraff och som efter att ha avtjänat
                        straffet skulle utvisas ur landet med förbud utan tidsbegränsning att
                        återvända hit.


                        AA, född 1991, är dotter till tanzaniska medborgaren BB

                        BB kom tillsammans med AA till Sverige i april 1993. BB greps den 11 juni 1993
                        och dömdes i november samma år för grovt narkotikabrott till 12 års fängelse. I
                        domen förordnades vidare att BB efter avtjänat straff skulle utvisas ur landet med
                        förbud utan tidsbegränsning att återvända hit. BB har avtjänat huvuddelen av
                        fängelsestraffet vid kriminalvårdsanstalten Hinseberg men är sedan i maj 2000
                        intagen på Färingsöanstalten på Ekerö.

                        AA, som i juli 1993 placerades i jourhem med stöd av socialtjänstlagen (1980:620),
                        flyttades i december samma år till ett familjehem i Ekerö kommun. Hon har vistats
                        där alltsedan dess.

                        Socialnämndens i Ekerö kommun arbetsutskott beslutade den 16 januari 2001 att
                        hos tingsrätten ansöka om att vårdnaden om AA skall överflyttas till
                        familjehemsföräldrarna.

                        CC, som är fängelsepastor vid kriminalvårdsanstalten Hinseberg, klagade i en
                        anmälan till JO i olika avseenden på hur socialförvaltningen i Ekerö kommun
                        hanterat ärendet rörande AA. Han ifrågasatte bl.a. vilka överväganden som gjordes
                        inför placeringen av AA i familjehemmet och anförde att förvaltningen inte i
                        tillräcklig utsträckning informerat BB om de bindningar som kan komma att uppstå
                        mellan AA och familjehemsföräldrarna och som mer eller mindre omöjliggör för
                        AA att återvända till Afrika tillsammans med sin mor när modern avtjänat sitt
                        straff. CC anförde vidare att förvaltningen inte agerat tillräckligt tydligt för att få
                        umgänget mellan BB och AA att fungera och att förvaltningen, bl.a. beroende på
                        språksvårigheter, brustit i sin skyldighet att hålla BB informerad i fråga om
                        angelägenheter som rört AA.

                        Anmälan remitterades till Socialnämnden i Ekerö kommun för utredning och
                        yttrande. I remissen angavs att utredningen skulle belysa även vilka överväganden



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                       Dnr 2734-2000        Sid 2 (6)




som gjordes vid placeringen av AA i det ifrågavarande familjehemmet och hur
nämnden under vårdtiden verkat för att bl.a. upprätthålla AA:s kontakt med sin
mor. Nämndens individutskott överlämnade som sitt remissvar en av 1:e
socialsekreteraren DD och socialsekreteraren EE upprättad tjänsteskrivelse, vari
anfördes bl.a. följande.

## Bakgrund

BB kom till Sverige i slutet av april månad 1993 tillsammans med sin dotter AA,
      född 1991, på turistvisum. Hon greps på Arlanda flygplats 1993-06-11 och dömdes i
      november 1993 för narkotikabrott till 12 års fängelse samt utvisning på livstid. BB
      placerades tillsammans med dottern AA på Färingsöanstalten i Ekerö kommun
      varvid socialförvaltningen fick kontakt.
      Situationen för AA som var två år blev ohållbar. BB uppgav att hon har fyra barn
      som bor i Nairobi, Kenya. BB uppgav att hon hade dubbel bosättning dels i Bukoba
      Tanzania, dels i Kenya. Någon kontakt med AA:s biologiska pappa fanns inte och
      ingen annan släkting kunde ta hand om dottern, enligt BB. Socialförvaltningen
      försökte genom omfattande kontakter med ambassaden i Dar Es Salaam i Tanzania
      få kontakt med eventuella släktingar men dessa efterforskningar ledde ingenstans.
      1993-07-16 placerades AA via Klingsta spädbarnshem i ett jourhem i Upplands
      Väsby, enligt 6 § SOL. Jourhemmet besökte BB på Kronobergshäktet var fjortonde
      dag tillsammans med AA.
      När BB i början av november 1993 dömdes till 12 års fängelse för narkotikabrott
      och livstids utvisning hade socialförvaltningen att ta ställning till en långsiktig
      planering för AA. BB önskade att AA skulle placeras i Sverige då inga anhöriga,
      enligt henne, fanns i Kenya eller Tanzania som kunde ta hand om AA. Mamman
      önskade att familjehemmet skulle vara intresserat av afrikansk kultur och att hon
      regelbundet fick träffa dottern.
      1993-12-20 placerades AA i ett familjehem i Ekerö kommun. Familjen hade tidigare
      erfarenhet av familjehemsplaceringar och behandlingsarbete. De var intresserade av
      afrikansk kultur och hade flera afrikanska vänner. BB:s intention var att AA skulle
      följa med henne till Afrika efter avtjänat fängelsestraff. Socialförvaltningen hade i
      det läget ingen annan uppfattning än mamman.
      Familjehemmet var väl införstått i vårdplaneringen som innebar att AA skulle ha en
      regelbunden kontakt med sin biologiska mamma samt att den övergripande
      planeringen var att AA skulle återvända med sin mamma till sitt hemland. BB ville
      försöka lära sig svenska och AA skulle uppmuntras att lära sig swahili genom att
      familjehemmets vänner kunde swahili.
      Familjehemmet besökte BB på Kronobergshäktet var fjortonde dag tillsammans med
      AA. BB överflyttades till kriminalvårdsanstalten Hinseberg 1994. BB beviljades inte
      permissioner. Familjehemmet tillsammans med AA besökte mamman på Hinseberg
      var tredje vecka. Ett familjehem som utretts och bodde närmare Hinseberg blev inte
      godkänt.
      Familjehemmets långa resväg för umgänget mellan mamma och dotter fick till följd
      att familjehemmet ibland övernattade på hotell i Frövi för att slippa åka fram och
      tillbaka samma dag. Det innebar att BB ibland fick besök av sin dotter två dagar i
      rad. Umgängesresorna var tredje vecka ändrades till en gång per månad p g a
      avståndet, vilket BB var införstådd med och accepterade.
      Under 1994 och 1995 fungerade umgänget regelbundet cirka en gång per månad.
      Ibland uppstod konflikter vid besöken hos BB på Hinseberg p g a att AA föredrog
      att sitta hos familjehemsmamman samt omkring AA:s klädsel. BB reagerade med att
      bli ledsen och arg. Dessa konflikter reddes dock alltid ut innan familjehemsmamman
      och AA lämnade BB.
      Under 1996 hade AA, som då var fem år, lättare att hantera situationen med två
      mammor i rummet. Vid ett besök hos BB i mars 1997 på Hinseberg blev BB arg på
                                                                  Dnr 2734-2000      Sid 3 (6)



sin dotter och skällde på henne. AA blev ledsen och var mycket uppriven.
Familjehemsmamman hjälpte mamman och AA att bli sams innan man åkte. AA
visade tecken på att må dåligt framförallt på kvällar och nätter vid denna tidpunkt.
Under hösten 1997 reagerade AA med att sova dåligt inför besöken hos mamman
och uttalade till familjehemsföräldrarna att hon inte ville åka. Familjehemmet vände
sig till PBU, Kungsholmen för att få hjälp med AA:s beteende. I mitten av december
1997 skulle familjehemmet och AA besöka BB på Hinseberg. Kvällen innan fick
AA ett sammanbrott. Hon blev panikslagen, hörde röster och såg spöken, enligt
familjehemsföräldrarna. Dagen efter åkte familjehemsmamman med AA i bil till
Örebro men tvingades att vända på vägen då AA klagade på magont, mådde dåligt
och kräktes.
PBU Kungsholmen rekommenderade att AA under en period behövde knyta an till
familjehemmet ordentligt och känna trygghet innan besöken med BB återupptogs.
Detta delgavs BB vid ett möte på Hinseberg 1998-01-29 tillsammans med
familjehemssekreterare FF samt tolk. Hon var ledsen men förstod att dottern inte
mådde bra och accepterade ett uppehåll i umgänget med dottern under en period av
fyra månader.
AA:s beteende accelererade under januari–februari 1998. Hon hade ångestattacker
och var tröstlös. En inläggning på Karolinska sjukhuset diskuterades men kom ej till
stånd på grund av platsbrist. Kungsholmen PBU rekommenderade familjehemmet
att söka läkarkontakt på Danderyds sjukhus för AA, som blev ordinerad lugnande
medicin för att kunna sova.
Under våren hade familjehemmet kontakt med BB per telefon och med brev för att
informera om hur AA mådde. Under sommaren 1998 träffade psykolog GG på
Kungsholmen PBU AA ett antal gånger för att utreda hur hon mådde. BB
informerades via tolk om att detta skedde. Hon uttalade stor frustration över att ej få
träffa sin dotter.
BB:s kontaktperson på Hinsebergs fängelse bedömde att BB skulle komma att få
permission och att umgänget på så sätt ska kunna underlättas om mor och dotter
kunde träffas utanför fängelset. Socialförvaltningen genom handläggande
socialsekreterare undersökte möjligheten av att BB förflyttades till en anstalt
närmare Ekerö. Enligt kriminalvården var detta inte möjligt p g a straffets längd.
I mitten av augusti 1998 besökte socialsekreteraren BB på Hinseberg och hon
informerades om att AA inte mådde bra och att umgänge mellan BB och dottern inte
var möjligt att genomföra. BB sade sig förstå att AA hade det svårt p g a
lojalitetskonflikten men att hon ville träffa sin flicka och oroade sig för hur det
skulle lösas för AA när hon skulle friges. Hon funderade över vilket som skulle vara
den bästa lösningen för AA. Hon kände sig ambivalent till om dottern skulle vara
kvar i Sverige eller ej.
Hösten 1998 sov AA dåligt och hade tankar om att hon skulle dö, enligt
familjehemsföräldrarna. I december hade hon stark ångest och fick medicin för att
kunna sova.
I början av 1999 började AA i en grupp för familjehemsplacerade barn på
Erstastiftelsen. Hon började så smått att bearbeta och må bättre.
I mars informeras BB om AA:s situation av socialsekreterare EE och HH samt tolk.
Kriminalvården bedömde att det nu var möjligt med permissioner för BB för
umgänge med dottern. BB uttalade att hon misstänkte att familjehemmet inte ville
att umgänget skulle komma till stånd. Socialsekreteraren informerade BB om att det
under dåvarande omständigheter inte var möjligt att tvinga AA till umgänge.
Under sommaren 1999 gjordes ett försök att AA skulle träffa sin mamma i en
lägenhet i Ekerö. Detta för att underlätta umgänget genom byte av miljö. AA mådde
bättre efter samtalen i barngruppen som avslutats. AA ville själv helst åka och träffa
mamman på fängelset. När tidpunkten för umgänget närmade sig fick hon
panikattacker, sömnproblem och ville inte leva. Umgänget kom inte till stånd och
skälet klargjordes ordentligt av socialsekreteraren för BB samt även genom att
personalen på Hinseberg hjälpte till att förklara situationen.
                                                                  Dnr 2734-2000     Sid 4 (6)



Familjehemmet hade återigen tagit kontakt med Kungsholmen PBU för att få
handledning i den uppkomna situationen. PBU poängterade vikten av att AA:s
behov bäst kunde tillgodoses genom att trygga henne i att få stanna i familjehemmet
då hon knutit an till dem.

AA:s förhållanden i dagsläget
Vid ett möte i november 1999, då även prästen på Hinseberg CC deltog, pratade
socialförvaltningen med BB genom tolk om att PBU hade gjort bedömningen om att
AA bör tryggas i att få stanna hos familjehemmet och att umgänge inte kan komma
till stånd förrän AA känner sig trygg. Kritik riktades då mot att BB inte varit
delaktig i utredningen och att hennes åsikter inte kommit till tals.
Med anledning av denna kritik beslutades att skriva en remiss till Karolinska
sjukhuset, barnpsykiatriska avdelningen med följande frågor:
1. Går det att få till stånd ett umgänge mellan mamma och dotter och hur ska detta
   ske?
2. Hur mår AA psykiskt av den situation hon befinner sig i?
3. Hur tillgodoses AA:s behov i kontakten och i umgänget med mamman?
4. Hur ser anknytningen ut?
Under våren fick BB per brev och telefon information om AA och hennes vardag.
Utredningen gjordes av Karolinska sjukhuset under maj–juni 2000 och resulterade i
bilagda svar där man konstaterade att en vårdnadsöverflyttning till familjehemmet
rekommenderas. Se bilaga avseende läkarintyg 2000-08-31. (Bilagan här utelämnad;
JO:s anm.)
BB flyttades i maj 2000 till Färingsöanstalten för att underlätta umgänget med sin
dotter. AA har träffat mamman vid ett tillfälle i juni 2000 och reagerade mycket
negativt då hon fick veta att mamman befann sig på Färingsöanstalten. Hon kände
sig rädd och ville inte träffa mamman. Till situationen hör att AA:s skola ligger i
nära anslutning till Färingsöanstalten.
Under sommaren 2000 i samband med att familjehemmet ansökte om främlingspass
för AA visade det sig på skattemyndigheten att BB inte är registrerad som
vårdnadshavare. Detta utreds för närvarande genom skattemyndigheten.
I CC:s skrivelse framgår att undertecknad, EE inte har delgett BB material från
PBU. Detta material har muntligen redovisats med tolk vid besök på Hinseberg.
Samtal med BB personligen har alltid förts tillsammans med tolk utom vid något
tillfälle då tolk uteblev.
Vid mötet i november 1999 blev det känt för socialförvaltningen att restriktionerna
kring BB:s permission hade lättats och att det var möjligt för henne att göra besök
utanför fängelset i frågor rörande umgänget med dottern. Detta har tidigare varit
omöjligt. Av denna anledning har det varit svårt att föreslå en fungerande kontakt
med PBU eller barnpsykiatrisk klinik.
Familjehemmets inställning har, under de år som AA varit placerad, varit att det är
viktigt att upprätthålla en god kontakt med BB och har informerat henne med brev
och telefonsamtal för att tala om hur AA mår även under de åren då de inte träffades.
Familjehemmet och BB hade under de första åren en varm och tät kontakt och BB
har sagt att familjehemmet var som hennes egen familj. Allteftersom AA har mått
allt sämre och umgänge inte har kunnat ske har också kontakten försämrats på det
sätt att BB känner en stor frustration av att inte träffa sin dotter. Breven som handlar
om dop och svenskt medborgarskap för AA som CC omnämner i sin skrivelse har
familjehemmet skickat utan samråd med handläggaren.
I somras hade familjehemmet planer på att fara utomlands och då AA inte klarar av
att bo hos någon annan en längre tid måste hon följa med dem. De försökte få BB,
att skriva på främlingspass men BB vägrade. Socialtjänstens intentioner har från
början varit att det ska vara en kontinuerlig kontakt mellan mor och barn. Även
familjehemmet var inställt på detta. På grund av händelserna som började under
hösten 1997 då AA börjar må psykiskt dåligt har den ursprungliga planeringen inte
kunnat följas. I den situation som nu råder mår alla parter dåligt. Socialförvaltningen
                                                                      Dnr 2734-2000    Sid 5 (6)



      har satt barnets bästa i främsta rummet vilket styrks av Karolinska sjukhusets
      utlåtande.
CC yttrade sig över nämndens remissvar.

I ett beslut den 22 januari 2001 anförde JO André följande.

JO skall enligt de regler som gäller för JO:s verksamhet normalt inte utreda
händelser eller förhållanden som ligger mer än två år tillbaka i tiden om det inte
finns särskilda skäl för det. Familjehemsplaceringen av AA ägde rum redan i
december 1993. Jag har emellertid funnit särskilda skäl föreligga att med
frångående av huvudregeln utvidga min granskning till att avse även
socialnämndens val av familjehem för AA och hur nämnden under de gångna åren
verkat för ett väl fungerande umgänge mellan AA och hennes mor.

Under den första tiden efter det att BB hade gripits vistades AA hos sin mor på
kriminalvårdsanstalten Färingsö i Ekerö kommun. När detta inte längre var möjligt
hade socialnämnden att ordna för AA:s omvårdnad.

Det är en grannlaga uppgift för socialtjänsten att föranstalta om hur ett barn skall
tas om hand under den tid som dess förälder avtjänar ett långt fängelsestraff, inte
minst när föräldern efter verkställigheten skall utvisas ur landet. Socialtjänsten
ställs här inför stora svårigheter när det gäller att planera barnets framtid och det är
i huvudsak två alternativa möjligheter som därvid står till buds. En möjlighet är att
i samråd med föräldern låta någon släkting eller annan i hemlandet ta hand om
barnet. Om en sådan lösning inte är möjlig eller lämplig måste barnet placeras i ett
familjehem här i landet under förälderns straffverkställighet. Det förtjänar därvid
att påpekas att det inte är möjligt att med stöd av lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, LVU, placera barnet utomlands.

Oavsett vilket alternativ som nämnden väljer inverkar det i stor utsträckning på
barnets möjlighet till kontakt med föräldern. Om barnet tas om hand av någon
närstående i hemlandet innebär det i praktiken ofta att kontakten mellan barnet och
föräldern avbryts under lång tid. Om barnet i stället vistas här i landet finns
visserligen möjlighet till umgänge med föräldern under dennes straffverkställighet.
I realiteten är emellertid möjligheten till en normal kontakt begränsad, bl.a. med
hänsyn till de restriktioner som gäller inom kriminalvården för intagna som skall
utvisas efter avtjänat straff, se KVVFS 2000:7. Dessa restriktioner utesluter i
många fall ett annat umgänge än det som kan äga rum i de besöksutrymmen som
finns tillgängliga på respektive kriminalvårdsanstalt. Om kontakten mellan
föräldern och barnet varit bristfällig kan det självfallet uppstå svårigheter om
föräldern vill ta med sig barnet tillbaka till hemlandet vid utvisningen.

Av utredningen framgår att socialförvaltningen hade kontakter med den svenska
ambassaden i Dar Es Salaam i Tanzania i syfte att få kontakt med eventuella
släktingar till AA men att dessa efterforskningar inte gav något resultat. Jag har
också kunnat konstatera att placeringen av AA skedde i enlighet med BB:s begäran
och med beaktande av hennes önskemål att familjehemsföräldrarna skulle vara
intresserade av afrikansk kultur. Detta står väl i överensstämmelse med vad JO
                                                                  Dnr 2734-2000     Sid 6 (6)




tidigare uttalat att man vid placering av barn bör ha som utgångspunkt att barnet
skall få behålla kontakten med sitt kulturella ursprung, se JO:s ämbetsberättelse
1989/90 s. 231 och 1998/99 s. 286. Förvaltningens agerande i denna del ger inte
anledning till någon kritik från min sida.

Umgänget mellan BB och AA synes under de första åren efter placeringen ha
fungerat så tillfredsställande som kan förväntas med beaktande av den
förhandenvarande situationen. Från och med hösten 1997 har emellertid umgänget
mellan dem försämrats. Såvitt framkommit har detta mer eller mindre uteslutande
haft sin grund i AA:s sviktande psykiska hälsa. Det är självfallet mycket olyckligt
att kontakten mellan BB och AA försämrats i så väsentlig grad. Den gjorda
utredningen ger emellertid inte något belägg för att kritisera förvaltningens
handläggning av umgängesfrågan.

Frågan om hur man skall komma till rätta med de problem som kan uppstå vid
långvariga familjehemsplaceringar har varit föremål för övervägande i LVU-
utredningens betänkande Omhändertagen Samhällets ansvar för utsatta barn och
ungdomar (SOU 2000:77). Jag kommer att till mitt yttrande över betänkandet, dnr
3580-2000, foga en kopia av detta beslut för att ytterligare belysa de
komplikationer som kan uppkomma i dessa sammanhang.

Det kan nämnas att Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen hösten 1997 fick ett
gemensamt uppdrag att se över förhållandena för barn vars föräldrar är intagna i
häkte eller anstalt inom kriminalvården, vilket uppdrag under hösten 1998
utvidgades att även innefatta en översyn av familjehemmens roll för barn vars
föräldrar är frihetsberövade. Uppdraget har redovisats i rapporten ”Barn med
frihetsberövade föräldrar”.

Vad CC anfört i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller ytterligare uttalande från
min sida.
