# Kritik mot Naturvårdsverket för att i strid med jaktlagstiftningen ha tillåtit skyddsjakt på lodjur

JO 2004-05-12 dnr 2749-2001

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                      Sid
                                                                       2004-05-12          2749-2001               1 (6)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Kritik mot Naturvårdsverket för att i strid med jaktlagstiftningen ha tillåtit
                        skyddsjakt på lodjur

## Anmälan

I en anmälan klagade AA, i egenskap av företrädare för Riksföreningen
                        Hänsynsfull Jakt, på Naturvårdsverkets beslut dels den 16 januari 2001, dnr 411-
                        277-01 Nf, om jakt efter lodjur vintern 2000/2001 utanför renskötselområdet, dels
                        den 2 juli 2001, dnr 411-3646-01 Nf, om skyddsjakt på björn år 2001. Han anförde
                        bl.a. följande.

                        Jakt efter lodjur utanför renskötselområdet
                        Naturvårdsverket har genom beslutet att bevilja jakt efter 58 lodjur utanför
                        renskötselområdet åsidosatt bestämmelserna i 7 § jaktlagen samt i 6 § och 23 a §
                        jaktförordningen. Jakten har inget stöd i lag och beslutet åtföljs av en mycket svag
                        motivering, vilket bevisas av att Naturvårdsverkets jurister reserverat sig mot
                        beslutet. Inget av de kriterier som uppställs i bestämmelserna är uppfyllt. – Natur-
                        vårdsverket är skyldigt att följa EU:s art- och habitatdirektiv, oavsett om detta är
                        likalydande med svensk lag eller inte. Den 5 april 2001 skrev EU-kommissionären
                        BB till den svenska regeringen och påtalade att Sverige bryter mot direktivet
                        genom den av Naturvårdsverket beviljade jakten. – Det går inte att komma ifrån
                        misstanken att det verkliga skälet är att Naturvårdsverket vill skydda
                        rådjursstammen från viss predation från lodjur, eftersom jägarorganisationerna ofta
                        hävdar att predationen från lo ”trycker ned” rådjursstammen i vissa delar av landet.
                        – Till stöd för anmälan kompletterades denna senare med en kopia av ett av EU-
                        kommissionen den 18 juli 2001 utfärdat motiverat yttrande, i vilket kommissionen
                        anförde att Sverige genom bl.a. det aktuella beslutet inte uppfyllt sina skyldigheter
                        enligt habitatdirektivet 92/43/EEG samt uppmanade Sverige att inom två månader
                        vidta de åtgärder som krävs för att rätta sig efter yttrandet.

                        Skyddsjakt på björn
                        Beslutet är fattat dagen efter det att ändringar i 6 § och 23 a § jaktförordningen trätt
                        i kraft. Dessa ändringar var lagstiftarens försök att få Naturvårdsverket att följa
                        EU:s art- och habitatdirektiv, vilket verket är skyldigt att göra. Även här har en av
                        verkets jurister reserverat sig mot beslutet och konstaterat att beslutet saknar laglig
                        grund. Detta har inte fått Naturvårdsverket att ändra inställning att svensk lag och


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                          Dnr 2749-2001     Sid 2 (6)



EU:s art- och habitatdirektiv kan åsidosättas hur som helst, utan hänsyn till
laglighet och lagstiftarens mening.

Utredningen
Anmälan remitterades till Naturvårdsverket för yttrande.

Till remissvaret fanns bl.a. de båda besluten bifogade. Beträffande skyddsjakten på
lodjur hänvisade Naturvårdsverket helt till regeringens yttrande till EU-
kommissionen daterat den 21 september 2001, Angående motiverat yttrande om
jakt på lodjur utanför renskötselområdet i Sverige, i vilket anfördes bl.a. följande.

      Den svenska lodjursstammen har en gynnsam bevarandestatus
      – – – enligt forskarnas bedömning krävs en stam på åtminstone 1 000 individer för
      att långsiktigt bevara lodjuret inom Sverige.
      Antalet lodjur i Sverige uppgår till mellan 1 400 och 1 800 individer, enligt de
      senaste beräkningar som gjorts av lodjursforskningsprojektet. – – –
      Det kan således konstateras att den svenska lodjursstammen är så stor att den ur ett
      vetenskapligt perspektiv kan bedömas som långsiktigt livskraftig. Därtill vidhåller
      den svenska regeringen att även situationen i främst Norge måste beaktas vid
      bedömningen av populationens livskraft. Detta eftersom det från biologisk synvinkel
      är fråga om en sammanhängande svensk-norsk population.
      Såsom har framhållits i de tidigare skrivelserna har lodjuret under det senaste
      årtiondet haft en positiv populationsutveckling i Sverige och dess naturliga
      utbredningsområde har vuxit. – – –
      Uppgifterna om lodjurets populationsutveckling visar således att arten på lång sikt
      kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö.
      Vidare kan det konstateras att artens naturliga utbredningsområde varken minskar
      eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid. Tvärtom visar
      inventeringsresultaten att populationen fortsätter att öka samt att den sprider sig allt
      längre söderut i landet trots den jakt som har tillåtits.
      Eftersom det otvivelaktigt finns och kommer att fortsätta att finnas en tillräckligt
      stor livsmiljö för lodjurspopulationen kan det således, mot bakgrund av uppgifterna
      ovan, konstateras att den svenska lodjursstammen har en gynnsam bevarandestatus i
      enlighet med artikel 1 i) i habitatdirektivet.
      –––

      Hänsyn till orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse
      Den svenska regeringen hävdar inte, och har heller inte hävdat, att jakten på lodjur
      med stöd av artikel 16.1 a i habitatdirektivet skulle vara tillåten för att skydda
      rådjursstammen. De resonemang som fördes i svaret på den formella underrättelsen
      angående betydelsen av jakt och viltvård syftade till att ge en bakgrund till
      Naturvårdsverkets motiv till att tillåta jakt med hänvisning till ett överskuggande
      allmänintresse, dvs. att tillåta jakt enligt artikel 16.1 c i habitatdirektivet.
      Kommissionen har anfört att individers intresse av att bedriva jakt på rådjur inte är
      ett allmänintresse. Sveriges regering vill häremot hävda att jakt och viltvård är
      kulturellt och socialt viktiga frågor för stora delar av befolkningen på den svenska
      landsbygden sedan mycket lång tid och utgör en del av ett svenskt regionalt och
      lokalt särdrag, till vilket hänsyn skall tas enligt artikel 2.3 i habitatdirektivet.
      Därmed är också frågan om jakt på lodjur en del av ett allmänintresse och inte en
      fråga om enskilda individers olika intressen.
      De skäl som Naturvårdsverket har angivit för att tillåta jakten under vintern
      2000/2001 överensstämmer således med artikel 16.1 c i habitatdirektivet. Det kan
                                                                        Dnr 2749-2001    Sid 3 (6)



      här särskilt påpekas att även den sistnämnda artikeln uttryckligen hänvisar till
      orsaker av social karaktär.
      Såvitt avser de allmänintressen som motiverat beslutet att tillåta jakten saknas annan
      lämplig lösning.

      Jakten bedrivs under strängt kontrollerade förhållanden
      Den svenska regeringen vidhåller att lodjursjakten bedrivits under strängt kontrol-
      lerade förhållanden samt att den skett selektivt och i begränsad omfattning. Jakten
      har därmed stått i överensstämmelse med artikel 16.1 e i habitatdirektivet. – – –
Beträffande skyddsjakten på björn anförde Naturvårdsverket följande.
      – – – Populationsberäkningar visar att björnstammen ligger på ca 1 500 djur, vilket
      är ungefär den miniminivå som riksdagen nu fastställt (prop. 2000/01:57
      Sammanhållen rovdjurspolitik).
      Björnjakten likaväl som lodjursjakten har tidigare varit föremål för EU-
      kommissionens prövning Klagomål ([P-97/43330]) från 1999. Då accepterades de
      motiv som angavs att under förutsättning att en fortsatt gynnsam populations-
      utveckling kunde garanteras så kan en kontrollerad skyddsjakt motiveras för att
      förhindra allvarliga skador på boskap samt hänsyn till människors säkerhet.
      Naturvårdsverket vidhåller sin tidigare bedömning att: ”En helt ohämmad tillväxt av
      björnstammen i Sverige kan innebära risker för allmän hälsa och säkerhet och för
      skador. För att undvika detta bör enligt verkets uppfattning en kontrollerad tillväxt
      av stammen eftersträvas. Denna uppfattning ger också riksdagen uttryck för i
      ställningstagande till propositionen Sammanhållen rovdjurspolitik (prop
      2000/01:57) som antogs i mars i år. En sådan lugnare utveckling torde vara att
      föredra framför en situation där i efterhand en alltför kraftig björnstam måste
      reduceras då omfattande och allvarliga skador blivit ett faktum. Verket gör därför
      bedömningen att viss jakt med stöd av de ovan nämnda föreskrifterna i
      jaktförordningen efter ett begränsat, och i förväg, med hänsyn till upprätthållandet
      av en gynnsam bevarandestatus, fastställt antal exemplar och under strängt
      kontrollerade former i övrigt torde vara den enda möjliga lösningen för att
      åstadkomma en sådan kontrollerad tillväxt och därmed förhindra uppkomsten av
      skador.”
      Det bör noteras att bestämmelserna i den av anmälaren åberopade 6 §
      jaktförordningen (1987:905) avser jakt som bedrivs efter vissa exemplar med stöd av
      tillstånd från Naturvårdsverket och inte skyddsjakt som här är ifrågasatt.
AA kommenterade remissvaret. Han kompletterade även sin anmälan med
anledning av ett beslut den 13 december 2001 av Naturvårdsverket om skyddsjakt
efter lodjur vintern 2001/2002.

I beslut den 12 maj 2004 anförde JO Berggren följande.

Rättslig reglering
JO:s granskning avser i första hand en kontroll av att myndigheter och deras
befattningshavare i sin verksamhet följer lagar och andra författningar samt i övrigt
fullgör sina åligganden. Granskningen är av rättslig art och avser främst
tillämpningen av gällande förfaranderegler. JO kan inte ändra eller upphäva ett
beslut som en myndighet har fattat. Frågan om ett beslut är riktigt i sak tas upp till
utredning bara när ett beslut direkt strider mot en lag eller annan författning eller
när det annars framstår som uppenbart felaktigt. Vidare gäller att JO:s granskning
inte är avsedd att föregripa eller ersätta den prövning som kan ske eller har skett i
ordinarie ordning.
                                                                      Dnr 2749-2001    Sid 4 (6)



Förutsättningarna för s.k. skyddsjakt regleras i 7 § jaktlagen (1987:259). Om det på
grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för
allvarliga skador av vilt får, enligt 7 § första stycket, den myndighet som
regeringen bestämmer besluta om jakt för att förebygga eller minska dessa risker.
Det skall vara fråga om en särskilt kvalificerad skaderisk på så sätt att det bör
framgå av omständigheterna att risken för skada är överhängande och att den skada
som riskeras är allvarlig (se prop. 1986/87:58 s. 32).

Närmare föreskrifter om skyddsjakt finns i jaktförordningen (1987:905). Av 24 §
jaktförordningen framgår att det är Naturvårdsverket som är behörig myndighet när
det gäller beslut om jakt efter bl.a. lo och björn.

23 a § första stycket jaktförordningen föreskrev i dess lydelse vid tidpunkten för
det nu aktuella beslutet om jakt efter lodjur att beslut om jakt fick meddelas – om
det inte fanns någon annan lämplig lösning och om upprätthållandet av artens
bevarandestatus inte försvårades –

1.   av hänsyn till människors hälsa och säkerhet eller av andra orsaker som har ett
     överskuggande allmänintresse,
2.   av hänsyn till flygsäkerheten,
3.   för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller
     annan egendom, eller
4.   för att skydda flora eller fauna och bevara livsmiljöer.

Bestämmelsen utgör ett införlivande i svensk rätt av artikel 16.1 i rådets direktiv
92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och
växter (habitatdirektivet). Ändringen av 23 a § första stycket jaktförordningen som
trädde i kraft den 1 juli 2001, dagen före beslutet om skyddsjakt på björn, innebar
endast att ordalydelsen närmades texten i direktivet.

Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt får överklagas enligt 22 a § förvaltnings-
lagen (1986:223) jämförd med 58 § jaktförordningen.

Bedömning
Beslutet om jakt efter lodjur utanför renskötselområdet
Naturvårdsverket hänvisade i sitt beslut till 7 § jaktlagen, 23 a § och 24 §
jaktförordningen samt även till 6 § jaktförordningen. Sistnämnda bestämmelse
avser s.k. licensjakt. Det framgår dock tydligt av beslutet att detta rör frågan om
skyddsjakt. Någon hänvisning till 6 § jaktförordningen borde således inte ha gjorts
i beslutet.

I beslutet konstaterade Naturvårdsverket till en början att artens bevarandestatus
medgav en begränsad jakt efter lodjur utanför renskötselområdet. Efter att ha
bedömt att varken punkterna 2–4 i 23 a § första stycket jaktförordningen eller
hänsyn till människors hälsa och säkerhet kunde motivera jakten anfördes bl.a.
följande.

      Verket anser att det är av stor betydelse för artens bevarande att lodjursstammens
      utveckling kan följas genom inventeringsinsatser som bidrar till ökad kunskap om
                                                                        Dnr 2749-2001     Sid 5 (6)



      utbredning och numerär. Utanför renskötselområdet är jägarnas och andra
      naturintresserade människors ideella insatser i det arbetet nödvändiga. För att
      förvaltningsmålen skall kunna uppnås krävs såväl delaktighet, förtroende som
      acceptans hos jägare och befolkning i de berörda områdena. Det får därför anses
      vara ett viktigt allmänintresse att upprätthålla en positiv attityd till lodjurets
      överlevnad och en motivation till fortsatt ideellt arbete. Tillåtandet av en viss jakt
      synes vara en förutsättning för upprätthållandet av en sådan positiv attityd. En
      försiktig jakt efter lodjur får därför anses vara motiverad av ett allmänintresse att
      upprätthålla kontrollen över lodjursstammens utveckling. Verkets bedömning är att
      ett lagligt stöd därför kan sägas föreligga i 23 a § 1 stycket punkt 1.
Beslutet innehöll inte någon bedömning av om det fanns någon annan lämplig
lösning än att tillåta jakt.

23 a § första stycket 1 jaktförordningen motsvaras av artikel 16.1 c) i habitat-
direktivet, dock att där talas om andra tvingande orsaker som har ett allt
överskuggande allmänintresse, inbegripet orsaker av social eller ekonomisk
karaktär och betydelsefulla positiva konsekvenser för miljön. I det motiverade
yttrandet som ovan berörts anförde EU-kommissionen bl.a. att det bara är allmänna
intressen, som kan drivas av offentliga eller privata organ, som kan hävdas mot
direktivets bevarandesyften och att projekt som endast gynnar ett företag eller
enskilda således inte omfattas.

Det förefaller till en början tveksamt om en positiv attityd till lodjurens överlevnad
är av sådan vikt för bevarandet av lodjursarten att den medför att en viss jakt efter
lodjur måste tillåtas. Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan det vidare starkt
ifrågasättas om upprätthållandet av denna positiva attityd kan anses utgöra ett
sådant överskuggande allmänintresse som avses i 23 a § första stycket 1
jaktförordningen och i det bakomliggande habitatdirektivet. Oavsett hur det
förhåller sig med det krävs att förutsättningarna i 7 § jaktlagen är uppfyllda för att
ett beslut om skyddsjakt med stöd av 23 a § jaktförordningen skall kunna
meddelas. Redan genom Naturvårdsverkets motivering av sitt beslut står det enligt
min mening klart att så inte var fallet här. Jag kan med hänsyn till det sagda inte
finna annat än att beslutet strider mot lag.

Beslutet om skyddsjakt på björn
I skälen för Naturvårdsverkets beslut anfördes att en helt ohämmad tillväxt av
björnstammen i Sverige bör undvikas då en sådan tillväxt kan innebära risker för
allmän hälsa och säkerhet och för skador. Av beslutet framgår inte klart om dessa
risker bedömdes vara överhängande eller inte. Mot bakgrund av vad som anförts
om JO:s granskningsverksamhet finner jag dock inte anledning att gå vidare i
denna fråga.

Avslutande synpunkter
Jag är sammanfattningsvis mycket kritisk mot Naturvårdsverkets beslut den 16
januari 2001 att tillåta jakt efter lodjur utanför renskötselområdet.

Jag noterar att Naturvårdsverket tillåtit sådan jakt med motsvarande tilllämpning av
23 a § första stycket 1 jaktförordningen i beslut för såväl vintern
                                                               Dnr 2749-2001   Sid 6 (6)



2001/2002 som vintern 2002/2003. Anmälan mot det sistnämnda beslutet, som har
tagits upp i ärendet dnr 202-2003, kommer jag med hänvisning till det förevarande
ärendet att pröva i beslut denna dag.

Ärendet avslutas.
