# Uttalanden i vissa frågor om tvångsanvändning vid psykiatrisk heldygnsvård av underåriga patienter

JO 2021-09-21 dnr 2782-2018

## Beslut

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2021-09-21              2782-2018              1 (28)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Uttalanden i vissa frågor om tvångsanvändning vid psykiatrisk
                        heldygnsvård av underåriga patienter


                          Beslutet i korthet: ChefsJO har inom ramen för ett initiativärende granskat vissa
                          frågor som rör barns rättsliga ställning inom den psykiatriska heldygnsvården.
                          I beslutet uppmärksammar chefsJO att det finns oklarheter i flera centrala avseenden
                          när det gäller behandlingen av dessa barn, bl.a. i fråga om barnets egen inställning i
                          förhållande till vårdnadshavarnas ansvar för barnets hälso- och sjukvård, i vilka
                          situationer det behövs ett beslut om vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT)
                          för att vårda ett barn mot dess vilja och de närmare förutsättningarna för att ge barnet
                          behandling utan samtycke med stöd av 17 § LPT. ChefsJO konstaterar också att det
                          inte är närmare reglerat vilket tvång som vårdpersonalen har rätt att använda för att få
                          till stånd en behandling utan samtycke enligt 17 § tredje stycket LPT och att det
                          rättsliga stödet för det tvång som faktiskt används inom tvångsvården i dag kan
                          ifrågasättas. Detta är enligt chefsJO djupt otillfredsställande.
                          Vidare uttalar chefsJO att det från ett rättssäkerhetsperspektiv givetvis är angeläget
                          att hälso- och sjukvårdslagstiftningen är tydlig och tillämpas enhetligt över hela landet.
                          Det är särskilt viktigt med tydliga regler och vägledande förarbetsuttalanden i de fall
                          där ingripande beslut, om exempelvis behandling utan samtycke eller rent av med
                          hjälp av fysiskt tvång, inte kan överklagas och ytterligare ledning inte går att få genom
                          rättspraxis på området. ChefsJO uttalar att konsekvenserna av den knapphändiga
                          regleringen av barns rättsliga ställning inom hälso- och sjukvården blir att
                          bedömningen av svåra frågor om grundläggande rättigheter överlåts till sjukvårds-
                          personalen, vilket är mycket otillfredsställande.
                          Sammantaget konstaterar chefsJO att det finns behov av ytterligare klargöranden när
                          det gäller förutsättningarna för vård och behandling av barn inom hälso- och
                          sjukvården oberoende av barnets och vårdnadshavarnas vilja. Regeringen har
                          nyligen gett en särskild utredare i uppdrag att se över vissa frågor enligt bl.a. LPT.
                          Utredningen omfattar dock enligt direktiven endast vissa av de frågor som berörs i
                          detta ärende. ChefsJO finner därför anledning att uppmärksamma regeringen på
                          behovet av en översyn av lagstiftningen som på ett mer fullständigt sätt kan komma
                          till rätta med de brister som berörts.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                                                  Dnr 2782-2018            Sid 2 (28)




Innehållsförteckning
1. Initiativet ......................................................................................................................... 4
2. Utredning ........................................................................................................................ 4
   2.1 Inspektion av BUP Heldygnsvård i Stockholm ........................................................ 4
   2.2 Inspektion av BUP Heldygnsvård i Malmö .............................................................. 5
   2.3 Fortsatt utredning ...................................................................................................... 5
3. Rättslig reglering ............................................................................................................ 5
   3.1 Vissa grundläggande bestämmelser .......................................................................... 5
   3.2 Allmänt om frivillig hälso- och sjukvård .................................................................. 6
   3.3 Vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter .......................................................... 7
   3.4 Psykiatrisk tvångsvård .............................................................................................. 8
   3.5 Journalföring ........................................................................................................... 10
   3.6 Brottsbalkens nödbestämmelse ............................................................................... 10
4. Bedömning.................................................................................................................... 11
   4.1 Allmänna utgångspunkter ....................................................................................... 11
   4.2 Barns rättsliga ställning i hälso- och sjukvården .................................................... 12
       4.2.1 Förhållandet mellan barnets vilja och vårdnadshavarens inställning............... 12
       4.2.2 Generella möjligheter till vård utan samtycke ................................................. 13
       4.2.3 Tvång som utövas av vårdnadshavare eller med vårdnadshavarens
       samtycke ................................................................................................................... 14
       4.2.4 Barn och LPT ................................................................................................... 15
       4.2.5 Särskilt om vårdnadshavarnas delaktighet ....................................................... 17
       4.2.6 Slutsatser i denna del ....................................................................................... 18
   4.3 Tillförsel av läkemedel och näring med stöd av tvångslagstiftningen .................... 19
       4.3.1 Ätstörning som en allvarlig psykisk störning .................................................. 19
       4.3.2 Allmänna förutsättningar för behandling utan samtycke enligt 17 §
       LPT ........................................................................................................................... 19
       4.3.3 Tillförsel av näring och vätska med stöd av 17 § tredje stycket LPT .............. 20
       4.3.4 Tillvägagångssätt vid tillförsel av näring och läkemedel via sond mot
       patientens vilja .......................................................................................................... 22
       4.3.5 Särskilt om fastspänning och fasthållning i LPT ............................................. 22
       4.3.6 Förhållandet mellan 17 § LPT och nödrätten .................................................. 24
       4.3.7 Dokumentation och rapportering ..................................................................... 25
       4.3.8.Slutsatser i denna del ....................................................................................... 25
   4.4 Det enskilda fallet ................................................................................................... 26
                                                                                         Dnr 2782-2018          Sid 3 (28)




  4.5 Avslutande synpunkter ........................................................................................... 27
Bilaga
  Socialstyrelsens yttrande ................................................................................................ 1
  Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) yttrande ........................................................ 9
  Styrelsen för Stockholms läns sjukvårdsområdes (SLSO) yttrande ............................. 16
  Regionstyrelsen för Region Skånes yttrande ................................................................ 19
                                                                           Dnr 2782-2018       Sid 4 (28)




1. Initiativet
Den 15–19 juni 2017 genomförde JO:s Opcat-enhet en inspektion av barn- och
ungdomspsykiatrin, BUP, i Stockholm (BUP Heldygnsvård) inom Stockholms
läns sjukvårdsområde (SLSO), Region Stockholm (JO:s ärende med dnr
3816-2017). Efter inspektionen hämtades vissa handlingar in och granskades. I
protokollet beslutade jag att öppna ett särskilt initiativärende med anledning av
vad som kommit fram vid inspektionen om förhållandena för en underårig
patient som mot sin vilja tillfördes näring och läkemedel via sond.

2. Utredning
2.1 Inspektion av BUP Heldygnsvård i Stockholm
I protokollet från inspektionen av BUP Heldygnsvård i Stockholm antecknades
under rubriken Tvångsåtgärder bl.a. följande:

      Särskilt om en patient som mot sin vilja tillfördes näring och medicin via en sond
      Av rutinen Lokala rutiner för omvårdnad av barn och ungdomar vid sondning
      med tvång (Barn och ungdomspsykiatriska kliniken Stockholm. 2010-07-07,
      tillägg 2014-12-15) framgår: ”En patient som vårdas med LPT får enligt
      Socialstyrelsen endast sondas med tvång vid livshotande tillstånd”. Vidare
      framgår det att ett beslut om sondning med tvång ska fattas inför varje tillfälle,
      och alltså inte kan utföras enligt en stående ordination.
      En LPT-patient var sedan några veckor före inspektionen intagen för att hon
      gradvis hade slutat att äta och dricka. En överläkare uppgav att patienten borde
      behandlas inom den somatiska vården, men hon blir inte mottagen där. Patienten
      hade ännu inte fått någon psykiatrisk diagnos. Några av de läkare som kunde
      fatta ett beslut om att använda sond hade, med stöd av rutinen, inledningsvis inte
      velat göra det med hänvisning till att det vid tillfället inte förelåg ett livshotande
      tillstånd för patienten. Efter påtryckning av patientens föräldrar fick patienten nu,
      mot sin vilja, näring, vatten och medicin via en sond två gånger per dygn. Varje
      sondtillfälle tog ca 15 minuter och fem anställda deltog.
      –––
      Personal framhöll att det har varit frustrerande för dem att läkarna inledningsvis
      hade olika uppfattning vad gäller användningen av sond på patienten, och att det
      dröjde innan de fick besked om de inte får tvinga patienten upp ur sängen mot
      hennes vilja.
I samband med en avslutande genomgång gavs representanter för kliniken
möjlighet att kommentera de iakttagelser som gjorts vid inspektionen. Under
rubriken Frågor med anledning av att tvångsåtgärder vidtas antecknades bl.a.
följande:

      Särskilt om en patient som mot sin vilja tillfördes näring och medicin via en sond
      Ledningen uppgav att det enligt rutinen krävs ett livshotande tillstånd för att ett
      vårdintyg ska kunna utfärdas i syfte att inleda en behandling som omfattar
      användning av sond med tvång. Det anges i rutinen att det krävs att det föreligger
      vitalindikation inför varje sondtillfälle. För den aktuella patienten har kliniken
      dock gjort en vid tolkning som innebär att det inte behöver föreligga ett
      livshotande tillstånd varje gång.
                                                                   Dnr 2782-2018        Sid 5 (28)




2.2 Inspektion av BUP Heldygnsvård i Malmö
Den 9–11 april 2019 genomförde jag och mina medarbetare en inspektion av
BUP Heldygnsvård i Malmö inom Region Skåne (JO:s ärende med dnr
1559-2019). Frågor om behandling av underåriga patienter med ätstörningar
uppkom även vid den inspektionen, bl.a. om tillförsel av näring via sond som
utförs mot patienters vilja. I protokollet från inspektionen antecknades under
rubriken Tvångsåtgärder bl.a. följande:

      Användning av tvångsåtgärder vid kliniken
      –––
      Vid det avslutande mötet uppgav företrädarna för kliniken bl.a. följande:
      Behandling av unga patienter med ätstörningsproblematik väcker svåra frågor för
      personalen, bl.a. från vilken ålder vård enligt LPT kan bli aktuell och vilka
      åtgärder en vårdnadshavare kan godkänna för barnets räkning. När det gäller
      tillförsel av näring via sond som genomförs utan patientens samtycke,
      exempelvis genom fasthållning, är det normalt bestämmelsen i 17 § tredje
      stycket LPT om nödvändig behandling som tillämpas. När det gäller avskiljande
      så händer det att kliniken stänger ner en avdelning och låter en patient vistas
      ensam där med personal. Det bedöms i så fall som avskiljande och ett formellt
      beslut fattas.
2.3 Fortsatt utredning
Rutindokument Tvångssondning med stöd av LPT, som gäller från den 1
februari 2018, hämtades in från BUP Stockholm (regnr RUT-15778-v.1.0).
Vissa handlingar rörande den patient (AA) som tillfördes läkemedel och näring
mot sin vilja hos BUP Stockholm begärdes även in från Förvaltningsrätten i
Stockholm och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Av handlingarna
framgick bl.a. att AA:s behandling hos BUP Stockholm var föremål för

## Utredning

utredning hos IVO.

IVO fattade beslut den 14 maj 2019 i ärendet som gäller AA.

En promemoria med de iakttagelser som JO hade gjort upprättades i ärendet.
Socialstyrelsen, IVO, Styrelsen för SLSO och Regionstyrelsen för Region
Skåne uppmanades därefter att yttra sig över denna promemoria med ett antal
särskilda frågeställningar.

JO:s sammanställning av remissvaren återfinns i en bilaga till beslutet. De
särskilda frågeställningarna framgår av respektive yttrande.

Under handläggningen av ärendet kom en överläkare, BB, in med ett yttrande
till JO tillsammans med en PM om heldygnsvård av anorexipatienter som varit i
bruk vid BUP Heldygnsvård i Malmö inom Region Skåne.

3. Rättslig reglering
3.1 Vissa grundläggande bestämmelser
Den offentliga makten ska enligt regeringsformen (RF) utövas med respekt för
alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet
(1 kap. 2 §). Var och en är mot det allmänna skyddad mot bl.a. påtvingat
                                                                     Dnr 2782-2018        Sid 6 (28)




kroppsligt ingrepp och frihetsberövanden (2 kap. 6 och 8 §§ RF). Dessa
grundläggande fri- och rättigheter kan endast begränsas genom lag och då bara i
syfte att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle
(2 kap. 20 och 21 §§ RF).

I den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen) anges bl.a. att envars rätt till liv
ska skyddas genom lag (artikel 2.1). Där föreskrivs emellertid också att ingen
får utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning
(artikel 3) samt att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv
(artikel 8.1).

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) blev svensk lag den
1 januari 2020 (se lagen [2018:1197] om FN:s konvention om barnets
rättigheter). Som barn räknas enligt konventionens första artikel varje människa
under 18 år. Som en övergripande princip gäller enligt artikel 3 att barnets bästa
ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas
av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa
myndigheter eller lagstiftande organ. I konventionen erkänner konventions-
staterna vidare barnets rätt till bl.a. liv och utveckling (artikel 6), att få uttrycka
sina åsikter i frågor som rör barnet självt och att få dem beaktade, i förhållande
till ålder och mognad (artikel 12), skydd för sitt privatliv (artikel 16), skydd mot
alla former av fysisk och psykisk misshandel, övergrepp eller vanvård (artikel
19) samt bästa möjliga hälsa och tillgång till hälso- och sjukvård och
rehabilitering (artikel 24). Rättigheterna ska tillförsäkras varje barn utan
åtskillnad (artikel 2.1).

3.2 Allmänt om frivillig hälso- och sjukvård
Enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), HSL, ska vården ges med respekt
för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den
som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården
(3 kap. 1 § andra stycket HSL). En utgångspunkt är att vården ska vara frivillig
och genomföras i samråd med den som är i behov av vård. Hälso- och
sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls, vilket
bl.a. innebär att vården särskilt ska bygga på respekt för patientens
självbestämmande och integritet (5 kap. 1 § 3 HSL). Vården ska ha en
medmänsklig och förstående inriktning och genomföras i samråd med patienten.
Eftersom vården är helt frivillig kan en patient motsätta sig att en viss
vårdåtgärd vidtas (prop. 1984/85:181 s. 96).

En motsvarande bestämmelse om patientens självbestämmande och integritet
finns i 4 kap. 1 § patientlagen (2014:821). I patientlagen slås även fast att hälso-
och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke om inte annat följer av lag.
Ett samtycke kan lämnas skriftligen, muntligen eller genom att patienten på
annat sätt visar att han eller hon samtycker till den aktuella åtgärden (4 kap.
2 § patientlagen). När patienten är ett barn ska barnets inställning till den
                                                                   Dnr 2782-2018       Sid 7 (28)




aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets
inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och
mognad (4 kap. 3 § patientlagen). Patienten ska få den hälso- och sjukvård som
behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar patientens liv eller
hälsa, även om hans eller hennes vilja på grund av medvetslöshet eller av någon
annan orsak inte kan utredas (4 kap. 4 § patientlagen). När hälso- och sjukvård
ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas (1 kap. 8 § patientlagen och 5 kap.
6 § HSL).

I patientlagen finns även bestämmelser om patientens rätt till information och
delaktighet. Där anges bl.a. att patienten ska få information om sitt
hälsotillstånd samt om möjligheten att välja behandlingsalternativ och att få en
ny medicinsk bedömning (se 3 kap. 1 och 2 §§). När patienten är ett barn ska
även barnets vårdnadshavare få den informationen (3 kap. 3 §). Vidare anges att
hälso- och sjukvården så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd
med patienten (5 kap. 1 §) och att patientens närstående ska få möjlighet att
medverka vid utformningen och genomförandet av vården, om det är lämpligt
och om bestämmelser om sekretess eller tystnadsplikt inte hindrar detta
(5 kap. 3 §).

3.3 Vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter
Vårdnadshavares ansvar för sina barn regleras i 6 kap. föräldrabalken. Där
anges bl.a. att vårdnadshavaren ska se till att barnets behov av omvårdnad,
trygghet och en god fostran blir tillgodosedda (1 och 2 §§). Vidare anges att ett
barns vårdnadshavare har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör
barnets personliga angelägenheter (6 kap. 11 §). Vårdnadshavaren ska därvid i
takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets
synpunkter och önskemål. Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare, ska
vad som sägs i bl.a. 11 § gälla dem tillsammans (6 kap. 13 § första stycket). Står
barnet under vårdnad av två vårdnadshavare och samtycker endast den ena till
en åtgärd till stöd för barnet, får socialnämnden besluta att åtgärden får vidtas
utan den andra vårdnadshavarens samtycke om det krävs med hänsyn till
barnets bästa och åtgärden gäller bl.a. psykiatrisk eller psykologisk utredning
eller behandling som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (6 kap. 13 a § första
stycket 1).

I barnkonventionen anges att konventionsstaterna ska respektera det ansvar och
de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets föräldrar eller annan
vårdnadshavare att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlöpande
utvecklingen av barnets förmåga ge lämplig ledning och råd då barnet utövar de
rättigheter som erkänns i barnkonventionen (artikel 5). Vidare anges att barnets
föräldrar eller andra vårdnadshavare gemensamt har huvudansvaret för barnets
uppfostran och utveckling, med statens stöd (artikel 18). Det är dock
konventionsstaterna som ytterst ansvarar för att barns rättigheter förverkligas,
och staterna ska därför vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och
administrativa åtgärder (se artikel 3.1 och 18.1).
                                                                   Dnr 2782-2018       Sid 8 (28)




Det är ytterst de kommunala socialnämnderna som ansvarar för att barn växer
upp under goda och trygga förhållanden. Socialnämnderna har dels ett särskilt
ansvar för barn och unga enligt socialtjänstlagen (2001:453), dels en möjlighet
att omhänderta barn som far illa enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt LVU ska vård bl.a. beslutas om
det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i
omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att
den unges hälsa eller utveckling skadas (2 §).

Hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att genast anmäla till socialnämnden
om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa
(14 kap. 1 § socialtjänstlagen, och jfr 10 kap. 28 § offentlighets- och
sekretesslagen [2009:400], OSL).

Enligt 12 kap. 3 § OSL gäller sekretess till skydd för en enskild, om den
enskilde är underårig, även i förhållande till dennes vårdnadshavare.
Sekretessen gäller dock inte i förhållande till vårdnadshavaren i den
utsträckning denne enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken har rätt och skyldighet att
bestämma i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter, såvida
inte det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för
vårdnadshavaren, eller det annars anges i offentlighets- och sekretesslagen. Om
sekretess inte gäller i förhållande till vårdnadshavaren förfogar denne enligt 2 §
ensam eller, beroende på den underåriges ålder och mognad, tillsammans med
den underårige över sekretessen till skydd för den underårige.

3.4 Psykiatrisk tvångsvård
I 1 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, anges att
föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen gäller all psykiatrisk
vård samt att kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad
med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.

Av 2 § framgår att tvångsvård enligt LPT ges som sluten psykiatrisk tvångsvård
eller, efter sådan vård, som öppen psykiatrisk tvångsvård. Vård som ges när
patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning benämns sluten psykiatrisk
tvångsvård. Annan vård enligt LPT benämns öppen psykiatrisk tvångsvård.
Enligt bestämmelsens andra stycke ska tvångsvården syfta till att sätta patienten
i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han
eller hon behöver.

Tvångsåtgärder vid vård enligt LPT får endast användas om de står i rimlig
proportion till syftet med åtgärden (2 a § LPT). Är mindre ingripande åtgärder
tillräckliga, ska de användas. Tvång ska utövas så skonsamt som möjligt och
med största möjliga hänsyn till patienten.

Tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får användas endast om patienten
inte genom en individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt
                                                                     Dnr 2782-2018        Sid 9 (28)




medverka till vård (2 b § LPT). De får inte användas i större omfattning än vad
som är nödvändigt för att förmå patienten till detta.

Enligt 3 § LPT får tvångsvård endast ges om patienten lider av en allvarlig
psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga
förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte
kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård (sluten
psykiatrisk tvångsvård), eller behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges
nödvändig psykiatrisk vård (öppen psykiatrisk tvångsvård). En förutsättning för
vård enligt LPT är att patienten motsätter sig sådan vård, eller det till följd av
patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan
ges med hans eller hennes samtycke.

I 17 § LPT föreskrivs att i fråga om behandlingen under vårdtiden ska samråd
äga rum med patienten när det kan ske. Samråd ska ske också med patientens
närstående, om det inte är olämpligt. Behandlingsåtgärderna ska anpassas till
vad som krävs för att uppnå syftet med tvångsvården enligt 2 § andra stycket.
Om det är nödvändigt får patienten, efter chefsöverläkarens beslut, ges
behandling utan samtycke.

En patient får enligt 18 § LPT hindras att lämna vårdinrättningens område eller
den del av inrättningen där han ska vistas. Om andra åtgärder inte är tillräckliga,
får det tvång användas som är nödvändigt för att hindra patienten att lämna
vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där denne ska vistas, för
att upprätthålla ordningen på vårdinrättningen eller för att tillgodose säkerheten
i vården.

Chefsöverläkaren ska, så snart patientens tillstånd tillåter det, se till att patienten
erbjuds ett uppföljningssamtal efter genomförd tvångsåtgärd (18 a § LPT).

I 19 § första stycket LPT föreskrivs att om det finns en omedelbar fara för att en
patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt
spännas fast med bälte eller liknande anordning. Hälso- och sjukvårdspersonal
ska vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd. Om det finns
synnerliga skäl, får det enligt andra stycket beslutas att patienten ska hållas
fastspänd längre än som anges i första stycket. Chefsöverläkaren beslutar om
fastspänning. IVO ska utan dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.

Sedan den 1 juli 2020 finns en särskild bestämmelse i 19 a § LPT som gäller
fastspänning av barn. I bestämmelsen föreskrivs att om det finns en omedelbar
fara för att en patient som är under 18 år lider allvarlig skada och det är
uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga får patienten spännas fast med
bälte. Ett beslut om fastspänning fattas av chefsöverläkaren. Beslutet gäller
högst en timme. Tiden för fastspänningen får förlängas genom nya beslut som
gäller under högst en timme i taget. Hälso- och sjukvårdspersonal ska vara
närvarande under den tid patienten hålls fastspänd. IVO ska utan dröjsmål
                                                                     Dnr 2782-2018       Sid 10 (28)




underrättas om patienten hålls fastspänd under en sammanhängande tid som
överstiger en timme. Det har även införts en ny bestämmelse i 22 c § LPT som
anger att om en patient som är under 18 år har blivit föremål för någon eller
några tvångsåtgärder i form av fastspänning, avskiljning eller inskränkning i sin
rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster vid minst tre tillfällen
under vårdperioden, ska IVO underrättas om dessa åtgärder.

Chefsöverläkarens beslut om intagning för tvångsvård och vissa andra beslut
enligt LPT får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se 32 och 33 §§
LPT). Beslut om behandling utan samtycke och om tvångsåtgärder enligt bl.a.
18, 19 och 19 a §§ LPT får dock inte överklagas.

I ett mål enligt LPT ska förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling, om det
inte är uppenbart obehövligt (36 §) och patienten har i många mål rätt till ett
offentligt biträde (38 a §). Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra
sin talan i mål och ärenden enligt LPT (44 §). En patient som är yngre bör
höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att patienten
inte tar skada av att höras.

3.5 Journalföring
En patientjournal ska innehålla de uppgifter som behövs för en god och säker
vård av patienten, bl.a. väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder,
uppgift om den information som lämnats till patienten, dennes vårdnadshavare
och övriga närstående och om de ställningstaganden som gjorts i fråga om val
av behandlingsalternativ och om möjligheten till en ny medicinsk bedömning
samt uppgift om att en patient har beslutat att avstå från viss vård eller
behandling (3 kap. 6 § patientdatalagen [2008:355]).

Av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2016:40) om
journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården
framgår bl.a. att vårdgivaren ska säkerställa att en patientjournal, i
förekommande fall, innehåller uppgifter om aktuellt hälsotillstånd och
medicinska bedömningar, utredande och behandlande åtgärder samt bakgrunden
till dessa, samtycken och återkallade samtycken samt patientens önskemål om
vård och behandling (5 kap. 5 §).

3.6 Brottsbalkens nödbestämmelse
I brottsbalkens 24 kap. finns regler om grunder för ansvarsfrihet. Där föreskrivs
bl.a. att en gärning som någon begår i nöd utgör brott endast om den med
hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och
omständigheterna i övrigt är oförsvarlig (24 kap. 4 §). Nöd föreligger när fara
hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat
intresse.
                                                                  Dnr 2782-2018      Sid 11 (28)




4. Bedömning
4.1 Allmänna utgångspunkter
Utgångspunkten i hälso- och sjukvården är att verksamheten ska bygga på
respekt för patientens självbestämmande och integritet. Det innebär att
patienten, även om patienten är ett barn, som huvudregel ska ge sitt informerade
samtycke till vård och behandling (se 4 kap. 1–4 §§ patientlagen). Samtidigt har
ett barns vårdnadshavare långtgående befogenheter att bestämma över barnet,
bl.a. i fråga om vilka vårdande och stödjande insatser barnet ska få från hälso-
och sjukvården (se 6 kap. 11 och 13 §§ föräldrabalken och prop. 2011/12:53
s. 12 f. och 15). Under vissa förhållanden kan också långtgående inskränkningar
av enskildas grundläggande fri- och rättigheter medges med stöd av LPT, bl.a.
när det gäller skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp och frihetsberövande.

Barnets bästa ska särskilt beaktas när hälso- och sjukvård ges till ett barn (se
bl.a. artikel 3 i barnkonventionen och 1 kap. 8 § patientlagen). Vad som är
barnets bästa måste avgöras utifrån förhållandena i varje enskilt fall (se prop.
2013/14:106 s. 63 och 112). Bedömningen ska bygga på vetenskap och
beprövad erfarenhet och ska, beroende på barnets ålder och mognad, utgå från
underlag från vårdnadshavare och det som barnet själv ger uttryck för. I vissa
fall kan det även vara relevant att inhämta underlag från andra personer som har
kunskap om barnet. Så långt som möjligt bör såväl långsiktiga som kortsiktiga
konsekvenser av att exempelvis ge eller avstå från att ge barnet viss vård eller
behandling beaktas.

I JO:s verksamhet, såväl vid inspektioner och klagomålsärenden som när JO
besvarar lagstiftningsremisser, aktualiseras återkommande frågor som rör
behandling av barn inom den psykiatriska heldygnsvården. Såväl vårdpersonal
som patienter och vårdnadshavare har vittnat om att det inom detta område
finns svårigheter vid tillämpningen av barns rättigheter i förhållande till
vårdnadshavarnas bestämmanderätt över barnet och tvångsvårdslagstiftningen.
Centrala frågor i det här ärendet är bl.a. vems samtycke – barnets eller
vårdnadshavarens – som krävs för en viss vårdinsats, i vilka situationer det kan
bli aktuellt att besluta om vård enligt LPT samt under vilka förutsättningar det
är möjligt att tvångsvis tillföra en underårig patient näring och läkemedel via
sond.

Ärendet aktualiserar således flera komplexa frågeställningar. Jag vill redan här
framhålla att JO:s uppgift är att utöva tillsyn över hur lagar och andra
föreskrifter tillämpas i offentlig verksamhet. Granskningen är av rättslig art och
tar främst sikte på frågan om myndigheterna handlägger sina ärenden på ett
formellt riktigt sätt. JO kan inte ändra eller upphäva myndigheters beslut och
brukar inte uttala sig om deras bedömningar och beslut i sakfrågor. Detta gäller
särskilt när det rör sig om sakområden där JO saknar egen kompetens. Ett
viktigt syfte med JO:s verksamhet är emellertid att främja rättssäkerheten och
särskilt se till att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter respekteras i
den offentliga verksamheten. JO fullgör även uppdraget som nationellt
                                                                  Dnr 2782-2018       Sid 12 (28)




besöksorgan (NPM) enligt det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot
tortyr (Opcat). Syftet med det uppdraget är att förebygga omänsklig behandling
av människor som hålls frihetsberövade. Ombudsmännen ska vidare verka för
att brister i lagstiftningen avhjälps. JO kan bl.a. undersöka om de lagar och
andra föreskrifter som finns på ett visst område ger tillräcklig ledning för de
myndigheter och befattningshavare som ska följa dem. Är regelverket utformat
på ett sätt som försvårar en enhetlig och rättssäker tillämpning kan det vara JO:s
uppgift att påtala ett eventuellt behov av författningsändring till riksdagen eller
regeringen.

4.2 Barns rättsliga ställning i hälso- och sjukvården
4.2.1 Förhållandet mellan barnets vilja och vårdnadshavarens inställning
Som framgått av redogörelsen för den rättsliga regleringen har ett barns
vårdnadshavare rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets
personliga angelägenheter men ska därvid i takt med barnets stigande ålder och
utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål (6 kap.
11 § föräldrabalken). Av förarbetena framgår att bestämmelsen inte i sig anses
innebära att vårdnadshavaren ska vara förhindrad att sätta sig över barnets vilja
i de fall barnets bästa kräver det, men att det ska göras en individuell

## Bedömning

bedömning i varje fall (se prop. 1981/82:168 s. 24 f.).

Frågan om vilket inflytande barn ska ha i medicinska frågor är komplicerad och
har avhandlats bl.a. i ett antal utredningar, rättsfall, artiklar och JO-uttalanden
(se bl.a. prop. 2013/14:106 s. 64 f. med vidare hänvisningar). Av central
betydelse i diskussionen om barns möjlighet till inflytande är konflikten mellan
å ena sidan barnets rätt till självbestämmande och integritet, och å andra sidan
barnets behov av skydd samt vårdnadshavarnas möjlighet att utöva sin
skyldighet att tillgodose barnets behov.

Hälso- och sjukvård av barn kräver som huvudregel vårdnadshavarnas samtycke
om det inte står klart att barnet har nått en sådan mognad att det självt kan ta
ställning till åtgärden. Var den gränsen går kan inte anges generellt utan måste
avgöras från fall till fall. Det finns dock avgöranden i praxis som talar för att
vårdnadshavaren normalt har bestämmanderätten över små barn medan
huvudregeln anses vara den motsatta för barn över 15 år (se bl.a. prop. 2013/14
s. 106 s. 66, RÅ 1996 ref. 65 och JO 1975/76 s. 244). Gränsdragningen är
svårare för de barn som varken är riktigt små eller har nått de övre tonåren. Av
förarbetena till patientlagen framgår att det centrala för bedömningen av om
barnet ska anses moget nog att ensamt få besluta om viss vård eller behandling
är om barnet kan tillgodogöra sig relevant information och överblicka vilka
konsekvenser som hans eller hennes beslut kan få (se prop. 2013/14:106 s. 64 f.
och 120). Det framgår vidare att vilken mognad som krävs i det enskilda fallet
beror på vårdåtgärdens art och angelägenhetsgrad samt att det krävs en avsevärd
mognad för att ett barn ska kunna ta ställning till mer omfattande behandlingar
och ingrepp medan yngre barn däremot på egen hand i vissa fall kan samtycka
till enklare åtgärder. I syfte att skapa enhetlighet presenterade Socialstyrelsen
                                                                    Dnr 2782-2018       Sid 13 (28)




2015 ett kunskapsstöd för att bedöma barns mognad (Bedöma barns mognad för
delaktighet. Kunskapsstöd för socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt
tandvården, Socialstyrelsen 2015, artikelnummer 2015-12-22).

En närliggande fråga är hur långt barnets eget positiva självbestämmande
sträcker sig, dvs. om det finns gränser för vilka insatser ett barn själv kan få till
stånd utan att vårdnadshavarna har formell rätt att förhindra detta. Vissa beslut
kan dock vara av sådan karaktär att barn aldrig kan uppnå full
självbestämmanderätt. Vårdnadshavarnas inställning väger t.ex. tungt när det
gäller frågor om var ett barn ska bo. Ett beslut om inläggning vid en psykiatrisk
vårdinrättning påverkar bl.a. var barnet ska bo och vistas och kan anses ha så
ingripande betydelse för relationen mellan föräldrar och barn att det inte är
möjligt att överlämna den frågan till barnet att själv bestämma om (se bl.a.
Svensson, Barns rättsliga ställning i den psykiatriska vården, I Engström [red.],
Tvingad till hjälp – om tvång, etik och tillit i barn- och ungdomspsykiatrisk
vård, Studentlitteratur, Lund, 2006 s. 224 f. Jfr även Lundgren och Sunesson,
Nya sociallagarna [Version 34, JUNO], kommentaren till 11 kap. 10 §
socialtjänstlagen samt JO 2011/12 s. 415 och JO 2020/21 s. 485).

4.2.2 Generella möjligheter till vård utan samtycke
Inom hälso- och sjukvården uppkommer ofta situationer där patienter av olika
skäl inte har möjlighet att samtycka till nödvändiga insatser. En patient ska
enligt patientlagen få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara
som akut och allvarligt hotar patientens liv eller hälsa om en patients vilja på
grund av medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas (4 kap. 4 §).
I förarbetena anges att bestämmelsen även kan tillämpas när en person som mer
varaktigt får anses sakna beslutsförmåga befinner sig i en nödsituation (prop.
2013/14:106 s. 120). Vidare anges att med ”annan orsak” avses bl.a. att
patienten är okontaktbar på grund av chock, är på väg in i medvetslöshet eller är
påverkad av exempelvis narkotiska preparat. Om bestämmelsen ska tillämpas
på något speciellt sätt när det gäller barn anges inte i förarbetena.

Om 4 kap. 4 § patientlagen inte kan tillämpas ger brottsbalkens bestämmelse
om ansvarsfrihet för handlingar som begåtts i nöd visst utrymme för
vårdpersonal att behandla patienter i akuta situationer utan samtycke. Nöd
föreligger bl.a. när fara hotar liv och hälsa (24 kap. 4 § andra stycket
brottsbalken). Det krävs dock att den handling som vidtas inte är oförsvarlig.
Det innebär att den gärning som företas i nöd ska vara påkallad av ett intresse
av betydligt större vikt än det som offras (se prop. 1993/94:130 s. 35).
Bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall (se prop. 1962:10
s. B334). En nödsituation kan endast föreligga en kortare tid och det är inte
möjligt att behandla en patient en längre tidsperiod med stöd av nödregeln.

I icke akuta situationer är det mer oklart vad som gäller för personer som mer
eller mindre varaktigt saknar förmåga att lämna rättsligt bindande samtycke till
vård och behandling. Om information rörande patienten inte kan lämnas till
                                                                    Dnr 2782-2018       Sid 14 (28)




patienten själv ska patientens närstående såvitt möjligt informeras om det inte
hindras av sekretess (3 kap. 4 och 5 §§ patientlagen). De närstående kan många
gånger lämna värdefulla upplysningar om patientens förmodade inställning men
har inte någon bestämmanderätt över patienten. Inte heller anses en god man
eller förvaltare fullt ut kunna företräda patienten i frågor som gäller just hälso-
och sjukvård. Frågan om vem som ska bestämma i stället för en vuxen patient
som bedöms sakna beslutsförmåga har behandlats i flera statliga utredningar
utan att någon lagstiftning kommit till stånd (se bl.a. SOU 2020:14, 2015:80 och
2013:2).

Psykiskt sjuka patienter har som utgångspunkt samma rätt till
självbestämmande som alla andra. Inom psykiatrin accepteras dock tvångsvård
på ett sätt som saknar motsvarighet i den somatiska vården. LPT möjliggör i
vissa fall påtvingad behandling av personer som lider av en allvarlig psykisk
störning, har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård och som motsätter sig
sådan vård, eller där det till följd av patientens psykiska tillstånd finns en
grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes
samtycke (3 § LPT). LPT har inte någon nedre åldersgräns och reglerar även
tvångsvård inom barn- och ungdomspsykiatrin. I lagen finns numera även vissa
särskilda bestämmelser som rör barn (se t.ex. 19 a och 20 a §§ LPT).

4.2.3 Tvång som utövas av vårdnadshavare eller med vårdnadshavarens
samtycke
De grundläggande fri- och rättigheter som anges i regeringsformen och
Europakonventionen gäller i relationen mellan enskilda och det allmänna. I
relationen mellan barnet och barnets vårdnadshavare är den rättighets-
regleringen inte direkt tillämplig, men det allmänna har enligt
Barnkonventionen långtgående skyldigheter att tillförsäkra alla barn de
rättigheter som anges i konventionen.

När det gäller de allra minsta barnen är det oftast inte möjligt att motivera
barnet till att frivilligt medverka vid vissa behandlingsåtgärder genom
information och andra åtgärder. En vårdnadshavare anses ha ett visst utrymme
att använda tvång i syfte att möjliggöra att vård ges till ett barn så länge det inte
strider mot det s.k. agaförbudet i 6 kap. 1 § föräldrabalken, bestämmelserna i
Barnkonventionen eller brottsbalkens regler om t.ex. misshandel, olaga tvång
eller olaga frihetsberövande (se Kindström Dahlin, Att tvinga ett barn – om
barns rättigheter i hälso- och sjukvården och behovet av en tydligare tvångs-
vårdslagstiftning, Förvaltningsrättslig tidskrift 2016, s. 270).

Vilket utrymme som finns för en vårdnadshavare att för sitt barns räkning
samtycka till vårdinsatser som innebär inskränkningar av grundläggande fri-
och rättigheter är inte tydligt reglerat vare sig i föräldrabalken,
Barnkonventionen eller hälso- och sjukvårdslagstiftningen. En bedömning
måste göras i varje enskilt fall med beaktande av barnets mognad, åtgärdens
angelägenhetsgrad och de negativa effekterna av tvånget (se prop. 2013/14:106
                                                                    Dnr 2782-2018     Sid 15 (28)




s. 64 f. och 120 f.). I vart fall torde tvångsanvändning mot äldre barn kräva
särskilt lagstöd, antingen genom en speciallag eller undantagsvis genom att
tillämpa brottsbalkens nödregler.

Huvudregeln är att båda vårdnadshavarnas samtycke krävs till behandlings-
åtgärder av ingripande karaktär, t.ex. psykiatrisk vård (se 6 kap. 13 § andra
stycket föräldrabalken och JO 2003/04 s. 311). Om den ena vårdnadshavaren
motsätter sig en åtgärd som gäller en psykologisk eller psykiatrisk behandling
får socialnämnden dock besluta att åtgärden ändå får vidtas, om det krävs med
hänsyn till barnets bästa (6 kap. 13 a § föräldrabalken). Det gäller oavsett om
den andra vårdnadshavaren uttryckligen motsätter sig åtgärden, håller sig undan
eller väljer att inte medverka (se prop. 2011/12:53 s. 26). Somatisk vård
omfattas däremot inte av bestämmelsen (se prop. 2011/12:53 s. 27). Om barnet
inte kan ges angelägen vård på grund bristande samtycke från vårdnadshavarna,
kan detta utgöra grund för ett ingripande enligt LVU. Ett barn som vårdas enligt
LVU kan ges psykiatrisk vård, men LVU ger inte i sig lagstöd för att använda
tvång inom vården. Om det inte rör sig om en nödsituation eller om
förutsättningarna för LVU inte är uppfyllda blir det betydligt svårare att
garantera barnets rätt till psykiatrisk vård i de fall där båda vårdnadshavarna
motsätter sig vården.

4.2.4 Barn och LPT
Den psykiatriska vården har, som jag tidigare redogjort för, en viss särställning
genom att det där är möjligt med behandling mot patientens vilja med stöd av
bestämmelserna i LPT. Samtidigt är vården förenad med vissa särskilda
rättssäkerhetsgarantier i form av exempelvis rätten att skyndsamt få lagligheten
av den psykiatriska tvångsvården prövad i domstol, en presumtion för muntlig
förhandling och vissa legala ramar för de tvångsåtgärder som har vidtagits (se
bl.a. 17–25, 32, 33, 35 och 36 §§ LPT).

Det finns inte någon uttrycklig åldersgräns för vård enligt LPT. Socialstyrelsen
och IVO har anfört att det inte går att fastställa någon generell nedre åldersgräns
för när psykiatrisk tvångsvård behöver beslutas för att behandling av ett barn
ska kunna ske mot barnets vilja. Av SLSO:s remissvar framgår att det inom
regionen är mycket ovanligt med behandling av ingripande karaktär för barn
som inte uppnått tonåren men att LPT behöver tillämpas om det blir aktuellt att
tillföra näring och läkemedel mot barnets vilja. Region Skåne har anfört att små
barn (runt åtta år eller yngre) oftast inte har mognadsmässiga förutsättningar att
förstå grunderna i LPT och att ett beslut om psykiatrisk tvångsvård därför inte
skulle vara förenligt med dessa barns bästa. Enligt Region Skåne bereds så små
barn i stället nödvändig psykiatrisk vård med vårdnadshavarnas samtycke och
stöd, i linje med den typ av vård som ges inom den somatiska vården.

En studie av domar från Förvaltningsrätten i Göteborg från åren 2010–2015
visade att i vart fall barn som uppnått tolv års ålder där ansågs ha rätt att vägra
ta emot psykiatrisk vård och behandling (se Vahlne Westerhäll, Barnets bästa
                                                                  Dnr 2782-2018       Sid 16 (28)




vid psykiatrisk tvångsvård – exemplet anorexia nervosa, Förvaltningsrättslig
tidskrift 2016, s. 110 f.). Jag noterar dock att det i Svenska Psykiatriska
Föreningens (SPF) kliniska riktlinjer för ätstörningar anges att när tvångsvård
blir aktuell för barn och ungdomar gäller att minderåriga barn (under 15 år) med
föräldrarnas medgivande kan läggas in och hållas kvar i slutenvård utan
tvångsåtgärd. Blir det nödvändigt med tvångsåtgärder som exempelvis
tvångssondning gäller inte föräldrarnas medgivande. Man måste då överföra
patienten till LPT-vård (se SPF, Ätstörningar – kliniska riktlinjer för utredning
och behandling, 2015, s. 68).

I LPT finns vissa särskilda bestämmelser som rör barn, dvs. patienter under
18 år (se bl.a. 19 a och 20 a §§ LPT). Därutöver anges att en patient som har
fyllt 15 år själv har rätt att föra sin talan i mål och ärenden enligt LPT (se 44 §
LPT). Bestämmelsen reglerar vem som är processbehörig och innebär att om en
patient är under 15 år är det vårdnadshavarna som för barnets talan. Däremot rör
den inte vem som ska ta ställning till frågor om vård och behandling av barnet. I
de nu 30 år gamla förarbetena till bestämmelsen anges att det endast
undantagsvis torde bli aktuellt att ge psykiatrisk tvångsvård åt någon som är
strax under 15 år (se prop. 1990/91:58 s. 284).

Av särskilt intresse när det gäller tvångsvård av barn är rekvisitet i 3 § att
patienten ska motsätta sig vård, eller att det till följd av patientens psykiska
tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med patientens
samtycke. I förarbetena anges att det är patientens egen inställning till den vård
som är nödvändig som ska tillmätas självständig betydelse och att det gäller i
princip även om patienten är underårig eller har en förvaltare eller god man
förordnad för sig (se prop. 1990/91:58 s. 242). En eventuell vårdnadshavares,
förvaltares eller god mans inställning till vården är inte avgörande i detta
hänseende.

Det faktum att vårdnadshavarna har ett visst utrymme att besluta i vart fall för
de mindre barnens räkning medför emellertid att frågor uppkommer om var
gränserna går och vilken skillnad det gör om ett barns bristande beslutsförmåga
bedöms bero på en psykisk störning eller på bristande ålder och mognad. Under
vilka förhållanden LPT kan komma i fråga i dessa fall behandlas inte närmare i
förarbetena. Där anges dock att det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i
vissa fall, bl.a. om patienten är helt avskärmad från verkligheten och inte kan ge
uttryck för en egen vilja i vårdfrågan, t.ex. som följd av ett omfattande missbruk
av droger (se prop. 1990/91:58 s. 242). Bestämmelsen ska dock endast tillämpas
i uppenbara fall, och det ska finnas ett orsakssamband mellan patientens
allvarliga psykiska störning och patientens oförmåga att ge uttryck för ett
grundat ställningstagande i frågan.

När det gäller möjligheten att samtycka till tvångsåtgärder vill jag här även
påminna om att skyddet mot påtvingade åtgärder från det allmännas sida
kommer till uttryck redan i den svenska grundlagen och endast får begränsas
                                                                 Dnr 2782-2018       Sid 17 (28)




genom lag (se 2 kap. RF). Med anledning av de höga krav som ställs på
rättighetsbegränsningar har JO i flera ärenden uttalat att samtycke till
inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter inte kan ersätta lagstöd,
exempelvis när det gäller tvångsåtgärder enligt LPT (se bl.a. JO 2008/09 s. 338
och JO 2018/19 s. 98, jfr även JO 1991/92 s. 114).

En annan fråga som ibland aktualiseras är om tvångsvård med stöd av LPT kan
beslutas för ett barn mot en vårdnadshavares vilja, utan att vårdnadshavarnas
bestämmanderätt har begränsats genom ett föregående beslut om vård enligt
LVU eller 6 kap. 13 a § föräldrabalken. Såväl SLSO som Region Skåne har i
sina remissvar anfört att det är den medicinska bedömningen som får styra och
att det händer att ett barn eller en ungdom vårdas mot en eller båda
vårdnadshavares vilja. Det finns även förvaltningsrättsdomar som ger uttryck
för den uppfattningen (se bl.a. Vahlne Westerhäll, Barnets bästa vid psykiatrisk
tvångsvård – exemplet anorexia nervosa, Förvaltningsrättslig tidskrift 2016,
s. 107 f.).

Varje begränsning i en vårdnadshavares möjlighet att utöva vårdnaden av sitt
barn innebär en begränsning av artikel 8 i Europakonventionen (se HFD 2015
ref. 5). I de fall där ett barn uppfyller förutsättningarna för vård enligt LPT är
det emellertid denna särskilda tvångsvårdslagstiftning som träder in. Enligt min
mening har chefsöverläkaren då möjlighet att enbart med stöd av LPT besluta
om vård även i strid med den ena eller båda vårdnadshavarnas vilja (se bl.a.
prop. 2002/03:53 s. 88 f.). Jag noterar dock att det finns andra uppfattningar i
den frågan (se t.ex. Kindström Dahlin, Att tvinga ett barn – om barns rättigheter
i hälso- och sjukvården och behovet av en tydligare tvångsvårdslagstiftning,
Förvaltningsrättslig tidskrift 2016, s. 274).

4.2.5 Särskilt om vårdnadshavarnas delaktighet
Även i de fall där vårdnadshavarna inte har någon formell bestämmanderätt har
de en viktig roll när barn vårdas inom hälso- och sjukvården. I förarbetena till
patientlagen understryks att även då ett barn är moget nog att själv fatta beslut
om viss vård eller behandling bör hälso- och sjukvårdspersonalen sträva efter att
ändå involvera vårdnadshavarna, om inte barnet motsätter sig det eller det inte
kan anses vara till barnets bästa. Vårdnadshavarna har även fortsättningsvis ett
lagstadgat ansvar för barnet, som kan vara i behov av råd och stöd i större
utsträckning än en vuxen patient (prop. 2013/14:106 s. 66). Det är alltså
angeläget att vårdnadshavarna aktivt involveras i vården genom att få
information kontinuerligt och möjlighet att framföra sina åsikter. Detta är även
viktigt för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter som vårdnadshavare, t.ex. när
det gäller barnets behandling efter att barnet lämnat vårdinrättningen. I vilken
grad vårdnadshavarna ska göras delaktiga varierar i varje enskilt fall beroende
på barnets ålder och mognad, åtgärdens karaktär och vad som är barnets bästa.
En förutsättning är givetvis också att sekretessen inte hindrar sådan information
och delaktighet.
                                                                  Dnr 2782-2018       Sid 18 (28)




Om ett barn vårdas enligt LPT är det ytterst chefsöverläkaren som beslutar om
behandlingen och eventuella tvångsåtgärder, även om lagen föreskriver att
samråd ska äga rum med patienten när det kan ske samt med patientens
närstående, om det inte är olämpligt. Patientlagens bestämmelser om delaktighet
och information gäller vidare även under tvångsvård. Vårdnadshavarna är inte
heller fråntagna sina övriga rättigheter och skyldigheter enligt föräldrabalken.
Som remissinstanserna anfört är barnets och vårdnadshavarnas åsikter även en
viktig del i vårdens bedömning av vad som utgör barnets bästa. Vårdnads-
havarnas delaktighet är särskilt viktig vid tvångsåtgärder eftersom
vårdpersonalen ska försöka få patienten att frivilligt medverka till vården och
kunna utföra tvångsåtgärder så skonsamt som möjligt (2 a och 2 b §§ LPT).

4.2.6 Slutsatser i denna del
Både Socialstyrelsen och IVO har anfört att rättsläget till viss del är oklart när
det gäller barnets rättsliga ställning i förhållande till vårdnadshavarnas ansvar
för barnets hälso- och sjukvård, bl.a. när det gäller i vilken utsträckning
vårdnadshavaren med stöd av föräldrabalkens bestämmelser kan sätta sig över
barnets vilja att avstå viss behandling och i vilka situationer vårdnadshavarnas
samtycke ska inhämtas. Min utredning bekräftar den bilden. Oklarheterna gäller
såväl i vilka situationer en behandling kan ges med stöd av enbart
vårdnadshavarnas samtycke som vilka åtgärder som kan genomföras oberoende
av vårdnadshavarnas inställning.

Psykiatrisk heldygnsvård av ett barn kan vara mycket ingripande för både
barnet och vårdnadshavarna, oavsett om vården ges frivilligt eller med stöd av
tvångsvårdslagstiftningen. Det är angeläget att det finns tydliga rättsliga ramar
för i vilka fall sådan vård av en underårig kan ges med stöd av hälso- och
sjukvårdslagen och när det krävs ett beslut om vård enligt LPT. Jag är, i likhet
med remissinstanserna, mycket tveksam till att det skulle finnas rättsligt stöd för
att mot barnets vilja genomföra en ingripande behandling inom den frivilliga
psykiatriska vården, t.ex. tillföra näring eller läkemedel via sond, enbart med
stöd av vårdnadshavarnas samtycke. Detsamma gäller övriga tvångsåtgärder
som regleras i LPT. Vårdnadshavarnas rättigheter och skyldigheter enligt
föräldrabalken är allmänt hållna, och åtgärder som inskränker barnets
grundläggande fri- och rättigheter kräver ett tydligt stöd i lag. En ordning där
vårdnadshavarnas samtycke anses tillräckligt skulle också innebära att barnet
går miste om tvångslagstiftningens särskilda skydd gentemot det allmänna.

Om en underårig patient uppfyller de lagstadgade kriterierna för psykiatrisk
tvångsvård har chefsöverläkaren enligt min mening möjlighet att besluta om
sådan vård oberoende av vårdnadshavarnas samtycke. Det finns inte någon
nedre åldersgräns för LPT och inte heller några tydliga uttalanden i förarbeten
eller praxis om vid vilken ålder tvångsvård kan aktualiseras för de mindre
barnen. Som framgått är min utgångspunkt dock att det inte finns lagstöd för att
påtvinga barn ingripande psykiatrisk behandling utan att LPT tillämpas. En
bedömning av förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård måste således göras i
                                                                   Dnr 2782-2018      Sid 19 (28)




det enskilda fallet. Det är tydligt att det finns behov av närmare vägledning för
hur den bedömningen ska gå till i fråga om underåriga patienter.

Sammantaget kan jag alltså konstatera att det finns behov av en tydligare
lagreglering som klargör förhållandet mellan barnets egen och vårdnads-
havarnas inställning till vård samt utrymmet för att i vissa fall tillgodose barns
behov av hälso- och sjukvård i strid med barnets eller vårdnadshavarnas vilja.
Det gäller inte minst inom den psykiatriska vården. Därutöver behövs det även
kompletterande vägledning i lägre föreskrifter och kunskapsstöd för
vårdpersonalen.

4.3 Tillförsel av läkemedel och näring med stöd av tvångslagstiftningen
4.3.1 Ätstörning som en allvarlig psykisk störning
Tillförsel av näring via sond aktualiseras främst för patienter med olika former
av ätstörningar, t.ex. anorexia nervosa. För att en patient ska vårdas med tvång
enligt LPT krävs att patienten lider av en allvarlig psykisk störning (3 §). I
förarbetena ges exempel på vad som kan anses vara en allvarlig psykisk
störning (se prop. 1990/91:58 s. 86 f.). Där anges att till allvarlig psykisk
störning bör i första hand räknas tillstånd av psykotisk karaktär. Vidare ingår
allvarliga depressioner med självmordstankar, svårartade personlighets-
störningar, alkohol- och drogpsykoser samt allvarliga förvirringstillstånd som
kan drabba narkotikamissbrukare eller svårartade abstinenstillstånd.

Ätstörningar nämns inte uttryckligen i förarbetena. Det framgår emellertid att
uppräkningen inte är avsedd att vara uttömmande och att man vid en tolkning av
begreppet är hänvisad till vissa motivuttalanden och den praxis som utvecklas
(se prop. 1990/91:58 s. 86 f.). Praxis visar entydigt att ätstörningar, såsom
anorexia nervosa, anses kunna vara en allvarlig psykisk störning. Anorexia
nervosa var också den vanligaste huvuddiagnosen vid vårdtillfällen i den slutna
psykiatriska tvångsvården för flickor och pojkar sammantaget under 2016 (se
prop. 2019/20:84 s. 17).

4.3.2 Allmänna förutsättningar för behandling utan samtycke enligt 17 § LPT
Att en patient vårdas med stöd av LPT innebär inte att behandling med någon
form av automatik kan ges mot patientens vilja (se prop. 2016/17:94 s. 24).
Även tvångsvården ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i
samråd med patienten och i förekommande fall patientens vårdnadshavare.
Vidare gäller att vården ska utföras i enlighet med vetenskap och beprövad
erfarenhet och att patienten ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och
sjukvård som uppfyller dessa krav (se prop. 2016/17:94 s. 24).

När det gäller förutsättningarna för behandling utan samtycke enligt 17 § tredje
stycket LPT är det förstås ett grundläggande krav att patienten uppfyller
kriterierna för tvångsvård enligt 3 § LPT och att ett intagningsbeslut har fattats.
Vidare ska de allmänna förutsättningarna för tvångsåtgärder vara uppfyllda,
dvs. åtgärden ska vara proportionerlig och nödvändig (2 a och 2 b §§ LPT).
                                                                         Dnr 2782-2018        Sid 20 (28)




Samråd ska äga rum med patienten när det kan ske och patientens närstående
om det inte är olämpligt (17 § första stycket LPT). Det ska vidare röra sig om en
nödvändig psykiatrisk behandling som ges för att uppnå syftet med vården (17 §
andra stycket LPT). Om patienten är ett barn ska barnets bästa särskilt beaktas
(1 kap. 8 § patientlagen och 5 kap. 6 § HSL).

I förarbetena anges att avsikten inte är att chefsöverläkaren ska besluta i frågan
vid varje tillfälle som patienten under pågående behandlingsperiod ska ges t.ex.
en viss medicinering, utan bestämmelsen tar sikte på mer övergripande
behandlingsbeslut som ger befogenhet för övrig vårdpersonal att genomföra de
vårdåtgärder som följer av ett sådant beslut (se prop. 1990/91:58 s. 257).

4.3.3 Tillförsel av näring och vätska med stöd av 17 § tredje stycket LPT
En omdiskuterad fråga gäller möjligheterna att tillföra en patient som är intagen
för vård enligt LPT näring eller vätska mot patientens vilja. Bestämmelsen i
17 § omfattar alla psykiatriska behandlingsåtgärder (se prop. 1990/91:58 s. 257
f.). Somatisk behandling omfattas däremot inte, vilket kan leda till gränsdrag-
ningsproblem. I förarbetena anges bl.a. följande (se prop. 1990/91:58 s. 258 f.):

      Vårdåtgärder som företas trots att patienten motsatt sig dem innebär ett allvarligt
      ingrepp i den personliga integriteten. Detta gäller självfallet även om en patient
      som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård skulle ges
      somatisk behandling mot sin vilja. Samhället har emellertid åtagit sig ett särskilt
      ansvar för de personer som omhändertagits med tvång på en vårdinrättning. Det
      bör därför inte råda någon tvekan om att livräddande åtgärder får vidtas mot
      patientens vilja. Om somatisk behandling även i övrigt kan ges i fall av fara för
      hälsan, torde få bedömas från fall till fall. En allvarlig psykisk störning kan t.ex.
      vara direkt orsakad av en svår somatisk sjukdom och en somatisk behandlings-
      åtgärd kan då tänkas vara ofrånkomlig. Av betydelse för ställningstagandet i
      särskilda fall bör vara bl.a. patientens psykiska tillstånd, den somatiska
      sjukdomens art och den typ av åtgärd det gäller. Nödrätten torde inte kunna
      utnyttjas annat än om hälsofaran är verkligt allvarlig och överhängande.
När det gäller behandling av patienter med ätstörningar framgår bl.a. följande
av Barnpsykiatrikommitténs utredning från 1998, om vård och stöd till barn och
ungdomar med psykiska problem (se SOU 1998:31 s. 400):

      I dag vet vi att framgångsrik behandling av ätstörningar kräver mer än bara en
      god allmänpsykiatri. Oberoende av ätstörningens orsaksbakgrund är det viktigt
      att komma tillrätta med det störda ätbeteendet och den uppkomna näringsbristen
      i sig. Då kroppen befinner sig i ett svälttillstånd, som vid utvecklad anorexi,
      genererar detta hyperaktivitet och ångest som i sin tur vidmakthåller det
      anorektiska symtomet. I dag är flertalet experter på området därför överens om
      att det är viktigt att också se till somatisk status och ätbeteendet, och att detta i
      många fall är en förutsättning för att nå framgång med behandling av eventuella
      bakomliggande orsaker till anorexin (American Psychiatric Association 1993,
      Medicinska Forskningsrådet 1993).
I en samtida utvärdering av bl.a. LPT uttalade Tvångspsykiatrikommittén bl.a.
följande (se SOU 1998:32 s. 391):

      Patienter som är intagna för psykiatrisk tvångsvård får som huvudregel inte ges
      somatisk vård med stöd av LPT och LRV. Det innebär att behövlig somatisk
      vård får anstå till dess tvångsvården upphört eller patienten annars kan ta
                                                                      Dnr 2782-2018       Sid 21 (28)




      grundad ställning i frågan och vård ges med patientens samtycke. Om patientens
      psykiska störning relaterar till den somatiska sjukdomen ingår nödvändig
      somatisk behandling som en del av den vård som ges med stöd av LPT eller
      LRV. Detta gäller t.ex. patienter med ätstörningar (anorexi och bulemi). I övrigt
      får somatisk vård mot patientens vilja endast ges i livshotande situationer och i
      andra akuta situationer när det finns en verkligt överhängande och allvarlig fara
      för patientens hälsa.
I de tidigare nämnda kliniska riktlinjerna från SPF om ätstörningar nämns
näringstillförsel och tvångssondning som exempel på en tvångsbehandling som
kräver LPT-vård (se SPF, Ätstörningar – kliniska riktlinjer för utredning och
behandling, 2015, s. 65 och 68). Vidare anges i föreningens riktlinjer för
psykiatrisk tvångsvård i ett avsnitt om tvångsåtgärder för barn som är föremål
för LPT bl.a. att tillförsel av näring via sond då och då förekommer som en del
av behandlingen av patienter med svår anorexia nervosa (se SPF, Psykiatrisk
tvångsvård – kliniska riktlinjer för vård och behandling, 2013, s. 99).

Jag uppfattar att även Socialstyrelsens inställning är att tillförsel av näring kan
vara en nödvändig psykiatrisk behandling för att uppnå syftet med tvångsvården
och därför ges med stöd av 17 § LPT. Samma inställning har också IVO gett
uttryck för. Styrelsen för SLSO har anfört att tillförsel av näring med tvång
bedöms vara motiverat om det finns en allvarlig fara för liv och hälsa på grund
av otillräckligt näringsintag hos en LPT-patient som motsätter sig näringsintag.
Av Region Skånes yttrande framgår att myndigheten anser att tillförsel av
näring och medicin bör betraktas som en nödvändig medicinsk behandling
under vård enligt LPT och inte som en tvångsåtgärd. Regionen har vidare anfört
att så anses vara fallet om näringstillförseln är absolut livsnödvändig, dvs. om
barnet befinner sig i livshotande svält, och hjärtat är påverkat med risk för ett
hjärtstillestånd som följd.

Jag kan konstatera att det finns stöd i förarbeten och statliga utredningar för att
viss somatisk behandling kan ges inom ramen för LPT om det finns ett samband
mellan den psykiska störningen och det somatiska tillståndet. Tillförsel av
näring och vätska torde i vissa fall kunna ses som en behandlingsåtgärd och ges
med stöd av 17 § tredje stycket LPT, exempelvis till patienter med svåra
ätstörningar. Min utredning visar att det även sker i praktiken. Frågan är dock
inte tydligt reglerad i lag och behandlas inte heller i förarbetena. Remiss-
instanserna i det nu aktuella ärendet har uttryckt sig på olika sätt, och det är i
vissa fall svårt att riktigt förstå deras inställning till om behandlingen betraktas
som en tvångsåtgärd och i vilka situationer en sådan behandling ges med stöd
av 17 § tredje stycket LPT. Jag vill därför framhålla att den här typen av
behandling alltid är att betrakta som en tvångsåtgärd om den ges mot patientens
vilja.

JO har tidigare uttalat att det ytterligare bör klargöras vilka behandlingsinsatser
som avses i 17 § LPT (se prop. 2016/17:94 s. 25 och JO:s remissvar över
departementspromemorian Delaktighet och rättssäkerhet vid psykiatrisk
                                                                   Dnr 2782-2018      Sid 22 (28)




tvångsvård [Ds 2014:28] i JO:s ärende med dnr R 69-2014). Några sådana
klargöranden har dock inte kommit till stånd.

4.3.4 Tillvägagångssätt vid tillförsel av näring och läkemedel via sond mot
patientens vilja
Det regleras inte i 17 § LPT hur vårdpersonalen ska gå till väga när behandling
med näring eller läkemedel ska ges till en patient utan patientens samtycke. Av
naturliga skäl kan det dock finnas behov av att använda visst fysiskt tvång i
dessa situationer om en patient fysiskt motsätter sig den aktuella behandlingen.
Att vårdpersonalen kan behöva ta till tvång framgår också indirekt av 2 b §
LPT, där det föreskrivs att tvångsåtgärder i syfte att genomföra vården får
användas endast om patienten inte genom en individuellt anpassad information
kan förmås att frivilligt medverka till vård samt inte i större omfattning än vad
som är nödvändigt för att förmå patienten till detta. Enligt den allmänna
bestämmelsen i 2 a § LPT ska tvång utövas så skonsamt som möjligt och med
största möjliga hänsyn till patienten. Några närmare anvisningar finns dock
såvitt jag kan se inte heller i lagens förarbeten (se bl.a. prop. 1990/91:58
s. 131 f., 1999/00:44 s. 80 f. och 2016/17:94 s. 24 f.). Behovet av lagreglering
har dock tidigare påtalats av bl.a. Psykiatrilagsutredningen liksom av JO (se
SOU 2012:17 s. 397 f. och protokollet i JO:s ärende med dnr 2222-2016).

Genom utredningen har det framkommit att tillförsel av näring och läkemedel
via sond inom SLSO genomförs medan patienten är fastspänd om inte särskilda
skäl talar för att fasthållning är att föredra (se Tvångssondning med stöd av
LPT, som gäller från den 4 juni 2019, regnr RUT-15778-v.3.0). Region Skåne
har i sitt remissvar anfört att myndigheten förespråkar ett kortvarigt hållande av
erfaren personal i kombination med gott barnpsykiatriskt omvårdnadsarbete
framför att ge nödvändig näringstillförsel via sond under fastspänning.

Socialstyrelsen och IVO har påtalat att det sätt som är mest skonsamt kan skilja
sig åt mellan olika patienter. Tillvägagångssättet behöver därför anpassas i varje
enskilt fall efter patientens förutsättningar och önskemål samt i nära samråd
med patienten och patientens anhöriga. Innan en tvångsåtgärd används ska
patienten som nyss nämnts även ha fått individuellt anpassad information för att
förmås att frivilligt medverka till vård (2 b § LPT).

Det är svårt att i detta sammanhang redogöra för hur hälso- och
sjukvårdspersonalen bör gå tillväga för att ta reda på vilket alternativ som är
mest skonsamt för en enskild patient. Det är inte heller JO:s uppgift att avgöra.
En grundläggande fråga som aktualiseras i sammanhanget är emellertid vilket
lagstöd som finns för det tvång i form av fasthållning eller fastspänning som i
många fall används av vårdpersonalen i dessa situationer. Jag finner därför
anledning att behandla den frågan närmare.

4.3.5 Särskilt om fastspänning och fasthållning i LPT
Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar sig själv eller
någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte eller liknande
                                                                       Dnr 2782-2018        Sid 23 (28)




anordning (19 § LPT). För en patient som är under 18 år krävs att det finns en
omedelbar fara för att patienten lider allvarlig skada och det är uppenbart att
andra åtgärder inte är tillräckliga (19 a § LPT). Barn får enligt bestämmelsen
bara spännas fast med bälte. I förarbetena anges att bestämmelserna om
fastspänning tar sikte främst på hastigt uppkomna faresituationer som inte kan
bemästras på något annat sätt än genom att patienten spänns fast med bälte (se
prop. 1990/91:58 s. 260 och prop. 2019/20:84 s. 28 och 56). I omedelbarhets-
kravet ligger att det ska vara fråga om att avvärja en plötslig händelse. Det kan
enligt min mening därmed inte annat än i undantagsfall anses förenligt med de
aktuella bestämmelserna att spänna fast en patient i syfte att få till stånd
behandling utan samtycke enligt 17 § tredje stycket LPT.

Frågan om fasthållning är inte uttryckligen reglerad i LPT utöver att 18 § andra
stycket möjliggör ett fasthållande för att t.ex. hindra patienten att lämna
vårdinrättningens område, upprätthålla ordningen på vårdinrättningen eller
tillgodose säkerheten i vården. Förslag om att införa en särskild bestämmelse
om fasthållning i LPT har övervägts vid flera tillfällen, senast i utredningen om
tvångsåtgärder mot barn i psykiatrisk tvångsvård För barnets bästa? (se SOU
2017:111 s. 229 f.). I mitt remissvar över betänkandet anförde jag att det från
rättssäkerhetssynpunkt inte är acceptabelt om det förekommer fasthållning inom
den psykiatriska tvångsvården utan att det dokumenteras och att det mot den

## Anmälan och bakgrund

bakgrunden kan framstå som önskvärt med en tydligare reglering av
förutsättningarna för fasthållning (se mitt yttrande den 11 maj 2018 i JO:s
ärende med dnr R 10-2018). Utredningens förslag innebar dock enligt min
mening vissa gränsdragningssvårigheter i den praktiska tillämpningen och
därmed också svårigheter att avgöra när en skyldighet att fatta ett formellt
beslut uppkommer. Jag ansåg därför att förslaget behövde bearbetas ytterligare.
I den proposition som behandlade betänkandet anfördes bl.a. följande (se prop.
2019/20:84 s. 34):

      Regeringen konstaterar att fasthållning av en patient är en åtgärd som
      förekommer ofta i den psykiatriska tvångsvården utan att hälso- och sjukvårds-
      personalen synes tänka på att det handlar om ett ingrepp i den enskildes rättssfär.
      För att sätta gränser i fråga om när och hur fasthållande får komma till
      användning finns å ena sidan skäl att uttryckligen reglera detta i lag. Avsaknaden
      av en reglering kan innebära att personalen hamnar i tvivel om vad som får eller
      inte får göras och en patient kan inte bedöma vilka åtgärder som får vidtas och
      under vilka förutsättningar. En uttrycklig bestämmelse medför å andra sidan en
      risk att hälso- och sjukvårdspersonalen tar bestämmelsen till intäkt för att också
      tillgripa åtgärden.
Mot bakgrund av den kritik som riktats mot förslaget om fasthållning ansåg
regeringen att det med aktuellt beredningsunderlag inte var möjligt att gå vidare
med en ny lagstiftning i frågan.

Jag kan alltså konstatera att bestämmelserna om fastspänning och fasthållning
inte är avsedda att reglera tvångsanvändning vid behandling med stöd av 17 §
tredje stycket LPT. Trots detta framgår det av utredningen att sådana åtgärder
vidtas regelbundet och tycks vara indirekt sanktionerade av myndigheterna (se
                                                                   Dnr 2782-2018      Sid 24 (28)




avsnitt 4.3.7 nedan om dokumentation och rapportering). Några andra särskilda
bestämmelser om hur personalen ska gå tillväga när patienten motsätter sig
behandlingen finns inte i LPT. Jag har förståelse för att det kan finnas behov av
att använda visst våld eller tvång för att få till stånd behandling mot patientens
vilja. Det handlar emellertid om ingripande åtgärder, och det är därför otillfreds-
ställande att lagstiftningen inte ger någon närmare vägledning om vilka
tillvägagångssätt som kan komma i fråga. Särskilt när det gäller fastspänning
kan det inte minst av rättssäkerhetsskäl finnas anledning att uppfatta de
jämförelsevis preciserade förutsättningarna i 19 och 19 a §§, med tillhörande
förarbetsuttalanden, som uttömmande.

4.3.6 Förhållandet mellan 17 § LPT och nödrätten
Som jag tidigare redovisat ger brottsbalkens nödbestämmelse visst utrymme för
vårdpersonal att i akuta situationer behandla patienter utan samtycke. Det råder
inte någon tvekan om att tillförsel av näring eller läkemedel i allmänhet är
åtgärder som skulle kunna anses försvarliga i nödparagrafens mening för att
rädda en patient, om faran för dennes liv eller hälsa är överhängande (se prop.
1983/84:148 s. 21 f.). När det gäller patienter vars vilja på grund av
medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas, regleras denna typ
av situationer dock numera i huvudsak av 4 kap. 4 § patientlagen, om vård i
akuta situationer.

Frågan om i vilken utsträckning angelägna vårdinsatser i strid med patientens
uttryckliga vilja kan anses försvarliga är mer komplicerad. När det gäller
åtgärder med stöd av hälso- och sjukvårdslagen torde det framför allt kunna
vara fallet vid bristande eller ifrågasatt beslutskompetens. I förarbetena till LPT
anges att för personer som omhändertagits med tvång på en vårdinrättning har
samhället åtagit sig ett särskilt ansvar varför utrymmet att vidta livräddande
åtgärder mot patientens vilja är större (se prop. 1990/91:58 s. 258). För egen del
ifrågasätter jag dock om inte bedömningen även i dessa fall måste grundas på
antaganden om bristande beslutsförmåga. Jag har således svårt att se att enbart
det faktum att en person är frihetsberövad skulle påverka rätten till
självbestämmande (se även beträffande matvägrande intagna i kriminalvården
mitt beslut denna dag i ärende med dnr 6300-2018, med där gjorda
hänvisningar). Nödrätten är dock avsedd att tillämpas i undantagsfall och
framför allt i akuta situationer.

Jag har ovan konstaterat att det under vissa förutsättningar är möjligt att besluta
att utan samtycke tillföra både läkemedel och näring med stöd av 17 § tredje
stycket LPT. Om en sådan situation är för handen bör det i normalfallet inte
vara aktuellt att tillämpa nödrätten, utan behandlingen måste kunna ges i
enlighet med tvångsvårdslagstiftningen. Däremot skulle nödrätten kunna
aktualiseras i de fall där de aktuella åtgärderna inte vidtas för att uppnå syftet
med tvångsvården, eller när det inte har varit möjligt att fatta ett beslut enligt
17 § tredje stycket LPT, t.ex. i mycket hastigt uppkomna situationer.
                                                                   Dnr 2782-2018        Sid 25 (28)




Det skulle kunna hävdas att brottsbalkens nödbestämmelse i undantagsfall även
skulle kunna åberopas för att rättfärdiga visst tvång som används av
vårdpersonalen för att genomföra en behandling utan samtycke enligt 17 §
tredje stycket LPT. Nödreglerna är dock mycket allmänt hållna och inte avsedda
att tillämpas i fall där förutsebara situationer har reglerats i ordinarie regelverk.
Enligt min mening är det mycket otillfredsställande om vårdpersonalen ska
behöva förlita sig på nödrätten för att hantera dessa situationer som regelmässigt
uppkommer vid behandling inom den psykiatriska tvångsvården.

4.3.7 Dokumentation och rapportering
Jag delar remissinstansernas uppfattning att behandling mot en patients vilja
givetvis ska dokumenteras i patientens journal (se 3 kap. 6 § patientdatalagen
och Socialstyrelsens föreskrifter HSLF-FS 2016:40). Av dokumentationen bör
även framgå bakomliggande skäl, händelseförlopp, tillvägagångssätt, vilken
personal som har deltagit vid åtgärden och om ett barn behandlats mot sin vilja
men med stöd av barnets vårdnadshavares samtycke. Kravet på dokumentation
gäller såväl för den frivilliga hälso- och sjukvården som för den psykiatriska
tvångsvården.

Den som bedriver verksamhet inom hälso- och sjukvården är skyldig att lämna
vissa uppgifter till Socialstyrelsens patientregister, PAR (se Socialstyrelsens
föreskrifter om uppgiftsskyldighet till Socialstyrelsens patientregister [SOSFS
2013:35]). Det gäller bl.a. uppgifter om läkemedelstillförsel eller annan åtgärd
utförd under fastspänning eller fasthållande och anläggande av sond (se Baslista
för KVÅ i psykiatrisk slutenvård, som gäller fr.o.m. 2019-01-01, s. 6 och 15).

Styrelsen för SLSO har anfört att all behandling som sker mot patientens vilja
med stöd av fastspänning eller fasthållning dokumenteras med fasta
svarsalternativ i den elektroniska patientjournalen varefter det maskinellt skapas
datafiler som rapporteras in till PAR. Vidare framgår det av yttrandet att
rapportering av näringstillförsel via sond under fastspänning eller fasthållande
görs genom en kombination av flera koder, vilket är avsevärt mer komplicerat
både vad gäller inrapportering och produktion av statistik. I Region Skånes
remissvar anges att behandling mot patientens vilja med stöd av 17 § LPT
rapporteras om den är förenad med en rapporteringsskyldig tvångsåtgärd.

Underrättelse om beslut om tvångsåtgärder ska även i vissa fall göras till IVO
(se bl.a. 19 och 19 a §§ LPT, 8 § LRV och 4 kap. 7 § Socialstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd [SOSFS 2008:18] om psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård). Det gäller bl.a. beslut om fastspänning enligt 19 eller
19 a § LPT.

4.3.8.Slutsatser i denna del
Jag kan konstatera att olika former av ätstörningar enligt praxis kan betraktas
som en allvarlig psykisk störning och läggas till grund för vård enligt LPT.
Vidare talar förarbetena för att näring och vätska i vissa fall kan tillföras mot en
patients vilja med stöd av 17 § tredje stycket LPT. En förutsättning är då att
                                                                      Dnr 2782-2018      Sid 26 (28)




behandlingen anses nödvändig för att uppnå syftet med den psykiatriska vården.
Det är dock inte klart angivet i lag eller förarbeten vilka behandlingsinsatser
som avses i 17 § LPT. Som JO tidigare har uttalat kan det finnas behov av vissa
klargöranden i denna del.

Vidare framgår det inte närmare av bestämmelserna i LPT vilka rättsliga ramar
som finns för det tvång som kan behöva användas vid behandling utan
samtycke inom den psykiatriska tvångsvården. Det är enligt min mening
olyckligt att det inte uttryckligen framgår av 17 § att vårdpersonalen har rätt att
använda visst tvång för att genomföra den behandling som anses nödvändig,
utan att detta får utläsas av den allmänna bestämmelsen i 2 b §. Inte annat än i
undantagsfall kan det tvång som används anses falla in under övriga
bestämmelser om tvångsåtgärder i LPT eller rättfärdigas med stöd av nödrätten.
Dessa brister är djupt otillfredsställande, och det finns enligt min mening behov
av klargöranden från lagstiftarens sida. Utredningen har även visat på vissa
svårigheter och brister när det gäller uppföljning och rapportering av de åtgärder
som vidtas i samband med behandling enligt 17 § tredje stycket LPT.

Jag noterar vidare att de två regioner som har yttrat sig i ärendet har olika
uppfattningar i fråga om vilket tillvägagångssätt – fasthållning eller
fastspänning – som i allmänhet anses mest skonsamt och därför i första hand
bör användas vid tillförsel av näring mot en patients vilja. Det kan av den
anledningen finnas behov av vägledning i dessa svåra frågor för att få en
enhetlig tillämpning i hela landet. Här vill jag dock särskilt framhålla vikten av
att patienten och patientens vårdnadshavare får information och möjlighet att
uttrycka önskemål samt får dessa tillgodosedda i den mån det går. Det är också
viktigt att åtgärden genomförs av erfaren personal med god kännedom om
patienten och att patientens upplevelse av tvångsåtgärden gås igenom vid det
uppföljningssamtal som ska hållas efteråt (se 18 a § LPT). Det kan även
möjliggöra att en eventuell ny tvångsåtgärd genomförs på ett mer skonsamt sätt.

Jag noterar i sammanhanget att Socialstyrelsen i en utredning bedömt att det
föreligger ett behov av kunskapsstöd om ätstörningar i form av nationella
riktlinjer såväl som kunskapsstöd till hälso- och sjukvårdspersonal (se
Socialstyrelsen, Kunskapsläget om vård av ätstörningar, publicerad i november
2019, artikelnummer 2019-11-6439). Såvitt framkommit har något sådant
arbete ännu inte slutförts.

4.4 Det enskilda fallet
IVO har utrett ett ärende om den patient vars förhållanden på BUP Stockholm
låg till grund för det här initiativärendet. I sitt beslut har IVO uttalat viss kritik
mot vårdgivarens behandling av patienten. Det har även framkommit att de
rutiner för tvångssondning med stöd av LPT som inledningsvis tycks ha
försvårat behandlingen av patienten nu har uppdaterats av SLSO. Mot den
bakgrunden avstår jag från att göra några särskilda uttalanden om det enskilda
fallet.
                                                                 Dnr 2782-2018       Sid 27 (28)




4.5 Avslutande synpunkter
Behandlingen av barn inom den psykiatriska heldygnsvården aktualiserar flera
frågor som rör grundläggande fri- och rättigheter. Jag har i min utredning
uppmärksammat att det finns oklarheter i flera centrala avseenden när det gäller
behandlingen av dessa barn, bl.a. när det gäller barnets egen inställning i
förhållande till vårdnadshavarnas ansvar för barnets hälso- och sjukvård, i vilka
situationer det behövs ett beslut om vård enligt LPT för att vårda ett barn mot
dess vilja och de närmare förutsättningarna för att ge barnet behandling utan
samtycke med stöd av 17 § LPT. Min granskning har också visat att det inte är
närmare reglerat vilket tvång som vårdpersonalen har rätt att använda för att få
till stånd en behandling utan samtycke enligt 17 § tredje stycket LPT samt att
det rättsliga stödet för den tvångsanvändning som faktiskt äger rum inom
tvångsvården i dag kan ifrågasättas. Detta är djupt otillfredsställande.

Från ett rättssäkerhetsperspektiv är det givetvis angeläget att hälso- och
sjukvårdslagstiftningen är tydlig och tillämpas enhetligt över hela landet. Det är
särskilt viktigt med tydliga regler och vägledande förarbetsuttalanden i de fall
där ingripande beslut, om exempelvis behandling utan samtycke eller rent av
med fysiskt tvång, inte kan överklagas och ytterligare ledning inte går att få
genom rättspraxis på området. Konsekvenserna av den knapphändiga
regleringen av barns rättsliga ställning inom hälso- och sjukvården blir att
bedömningen av svåra frågor om grundläggande rättigheter överlåts till
sjukvårdspersonalen. Det är mycket otillfredsställande. Trots de förtydliganden
som har gjorts, genom exempelvis bestämmelserna i patientlagen och 6 kap.
13 a § föräldrabalken, finns det enligt min mening behov av ytterligare
klargöranden när det gäller förutsättningarna för vård och behandling av barn
inom hälso- och sjukvården oberoende av barnets och vårdnadshavarnas vilja.
Annars finns det en uppenbar risk för att barn inte får sina grundläggande behov
tillgodosedda eller utsätts för rättsstridiga tvångsåtgärder.

Det har kommit till min kännedom att regeringen har gett en särskild utredare i
uppdrag att se över vissa frågor enligt LPT och lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, LRV, i syfte att ytterligare stärka barnrättsperspektivet,
rättssäkerheten och säkerheten i vården för de personer som tvångsvårdas med
stöd av LPT och LRV (se S 2021:02 Översyn av vissa frågor gällande den
psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården och dir. 2021:36).
Jag finner därför skäl att skicka en kopia av beslutet till utredningen för
kännedom. Såvitt framgår av direktiven omfattar utredningens uppdrag dock
endast vissa av de frågor som berörs i detta ärende.

Mot denna bakgrund finner jag även anledning att, enligt 4 § lagen (1986:765)
med instruktion för Riksdagens ombudsmän, väcka frågan om en översyn av
lagstiftningen som på ett mer fullständigt sätt kan komma till rätta med de
brister som berörts. Jag överlämnar därför en kopia av detta beslut till
regeringen.
                                                               Dnr 2782-2018   Sid 28 (28)




Vad som i övrigt har kommit fram i ärendet föranleder inte några uttalanden
från min sida.

Ärendet avslutas.
