# Initiativärende om förhållandena för förvarstagna som säkerhetsplaceras inom kriminalvården

JO 2020-11-12 dnr 277-2018

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2020-11-12                277-2018               1 (22)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Initiativärende om förhållandena för förvarstagna som
                        säkerhetsplaceras inom kriminalvården


                          Beslutet i korthet: JO har under många år granskat förhållandena för förvarstagna
                          som placeras inom Kriminalvården. Granskningen har lett till flera kritiska uttalanden
                          från JO:s sida och till att regeringen flera gånger uppmärksammats på behovet av
                          ändrade regler. Sverige har också från internationellt håll rekommenderats att
                          upphöra med att placera personer som är förvarstagna med stöd av utlänningslagen
                          hos Kriminalvården.
                          Efter det att chefsJO inom ramen för JO:s Opcat-verksamhet under vintern 2017
                          inspekterade flera häkten där det fanns förvarstagna, beslutade hon att granska
                          situationen för främst förvarstagna som säkerhetsplacerats inom kriminalvården.
                          I detta beslut konstaterar chefsJO att det är uppenbart att Kriminalvården inte har
                          lyckats skapa de praktiska förutsättningar som krävs för att alla förvarstagna som
                          vistas i häkten och anstalter fullt ut ska kunna få sina lagstadgade rättigheter tillgodo-
                          sedda. Situationen för de säkerhetsplacerade framstår enligt chefsJO som särskilt
                          oroande. ChefsJO ser mycket allvarligt på att Kriminalvården inte har nått längre i sitt
                          arbete och kritiserar myndigheten för att de förvarstagnas lagstadgade rättigheter
                          fortfarande inte tillgodoses.
                          Enligt chefsJO:s uppfattning måste regeringen se över hur regelverket för förvars-
                          tagna fungerar i praktiken. Det bör vidare klargöras hur de förvarstagnas lagstadgade
                          rättigheter ska kunna tillgodoses. ChefsJO uttalar också att det finns anledning att
                          starkt ifrågasätta om förvarstagna som inte har utvisats på grund av brott över huvud
                          taget ska placeras inom kriminalvården. Om detta ändå anses lämpligt behöver
                          lagregleringen av deras rättigheter förtydligas, bl.a. när det gäller rätten till vistelse i
                          gemensamhet och till kontakter med omvärlden. Mot den bakgrunden finner chefsJO
                          anledning att, med stöd av 4 § JO-instruktionen, göra en framställning till regeringen
                          om en översyn av lagstiftningen. Vidare påminner chefsJO om de framställningar som
                          JO tidigare gjort i fråga om bl.a. behovet av ett lagreglerat omprövningsförfarande och
                          av garantier för att förvarstagna inte säkerhetsplaceras i situationer där rättsliga förut-
                          sättningar för det inte finns.


                        Initiativärendet
                        Migrationsverket får under vissa förhållanden besluta att en utlänning som hålls
                        i förvar ska placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Det gäller
                        bl.a. om den förvarstagne hålls avskild och av säkerhetsskäl inte kan vistas i



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                          Dnr 277-2018       Sid 2 (22)




Migrationsverkets förvar, s.k. säkerhetsplacering (10 kap. 20 § första stycket 2
utlänningslagen [2005:716]). Frågan om lämpligheten av att säkerhetsplacera
förvarstagna utlänningar hos Kriminalvården och förhållandena för de utlän-
ningar som får en sådan placering har flera gånger uppmärksammats av JO och
Sverige har fått kritik från internationellt håll.

Under 2017 följde jag inom ramen för JO:s Opcat-verksamhet1 upp frågan om
placering av förvarstagna hos Kriminalvården. Fem häkten där förvarstagna var
placerade inspekterades.2 Vid denna inspektionsserie kom det fram att det fanns
förvarstagna som hade varit placerade i häkte från cirka en vecka upp till ett och
ett halvt år. Vidare kom det fram att de förvarstagna inte fick inneha mobiltele-
foner och inte heller hade tillgång till internet. I vissa häkten handlades telefon-
tillstånd inom Kriminalvårdens särskilda system för kontrollerat telefonerande
för intagna (INTIK-systemet). Det konstaterades även att de förvarstagnas
möjligheter att ta emot besök var mer begränsade i häkte jämfört med om de
hade vistats i Migrationsverkets förvar.

Från häktena fördes det under inspektionerna fram att de inte hade något sam-
arbete med Migrationsverket som syftade till att förvarstagna skulle kunna åter-
placeras i ett förvar och att det var sällan som handläggare från Migrations-
verket besökte förvarstagna som var placerade i häkte. Vid samtal mellan JO:s
medarbetare och de förvarstagna uppgav flertalet att de inte hade fått något
besök av personal från Migrationsverket.

Efter inspektionsserien gjorde jag flera uttalanden om situationen för de förvars-
tagna som placeras inom kriminalvården (se protokollet efter inspektionen av
häktet Huddinge, dnr 416-2017). Bland annat konstaterade jag att dessa perso-
ner vistades under avsevärt sämre förhållanden än de som var placerade i
Migrationsverkets förvar. Förvarstagna som var placerade hos Kriminalvården
hade inte samma möjligheter att åtnjuta sina lagstadgade rättigheter. Det
verksamhetsställe som i störst utsträckning levde upp till lagstiftningens krav
var häktet Storboda. I andra änden av skalan befann sig exempelvis häktena
Huddinge och Sollentuna, där förvarstagna ofta vistades under förhållanden
motsvarande de som gäller för häktade med restriktioner. Det innebar att en
förvarstagen som var placerad där kunde vara inlåst i sitt bostadsrum 23 timmar
om dygnet. Jag uttalade att det krävdes åtgärder för att förändra situationen för




1
 Opcat är den engelska förkortningen av tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention
(Optional Protocol to the Convention against Torture). Länder som anslutit sig till
protokollet har förbundit sig att inrätta ett nationellt besöksorgan som regelbundet
besöker platser där personer kan hållas frihetsberövade. I Sverige har JO tilldelats detta
uppdrag.
2
    Dnr 416-2017, 417-2018, 418-2017, 419-2017 och 581-2017.
                                                                   Dnr 277-2018       Sid 3 (22)




förvarstagna som placeras hos Kriminalvården. Vidare beslutade jag mig för att
följa upp frågan om förhållandena för förvarstagna som placerats i Kriminal-
vården, inom ramen för detta initiativärende.

## Anmälan och bakgrund

Bakgrund
Rättsliga utgångspunkter
En utlänning som hålls i förvar ska som huvudregel vistas i lokaler som har
ordnats särskilt för detta ändamål. Migrationsverket har ansvaret för sådana
lokaler (11 kap. 2 § utlänningslagen).

Förvar används i huvudsak för att säkerställa att ett beslut om avvisning eller
utvisning kan verkställas. Ett beslut om förvar får i sådana situationer meddelas
endast om det annars finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet
i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten
(10 kap. 1 § utlänningslagen). Verksamheten vid förvaret måste därför vara
anpassad så att även personer som kan tänkas vilja avvika, hindra verkställig-
heten på annat sätt eller som har en kriminell livsstil kan vistas där.

Eftersom de som hålls i förvar får röra sig fritt inom förvaret måste det, för att
verksamheten ska fungera, ges förutsättningar för att de ska kunna vistas där
tillsammans. Migrationsverket får därför i vissa fall inskränka en förvarstagens
rörelsefrihet (11 kap. 6 § utlänningslagen), hålla en förvarstagen avskild från
andra som tagits i förvar (11 kap. 7 § utlänningslagen) eller placera en för-
varstagen som är avskild i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Ett avskiljande får ske om det är nödvändigt för ordningen och säkerheten i
lokalen eller om den förvarstagne utgör en allvarlig fara för sig själv eller andra
(11 kap. 7 § första stycket utlänningslagen). En säkerhetsplacering får ske av en
förvarstagen som är avskild och som av säkerhetsskäl inte kan vistas i en
förvarslokal (10 kap. 20 § första stycket 2 utlänningslagen). Det krävs då att den
förvarstagne visat sådana tendenser att Migrationsverket har anledning att anta
att personalens eller de övriga förvarstagnas säkerhet riskeras om den förvars-
tagne får vara kvar (se prop. 1996/97:147 s. 14 och 41). Bestämmelsen är
avsedd att tillämpas i undantagsfall som är svåra att undvika.

I detta sammanhang bör också framhållas att utlänningslagen ska tillämpas så
att en utlännings frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje
enskilt fall (1 kap. 8 § utlänningslagen).

Grundläggande bestämmelser om hur en utlänning som hålls i förvar ska
behandlas finns i 11 kap. l § utlänningslagen. Där sägs att utlänningen ska
behandlas humant och att hans eller hennes värdighet ska respekteras. Utlän-
ningen ska informeras om de rättigheter och skyldigheter han eller hon har som
förvarstagen samt om de regler som gäller i förvarslokalerna. Verksamhet som
rör förvar ska utformas på ett sätt som innebär minsta möjliga intrång i utlän-
ningens integritet och rättigheter.
                                                                   Dnr 277-2018      Sid 4 (22)




I 11 kap. 4 § utlänningslagen finns bestämmelser om förvarstagnas kontakter
med andra. I bestämmelsen sägs att en utlänning som hålls i förvar ska ges
möjlighet att ta emot besök och på annat sätt ha kontakt med personer utanför
lokalen utom om besöket eller kontakten i ett särskilt fall skulle försvåra den
verksamhet som rör förvaret. Ett besök får övervakas om det är nödvändigt med
hänsyn till säkerheten.

För behandlingen av en utlänning som enligt 10 kap. 20 § placerats i bl.a.
kriminalvårdsanstalt eller häkte gäller även häkteslagen (2010:611) i tillämpliga
delar (11 kap. 2 § tredje stycket utlänningslagen). Av den nyss nämnda
bestämmelsen framgår att en säkerhetsplacerad utlänning ska ges möjlighet att
ha kontakt med personer utanför inrättningen och även i övrigt beviljas de
lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn till ordningen och säker-
heten inom inrättningen. Enligt förarbetena innebär det att utlänningen ska ha
samma rätt att ha kontakt med personer utanför inrättningen som en förvars-
tagen person som vistas i ett förvar (prop. 2011/12:60 s. 94). Bestämmelsen
infördes för att det i 3 kap. häkteslagen finns möjligheter att begränsa intagnas
besök och telefonsamtal om de bedöms kunna äventyra säkerheten. Under
lagstiftningsarbetet konstaterade regeringen att eftersom återvändandedirektivet3
inte medgav en sådan begränsning behövdes det en uttrycklig regel om de
förvarstagnas rätt till kontakt med personer utanför lokalen (a. prop. s. 81). Den
nya bestämmelsen trädde i kraft den 1 maj 2012.

Vidare infördes den 1 maj 2012 en bestämmelse i 10 kap. 20 § andra stycket
utlänningslagen som innebär att andra utlänningar än de som har utvisats på
grund av brott och som placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest
inte får vistas tillsammans med övriga intagna. Även denna bestämmelse inför-
des i samband med att återvändandedirektivet genomfördes i svensk rätt (se
prop. 2011/12:60 s. 79). En förvarstagen som är placerad i häkte eller anstalt
ska alltså hållas avskild från intagna som är häktade eller avtjänar straff.

I häkteslagen finns särskilda bestämmelser om intagnas rätt till vistelse i
gemensamhet (2 kap. 5 § häkteslagen). Av den bestämmelsen framgår att en
intagen ska ges möjlighet att dagtid vistas tillsammans med andra intagna
(gemensamhet), om inte

1. den intagne är placerad i en annan förvaringslokal än i ett häkte och lokalför-
hållandena inte tillåter gemensamhet
2. det av säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den intagne avskild från andra




3
 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om
gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som
vistas olagligt i medlemsstaterna.
                                                                   Dnr 277-2018      Sid 5 (22)




intagna eller
3. det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.

Den internationella kritiken och JO:s tidigare granskning
Internationell kritik
Europarådets kommitté mot tortyr4 (CPT) har under decennier återkommande
kritiserat förhållandena i svenska häkten, senast efter sitt besök i Sverige i maj
2015. Kommittén rekommenderade svenska myndigheter att bl.a. upphöra med
att placera personer som är förvarstagna med stöd av utlänningslagen hos
Kriminalvården.5

JO föreslår lagreglerad omprövningsskyldighet för Migrationsverket
Under åren 2009–2011 genomförde dåvarande JO Hans-Gunnar Axberger en
granskning av Migrationsverkets förvar. Granskningen omfattade bl.a. hur
verket hanterade de förvarstagna som hade säkerhetsplacerats inom kriminal-
vården. I det beslut som sammanfattade iakttagelserna från inspektionerna
konstaterade JO bl.a. att Migrationsverkets förfarande för att utreda om den
förvarstagne kunde återtas till en förvarslokal hade flera brister
(JO 2011/12 s. 314). Vidare uttalade han att skyldigheten att ompröva ett beslut
om kriminalvårdsplacering borde regleras i lag. Beslutet överlämnades till
Regeringskansliet, Justitiedepartementet, för kännedom.

Kriminalvården tillgodoser inte förvarstagnas rättigheter
I ett beslut den 28 maj 2014 i ett initiativärende om förvarstagnas rättigheter i
häkten och anstalter uttalade dåvarande chefsJO Elisabet Fura att förvarstagnas
rätt till kontakt med omvärlden inte tillgodosågs samt att häkten och anstalter
inte utgör en lämplig miljö för förvarstagna (JO 2014/15 s. 216). Vidare utta-
lade hon att det allra bästa skulle vara om Kriminalvården kunde befrias från sitt
uppdrag att ha förvarstagna som inte ska utvisas efter avtjänat fängelsestraff
placerade hos myndigheten. Beslutet överlämnades till Regeringskansliet,
Justitiedepartementet, för kännedom.

Fortsatt granskning av Migrationsverkets förvarsenheter
Under perioden 2012–2019 har JO vid flera tillfällen inspekterat Migrations-
verkets förvarsenheter och bl.a. granskat verkets arbete med förvarstagna som
säkerhetsplaceras hos Kriminalvården. Granskningen har resulterat i flera utta-
landen från JO:s sida.




4
 European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading
Treatment or Punishment (CPT).
5
    CPT/Inf [2016] 1, p. 72.
                                                                         Dnr 277-2018         Sid 6 (22)




Efter en inspektion av Migrationsverkets förvarsenhet i Gävle i september 2016
uttalade dåvarande JO Cecilia Renfors bl.a. följande (dnr 4831-2016):

      Det har nu gått mer än fem år sedan bristen på lagstiftning avseende omprövning
      av säkerhetsplaceringar påtalades av JO.
      Den nuvarande ordningen har fortfarande stora brister och det är angeläget att en
      lagreglering kommer till stånd. Jag översänder därför en kopia av detta protokoll
      till Justitiedepartementet.
      Till dess att skyldigheten att ompröva beslut om säkerhetsplacering har lag-
      reglerats måste Migrationsverket se till att myndigheten har en rutin för att
      regelbundet kontrollera förutsättningarna för säkerhetsplaceringen och om
      beslutet ska bestå eller inte.
I mars 2018 genomförde Cecilia Renfors en inspektion av Migrationsverkets
förvarsenhet i Kållered (JO 2018/19 s. 638). Granskningen avsåg främst förva-
rets hantering av avskiljanden och häktesplaceringar som görs av säkerhetsskäl
samt utformningen av sådana beslut. Efter inspektionen konstaterade hon vissa
brister, bl.a.

      − att det saknas enhetliga rutiner för hur omständigheter som läggs till grund
        för beslut om avskiljande och säkerhetsplacering dokumenteras och att
        dokumentationen när avskiljanden upphört inte gjorts enhetligt
      − att många beslut saknade en tydlig individuell bedömning, och att det i en del
        beslut var svårt att förstå varför de omständigheter som redovisades lett till
        slutsatsen att ett avskiljande var nödvändigt eller varför ett avskiljande inte
        kunde fortsätta i förvarslokalen
      − att olika bedömningsnivåer tillämpades
      − att många beslut saknade en bedömning av om Migrationsverket kunnat vidta
        åtgärder för att undvika en säkerhetsplacering, t.ex. genom att placera den
        förvarstagne i ett annat förvar
      − att avskiljande använts som en form av bestraffning för att förvarstagna
        använt eller innehaft narkotika, och att förvarstagna säkerhetsplacerats i syfte
        att komma till rätta med ett generellt problem med narkotika på förvaret
      − att det är vanligt att säkerhetsplaceringar görs med hänvisning till Migrat-
        ionsverkets begränsade resurser och att förvarstagna med psykiska besvär
        placeras i häkte huvudsakligen eftersom personalen vid förvaret inte har
        kompetens att hantera dem
      − att det dröjt innan Migrationsverket besökt förvarstagna som säkerhets-
        placerats och omprövat besluten om säkerhetsplacering, och att Migrations-
        verket vid sin löpande omprövning i flera ärenden inte prövat om skälen för
        besluten om placering kvarstod.
Med anledning av de konstaterade bristerna översändes en kopia av
inspektionsprotokollet till Justitiedepartementet för kännedom.

I november 2018 inspekterade Cecilia Renfors den nationella anstalts- och
häktessamordningen vid Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta. I protokollet
efter inspektionen uttalade hon bl.a. följande (dnr 6665-2018):

      Jag har vid de inspektioner som gjorts av Migrationsverkets förvarsenheter under
      de senaste åren kunnat konstatera att verket arbetar med att säkerställa att beslut
      om säkerhetsplaceringar fattas på ett rättssäkert sätt och att verket bl.a. har utar-
      betat en standard för hur omprövningen av placeringarna ska gå till. När
      omprövningsförfarandet granskas i praktiken finns det dock fortfarande stora
      brister både när det gäller frekvensen av kontakterna med den förvarstagne och
      när det gäller hur kontakterna och omprövningen genomförs. Det finns också
                                                                        Dnr 277-2018        Sid 7 (22)




      brister i kontakterna med Kriminalvården. Bristerna måste ses i ljuset av det
      förhållandet att det saknas en uttrycklig lagreglering med de rättssäkerhets-
      garantier som krävs, bl.a. möjligheten att få ett beslut om att placeringen ska
      fortsätta prövat av domstol.
      Det har nu gått mer än sju år sedan bristen på lagstiftning om omprövning av
      säkerhetsplaceringar för första gången påtalades av JO. Jag överlämnar därför
      detta protokoll till Regeringskansliet (Justitiedepartementet) enligt 4 § lagen med
      instruktion för Riksdagens ombudsmän för att återigen peka på behovet av en
      författningsreglering.
Cecilia Renfors utredde också hur Migrationsverket tillämpade bestämmelserna
om avskiljande och säkerhetsplacering på förvarstagna som använt narkotika
och förvarstagna som anträffats med narkotika utan att misstänkas för att vara
påverkade (JO 2019/20 s. 623). I beslutet uttalades bl.a. följande:

      Vid de inspektioner jag genomfört och vid möten med företrädare för Migrat-
      ionsverket har det framkommit att det är ett generellt problem att narkotika förs
      in på förvaren och att det är svårt för verket att komma till rätta med de proble-
      men med nuvarande bestämmelser. Av mina iakttagelser vid inspektionen av
      förvarsenheten i Kållered och av Migrationsverkets yttrande i detta ärende drar
      jag slutsatsen att verket i stor utsträckning använder möjligheterna att avskilja
      respektive säkerhetsplacera förvarstagna i situationer där de rättsliga förutsätt-
      ningarna för det inte finns, men där det framstår som nödvändigt att någon form
      av åtgärd vidtas eftersom den förvarstagne använt narkotika eller på något annat
      sätt hanterat narkotika.
      –––
      Det är enligt min uppfattning nödvändigt att det vidtas åtgärder som säkerställer
      en enhetlig och rättssäker tillämpning av möjligheterna att avskilja respektive
      säkerhetsplacera förvarstagna. Att förvaren inte kan hållas fria från narkotika får
      dessutom stora negativa konsekvenser för de förvarstagna som inte vill ha någon
      del i sådan verksamhet och innebär risker för alla som vistas i ett förvar. Det är
      nödvändigt att Migrationsverket ges förutsättningar att bedriva förvarsverk-
      samheten så att förvarstagna inte utsätts för sådana risker och konsekvenser.
      Flera av de problem jag har belyst i beslutet hänger ihop med brister i lagstift-
      ningen. Mot den bakgrunden lämnar jag, med stöd av 4 § lagen med instruktion
      för Riksdagens ombudsmän, över beslutet till Regeringskansliet.


Migrationsverkets arbete
Nationell överenskommelse mellan Kriminalvården och Migrationsverket
Vid årsskiftet 2015/2016 ingick Kriminalvården och Migrationsverket en
nationell överenskommelse om samarbete. I överenskommelsen anges att
samarbetet syftar till ökad rättssäkerhet och förutsebarhet när det gäller hante-
ringen av förvarstagna personer som placeras inom kriminalvården samt att
skapa gynnsammare förutsättningar för deras vistelse inom kriminalvården. I
bilaga 3 till överenskommelsen anges bl.a. följande:

      Beträffande en utlänning som placerats i kriminalvårdsanstalt eller häkte med
      stöd av 10 kap. 20 första stycket p 2 § UtlL ska Migrationsverkets personal
      genomföra besök så snart som möjligt och därefter kontinuerligt ungefär en gång
      per vecka. Syftet med besöken är att avgöra om den placerade kan återtas till
      förvaret.
                                                                          Dnr 277-2018      Sid 8 (22)




Migrationsverkets standard och rutin för besök av förvarstagna
Som har berörts i ett av de ovan nämnda JO-besluten utarbetade Migrations-
verket en standard för besök av förvarstagna som placerats i kriminalvårds-
anstalt, häkte eller polisarrest.6 Standarden behandlade också omprövningar av
beslut om säkerhetsplacering i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.
Standarden har reviderats vid några tillfällen på grund av dels uttalanden som
Cecilia Renfors gjort vid inspektionerna av förvarsenheten i Kållered 2017 och
2018, dels synpunkter från Migrationsverkets nationella anstalts- och häktes-
samordning.7 Sedan den 28 oktober 2019 gäller i stället Migrationsverkets rutin
för besök av förvarstagen som placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller
polisarrest (I-33/2019).

Migrationsverkets framställan om förändringar i förvarslagstiftningen
I november 2018 besökte Cecilia Renfors Migrationsverkets förvarsavdelning,
Märsta (dnr 6418-2018). Migrationsverket lämnade då följande information:

       Sammansättningen av gruppen förvarstagna har förändrats. En högre andel av de
       personer som tas i förvar har kommit till Sverige av andra anledningar än att
       söka asyl. Många är aktiva missbrukare eller har en kriminell livsstil. Miljön på
       förvaren har därför blivit hårdare. Utgångspunkten är att verksamheten ska vara
       öppen, men myndigheten har behövt se över lokalerna för att klara säkerhets-
       mässiga utmaningar och stärka personalen så att de kan möta det förändrade
       klientelet.
       Migrationsverket har gjort en framställan till Justitiedepartementet om föränd-
       ringar i förvarslagstiftningen. 8 I framställningen anger Migrationsverket att det
       finns behov av förändringar i lagstiftningen vad gäller möjligheter att bl.a.
       visitera förvarstagna och genomsöka boenderum samt att av säkerhetsskäl
       direktplacera en förvarstagen utlänning på häkte utan föregående beslut om
       avskiljande.
       Migrationsverket vill även ha stöd i lagstiftning för att kunna genomföra kontrol-
       ler av besökare till förvaren.

## Utredning

Utredning
I en remiss begärde jag att Kriminalvården skulle yttra sig över en promemoria
som upprättats i ärendet och särskilt besvara följande frågeställningar:




6
 Kvalitetschefens instruktion om standard för besök av förvarstagen som placerats i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, beslutad den 6 februari 2017 (I-8/2017).
7
  Chefen för digitaliserings- och utvecklingsavdelningens instruktion om standard för
besök av förvarstagen som placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest
(I-10/2018, I-18/2018 resp. I-18a/2018).
8
 Skrivelse angående behov av förändringar i lagstiftning för att förbättra
Migrationsverkets förvarsverksamhet (2017-11-20, dnr 1.1.2-2017-125520).
                                                                        Dnr 277-2018         Sid 9 (22)




1. Vilka åtgärder har Kriminalvården vidtagit efter JO:s beslut den 28 maj
   2014 för att säkerställa att förvarstagna som placeras hos myndigheten får
   sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda? I sammanhanget bör gruppen
   förvarstagna som är säkerhetsplacerade enligt 10 kap. 20 § första stycket 2
   utlänningslagen särskilt belysas. Redogörelsen ska innehålla uppgifter om
   vilka överväganden Kriminalvården gör vid val av placering av personer
   som tillhör denna grupp, hur man följer upp frihetsberövandet för de säker-
   hetsplacerade förvarstagna med avseende på placering i gemensamhet och
   de övriga lagstadgade rättigheter som förvarstagna har, exempelvis rätt till
   besök samt tillgång till telefon och internet.

2. Kriminalvården ska redogöra för sin uppfattning i frågan om gällande
   lagstiftning behöver förändras för den kategori förvarstagna som anges i
   punkten 1 ovan och som i dag kan placeras hos Kriminalvården.

3. Hur ser samarbetet mellan Kriminalvården och Migrationsverket ut avse-
   ende de säkerhetsplacerade förvarstagna? Kriminalvården bör särskilt
   belysa hur den nationella överenskommelsen om samarbete mellan myn-
   digheterna följs. Det bör vidare anges hur Kriminalvården följer upp och
   dokumenterar det arbete som bedrivs enligt bilaga 3 till överenskommelsen.
   Slutligen bör det framgå hur myndigheterna samarbetar för att säkerhets-
   placerade utlänningar ska kunna återföras till Migrationsverket.

Vidare angav jag att Kriminalvården i sitt yttrande även skulle lämna uppgifter
om hur många förvarstagna personer som hade säkerhetsplacerats månad för
månad under 2018. Av sammanställningen skulle det också framgå hur många
förvarstagna som hade placerats i häkte respektive i anstalt. Slutligen skulle det
även framgå hur många förvarstagna som under samma period hade återförts till
Migrationsverket.

Kriminalvårdens remissvar
I ett remissvar daterat den 26 februari 2019 anförde Kriminalvårdens dåvarande
generaldirektör följande:

      Allmänt om placering av förvarstagna i Kriminalvården
      Möjligheten att i Kriminalvårdens lokaler placera en utlänning som tagits i förvar
      är begränsad till vissa specifika situationer. Av 10 kap. 20 § första stycket utlän-
      ningslagen (2005:716), UtlL, framgår att en utlänning som hålls i förvar får
      placeras i bl.a. kriminalvårdsanstalt eller häkte om utlänningen av allmän
      domstol har utvisats på grund av brott, om utlänningen hålls avskild och av
      säkerhetsskäl inte kan vistas i Migrationsverkets lokaler, om det är nödvändigt
      av transporttekniska skäl eller om det annars finns synnerliga skäl. En förvars-
      tagen utlänning ska även placeras i kriminalvårdsanstalt eller i häkte om beslut
      har fattats i ett sådant säkerhetsärende som avses i 8 a § andra stycket lagen
      (l991:572) om särskild utlänningskontroll, LSU.
      Avsikten med bestämmelsen om placering av utlänningar som har utvisats på
      grund av brott inom Kriminalvården är att ge Migrationsverket möjlighet att
      besluta att t.ex. en grov våldsbrottsling inte kan komma i fråga för placering i en
      förvarslokal (se prop. 1996/97:147 s. 41). Vid grov brottslighet och våldsbrott
                                                                       Dnr 277-2018    Sid 10 (22)




finns det en presumtion för att den förvarstagne ska bli kvar inom Kriminal-
vården. Den nuvarande ordningen att de förvarstagna utlänningar som utgör en
säkerhetsrisk kan placeras i bl.a. anstalt eller häkte infördes redan i samband med
att ansvaret för förvarslokaler överflyttades till Migrationsverket. Det över-
gripande syftet med denna reform var att placeringar inom Kriminalvården
skulle minska avsevärt och endast användas i undantagsfall (se prop. 1996/97:25
s. 142 f. och prop. 1996/97:147 s. 21).
När det gäller den praktiska handläggningen av ärenden avseende förvarstagna
utlänningar ansvarar för närvarande Kriminalvårdens huvudkontor, placerings-
sektionen, för platsanvisning efter det att Migrationsverket fattat ett beslut om
placering inom Kriminalvården. Vid anvisning av plats i de fall det inte rör en
förvarstagen som kvarblir i anstalt kan normalt i princip samtliga häkten i landet
komma i fråga.
En utlänning som utvisats på grund av brott och som verkställt straff i
anstalt får i samband med frigivning som huvudregel kvarbli i samma anstalt
förutsatt att det har beslutats om förvar enligt 10 kap. 20 § första stycket 1 UtlL.
I vissa fall kan den förvarstagne dock komma att placeras i häkte, exempelvis om
personen i fråga varit föremål för avskildhetsplacering under straffverkställig-
heten och det saknas utsikt för en gemensamhetsplacering i den aktuella
anstalten.
För förvarstagna med beslut enligt 10 kap. 20 § första stycket 2 UtlL (nedan
”säkerhetsplacering”) saknas det i normalfallet förutsättningar för en initial
placering i gemensamhet, eftersom säkerhetsplaceringen föranletts av att Migrat-
ionsverket av ordnings- eller säkerhetsskäl eller på annan grund fattat beslut
om avskildhet enligt 11 kap. 7 § UtlL. Vid platsanvisningen har place-
ringssektionen att utgå från det underlag som Migrationsverket lämnat till
Kriminalvården i form av placeringsbeslut och annan information om den
förvarstagne.
I Migrationsverkets beslut anges de omständigheter som legat till grund för

## Bedömning

bedömningen om säkerhetsplacering. Placeringssektionen fattar sedan beslut om
placering, som ovan nämnts vanligtvis i häkte. Beslutet grundar sig på en risk-
och säkerhetsbedömning utifrån det tillgängliga underlaget. Placerings-
sektionen måste även ta hänsyn till geografiska aspekter samt beläggnings-
graden vid de olika häktena. Det kan vidare beaktas om den förvarstagne har
vissa särskilda behov exempelvis när det gäller kontakter med anhöriga. I
möjligaste mån undviker placeringssektionen att placera en förvarstagen i en
lokal där det inte redan vistas en eller flera förvarstagna utlänningar.
Förvarstagna som placerats i ett häkte eller en anstalt kan också flyttas till en
annan lokal. Vid denna bedömning inverkar bl.a. den förvarstagnes eventuella
behov av miljöombyte samt om det finns några särskilda önskemål om placering
från ett verksamhetsställe eller från någon av de myndigheter som Kriminal-
vården samverkar med i utlänningsärenden. Det kan dessutom vara nödvän-
digt att flytta den förvarstagne för att möjliggöra samsittning eller för place-
ring i häktet Storboda (se närmare redogörelse om häktet Storboda nedan).
Efter anvisning av plats sker inte någon särskild uppföljning från placerings-
sektionens sida exempelvis om den förvarstagne får möjlighet till placering i
gemensamhet i det aktuella häktet eller anstalten.

Kriminalvårdens möjligheter att tillgodose förvarstagnas rättigheter
Frågan om förvarstagnas rättigheter fullt ut tillgodoses inom Kriminalvårdens
verksamhet har tidigare varit föremål för tillsyn av JO (jfr bl.a. JO 2014/15
s. 216). När det gäller behandlingen av förvarstagna har Kriminalvården att
beakta bl.a. följande bestämmelser.
Enligt l kap. 8 § UtlL ska lagen tillämpas så att en utlännings frihet inte begrän-
sas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall.
                                                                   Dnr 277-2018       Sid 11 (22)




Av 10 kap. 20 § andra stycket UtlL framgår att en utlänning som placerats i bl.a.
kriminalvårdsanstalt eller häkte ska hållas avskild från övriga intagna. Detta
gäller emellertid inte den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott.
Av 11 kap. 2 § tredje stycket UtlL framgår att för behandlingen av en utlänning
som enligt 10 kap. 20 § placerats i bl.a. kriminalvårdsanstalt eller häkte gäller
häkteslagen (2010:611), HäL, i tillämpliga delar. Utlänningen ska, utöver vad som
följer av den lagen, ges möjlighet att ha kontakt med personer utanför inrätt-
ningen och även i övrigt beviljas de lättnader och förmåner som kan medges
med hänsyn till ordningen och säkerheten inom inrättningen.
Enligt förarbetena innebär bestämmelsen i 11 kap. 2 § UtlL att utlänningen ska
ha samma rätt att ha kontakt med personer utanför inrättningen som en förvars-
tagen person som vistas i ett förvar (se prop. 2011/12:60 s. 94).
Av 11 kap. 4 § UtlL framgår att en utlänning som hålls i förvar ska ges möjlighet
att ta emot besök och på annat sätt ha kontakt med personer utanför lokalen
utom om besöket eller kontakten i ett särskilt fall skulle försvåra den verksamhet
som rör förvaret. Om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten, får ett besök
övervakas. Ett besök av ett offentligt biträde eller en advokat får övervakas
endast om biträdet eller advokaten själv begär det.
I HäL finns särskilda bestämmelser bl.a. om intagnas rätt till vistelse i gemensam-
het samt till besök och andra kontakter (se 2 kap. 5 § och 3 kap. HäL).
I det ovan angivna initiativärendet när det gäller förvarstagna som placerats
inom Kriminalvården uttalade JO bl.a. att vissa kontroller och inskränkningar
avseende möjligheterna till besök och telefonsamtal samt begränsningar av
tillgången till datorer och internetuppkoppling medför att de förvarstagnas rättig-
heter inte fullt ut tillgodoses i anstalt och i häkte.
JO har inom ramen för det nu aktuella ärendet efterfrågat bl.a. vilka åtgärder
som Kriminalvården har vidtagit efter JO:s tidigare tillsyn för att säkerställa att
förvarstagna som placeras inom myndigheten får sina lagstadgade rättigheter
tillgodosedda. I denna del kan följande nämnas.
Kriminalvården har sedan januari 2015 särskilt inrättade platser i häktet Storboda
avsedda endast för förvarstagna. Häktet har 24 gemensamhetsplatser och är belä-
get i anslutning till anstalten Storboda i Rosersberg. Det är ett geografiskt gynn-
samt läge i och med närheten till Arlanda. Platserna i häktet är avsedda för
förvarstagna som bedöms vara lämpliga att vistas i gemensamhet och plats-
anvisning dit sker i de fall det inte föreligger sådana särskilda risker som häktet
inte kan hantera. Någon placering av häktade personer eller intagna som verk-
ställer straff sker inte i häktet. Placering i häktet Storboda kan ske för samtliga
kategorier av förvarstagna och Kriminalvårdens ambition är att platserna i
möjligaste mån alltid ska vara fullbelagda. Lokalernas utformning medger
vistelse i gemensamhet och de förvarstagna har även tillgång till bl.a. internet.
Några direkta begränsningar när det gäller besök och telefoni finns inte, utöver
vad som är påkallat av praktiska skäl. Verksamheten i häktet Storboda fungerar
enligt Kriminalvårdens mening väl.
I januari 2015 inrättades, utöver de särskilda förvarsplatserna i häktet Storboda,
även platser för sådant syfte i anstalten Norrtälje. Denna verksamhet kom dock
att avvecklas eftersom avdelningen utsatts för omfattande skadegörelse. Loka-
lerna bedömdes dessutom inte vara ändamålsenliga.
I Kriminalvårdens handbok om besök och elektronisk kommunikation i anstalt
och häkte (2014:3) finns ett särskilt avsnitt avseende förvarstagnas kontakter
(avsnitt 10). Handbokens nuvarande utformning i denna del trädde i kraft
den l januari 2015.
Den centraliserade funktionen i form av att placeringssektionen ansvarar för att
anvisa plats för förvarstagna inom Kriminalvården infördes från och med
den l september 2016.
                                                                      Dnr 277-2018         Sid 12 (22)




Rutinerna för hanteringen av exempelvis telefon- och besökstillstånd för förvars-
tagna och möjligheterna till gemensamhetsplacering skiljer sig till viss del mellan
olika verksamhetsställen. Detta beror bl.a. på att vissa verksamhetsställen endast
tar emot ett fåtal förvarstagna. I den utsträckning det är möjligt placeras de
förvarstagna i samma avdelning för att möjliggöra vistelse i gemensamhet med
andra. På vissa verksamhetsställen förekommer dock betydande svårigheter att se
till att förvarstagna gemensamhetsplaceras i enlighet med 2 kap. 5 § HäL.
Vidare medför utformningen av Kriminalvårdens lokaler, exempelvis tillgången
till besöksrum, att möjligheterna till besök för de förvarstagna i vissa fall är
begränsade. Verksamheten måste dessutom hantera ett antal logistiska problem
när det gäller bl.a. promenader och besök samt vidta olika åtgärder för att
förhindra kontakt mellan t.ex. förvarstagna och häktade.
Det bör dock framhållas att det vid de flesta verksamhetsställen inte förekom-
mer några inskränkningar i förvarstagnas rätt till besök och telefonsamtal, utöver
när det i ett särskilt fall inte finns praktiska förutsättningar för att t.ex. genomföra
ett besök. Kriminalvården kan dock normalt inte, utifrån bl.a. de säkerhetskrav
som uppställs i fängelselagen (2010:610) och HäL, tillåta att förvarstagna –
förutom de som är placerade i häktet Storboda – innehar mobiltelefon eller i
övrigt har tillgång till andra kommunikationsmedel med internetuppkoppling.

Antalet förvarstagna med säkerhetsplacering inom Kriminalvården under år 2018
När det gäller förvarstagna med säkerhetsplacering har det under år 2018 inte
skett någon placering i anstalt. Samtliga förvarstagna under året i denna kategori
har således placerats i häkte. Nedan följer en sammanställning av Migrations-
verkets beslut om säkerhetsplacering under år 2018, upphävda, beslut om säker-
hetsplacering (dvs. återförande till förvarslokal) samt upphävda beslut om förvar.


Månad              Antal            Upphävda beslut              Upphävda beslut
                                    säkerhetsplacering           förvar


Januari            31                         4                            1
Februari           13                         5                            4
Mars               20                         5                            7
April              20                         1                            3
Maj                14                         2                            5
Juni               12                         5                            7
Juli               18                         4                            4
Augusti            14                         1                            4
September          25                         2                            4
Oktober            10                         4                            10
November           15                         5                            5
December           14                         3                            3


Vid ingången av år 2018 var totalt 80 förvarstagna placerade inom Kriminal-
vården och av dessa var 39 stycken säkerhetsplacerade. Vid ingången av år 2019
var totalt 82 förvarstagna placerade inom Kriminalvården. Av dessa var
48 stycken säkerhetsplacerade.
                                                                   Dnr 277-2018         Sid 13 (22)




Samarbetet mellan Kriminalvården och Migrationsverket
Kriminalvården och Migrationsverket har ingått en nationell överenskommelse
när det gäller hanteringen av förvarstagna utlänningar. Samarbetet mellan
myndigheterna syftar bl.a. till ökad rättssäkerhet och förutsebarhet beträffande
de förvarstagna som placeras inom Kriminalvården. I överenskommelsen anges
att en placering inom Kriminalvården förutsätter att Migrationsverket uttömt de
övriga möjligheter som finns inom utlänningslagstiftningen för att komma
tillrätta med en utlänning som stör ordningen och säkerheten i förvarslokalen.
Vidare framgår att myndigheterna ska ha ett aktivt och fungerande informations-
utbyte. De särskilda rutinerna efter placering av förvarstagna i häkte eller i
anstalt framgår av bilaga 3 till överenskommelsen. I bilagan anges bl.a. i vilken
omfattning Migrationsverket ska besöka den förvarstagne i anstalten eller i häktet.
Inom Kriminalvården har placeringssektionen ett samordnande ansvar för
samarbetet med Migrationsverket. Företrädare för myndigheterna träffas regel-
bundet för att diskutera övergripande frågor avseende de förvarstagna som place-
rats i anstalt eller i häkte. När det gäller exempelvis möjligheterna att återföra en
utlänning till Migrationsverkets lokaler diskuteras frågan inom detta forum såle-
des endast på ett övergripande plan. Möten inom ramen för den nationella
samverkan sker fyra gånger om året. Utöver detta förekommer även ett visst
samarbete mellan myndigheterna på regional och lokal nivå.
Det finns i vissa fall upparbetade samverkansformer genom kontakter mellan
Migrationsverket samt Kriminalvårdens häkten och häktessamordnare. Ett stort
antal av Kriminalvårdens verksamhetsställen har under utredningen i samband
med nu aktuellt ärende emellertid påtalat att det förekommer betydande brister i
implementeringen av den nationella överenskommelsen samt när det gäller
Migrationsverkets kontakter med, och uppföljning av, de förvarstagna som
placerats i häkte eller i anstalt. Följsamheten till överenskommelsen, särskilt
bilaga 3, synes variera över landet.
Det kan konstateras att Migrationsverket oftast genomför ett initialt besök hos
den förvarstagne. Vid många verksamhetsställen inom Kriminalvården före-
kommer dock sällan några uppföljande besök. Det är också ovanligt att en
förvarstagen med säkerhetsplacering återförs till Migrationsverkets lokaler, även
om den förvarstagne uppvisat god skötsamhet över tid.
Ett undantag från den ovan beskrivna ordningen är dock Migrationsverkets han-
tering av de förvarstagna som är placerade i häktet Storboda. Migrationsverket
genomför mer regelbundna besök hos dessa utlänningar och häktet har upprättat
väl fungerande rutiner för samverkan med Migrationsverket. Detta medför att
myndigheterna får tillfälle att utbyta relevant information avseende hanteringen
av de förvarstagna och det finns även möjlighet för Kriminalvården att redovisa
för Migrationsverket vilka utlänningar som skulle kunna komma ifråga för åter-
förande till Migrationsverkets lokaler. Det har vidare kommit fram att Kriminal-
vårdens region Väst har initierat en arbetsgrupp i syfte att utarbeta rutiner för
bevakning, uppföljning och samverkan med Migrationsverket. Syftet med detta
arbete är att de särskilda rutinerna ska bidra till att förvarstagna med säkerhets-
placering återförs till Migrationsverkets lokaler.
Kriminalvården är sammantaget av uppfattningen att samarbetet mellan myndig-
heterna fungerar väl på ett övergripande, nationellt plan. Det står dock klart att
Migrationsverket ytterst sällan genomför kontinuerliga uppföljningsbesök hos
de förvarstagna som säkerhetsplacerats inom Kriminalvården och det före-
kommer dessutom endast undantagsvis att förvarstagna återförs till Migrations-
verkets lokaler. Enligt Kriminalvårdens mening uppfyller Migrationsverket
därmed inte de krav som uppställs i den nationella överenskommelsen. Det finns
under sådana förhållanden även anledning att överväga om den nuvarande
ansvarsfördelningen mellan myndigheterna när det gäller hanteringen av förvars-
tagna ska bestå. Ett närmare resonemang om detta följer nedan.
                                                                   Dnr 277-2018        Sid 14 (22)




Behovet av förändrad lagstiftning m.m.
Kriminalvården har i tidigare lagstiftningsärenden samt i ärenden hos JO
framfört att myndighetens lokaler är byggda för att förvara personer som är
misstänkta för brott respektive avtjänar fängelsestraff och att anstalter och
häkten generellt sett inte utgör en lämplig miljö för förvarstagna (se bl.a. Krimi-
nalvårdens remissvar avseende betänkandena SOU 2009:60 och SOU 2011:17
samt Kriminalvårdens yttrande i JO:s ärende dnr 5529-2012). Den allmänna situ-
ationen och de särskilda behoven för en förvarstagen skiljer sig avsevärt från vad
som gäller för personer som är häktade eller verkställer straff i anstalt.
JO har i det aktuella ärendet efterfrågat Kriminalvårdens uppfattning när det
gäller behovet av förändrad lagstiftning avseende förvarstagna med säkerhets-
placering. Med anledning av detta vill Kriminalvården framföra följande.
Kriminalvården vidhåller sin inställning att det rent principiellt kan ifrågasättas
om förvarstagna utlänningar ska kunna placeras inom myndighetens verksam-
het. Den givna utgångspunkten är att förvar av utlänningar i regel ska ske i
särskilda förvarsanläggningar och att användningen av förvar ska följa proport-
ionalitetsprincipen i fråga om använda medel och eftersträvade mål (jfr bl.a. skäl
16-17 och artikel 16.1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av
den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för åter-
vändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna,
”återvändandedirektivet”, samt l kap. 8 § och 11 kap. 2 § första stycket UtlL).
När det gäller tolkningen av artikel 16.1 i återvändandedirektivet har EU-
domstolen konstaterat att undantaget från principen att en utlänning, i avvaktan
på avlägsnande, ska placeras i en särskild förvarsanläggning ska tillämpas
restriktivt (se dom den 17 juli 2014 i de förenade målen C-473/13 och
C-514/13, punkt 25).
Det kan vidare inte bortses från den uppfattning som Europarådets tortyr-
kommitté, CPT, vid flera tillfällen har redogjort för när det gäller den svenska
hanteringen av förvarstagna utlänningar. I den senaste rapporten efter besök vid
bl.a. anstalten Norrtälje i maj 2015 framhålls att utlänningar som tas i förvar
borde placeras i lokaler som är särskilt anpassade för sådant ändamål och som är
lämpliga för den typen av frihetsberövande (CPT/Inf [2016] l, avsnitt 6). CPT
har dessutom rekommenderat Sverige att upphöra med den nuvarande ordningen
avseende placering av förvarstagna utlänningar i bl.a. anstalt och häkte.
Det kan konstateras att Kriminalvården inte i samtliga fall har möjlighet att fullt
ut tillgodose förvarstagnas rättigheter när det gäller bl.a. placering i gemen-
samhet och kontakter med omvärlden. Enligt den tolkning av gällande rätt som
JO gett uttryck för ska förvarstagna inom Kriminalvården fullt ut åtnjuta de
rättigheter som tillkommer de utlänningar som placerats i Migrationsverkets
lokaler, t.ex. när det gäller tillgång till internetuppkoppling.
Det bör i sammanhanget framhållas att det varken av UtlL eller av annan
lagstiftning uttryckligen framgår i vilken omfattning och på vilket sätt en förvars-
tagen ska ges möjlighet att ha kontakt med personer utanför inrättningen. Efter-
som en förvarstagen som vistas inom Kriminalvården ska ha samma möjligheter
som en förvarstagen placerad i Migrationsverkets lokaler innebär detta i prak-
tiken att Kriminalvårdens hantering av förvarstagna utlänningar måste överens-
stämma med Migrationsverkets riktlinjer, standarder och rutiner för förvars-
verksamheten. Om Migrationsverkets rutiner i något avseende förändras får det
således direkt inverkan även när det gäller Kriminalvårdens verksamhet. Krimi-
nalvården anser inte att en sådan ordning är tillfredsställande. Enligt Kriminal-
vården måste lagstiftning som syftar till att garantera grundläggande rättigheter
för personer som är berövade friheten dessutom vara förutsebar och transparent.
Förutsatt att myndigheten även fortsättningsvis ska hantera förvarstagna utlän-
ningar anser Kriminalvården att lagstiftningen vad avser förvarstagnas rättigheter
bl.a. till kontakt med omvärlden därför måste förtydligas.
                                                                   Dnr 277-2018        Sid 15 (22)




Det kan vidare konstateras att Kriminalvårdens möjligheter att tillgodose rätten
till placering i gemensamhet för de utlänningar som tagits i förvar enligt 10 kap.
20 § första stycket 2, 3 och 4 UtlL är begränsad. Den omständigheten att Krimi-
nalvården för närvarande har en mycket ansträngd platssituation med hög
beläggningsgrad medför betydande svårigheter vid platsanvisningen av förvars-
tagna. Kriminalvårdens uppfattning är att denna situation kommer att bestå under
överskådlig framtid. När det gäller ett antal av de förvarstagna som inte har
utvisats på grund av brott, dvs. exempelvis förvarstagna med säkerhetsplacering,
kommer det med stor sannolikhet därför även fortsättningsvis att saknas möjlig-
heter för placering i gemensamhet tillsammans med andra. Några förutsättningar
för att låta förvarstagna med säkerhetsplacering vistas i gemensamhet med
häktade personer eller intagna som verkställer straff finns inte mot bakgrund av
de krav som uppställs i återvändandedirektivet.
Det bör framhållas att det endast undantagsvis har varit möjligt för Kriminal-
vården att inrätta enheter avsedda uteslutande för förvarstagna utlänningar.
Erfarenheterna från häktet Storboda är visserligen goda. Den verksamhet som
bedrevs i anstalten Norrtälje fick dock avvecklas, bl.a. på grund av omfattande
skadegörelse på förvarsavdelningen. Placering i häktet Storboda kan dessutom
endast komma ifråga för de förvarstagna som vid en risk- och säkerhets-
bedömning bedöms vara lämpliga för gemensamhetsplacering. Ett stort antal av
de förvarstagna inom Kriminalvårdens verksamhet kommer därför inte att vara
aktuella för en sådan placering. Med hänsyn till detta, samt till den ansträngda
platssituationen inom myndigheten, är utrymmet för att bedriva verksamhet vid
särskilda förvarsenheter enligt Kriminalvårdens mening ytterst begränsat.
Frågan om ansvaret för förvarstagna personer har tidigare varit föremål för ett
antal lagstiftningsärenden. I Förvarsutredningens direktiv ingick bl.a. att genom-
föra en övergripande analys när det gäller placeringen av förvarstagna. Utred-
ningen lämnade i sitt slutbetänkande följande förslag (se SOU 2011:17, s. 318).
   För att i största möjliga utsträckning undvika att en utlänning placeras i bl.a.
   anstalt eller häkte ska Migrationsverket ta ett större ansvar för de förvars-
   tagna utlänningar som enligt nuvarande regler placeras inom Kriminalvården
   på grund av säkerhetsskäl. En större andel av de förvarstagna utlänningarna
   ska således bli kvar på förvaren jämfört med idag. För att göra detta möjligt
   ska Migrationsverket ges i uppdrag bl.a. att inrätta avdelningar med en viss
   högre säkerhet på förvaren.
Kriminalvården ställde sig positiv till utredningens förslag i denna del. Det aktu-
ella förslaget har emellertid ännu inte lett till någon lagstiftning, även om frågan
för närvarande bereds vidare i Regeringskansliet (se prop. 2017/18:284 s. 27).
Kriminalvården noterar dessutom att EU-kommissionen i september 2018 har
presenterat ett förslag till ett omarbetat återvändandedirektiv (förslag till
Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma normer och förfaran-
den för återvändande av tredjelands-medborgare som vistas olagligt i medlems-
staterna [omarbetning], COM [2018] 634 final). Det är i dagsläget oklart om
förslaget kommer att leda till förändrad lagstiftning.
Kommissionen föreslår bl.a. att beslut om förvar ska få fattas även när den
berörda tredjelandsmedborgaren utgör en risk för allmän ordning, allmän säker-
het eller nationell säkerhet. Detta utgör en ny grund för förvar i samband med
återvändandeförfaranden. Vidare föreslås att det i återvändandedirektivet ska
anges att varje medlemsstat ska fastställa en maximal förvarsperiod på minst tre
månader och högst sex månader. Tidigare har inte någon minimiförvarsperiod
föreskrivits och förslaget medför att de svenska reglerna kan komma att behöva
ändras genom att maxperioden för inledande förvarsperiod förlängs från nuva-
rande två månader till tre månader.
Det är inte orimligt att anta att ett omarbetat återvändandedirektiv kan komma
att leda till att förvarsbeslut fattas i ett utökat antal situationer och även kan
påverka längden av förvarsperioderna. När det gäller den kategori av utlän-
                                                                   Dnr 277-2018        Sid 16 (22)




ningar som kan komma att tas i förvar på grund av risk för allmän ordning,
allmän säkerhet eller nationell säkerhet är det vidare sannolikt att det ofta
kommer att finnas ett behov av placering i förvarsenheter med extra hög säkerhet
(jfr t.ex. 8 a § andra stycket LSU). Under sådana förhållanden framstår det som
än mer angeläget att Migrationsverkets verksamhet och lokaler anpassas efter
behovet av förvarslokaler med förhöjd säkerhetsnivå.
Kriminalvården anser sammantaget att den verksamhet som bedrivs avseende
förvarstagna utlänningar svårligen kan förenas med myndighetens huvuduppdrag
att verkställa utdömda påföljder och bedriva häktesverksamhet. Den nuvarande
ordningen medför påtagliga negativa konsekvenser, inte minst för de förvars-
tagna som placeras i anstalt eller i häkte.
Enligt Kriminalvårdens mening är den mest ändamålsenliga lösningen för att
komma tillrätta med de problem som har identifierats, särskilt avseende möjlig-
heterna för ansvarig myndighet att tillgodose förvarstagnas rättigheter, att de
förvarstagna som av säkerhetsskäl överförs till Kriminalvårdens verksamhet i
stället placeras i Migrationsverkets lokaler. Även JO har tidigare gett uttryck för
en sådan inställning (se bl.a. JO 2014/15 s. 216). Vid denna bedömning måste
även beaktas de brister som har uppmärksammats när det gäller Migrations-
verkets hantering av de förvarstagna med säkerhetsplacering inom Kriminal-
vården. De omständigheterna att placeringsärendena inte följs upp och att åter-
förande till Migrationsverkets lokaler sker ytterst sällan medför otvivelaktigt att
ett antal utlänningar vistas inom Kriminalvården under längre tid än vad som är
nödvändigt. En förändrad ansvarsfördelning mellan myndigheterna när det gäller
förvarstagna med säkerhetsplacering förutsätter emellertid att Migrationsverkets
lokaler anpassas för sådant ändamål och att särskilda avskildhetsavdelningar
inrättas. Dessutom måste lagstiftningsåtgärder vidtas, även vad avser möjlig-
heterna för Migrationsverket att använda tvångsmedel i förvarsverksamheten.
Om Kriminalvården även fortsättningsvis ska ansvara för bl.a. säkerhets-
placerade förvarstagna enligt 10 kap. 20 § första stycket 2 UtlL bör i vart fall ett
antal åtgärder kunna komma i fråga.
Kriminalvården anser att det bör övervägas om Migrationsverket fortsatt ska ha
ensamrätt att besluta om placering av förvarstagna inom Kriminalvården. Med
nuvarande reglering behöver förhållandena inom Kriminalvården, t.ex. den
ansträngda platssituationen, inte beaktas när ett sådant beslut fattas. Bestäm-
melsen främjar inte heller den återhållsamhet med placeringar inom Kriminal-
vården från Migrationsverkets sida som lagstiftaren har avsett (jfr resonemanget
i SOU 2011:17, s. 298).
Det bör under alla omständigheter införas en skyldighet för Migrationsverket att
regelbundet ompröva beslut om placering inom Kriminalvården i enlighet med
förslaget från Förvarsutredningen (se SOU 2011:17, s. 338 f.). Det är, som
anförts ovan, inte ovanligt att de utlänningar som säkerhetsplaceras i anstalt eller
i häkte kvarblir inom Kriminalvårdens verksamhet under lång tid. Enligt Krimi-
nalvårdens mening skulle en omprövningsskyldighet för Migrationsverket sanno-
likt medföra att fler förvarstagna återförs till Migrationsverkets lokaler när det
inte längre finns ett behov av säkerhetsplacering. Under sådana förhållanden har
Kriminalvården dessutom bättre möjligheter att tillgodose rättigheterna avseende
de förvarstagna för vilka förutsättningarna för säkerhetsplacering fortsatt bedöms
vara uppfyllda.
När det gäller placering inom Kriminalvården av förvarstagna som har utvisats
på grund av brott har de ovan angivna principiella invändningarna inte samma
styrka. Hanteringen av sådana förvarstagna har en tydlig koppling till Kriminal-
vårdens huvuduppdrag att bl.a. verkställa utdömda påföljder. Det borde enligt
Kriminalvårdens mening emellertid finnas utrymme för en mer nyanserad
bedömning i varje enskilt fall av om det finns ett behov av att efter avslutad
straffverkställighet placera en förvarstagen som utvisats på grund av brott
inom Kriminalvården. Det kan nämligen antas att det, när det gäller ett antal
                                                                        Dnr 277-2018        Sid 17 (22)




      förvarstagna, inte är lämpligt med en sådan placering oaktat att utvisningen har
      föranletts av brottslighet. Som ovan nämnt är det inte alltid möjligt för Kriminal-
      vården att låta den förvarstagne efter straffverkställigheten kvarbli i samma
      anstalt. Omplacering måste därmed ske, vanligtvis till häkte. Det framstår enligt
      Kriminalvårdens mening inte som proportionerligt att placera den förvarstagne
      inom myndighetens verksamhet när det rent faktiskt inte föreligger några hinder
      mot placering i Migrationsverkets lokaler. För att en sådan individuell bedöm-
      ning i varje enskilt fall ska vara möjlig krävs emellertid att bestämmelsen i
      10 kap. 20 § första stycket l UtlL ändras.

Bedömning
Förhållandena för förvarstagna i Kriminalvården
Jag beslutade att inleda denna granskning av situationen för förvarstagna som
placeras hos Kriminalvården efter en inspektionsserie som genomfördes 2017.
Redan då konstaterade jag att förvarstagna fortfarande vistades under avsevärt
sämre förhållanden än de som var placerade i Migrationsverkets förvar. Jag
påtalade att förvarstagna som var placerade hos Kriminalvården inte hade
samma möjligheter att ta till vara sina lagstadgade rättigheter. Det av Kriminal-
vårdens verksamhetsställen som i störst utsträckning levde upp till lagstift-
ningens krav var häktet Storboda. I andra änden av skalan befann sig exempel-
vis häktena Huddinge och Sollentuna, där förvarstagna ofta vistades under
förhållanden som gäller för häktade med restriktioner. Det innebar att en
förvarstagen som var placerad där kunde vara inlåst i sitt bostadsrum 23 timmar
om dygnet. Utgångspunkten för detta initiativärende har främst varit att belysa
situationen för s.k. säkerhetsplacerade förvarstagna.

Kriminalvården uppger i sitt remissvar att samarbetet med Migrationsverket
fungerar väl på ett övergripande, nationellt plan. Migrationsverket genomför
dock ytterst sällan kontinuerliga uppföljningsbesök hos de förvarstagna som
säkerhetsplacerats inom Kriminalvården och det förekommer endast undan-
tagsvis att förvarstagna återförs till Migrationsverkets lokaler. Enligt Kriminal-
vårdens mening uppfyller Migrationsverket därmed inte de krav som uppställs i
den nationella överenskommelse som ingåtts mellan myndigheterna. Det är
naturligtvis positivt att Kriminalvårdens region Väst har initierat en arbetsgrupp
i syfte att utarbeta rutiner som kan bidra till att förvarstagna i större utsträckning
återförs till Migrationsverkets lokaler. Jag får dock konstatera att Kriminal-
vården ansvarar för att de förvarstagna som är placerade hos myndigheten får
sina rättigheter tillgodosedda under sin vistelse där.

Kriminalvården lyfter i remissvaret fram att myndigheten sedan januari 2015
har inrättat särskilda platser i häktet Storboda avsedda endast för förvarstagna.
Det rör sig om 24 platser som är tänkta för förvarstagna utlänningar som
bedöms kunna vistas i gemensamhet. Platsanvisning till Storboda sker i de fall
där det inte föreligger sådana särskilda risker som häktet inte kan hantera.
Samtliga kategorier av förvarstagna kan placeras där. Någon placering av
häktade personer eller intagna som verkställer straff sker däremot inte i
Storboda. De förvarstagna har tillgång till internet och det finns inte några
                                                                      Dnr 277-2018      Sid 18 (22)




begränsningar när det gäller besök och telefoni, utöver vad som är påkallat av
praktiska skäl.

Vid de övriga verksamhetsställen där förvarstagna vistas ser det dock
annorlunda ut. Där vistas även intagna som är häktade eller verkställer straff.
Som framgått ovan är det inte tillåtet att låta den som är förvarstagen, och som
inte har utvisats på grund av brott, vistas tillsammans med övriga intagna i
kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest (10 kap. 20 § andra stycket utlän-
ningslagen). Enligt Kriminalvården placeras de förvarstagna – i den utsträck-
ning det är möjligt – på samma avdelning för att möjliggöra vistelse i gemen-
samhet med andra. Kriminalvården anför emellertid att det på vissa verksam-
hetsställen förekommer betydande svårigheter att tillgodose de förvarstagnas
rätt att placeras i gemensamhet. Det är enligt min mening uppenbart att de
förvarstagna som säkerhetsplaceras på verksamhetsställen inom kriminalvården
som inte särskilt har anpassats för dem, löper stor risk att bli isolerade.9 Jag har
tidigare i år belyst situationen med en utbredd isolering av intagna i häkte (se
mitt beslut den 5 februari 2020, dnr O 7-2018). Som framhålls i det beslutet kan
isolering leda till att en intagen drabbas av såväl fysisk ohälsa som sömnlöshet,
förvirring, hallucinationer och psykoser. Det är givetvis inte acceptabelt att
strukturella brister i Kriminalvårdens verksamhet leder till att förvarstagna
förvägras sin rätt att vistas i gemensamhet med andra, och riskerar att drabbas
av isolering.

Enligt Kriminalvårdens mening fungerar verksamheten i häktet Storboda väl.
Det är naturligtvis positivt. Denna beskrivning motsvarar också det som kom
fram vid inspektionen i februari 2017. Jag noterar dock att förvarstagna som har
utvisats på grund av brott och säkerhetsplacerade intagna placeras tillsammans i
häktet Storboda. Av remissyttrandet framgår att det i början av 2019 fanns 82
förvarstagna inom Kriminalvården. Av dem var 48 säkerhetsplacerade. Häktet
Storboda är ett gemensamhetshäkte men har endast 24 platser. För att ge säker-
hetsplacerade förvarstagna bättre möjligheter att vistas i gemensamhet skulle
Kriminalvården kunna överväga om inte dessa platser borde vara förbehållna
säkerhetsplacerade. När de gäller förvarstagna som utvisats på grund av brott kan




9
  Enligt FN:s minimiregler för behandling av fångar (de s.k. Nelson Mandela-reglerna)
anses en intagen vara isolerad om han eller hon vistas i ensamhet under mer än 22
timmar per dygn, utan meningsfull mänsklig kontakt. En intagen anses vara långvarigt
isolerad om han eller hon har vistats under sådana förhållanden i en period som
överstiger 15 dagar (regel 44 i FN:s minimiregler för behandling av fångar).
                                                                   Dnr 277-2018       Sid 19 (22)




de även få sin rätt till vistelse i gemensamhet tillgodosedd genom placering
tillsammans med intagna som är häktade eller avtjänar straff.

För säkerhetsplacerade förvarstagna är utgångspunkten alltså att de har rätt att
vistas i gemensamhet med andra förvarstagna om det inte finns skäl att av
hänsyn till ordningen eller säkerheten i häktet besluta om avskiljande. Rätten till
vistelse i gemensamhet innebär enligt min mening att en förvarstagen ska ges
möjlighet att vistas tillsammans med minst två andra förvarstagna (se bl.a. mitt
beslut den 5 februari 2020, dnr O 7-2018).

Vid de flesta verksamhetsställen förekommer inte några inskränkningar i
förvarstagnas rätt till besök och telefonsamtal, utom när det i ett särskilt fall
saknas praktiska förutsättningar för att exempelvis genomföra ett besök. Enligt
Kriminalvårdens yttrande medför dock utformningen av myndighetens lokaler,
däribland tillgången till besöksrum, att möjligheterna till besök för de förvars-
tagna i vissa fall är begränsade. Kriminalvården kan normalt inte heller tillåta
att förvarstagna innehar mobiltelefon eller i övrigt har tillgång till andra
kommunikationsmedel med internetuppkoppling. Enligt min uppfattning får det
anses utgöra en betydande frihetsinskränkning för den som väntar på att utvisas
eller avvisas till ett annat land, att inte genom tillgång till internet och mobil-
telefon exempelvis kunna ta del av nyheter och hålla sig underrättad om förhål-
landena i det aktuella landet eller stå i kontakt med närstående som befinner sig
där.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att majoriteten av de förvarstagna som
säkerhetsplaceras hos Kriminalvården fortfarande vistas under avsevärt sämre
förhållanden än de som är placerade i Migrationsverkets förvar. Generellt gäller
att förvarstagna som är placerade hos Kriminalvården inte har samma möjlig-
heter att åtnjuta sina lagstadgade rättigheter.

Kriminalvårdens initiativ att inrätta särskilda platser i häktet Storboda avsedda
endast för förvarstagna tycks ha fallit väl ut. Jag noterar att Kriminalvården
därutöver har gjort ett försök att inrätta en liknande verksamhet i anstalten
Norrtälje, vilken dock fick stängas 2016. Såvitt jag förstår anser Kriminalvården
att det på grund av den ansträngda beläggningssituationen därefter inte har varit
möjligt med några ytterligare initiativ i detta avseende.

Trots att vissa åtgärder har vidtagits från Kriminalvårdens sida är det uppenbart
att myndigheten inte har lyckats skapa de förutsättningar som krävs för att alla
förvarstagna som vistas i häkten och anstalter fullt ut ska kunna få sina lagstad-
gade rättigheter tillgodosedda. Situationen för de säkerhetsplacerade framstår
som särskilt oroande. Kriminalvården råder inte över beslutet att säkerhets-
placera en förvarstagen, och inte heller över hur länge placeringen består. Det är
dock Kriminalvårdens ansvar att se till att den som placeras i något av myndig-
hetens verksamhetsställen behandlas på det sätt som regelverket kräver. Jag ser
mycket allvarligt på att Kriminalvården inte har nått längre i detta arbete.
                                                                   Dnr 277-2018       Sid 20 (22)




I sammanhanget vill jag understryka vikten av att Kriminalvården arbetar aktivt
för att kunna tillhandahålla verksamhetsställen där säkerhetsplacerade förvars-
tagna ges förutsättningar att vistas i gemensamhet. I annat fall riskerar den
förvarstagnes placering inom kriminalvården att leda till isolering, vilket i sin
tur kan få allvarliga konsekvenser. Häktet Storboda är fortfarande det enda
häkte som är särskilt anpassat för förvarstagna, och inte ens de 24 platserna där
är reserverade för säkerhetsplacerade.

Kriminalvården förtjänar sammantaget kritik för att de förvarstagnas lagstad-
gade rättigheter fortfarande inte tillgodoses i myndighetens verksamhet.

Behovet av en översyn
Det har nu gått mer än sex år sedan dåvarande chefsJO Elisabet Fura uttalade att
häkten och anstalter inte utgör en lämplig miljö för förvarstagna samt att Krimi-
nalvården borde befrias från sitt uppdrag att ta emot säkerhetsplacerade intagna.
CPT har rekommenderat svenska myndigheter att upphöra med att placera
personer som är förvarstagna med stöd av utlänningslagen hos Kriminalvården.
Jag har även för egen del tidigare konstaterat att det är oacceptabelt att förvars-
tagna alltjämt är frihetsberövade under förhållanden som inte uppfyller lagstift-
ningens krav och som tidigare uppmärksammats och kritiserats av såväl CPT
som JO. Det är fortfarande min uppfattning att åtgärder måste vidtas för att
förändra situationen för de förvarstagna som placeras hos Kriminalvården.

Samtidigt har Kriminalvården i sitt remissvar gett utryck för de svårigheter som
myndigheten har med att kunna leva upp till utlänningslagens krav på rättig-
heter för förvarstagna som placeras inom verksamheten. Det är ingen ny situat-
ion. Jag kan konstatera att det vid tidpunkten för beslutet av Elisabet Fura fanns
god tillgång till platser hos Kriminalvården. Redan då hade myndigheten ändå
stora svårigheter att tillgodose förvarstagnas rätt till vistelse i gemensamhet
såväl som deras övriga lagstadgade rättigheter. Den omständigheten att belägg-
ningssituationen inom kriminalvården därefter har blivit mycket ansträngd
medför naturligtvis ytterligare svårigheter. Det ankommer ytterst på regeringen
att förvissa sig om att dess myndigheter har de förutsättningar som krävs för att
bedriva verksamheten i enlighet med gällande regelverk och internationella
åtaganden.

JO har tidigare konstaterat att möjligheten att säkerhetsplacera förvarstagna
används av Migrationsverket även i situationer där de rättsliga förutsättningarna
inte är uppfyllda, men där det framstår som nödvändigt att någon form av åtgärd
vidtas eftersom den förvarstagne har använt eller på annat sätt hanterat narko-
tika. Det är bl.a. av den anledningen nödvändigt att Migrationsverket ges förut-
sättningar att bedriva förvarsverksamheten så att förvarstagna inte utsätts för de
risker och konsekvenser som förekomsten av narkotika på förvaren för med sig
(se JO 2019/20 s. 623). Värt att notera i detta sammanhang är att också Migrat-
ionsverket har gjort en framställan till Justitiedepartementet om vissa föränd-
ringar i förvarslagstiftningen.
                                                                        Dnr 277-2018       Sid 21 (22)




Som Kriminalvården nämner i sitt yttrande har frågan om ansvaret för förvars-
tagna personer tidigare behandlats i ett antal lagstiftningsärenden. I Förvars-
utredningens uppdrag ingick bl.a. att genomföra en övergripande analys av
utlänningslagens bestämmelser om förvar.10 Utredaren skulle även undersöka
om regleringen när det gäller avskiljande och placering i häkte var ändamåls-
enlig och tillräckligt tydlig samt om lagstiftningen tillämpades på avsett sätt.
Utredningen lämnade i sitt slutbetänkande bl.a. följande förslag (se
SOU 2011:17 s. 318):

      För att i största möjliga utsträckning undvika att en utlänning placeras i bl.a.
      anstalt eller häkte ska Migrationsverket dock ta ett större ansvar för de förvars-
      tagna utlänningar som enligt nuvarande regler placeras inom kriminalvården på
      grund av säkerhetsskäl. En större andel av de förvarstagna utlänningarna ska
      således bli kvar på förvaren jämfört med idag. För att göra detta möjligt ska
      Migrationsverket ges i uppdrag […] att inrätta avdelningar med en viss högre
      säkerhet på förvaren [...].
Som framgår av Kriminalvårdens yttrande ställde sig myndigheten positiv till
utredningens förslag i denna del. Utredningen föreslog också att möjligheten att
på grund av säkerhetsskäl placera en förvarstagen utlänning i ett häkte skulle tas
bort. Enligt utredningens förslag skulle placeringen i stället endast få ske i en
kriminalvårdsanstalt. Kriminalvården skulle därför ges i uppdrag att inrätta
avdelningar på anstalterna avsedda enbart för förvarstagna utlänningar. Dessa
avdelningar skulle vara utformade på ett sådant sätt att en utlänning skulle
kunna beviljas de lättnader och förmåner som han eller hon har rätt till (se a.
SOU s. 318 och 319). I sitt yttrande över utredningens förslag uttalade dåva-
rande JO Hans-Gunnar Axberger att det enligt hans mening var angeläget att en
lagstiftning i linje med utredningens förslag skulle komma till stånd.

När vissa av Förvarsutredningens förslag så småningom lades fram för riksda-
gen omfattade propositionen inte frågorna om placering och behandling av
utlänningar som hålls i förvar (se prop. 2017/18:284 s. 27). Utredningens
förslag i dessa delar skulle beredas vidare i Regeringskansliet, men har ännu
inte lett till några lagändringar.

Sammanfattningsvis är jag av uppfattningen att regeringen måste se över hur
regelverket för förvarstagna fungerar i praktiken och att det behöver klargöras
hur de förvarstagnas lagstadgade rättigheter ska kunna tillgodoses. Enligt min
mening är det uppenbart att det finns anledning att starkt ifrågasätta om förvars-
tagna som inte har utvisats på grund av brott över huvud taget ska placeras inom
kriminalvården. Om detta ändå anses lämpligt behöver lagregleringen av deras




10
  Genomförande av EG:s direktiv om återvändande samt frågor om förvar,
Dir 2009:1 s. 7.
                                                                     Dnr 277-2018      Sid 22 (22)




rättigheter förtydligas, bl.a. när det gäller rätten till vistelse i gemensamhet och
till kontakter med omvärlden.

Mot denna bakgrund finner jag anledning att, med stöd av 4 § lagen med
instruktion för Riksdagens ombudsmän (1986:765), göra en framställning till
regeringen om en översyn av lagstiftningen i de avseenden som nu har nämnts.
En kopia av detta beslut överlämnas därför till regeringen. Jag vill även
påminna om de ovan redovisade framställningar enligt 4 § som JO tidigare gjort
i fråga om bl.a. behovet av ett lagreglerat omprövningsförfarande och av garan-
tier för att förvarstagna inte säkerhetsplaceras i situationer där rättsliga förut-
sättningar för det inte finns.

Som framgått har JO under det senaste decenniet för kännedom överlämnat ett
antal beslut till regeringen, där brister i förhållandena för förvarstagna utlän-
ningar påtalas. Ett antal formella framställningar om översyn av lagstiftningen
på området har gjorts, med stöd av 4 § JO-instruktionen. Jag har också i ett
beslut tidigare i år, som rör den mycket allvarliga situationen med utbredd isole-
ring av intagna i häkte, gjort en sådan formell framställning.11 Det beslutet över-
lämnades till riksdagen för kännedom. Även i detta ärende anser jag att det
finns skäl att överlämna en kopia av mitt beslut till riksdagen för kännedom.

Ärendet avslutas.




11
     JO:s beslut den 5 februari 2020, dnr O 7-2018.
