# Initiativärende mot en länsstyrelse angående avgiftsdebitering i ärenden på lantbruksområdet

JO 2007-06-19 dnr 2752-2006

BESLUT
                                                                           Datum                Dnr                    Sid
                                                                           2007-06-19           2752-2006             1 (5)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Initiativärende mot en länsstyrelse angående avgiftsdebitering i ärenden
                        på lantbruksområdet

## Initiativet

Under utredningen av ett tidigare ärende (dnr 157-2005) mot Länsstyrelsen i
                        Kronobergs län uppkom en fråga om länsstyrelsens möjligheter att debitera
                        avgifter. Omständigheterna var följande.

                        Vid Länsstyrelsen i Kronobergs län förekommer det att sökande i ärenden om
                        förprövning av djurstallar får hjälp av länsstyrelsens handläggare med att upprätta
                        ritningar. Sökanden debiteras för den tid som framställandet av ritningen tagit. Från
                        länsstyrelsen uppgavs att avgiften tas ut med stöd av Länsstyrelsens kungörelse
                        (07FS 1994:28) med föreskrifter om taxa för uppdragsverksamhet inom
                        lantbruksområdet. I den aktuella kungörelsen åberopar länsstyrelsen 54 §
                        länsstyrelseförordningen som stöd för föreskrifterna om taxor. Vid tiden då
                        kungörelsen utfärdades var förordning (1990:1510) med länsstyrelseinstruktion
                        gällande. Av dess 54 § framgick att länsstyrelsen fick fastställa taxor för
                        länsstyrelsens uppdragsverksamhet inom lantbrukets område. Den 1 januari 1998
                        upphävdes den åberopade länsstyrelseinstruktionen och ersattes med en ny,
                        förordning (1997:1258) med länsstyrelseinstruktion. Motsvarande bestämmelse
                        som den i den tidigare 54 § återfanns nu i 50 § i den nya instruktionen. Denna
                        senare instruktion upphävdes emellertid den 1 januari 2003. Den nu gällande
                        förordningen (2002:864) med länsstyrelseinstruktion innehåller ingen bestämmelse
                        om rätt att ta ut ersättning eller fastställa taxor.

                        Jag beslutade att utreda frågan om länsstyrelsens avgiftsdebitering i ett särskilt
                        ärende.

## Utredning

Länsstyrelsen anmodades att yttra sig angående det rättsliga stödet för
                        avgiftsdebiteringen.

                        Länsstyrelsen, genom länsrådet AA, anförde följande.

                                  Såsom framgår av skrivelsen grundar sig länsstyrelsens avgiftsdebitering inom
                                  sakområdet lantbruk på beslut i enlighet med Länsstyrelsens kungörelse (07FS



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                 Dnr 2752-2006       Sid 2 (5)




1994:28) med föreskrifter om taxa för uppdragsverksamhet inom lantbruksområdet,
beslutad då länsstyrelseinstruktionen 1990:1510 reglerade länsstyrelsens möjligheter
att ta ut avgift. Den senare har sedermera upphävts. Den nu gällande förordningen
(2002:864) med länsstyrelseinstruktion innehåller ingen bestämmelse om rätt att ta
ut ersättning eller fastställa taxor. Motsatsen sägs dock inte heller.
Av länsstyrelsens regleringsbrev för 2002 framgår bl.a.: ”Inkomster från jordbrukets
uppdragsverksamhet disponeras av länsstyrelserna (jfr 50 § länsstyrelseinstruktionen
[1997:1258]).” Motsvarande skrivning saknas i 2003 års regleringsbrev. Dock finnes
verksamhetsområdet Lantbruk kvar under rubriken Uppdragsverksamhet i beräknad
budget för avgiftsbelagd verksamhet 2003 med ekonomiskt mål, ”Målet är att
avgiftsintäkterna skall finansiera kostnaderna”. Det bör här uppmärksammas att
ingen radikal förändring i lantbruksverksamheten inträffade mellan åren 2002 och
2003. Ändringen av länsstyrelseinstruktionen i dess senaste lydelse trädde i kraft den
1 januari 2003. Ovanstående är anledningen till att länsstyrelsen fortsatt med den
aktuella uppdragsverksamheten även under 2003 och framgent.
I avgiftsförordningen (1992:191) 4 § kan läsas
     En myndighet får, om det är förenligt med myndighetens uppgift enligt lag,
     instruktion eller annan förordning, mot avgift tillhandahålla:
     –––
     4. rådgivning eller annan liknande service,
     –––
     Varor och tjänster enligt första stycket får tillhandahållas bara om
     verksamheten är av tillfällig natur eller av mindre omfattning.
Enligt förordningen (2002:864) med länsstyrelseinstruktion har länsstyrelsen bl.a.
uppgifter i fråga om lantbruk omfattande främst
     – att verka för att nationella mål får genomslag i länet samtidigt som hänsyn
       skall tas till regionala förhållanden och förutsättningar
     – att främja länets utveckling och noga följa länets tillstånd
     – att verka för att de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen uppnås och
       skall därvid svara för regionalt mål och uppföljningsarbete.
Kronobergs län karakteriseras av stor andel skog med insprängd jordbruksmark.
Detta ger länet dess speciella karaktär, som det är angeläget att slå vakt om. Sålunda
sägs i de regionala miljömålen för miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap”
bl.a. ”länets åker- och betesmarksareal ska bibehållas i minst dagens utsträckning så
att den år 2010 omfattar 30 000 ha i skogsbygd och 42 000 i mellanbygd”.
Problemet i härvarande län är att antalet djur minskar och inte räcker till för att
uppfylla ovanstående mål. Detta beror på att såväl antalet lantbrukare som tillgången
på ändamålsenliga byggnader inte är tillfyllest. Varje ny byggnadsinvestering är
sålunda av godo och i linje med länsstyrelsens uppdrag i enlighet med instruktionen
och därför också i enlighet med avgiftsförordningen.
Verksamheten med avgiftsbelagd byggnadsprojektering är enbart av mindre
omfattning och uppfyller därför kraven i 4 § andra stycket avgiftsförordningen. Den
byggnadssakkunninge (läs H.K.) ägnar sig i första hand åt djurstallsgranskningar,
investeringsstöd samt KULM och K2 verksamhet. Enklare projekteringar enbart i
mån av tid. Sett ur ett totalt länsstyrelseperspektiv kan verksamheten till och med
betraktas som försumbar.
Sammantaget konstaterar sålunda länsstyrelsen att den avgiftsbelagda
byggprojekteringen är i linje med övrig uppdragsverksamhet enligt avsnitt 7 i
regleringsbrevet för år 2006 och tidigare års regleringsbrev samt också i enlighet
med avgiftsförordningen. Verksamheten har också till syfte att medverka till att
uppfylla de övergripande målen i länsstyrelseinstruktionen vad gäller lantbrukets
utveckling.
                                                                  Dnr 2752-2006   Sid 3 (5)




I ett beslut den 19 juni 2007 anförde JO Berggren följande.

Rättslig reglering
För myndigheter under regeringen gäller avgiftsförordningen (1992:191).
Förordningen skall tillämpas om inte något annat följer av en annan förordning
eller av ett särskilt beslut av regeringen (1 a § och 2 §).

Enligt 3 § avgiftsförordningen får en myndighet ta ut avgifter för varor och tjänster
som den tillhandahåller bara om det följer av en lag eller förordning eller av ett
särskilt beslut av regeringen.

I tidigare länsstyrelseinstruktioner (54 § förordning [1990:1510] med
länsstyrelseinstruktion och 50 § förordning [1997:1258] med
länsstyrelseinstruktion) fanns bestämmelser av vilka framgick att länsstyrelsen fick
fastställa taxor för länsstyrelsens uppdragsverksamhet inom lantbrukets område.
Den nu gällande förordningen (2002:864) med instruktion för länsstyrelsen
innehåller inte någon motsvarande bestämmelse.

I 4 § avgiftsförordningen finns ett generellt bemyndigande som innebär att en
myndighet får besluta om att ta ut avgift för sådana varor och tjänster som räknas
upp i paragrafen om det är förenligt med myndighetens uppgift enligt lag,
instruktion eller annan förordning. De varor och tjänster som avses är:

    1.   tidskrifter eller andra publikationer,

    2.   informations- och kursmaterial,

    3.   konferenser och kurser,

    4.   rådgivning och annan liknande service,

    5.   lokaler,

    6.   utrustning,

    7.   offentlig inköps- och resurssamordning,

    8.   tjänsteexport,

    9.   automatisk databehandlingsinformation i annan form än utskrift,

    10. upplysningar per telefon, om den service myndigheten därmed
        tillhandahåller går utöver myndighetens serviceskyldighet enligt
        sekretesslagen (1980:100) och förvaltningslagen (1986:223).

Av 4 § andra stycket framgår att de uppräknade varorna och tjänsterna får
tillhandahållas bara om verksamheten är av tillfällig natur eller av mindre
omfattning.
                                                                   Dnr 2752-2006      Sid 4 (5)




Ekonomistyrningsverket har utfärdat föreskrifter (ESV Cirkulär 1999:6) till
avgiftsförordningen. I föreskriften till 4 § första stycket 4 p. sägs att innan en
myndighet beslutar om att ta ut en avgift för rådgivning eller annan liknande
service skall myndigheten pröva att tjänsten är förenlig med myndighetens uppgift
och att tjänsten innebär en service som går utöver den hjälp som skall utföras
avgiftsfritt enligt 4 och 6 §§ förvaltningslagen (1986:223).

Bedömning
Länsstyrelserna har när det gäller lantbruksområdet en myndighetsfunktion som
avser bl.a. förprövning av djurstallar. Länsstyrelserna har också inom ramen för sin
servicefunktion under lång tid – och som ett arv från de tidigare
lantbruksnämnderna – haft en tämligen omfattande uppdragsverksamhet, som bl.a.
innefattat bistånd åt lantbrukare med projektering av ny- och tillbyggnad av
djurstallar. Uppdragsverksamheten har bedrivits mot betalning. Av tidigare
länsstyrelseinstruktioner har framgått att länsstyrelsen fått fastställa taxor för
uppdragsverksamheten.

Den nu gällande länsstyrelseinstruktionen, som trädde i kraft den 1 januari 2003,
innehåller inte några bestämmelser om uppdragsverksamhet på lantbruksområdet.
Såvitt framkommit bedrivs länsstyrelsens verksamhet med byggprojektering
numera helt frivilligt och det finns inte något uttryckligt bemyndigande för
länsstyrelsen att fastställa taxor eller att ta ut avgifter för verksamheten. Det har
under min utredning inte med stöd av något förarbetsuttalande eller liknande
kunnat utrönas vilka överväganden som legat bakom ändringen av instruktionen i
denna del.

Den kungörelse som Länsstyrelsen i Kronobergs län har åberopat som stöd för
debitering av avgift för byggprojektering var utfärdad med stöd av en numera
upphävd länsstyrelseinstruktion. Någon rätt att debitera avgifter med stöd av den
kungörelsen föreligger således inte längre.

Frågan blir då om 4 § avgiftsförordningen är tillämplig. Länsstyrelsen har i sitt
remissvar hänvisat till 4 § första stycket 4 p., som reglerar avgiftsdebitering för
rådgivning och annan liknande service.

En förutsättning för avgiftsdebitering enligt 4 § avgiftsförordningen är att
verksamheten är förenlig med myndighetens uppgift enligt lag, instruktion eller
annan förordning. Länsstyrelsen har som stöd för avgiftsdebiteringen anfört att den
avgiftsbelagda byggprojekteringen är i linje med övrig uppdragsverksamhet enligt
regleringsbrevet och i enlighet med avgiftsförordningen. Verksamheten har också
till syfte att medverka till att uppfylla de övergripande målen i länsstyrelse–
instruktionen vad gäller lantbrukets utveckling.

Regleringen i 4 § om att verksamheten måste vara förenlig med myndighetens
verksamhet innebär visserligen inte att varan eller tjänsten måste ingå i
myndighetens ordinarie verksamhet, men den bedrivna verksamheten får inte skilja
                                                                 Dnr 2752-2006   Sid 5 (5)




sig från myndighetens ordinarie verksamhet. Oftast är en vara eller tjänst som
myndigheten tar betalt för med stöd av 4 § något slags biprodukt till den ordinarie
verksamheten; vanligt är att det rör sig om information av något slag.

Det är möjligt, som länsstyrelsen anfört, att hjälp från länsstyrelsens tjänstemän
med byggnadsritningar m.m. kan medverka till att målen för lantbruket uppfylls.
Jag ställer mig dock mycket tveksam till om en så specifik verksamhet som
byggprojektering är förenlig med länsstyrelsens nuvarande ordinarie uppgifter.
Enligt min mening är det således tvivelaktigt om 4 § avgiftsförordningen över
huvud taget är tillämplig. Jag vill i detta sammanhang peka på bestämmelsen i 7 §
avgiftsförordningen enligt vilken en myndighet varje år skall samråda med
Ekonomistyrningsverket om de avgifter som myndigheten tar ut eller avser att ta
ut.

Länsstyrelsens uppdragsverksamhet på lantbruksområdet har som nämnts tidigare
varit reglerad. Om länsstyrelserna även fortsättningsvis skall bedriva
konsultverksamhet på det sätt som skett bör den möjligheten enligt min mening
klart framgå av t.ex. länsstyrelseinstruktionen. Man bör dock observera att sådan
verksamhet kan komma i konflikt med länsstyrelsens myndighetsutövande
verksamhet. Jag tänker då närmast på risken för jävssituationer och att
länsstyrelsens opartiskhet i myndighetsfunktionen kan komma att sättas i fråga (se
JO 2006/07 s. 373).

Eftersom det som har kommit fram i detta ärende kan vara av intresse för
Regeringskansliet och för Ekonomistyrningsverket skickar jag beslutet till dem för
kännedom.

Med dessa uttalanden avslutas initiativärendet.
