# Allvarlig kritik mot en rådman vid Förvaltningsrätten i Falun för att i ett mål om beredande av vård enligt lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga ha förordnat om verkställigheten utan stöd i lagen

JO 2019-05-16 dnr 2743-2018

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                        Sid
                                                                          2019-05-16              2743-2018                 1 (7)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Allvarlig kritik mot en rådman vid Förvaltningsrätten i Falun för att i
                        ett mål om beredande av vård enligt lagen med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga ha förordnat om verkställigheten utan
                        stöd i lagen


                          Beslutet i korthet: En socialnämnd beslutade att omedelbart omhänderta ett barn
                          med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Förvaltningsrätten i
                          Falun fastställde socialnämndens beslut. Socialnämnden ansökte därefter om att
                          barnet skulle beredas vård. Förvaltningsrätten beslutade att avslå ansökan om vård
                          och förordnade att domen skulle gälla först när den vann laga kraft.
                          Enligt lagen upphör ett omedelbart omhändertagande när förvaltningsrätten avgör
                          frågan om beredande av vård. JO har i remissen till förvaltningsrätten särskilt frågat
                          om innebörden av förordnandet att domen skulle gälla först när den vunnit laga kraft.
                          Som JO tolkar svaret tycks syftet med förordnandet ha varit att barnet skulle förbli
                          omhändertaget – eller vårdas interimistiskt – till dess att domen hade vunnit laga kraft
                          eller kammarrätten hade tagit ställning till frågan om vård. Det framgår emellertid inte
                          av domen. Det finns heller inte några lagliga möjligheter att förordna på det sättet.
                          Förordnandet innebar en risk för att det omedelbara omhändertagandet felaktigt
                          skulle komma att bestå.
                          Rättens ordförande får allvarlig kritik för det sätt på vilket hon utformade domen.

## Bakgrund och initiativ

Sociala myndighetsnämnden i Nordanstigs kommun beslutade att omedelbart
                        omhänderta ett barn med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
                        om vård av unga, LVU. Beslutet underställdes Förvaltningsrätten i Falun som
                        beslutade att fastställa det omedelbara omhändertagandet. Myndighetsnämnden
                        ansökte därefter om att barnet skulle beredas vård enligt 1 och 2 §§ LVU.
                        Förvaltningsrätten höll den 7 november 2017 en muntlig förhandling i målet
                        och domen meddelades den 28 november 2017. I domen avslog förvaltnings-
                        rätten myndighetsnämndens ansökan och förordnade att domen skulle gälla
                        först när den hade vunnit laga kraft.

                        Jag beslutade att utreda domstolens handläggning av målet i ett särskilt ärende.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                       Dnr 2743-2018        Sid 2 (7)




Utredning
Förvaltningsrätten uppmanades att lämna upplysningar om och yttra sig över
handläggningen av målet. Yttrandet skulle särskilt belysa innebörden av
beslutet att ”domen gäller först när den har vunnit laga kraft” samt de rättsliga
förutsättningarna för ett sådant beslut, bl.a. utifrån 6, 9 och 40 §§ LVU.

Förvaltningsrätten (lagmannen AA) lämnade in ett remissvar tillsammans med
ett underyttrande från rådmannen BB.

AA yttrade bl.a. följande:

      Ifrågavarande dom skulle utan särskilt förordnande ha gällt när den vunnit laga
      kraft. I 40 § tredje stycket LVU ges rätten en fakultativ möjlighet att förordna om
      att andra beslut som rätten har meddelat ska gälla omedelbart. När ansökan om
      vård framställd i underrätt, såsom i detta fall, avslås, saknas dock skäl att
      förordna om omedelbar verkställighet. Att förordna om att domen ska gälla först
      när den vunnit laga kraft är en överloppsgärning, eftersom det följer av lag.
      När rätten avgör frågan om vård upphör, enligt 9 § första stycket 2 LVU, det
      omedelbara omhändertagandet. Den tidpunkt som avses är när domen ges,
      antingen genom att avkunnas eller genom att meddelas genom att hållas
      tillgänglig på rättens kansli. Jag ser ingen laglig möjlighet, varken med stöd av
      LVU eller med stöd av annan lag, att förlänga det omedelbara
      omhändertagandet.
      Min slutsats blir att förordnandet om laga kraft i domen saknar rättsverkningar.
      Kammarrätten i Sundsvall har den 23 mars dömt i målet, varvid den unga kom
      att beredas vård enligt 1 och 2 §§ LVU; därvid förordnade kammarrätten att
      domen skulle gälla omedelbart. Av domen framgår inte att den unga varit
      omhändertagen före domen.
      Min bedömning är att förvaltningsrättens förordnande, av skäl som nämnts ovan,
      varit missvisande. Någon olägenhet torde dock inte ha uppkommit till följd av
      förordnandet.
      Jag finner skäl att något beröra vad som anförts om arbetsbelastningen. Det
      måste medges att risk för slarv ökar med arbetsbelastningen, något som ibland
      kan få synnerligen allvarliga konsekvenser. Den fråga som JO vill ha belyst har
      dock mindre karaktär av slarv, fastmera är det fråga om ett aktivt beslut. Det
      förekom under hösten diskussioner mellan BB och mig om målen fördelades
      rättvist. Jag kontrollerade med vårt målhanteringssystem, och enligt min
      uppfattning fanns inga beaktansvärda avvikelser, vare sig i ett kort eller i ett
      långt perspektiv. Jag vidtog därför ingen åtgärd. Vid denna domstol råder en
      mycket god anda bland domarna, när det gäller att avlasta varandra.
      Låt mig tillägga följande.
      LVU-mål ska avgöras skyndsamt, och olika frister anges i lagen. Denna snabba
      hantering kan ibland medföra att utredningen inte alltid är så fullständig som den
      borde vara. Rätten kan ibland inse att ett kompletterande underlag möjligen kan
      medföra annan utgång och rätten kan även bedöma den risk som kan uppstå, när
      ett omhändertagande upphör att gälla till följd av innehållet i 9 § första stycket
      2 LVU.
      Dessa intresseavvägningar synes Högsta förvaltningsdomstolen ha beaktat i sitt
      avgörande 2014 ref. 46, när domstolen uttalade att kammarrätten borde ha avstått
      från att förordna att en dom, varigenom socialnämndens i förvaltningsrätten
      bifallna ansökan om vård upphävdes, skulle gälla omedelbart. Kammarrätten i
      Stockholm har, i en dom meddelad den 22 juni 2016 i mål 2797-16, följt HFD:s
      [Högsta förvaltningsdomstolen; JO:s anm.] avgörande och för säkerhets skull
                                                                       Dnr 2743-2018       Sid 3 (7)




      förordnat att upphävandet av vården inte skulle gälla förrän domen vunnit laga
      kraft.
      Utgångspunkten måste givetvis vara att olika former av tvångsbeslut bör följa
      utgången i saken. Detta gäller utan undantag vid exempelvis frihetsberövanden i
      brottmål. Såsom HFD anför i sitt avgörande 2011 ref. 5, är emellertid LVU en
      skyddslag för barn och unga, och vård enligt lagen kan inte – trots att den utgör
      tvångsåtgärd – jämställas med frihetsberövande av vuxna eller tvångsmedel i
      brottmål.
      Ett avlägset parallellt avsteg från principen att utgången i saken ska vara
      avgörande utgör den ändring som den 1 juli 2016 infördes i 27 kap. 8 § sista
      stycket rättegångsbalken angående beslag. Bestämmelsen innebär en presumtion
      för att bevisbeslag, oavsett utgången i målet, ska bestå till lagakraftvunnen dom.
      Om den tilltalade fälls till ansvar för brottet men rätten samtidigt ogillar ett
      yrkande om till exempel förverkande, och beslaget syftar till att säkra både
      utredningen och förverkandet, ska beslaget alltså normalt bestå.
      Situationen skiljer sig åt vid förvaltningsrätt och i kammarrätt. Om kammarrätten
      upphäver en ansökan om vård, som bifallits vid förvaltningsrätten, har vård av
      den unge inletts och pågått en tid. Vård har dock inletts även i de fall
      förvaltningsrätten fastställt ett omedelbart omhändertagande, även om
      vårdinnehållet varit mindre omfattande. På samma sätt som i kammarrätten
      föreligger risk för att en inledd vårdinsats avbryts till men för den unge;
      omtanken om den unges bästa genomsyrar denna lagstiftning.
      Fråga uppkommer därför om detta ärende ger anledning till att väcka fråga om
      en författningsändring.
      En förutsättning för omedelbart omhändertagande är att det är sannolikt att den
      unge behöver beredas vård enligt LVU, 6 § första stycket 1 LVU. Sista stycket i
      samma lagrum gör det möjligt även för kammarrätten att besluta om att den unge
      ska vara omhändertagen till dess kammarrätten prövat målet, i fall när
      omhändertagandet annars hade förfallit enligt 9 §. Samma grunder gäller som för
      motsvarande beslut av socialnämnden. Domstolen ska således finna det sannolikt
      att nämndens ansökan om vård enligt LVU kommer att bifallas. Det ska vidare
      föreligga ett omedelbart behov av att den unge ska tas om hand eller, vid
      överklagande, av att det inte uppstår onödiga avbrott i omhändertagandet till
      skada för den unge.
      Såsom jag uppfattar 9 § första stycket 2 LVU kan det, trots nyssnämnd möjlighet
      för kammarrätten att förordna, uppstå en lucka mellan förvaltningsrättens dom
      och ett nytt omhändertagandebeslut.
      Även om det sålunda inte är utrett att den unge behöver beredas vård, kan det
      efter förhandlingen bedömas alltjämt föreligga sannolika skäl för ändring.
      Måhända kunde därför andra punkten i 9 § första stycket LVU ges följande
      lydelse.
         2. när rätten avgör frågan om vård. Föreligger synnerliga skäl får rätten
         förordna att omhändertagandet ska bestå, dock längst till dess domen vinner
         laga kraft.
      Detta bör givetvis kompletteras med en bestämmelse som ålägger överrätt att vid
      ett överklagande genast pröva om ett sådant förordnande ska bestå. Beslutet ska
      vidare kunna överklagas i de fall talan mot domen inte förs.
BB yttrade följande:

      Ställningstagandet
      I dom den 28 november 2017, mål nr … avslog förvaltningsrätten
      socialnämndens ansökan om beredande av vård enligt 1 och 2 §§ LVU.
      Samtidigt beslutades att domen gäller först när den vunnit laga kraft. Det var ett
                                                                  Dnr 2743-2018        Sid 4 (7)




medvetet ställningstagande om barnets bästa och i syftet att vara förtydligande
inför socialnämnden och övriga parter togs beslutet in i avgörandet genom att
förordna följande: ”Förvaltningsrätten beslutar att domen gäller först när den
vunnit laga kraft.”

Rättsliga förutsättningar
Socialnämnden hade fattat ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 §
LVU och förvaltningsrätten fastställde det underställda beslutet då det bedömdes
sannolikt att barnet behövde beredas vård. Såsom framgår av 9 § p 2 upphör ett
omedelbart omhändertagande när rätten avgör frågan om vård, dvs. när
socialnämndens ansökan om vård prövats av förvaltningsrätten, enligt min
tolkning dag för dom. Av 40 § följer att rättens beslut om beredande eller om
upphörande av vård gäller först sedan det vunnit laga kraft, om inte rätten
förordnar något annat. Rätten får alltså förordna att beslut ska gälla omedelbart. I
förarbetena (prop. 1989/90:28 s. 125) anges att bestämmelsen i paragrafens
tredje stycke bl.a. är tänkt för fall då den unge är omedelbart omhändertagen
eftersom vårdkedjan bryts.
Socialnämnden yrkar normalt i ansökan om beredande av vård eller vid den
muntliga förhandlingen att rätten bör förordna att vården ska gälla omedelbart
och vid ett bifall förordnar rätten då naturligt om detta, framförallt om det redan
finns ett beslut om omedelbart omhändertagande. Om detta yrkande förbises av
nämnden (vilket händer) och i övriga fall, t.ex. vid direktansökan eller begäran
om upphörande bör rätten, enligt min mening, ta upp frågan om verkställighet
under förhandlingen.
HFD (2011 ref 5) hänvisar till uttalanden i förarbeten dock gällande 6 § 3 st
LVU, att bestämmelsen syftar till ”att ge den beslutande domstolen möjlighet att
i varje situation besluta om de åtgärder som anse lämpligast till barnens bästa.”
(SoU 1979/80:44 s. 102). HFD menar att av detta uttalande framgår att sådana
åtgärder främst bör övervägas då det är påkallat för att undvika avbrott i
pågående vård eller andra skadliga flyttningar av barn eller i besvärssituationer,
att det inte uppstår onödiga avbrott i omhändertagandet.
Undertecknad fattade beslutet om verkställighet mot bakgrund av 1 § 5 st LVU;
”Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande”,
dvs. Sveriges förpliktelse att följa barnkonventionen. Vidare fann jag stöd i HFD
2014 ref 46 och resonemanget i HFD 2011 ref 5 samt vid en jämförelse med
Kammarrättens i Stockholm dom den 22 juni 2016, mål nr 2797-16 (vari ett
förordnande om laga kraft togs in i avgörandet).
Vidare anges i 10 § LVU att vården anses påbörjad när den unge på grund av ett
beslut om omedelbart omhändertagande eller om vård har placerats utanför sitt
hem. Min reflektion är att med de tidsramar som föreskrivs, har tvångsvården i
de flesta fall pågått i minst två månader. Föregås beslut om tvångsvård av
frivillig placering, kan vården ha pågått mycket längre.
Vi bedömde att det bästa för barnet (och modern) var att inte vårdkedjan bröts,
för det fall kammarrätten skulle göra en annan bedömning vid ett överklagande.
I efterhand kan konstateras att kammarrätten ändrade förvaltningsrättens dom
och beslutade att bereda barnet vård (med skiljaktig mening). Mamman
överklagade domen, men HFD meddelade inte prövningstillstånd.

Bakgrunden till mitt ställningstagande
För att förklara handläggningen i målet nödgas jag gå in i bedömningen i sak:
När rätten efter lång överläggning enhälligt kommit fram till att socialnämndens
utredning var för svag och med hänsyn till vad som framkom under
förhandlingen, gav det inte tillräckligt stöd för att barnet utsatts för psykisk
misshandel och någon påtaglig, konkret risk för skada av barnet ansågs inte
                                                                   Dnr 2743-2018        Sid 5 (7)




föreligga varför rätten avslog ansökan och då kvarstod frågan om
verkställigheten.
Bristfälligheten i den skriftliga utredningen bestod bl.a. av att nämnden enbart
stödde sig på moderns ord, medan moderns muntliga utsaga under förhandlingen
var mycket ambivalent, samtidigt som fadern för första gången fick framföra sin
berättelse. Den enda händelse i Sverige, enligt rättens mening, som
socialnämnden byggde sin bevisning på i utredningen gav mannen en förklaring
till och den motsades i väsentliga delar inte heller av kvinnan. Detta innebar att
barnet inte kunde ha bevittnat den händelse som påstods i utredningen. Något
våld mot kvinnan hade överhuvudtaget inte förekommit vid det tillfället. Rättens
bedömning var att det var fråga om två unga tonåringar (kusiner), som tvingades
till giftermål, det var ömsesidigt bråk under tiden i hemlandet och vad gäller
eventuellt våld i Sverige och om detta hade bevittnats av barnet, så var
utredningen svag.
Frågor med inslag av hederskultur och andra länders seder som vi nu ställs inför
i domstolarna är mycket komplicerade. Det är oftast svåra bevislägen. I detta fall
var det kvinnans familj och fader som var högre stående och mannen hade därför
en lägre ställning med familjens uppdrag att skydda kvinnan. Rätten fick den
uppfattningen att när paret kom till Sverige, långt från sin familj, såg kvinnan sin
chans att begära skilsmässa, mannen var beredd att motvilligt gå med på det.
Med hänsyn till såväl sökandepartens som kvinnans processföring vid
förhandlingen var rätten dock övertygad om att socialnämnden med sitt ombud
skulle komma att överklaga vårt avslag och då, eventuellt, förbättra sin
utredning. Det går aldrig att utesluta att överrätten gör en annan bedömning. Jag
som ordförande fick delegation av övriga rättens ledamöter att fundera på om
verkställigheten borde/kunde invänta laga kraft. Allt utifrån vad som ansågs vara
bäst för barnet och att inte bryta vårdkedjan. Under LVU-placeringen hade
kvinnan fått vägledning i sin föräldraförmåga och lärt sig vad som var hälsosamt
för barnet samt vad som gäller i Sverige. För mor och barn var placeringen helt
enkelt gynnsam. Vid ett avslag på ansökan om vård upphör det omedelbara
beslutet enligt lag (9 § p 2 LVU) och det skulle innebära att kvinnan och barnet
direkt skulle placeras på ett helt nytt boende av Migrationsverket, eftersom
makarna låg i skilsmässa.
Ett barn som utsätts för att se en förälder bruka våld mot den andre föräldern är
givetvis mycket allvarligt, därtill kommer komplexiteten i hedersproblematiken.
Skulle det då vara på det sättet att socialnämnden skärper till sin utredning i ett
överklagande och kammarrätten bedömer att LVU-vård är nödvändig så vore det
mycket olyckligt om vårdkedjan för barnet dessförinnan skulle avbrytas under
tiden. Barn och mor var placerade skilda åt från mannen nästan ett år, genom
tvångsvård i två månader. När vi arbetat oss igenom domskrivningen kvarstod
beslutet om verkställigheten. Jag efterfrågade synpunkter bland kollegor och det
var i vart fall ingen som bedömde att det var fel att invänta domens laga kraft
och då förordna om detta särskilt.
Mot bakgrund av vad som ovan anförs och med stöd av ovan nämnda domar tog
jag beslutet att domen ska gälla först när den vunnit laga kraft. I detta fall vinner
ju domen laga kraft enligt huvudregeln utan att förordna om detta särskilt, men
för mig framstod det då som viktigt att tydliggöra inför socialnämnden och
övriga parter att i avgörandet ange att domen inte gäller förrän domen har fått
laga kraft (jmf KST 2016-06-22, mål nr 2797-16).
Så här i efterhand kan jag finna att jag i skälen också borde ha utvecklat denna
bedömning, istället för att enbart hänvisa till bristande utredning. Vidare borde
skälen ha innehållit ett resonemang om att förvaltningsrättens avslag av ansökan
(prövning av vård) i lagens mening också innebär att det omedelbara
omhändertagandet upphör. Och visst, det rätta kanske hade varit att lämna till
sökandeparten och överrätten att fatta ett interimistiskt beslut om vård i frågan.
Ett avslag på en ansökan innebär inte annat än ett avslag om vård. Jag kan dock
tycka att lagstiftningen med det senare ikraftträdandet av 1 § 5 st LVU och
                                                                        Dnr 2743-2018      Sid 6 (7)




      tolkningen av HFD:s domar (med sina allmänna uttalanden) står i viss konflikt
      jämfört med 9 § p 2, just när det gäller att förvaltningsrätten som första instans
      ska pröva ansökan om vård och samtidigt beakta att vårdkedjan inte bör brytas
      för barnets bästa. Tolkningen är i vart fall inte klar enligt min mening.
      Jag vill avslutningsvis nämna att jag under hösten hade fått ökad måltilldelning
      på förtursmålen, från 50 % till 100 % inlottning. Jag hade 11 stycken LVU/LVM
      (lagen [1988:870] om vård av missbrukare i vissa fall; JO:s anm.) under
      parallell handläggning under oktober–december, det var ett oerhört tryck på
      förtursmålen. Arbetsbelastningen var större än någonsin och då är man helt
      enkelt tvungen att fatta snabba beslut. Lagstiftningen i förtursmålen med
      tidskraven styr vår snabba handläggning och tyvärr hinner man inte alltid lägga
      den energi på domskrivning som vore önskvärt.

Rättslig reglering m.m.
En socialnämnd får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska
omhändertas, om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd
av LVU och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för
den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt
kan försvåras eller vidare åtgärder hindras (6 § första stycket LVU).

Ett omedelbart omhändertagande upphör när rätten avgör frågan om vård (9 §
första stycket andra punkten LVU). Om det inte längre finns skäl för ett
omhändertagande, ska socialnämnden besluta att detta genast ska upphöra. Ett
sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar frågan om vård med
stöd av lagen (9 § tredje stycket LVU).

Beslut om omedelbart omhändertagande, om förebyggande insatser eller om
tillfälligt flyttningsförbud gäller omedelbart. Andra beslut av socialnämnden
enligt LVU gäller omedelbart, om nämnden inte förordnar något annat. Rätten
får förordna att andra beslut som rätten har meddelat ska gälla omedelbart (40 §
LVU).

Den domstol som ska pröva ett överklagande får besluta att det överklagade
beslutet, om det annars skulle gälla omedelbart, tills vidare inte ska gälla och
även i övrigt besluta om saken (28 § förvaltningsprocesslagen [1971:291],
FPL).

Högsta förvaltningsdomstolen har i de refererade avgörandena HFD 2011 ref. 5,
HFD 2011 ref. 50, HFD 2014 ref. 46 samt HFD 2016 ref. 12 uttalat hur
kammarrätten bör resonera i fråga om verkställigheten i mål enligt LVU.

Bedömning
I domen avslog förvaltningsrätten ansökan om vård. Direkt av lag (9 § första
stycket andra punkten LVU) följer att det omedelbara omhändertagandet
upphörde i och med domen. JO har i remissen till förvaltningsrätten särskilt
frågat om innebörden av förvaltningsrättens förordnande om att domen skulle
gälla först när den vunnit laga kraft. Frågan ställdes eftersom det bedömdes vara
svårt att förstå innebörden av ett förordnande om att ett avslag på en ansökan
om vård skulle gälla först när avslagsbeslutet hade vunnit laga kraft.
                                                                   Dnr 2743-2018       Sid 7 (7)




Som jag förstår BB:s svar på JO:s remiss tycks syftet med förordnandet ha varit
att barnet skulle förbli omhändertaget – eller vårdas interimistiskt – till dess att
domen hade vunnit laga kraft eller kammarrätten hade tagit ställning till frågan
om vård. Det framgår emellertid inte av hennes dom. Det finns heller inte några
lagliga möjligheter att förordna på det sättet. Förordnandet innebar en risk för
att parterna skulle missuppfatta domslutet och att det omedelbara
omhändertagandet felaktigt skulle komma att bestå.

BB förtjänar allvarlig kritik för det sätt på vilket hon utformade domen.

Ärendet avslutas.
