# Fråga om det är tillåtet för socialnämnden att efterforska en anonym anmälares identitet

JO 2009-10-27 dnr 2798-2008

BESLUT
                                                                           Datum               Dnr                      Sid
                                                                           2009-10-27          2798-2008              1 (11)
Justitieombudsmannen                                                                           2845-2008
Kerstin André




                        Fråga om det är tillåtet för socialnämnden att efterforska en anonym
                        anmälares identitet

## Bakgrund

Enligt en artikel i Dagens Nyheter den 18 maj 2008 hade en tjänsteman vid
                        Östermalms stadsdelsförvaltning i Stockholms kommun efterforskat vem som hade
                        gjort en anonym anmälan till förvaltningen angående ett barn som befarades fara
                        illa.

                        Av artikeln framgick bl.a. följande. En kvinna ringde till stadsdelsförvaltningen för
                        att göra en anmälan. Hon ville vara anonym och uppgav inte sitt namn. Efter
                        samtalet blev hon dock uppringd av enhetschefen AA vid förvaltningen. Han hade
                        tagit fram hennes telefonnummer via myndighetens nummerpresentatör.
                        Anmälarens namn dokumenterades därefter hos stadsdelsförvaltningen.

## Anmälningar

I en anmälan till JO, dnr 2798-2008, ifrågasatte BB, under åberopande av
                        uppgifterna i Dagens Nyheter, tjänstemannens agerande. Han efterfrågade ett
                        uttalande från JO:s sida om bl.a. huruvida en socialnämnd har rätt att aktivt
                        efterforska en anonym anmälares identitet.

                        Vidare gav CC in Dagens Nyheters artikel och begärde JO:s ”prövning av bilagda
                        ärende” (dnr 2845-2008).

                        Utredning, m.m.
                        Inledningsvis anmodades Östermalms stadsdelsförvaltning i Stockholms kommun
                        att inkomma med upplysningar om vad som var skälet till att
                        stadsdelsförvaltningen hade forskat efter vem som hade gjort anmälan till
                        förvaltningen. I ett remissvar anförde tf. avdelningschefen DD i huvudsak följande.

                                  Stadsdelsförvaltningen fick 2008-02-27 en anonym anmälan angående ett barn som
                                  befarades fara illa. Anmälan vidarebefordrades följande dag tillenhetschefen. Det
                                  visade sig gälla ett ärende som var aktuellt hos nämnden som vårdnads- och
                                  umgängesärende.
                                  I anmälan förekom uppgiften att modern och vårdnadshavaren upprepade gånger
                                  uppgivit för anmälaren att hon letade efter någon som kunde skjuta fadern.




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                          Dnr 2798-2008     Sid 2 (11)
                                                                              2845-2008




      Uppgiften betraktades som seriös av de handläggare som kände ärendet, eftersom
      modern vid de mer än 20 umgängestillfällen som då genomförts uppträtt mycket
      aggressivt och hatiskt mot fadern som hon hävdade planerade föra bort dottern.
      Socialtjänsten hade inte kunnat finna skäl för dessa farhågor och inte heller
      tingsrätten fann dem trovärdiga. Tingsrätten hade därför vid högt vite beslutat om
      umgänge. Två veckor före anmälan hade konflikten kulminerat då modern helt
      vägrat umgänge trots vite.
      Om ett mord planerades på fadern var det nödvändigt att minimera risken för att det
      genomfördes.
      Enhetschefen AA kunde i nummerpresentatören, som sparar 10 senast inkommande
      samtalsnummer, se ett nummer som kunde stämma i tid med anmälan. Han ringde
      upp och frågade om det var rätt nummer och fick besked att det var så. Han ställde
      även kompletterande frågor för att utröna om vilken kunskap anmälaren hade om
      modern och om uppgifterna var trovärdiga. Enhetschefen bad även anmälaren att
      hjälpa polisen i en kommandeutredning. Därefter gjorde förvaltningen en
      polisanmälan samt gav en varning till fadern genom dennes ombud.
      Stadsdelsförvaltningen är noga med att respektera anmälares önskan att vara
      anonyma och har inte som policy att bokföra inkommande nummer på
      anmälningssamtal eller på annat sätt försöka röja en persons identitet i samband med
      anmälan. Detta fall var helt exceptionellt. Skydd för person ansågs viktigare än det
      starka allmänna intresse som finns att man kan känna sig trygg som anonym
      anmälare att identiteten inte efterforskas.
      –––
      Den anmälda modern har begärt ut anmälan såväl från förvaltningen som från
      polisen. Stadsdelsförvaltningen har beslutat att inte lämna ut namn och uppgifter
      som kan röja identiteten på anmälaren.
JO anmodade därefter Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholms kommun att yttra
sig i ärendet. I remissen till stadsdelsnämnden angavs att yttrandet borde inriktas på
frågan om det i det aktuella fallet hade funnits förutsättningar för stadsdels-
förvaltningen att forska efter vem som hade gjort den ifrågavarande anmälan till
förvaltningen. Samtidigt hemställde JO att Socialstyrelsen skulle yttra sig över den
principiella frågan om huruvida det finns fall när en socialnämnd bör kunna forska
efter vem som har gjort en anonym anmälan till nämnden.

I sitt remissvar anförde Östermalms stadsdelsnämnd följande.
      Stadsdelsförvaltningen har 2008-07-07 lämnat JO upplysningar och redogjort för
      sakförhållandena i ärendet.
      Stadsdelsförvaltningen har framhållit att det är en självklarhet att identiteten hos en
      anonym anmälare i ett barnärende inte efterforskas. Så sker inte heller. Ingen
      anmälares identitet har efterforskats av stadsdelsförvaltningen tidigare.
      I det aktuella fallet har förvaltningen bedömt uppgifterna om ett planerat mord som
      realistiska. Enhetschefen har därför efterforskat uppgiftslämnaren, dels för att
      bedöma om en polisanmälan skulle ske enligt 12 kap. 10 § SoL, dels för att säkra
      vittnesuppgifter om något mordförsök hade genomförts. Samtalet hade [kommit] till
      familjeenhetens expedition. Telefonen lagrar de10 senast inkomna numren och
      raderas därefter. Vilket nummer som härrörde från det aktuella samtalet kunde man
      bara fastställa genom att ringa upp och fråga, vilket var vad enhetschefen gjorde. Att
      lämna hela listan till polisen bedömdes inte vara ett realistiskt alternativ bl.a. för att
      personalen inte ens var säkra på att samtalet kommit till just denna telefon.
                                                                         Dnr 2798-2008     Sid 3 (11)
                                                                             2845-2008




      Enligt sekretesslagens 14 kap. 4 st. p. 1 bryts socialtjänstsekretessen för anmälan till
      polisen om misstanke om brott för vilket straffminimum är ett års fängelse. Syftet
      med regeln är att socialtjänsten ska kunna polisanmäla misstanke om allvarligare
      brott som kommit till nämndens kännedom. Möjligheten att anmäla allvarliga brott
      bör rimligen också innebära att bevisuppgifter säkras även om utredningsansvaret
      för brottet givetvis åvilar polis och åklagare.
      Enligt svensk rätt föreligger det ingen rätt för en anmälare att vara anonym. Det
      källskydd som tryckfrihetsförordningen ger uppgiftslämnare tillmedia gäller inte en
      anmälare till en myndighet. En anmälan till en myndighet är ju en rättshandling som
      i princip sker under straffansvar. Enligt brottsbalken 15 kap. 7 § kan en uppgift i en
      anmälan till socialtjänsten som är lögnaktig anses vara falsk tillvitelse, eller vårdslös
      tillvitelse, och medföra straffansvar. Det förekommer inte så sällan att anmälningar
      sker som ett led i trakasserier av barnfamiljer eller p.g.a. psykisk störning hos
      anmälaren. I sådana fall bör nämnden också kunna efterforska en anmälare även om
      denne vill vara anonym. Att använda nämnden som ett medel att trakassera en familj
      bör ses som ett brott mot barnet, samt ett sätt att hindra nämndens verksamhet vilket
      bryter socialtjänstsekretessen.
      Den som identifierat sig i kontakten med en myndighet och därefter begär att
      identiteten inte ska röjas är inte anonym. Det är en allmänt spridd missuppfattning
      att man kan välja att vara anonym genom att begära det. Det är inte ovanligt att
      anmälare kan känna sig lurade eftersom de inte tänkt på att de genom att presentera
      sig i inledningen av ett samtal de facto inte längre är anonyma som anmälare. I detta
      fall visades anmälarens telefonnummer i nummerpresentatören. En känd anmälare
      har ändå ett skydd. Enligt sekretesslagen 7 kap. 6 § gäller sekretess om det kan antas
      att uppgiftslämnaren kan utsättas för fara eller att någon närstående kan komma
      utsättas för våld eller annat allvarligt men. Att lagstiftaren satt upp ett så relativt
      starkt villkor för anonymitet måste ses som ett uttryck för att värna rättssäkerheten
      hos den anmälde.
      I det aktuella fallet innehöll anmälan uppgifter om att ett mord planerades. Eftersom
      uppgiften bedömdes som ett seriöst hot valde enhetschefen att efterforska anmälan
      och ställa kompletterande frågor. Uppgifterna ledde också till att Stockholms
      tingsrätt beslöt hålla sina förhandlingar i vårdnadsmålet några veckor senare i
      tingsrättens säkerhetssal.
      Stadsdelsförvaltningen kan inte finna att handläggningen är klandervärd.
I ett yttrande anförde Socialstyrelsen följande.

## Socialstyrelsens yttrande

Socialstyrelsen anser att det inte i något fall finns anledning för socialnämnden att
      frångå principen om att en socialnämnd inte bör forska efter en anonym anmälares
      identitet.
      Det är enligt Socialstyrelsens uppfattning viktigt att allmänheten inte på grund av
      avvägningar utifrån oro för obehag för egen del avstår att vända sig till nämnden då
      de hyser misstanke om att ett barn far illa. Om allmänheten avstår att följa
      anmälningsanmaningen i 14 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) då
      de hyser sådana misstankar, minskar samhällets möjligheter att på ett tidigt stadium
      få information om att ett barn far illa och därmed i tid kunna ingripa till stöd eller
      skydd för barnet. En anonym anmälan är med denna utgångspunkt många gånger att
      föredra framför att ingen anmälan görs. Det är anledningen till att varje medborgare
      som följer anmaningen i första stycket är berättigad att göra sin anmälan utan att
      lämna sitt namn. Följaktligen bör nämnden inte heller forska efter eller dra slutsatser
      om vem anmälaren kan vara (JO 1978/79 s. 167). Enligt Socialstyrelsens mening bör
      nämnden inte i något fall efterforska identiteten hos en anmälare som valt att vara
      anonym.
                                                                 Dnr 2798-2008       Sid 4 (11)
                                                                     2845-2008




Att det enligt 7 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100) finns ett sekretesskydd inom
socialtjänsten för anmälan eller annan utsaga av enskild om det kan antas att fara
uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon
honom eller henne närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs, ändrar inte Socialstyrelsens ställningstagande.

Socialnämndens ansvar för barn och unga
Socialnämnden ska verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden. Nämnden ska i nära samarbete med hemmen främja en allsidig
personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och
ungdom och med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling. Nämnden har skyldighet att aktivt
arbeta för att förebygga och motverkamissbruk bland barn och ungdom av
alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel
samt dopningsmedel. Nämnden ska vidare i nära samarbete med hemmen sörja för
att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd de
behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet. Nämnden ska också i sin omsorg om barn och ungdom
tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller
ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts. Vidare ska
nämnden i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd
och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört (5
kap. 1 § SoL).
Det är således socialnämnden som har det yttersta ansvaret för barns välfärd när
ordinarie vårdnadshavare av något skäl sviktar i sina uppgifter (JO1995/96 s. 247).
Av 1 kap. 2 § SoL framgår att när åtgärder rör barn ska det särskilt beaktas vad
hänsynen till barnets bästa kräver.

Syftet med anmälningsanmaningen
Syftet med att ha en anmälningsanmaning till allmänheten är att socialnämnden så
tidigt som möjligt ska kunna få reda på om ett barn behöver socialnämndens stöd
eller skydd (prop. 1996/97:124 s. 103 f.). Anmälningsanmaningen har således
tillkommit för att socialnämnden ska kunna få in uppgifter om misstankar att ett barn
riskerar att fara illa. Anmälan bör göras inte bara i de fall den som anmäler känner
till att ett barn i hemmet behandlas på ett sådant sätt att det är fara för hans eller
hennes hälsa eller utveckling, utan även i de fall när han eller hon har grundad
anledning att misstänka detta. Enligt bestämmelsen bör var och en som får
kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en
underårigs skydd anmäla detta till nämnden. Det blir sedan ansvarig nämnds sak att
utreda om förhållandena är sådana att ett ingripande till skydd för barnet behövs.
Uppmaningen avser inte bara fall när den unge far illa i hemmet utan gäller också
när fara för den unges hälsa eller utveckling föreligger utanför hemmet (prop.
1996/97:124 s. 104).

Anonym anmälan
Med en anonym anmälan avses en anmälan där anmälaren inte uppger sittnamn. Det
finns inte något hinder för en anmälare som följer anmaningen i 14kap. 1 § första
stycket att vara anonym. JO (JO 1978/79 s. 167) har uttalat:
         Varje medborgare som följer anmaningen i stadgandet är således berättigad
         att göra sin anmälan utan att lämna sitt namn. Det ankommer inte heller på
         barnavårdsmyndigheten eller dess tjänstemän att forska efter eller dra
         slutsatser om vem anmälaren kan vara. Anmälaren bör därför inte pressas
         att uppge sitt namn. I och med att namnet blir känt föreligger nämligen
         begränsade möjligheter att undanhålla anmälarens namn den ärendet rör.
                                                                   Dnr 2798-2008     Sid 5 (11)
                                                                       2845-2008




         Detta förhållande kan leda till att anmälningar från allmänheten inte sker i
         önskvärd omfattning. Även om man helst ser att anmälaren röjer sin
         identitet och svarar öppet för sina uppgifter, kan dock i valet mellan en
         anonym anmälan och ingen anmälan alls det förstnämnda många gånger
         vara att föredraga.
Om anmälaren pressas att uppge sitt namn, eller nämnden efterforskar och drar
slutsatser om vem anmälaren är, så har nämnden begränsade möjligheter att
undanhålla anmälarens namn från den som ärendet gäller. Uppgift om vem som gjort
en anmälan till socialnämnden ska nämligen, när det är känt, antecknas, vilket följer
av bestämmelsen om dokumentation i 11 kap. 5 § SoL. Uppgift om vem som gjort
en anmälan är således, när det är känt, en del av aktmaterialet. Som huvudregel har
den som är part rätt till insyn i allt material i ärendet (16–17 §§ FL och 14 kap. 5 §
SekrL). I barnavårdsutredningar är såväl vårdnadshavarna som barnet, när det fyllt
15 år, parter och har rätt att ta del av allt material som tillförts ärendet (11 kap. 8 §
SoL, jämfört med 16–17 §§ FL). Den som är part enligt ovan har alltså rätt att, då
detta är känt och således dokumenterat i akten, få veta vem som har gjort anmälan.
Syftet med lagstiftningen är att skydda de barn och ungdomar som behöver
socialnämndens skydd. Att enstaka anmälningar som görs anonymt görs i syfte att
trakassera någon, bör inte få leda till att socialnämnden ges möjlighet att forska efter
anmälarens identitet och att möjligheten för allmänheten att göra anonyma
anmälningar inskränks. Man får med hänsyn till det överordnade syftet med
lagstiftningen, dvs. att skyddet för barn och unga, således acceptera att en anmälan i
något enstaka fall kan leda till en utredning som opåkallat kränker den personliga
integriteten (jfr prop. 1996/97:124 s. 105).
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang understryka att det är viktigt att nämnden,
för att kunna fullgöra sitt ansvar för barn och unga, har ett välfungerande system för
att ta emot en anmälan, oavsett om den görs anonymt eller av en namngiven
anmälare. Nämnden kan vid anmälningstillfället, då anmälan görs muntligen,
informera anmälaren om fördelarna ur utredningssynpunkt med att denne uppger sitt
namn (jfr JO 1978/79 s. 167) samt informera om det sekretesskydd som finns för
anmälare. Om anmälaren väljer att vara anonym trots detta så ska detta respekteras.
Det kan också givetvis vara lämpligt att nämnden ser till att säkerställa att så långt
som möjligt få nödvändiginformation av en anonym anmälare vid
anmälningstillfället. Vidare finns det ingenting som hindrar nämnden att be en
anonym anmälare att återkomma vid ett senare tillfälle så att nämnden ges tillfälle
att ställa eventuella kompletterande frågor.

Sekretesskydd för anmälare
Om den som anmäler uppger sitt namn ska namnet antecknas, vilket följer av 11
kap. 5 § SoL. Om anmälaren sedan begär att få vara anonym i förhållandetill den
anmälde, får frågan om sekretesskydd för anmälare prövas utifrån sekretesslagen.
Förutsättningarna för att kunna hemlighålla uppgifter för den anmälde regleras i 7
kap. 6 § SekrL. Inte bara uppgifter om vem som gjort anmälan eller lämnat utsagan
omfattas av bestämmelsen utan också självainnehållet om det kan avslöja vem som
har gjort anmälan (RÅ 1994 not 603).
Det är inte anmälaren eller uppgiftslämnaren som bestämmer om sekretess ska gälla
sedan han eller hon väl framträtt med namn. Även om anmälaren begär att få vara
anonym är det således lagt på vederbörande myndighet att pröva frågan om
sekretesskydd och besluta i denna då uppgifterna begärs ut.
Socialnämnden kan inte fatta ett för framtiden bindande beslut att inte lämna ut en
sådan uppgift. Detta innebär att man från socialtjänstens sida aldrig kan utlova
sekretesskydd. Vidare kan den som begärt ut uppgiften/uppgifterna överklaga
nämndens beslut att sekretesskydda uppgiften/uppgifterna och det ankommer
således ytterst på domstolen att avgöra frågan.
                                                                  Dnr 2798-2008     Sid 6 (11)
                                                                       2845-2008




Det ställs mycket höga krav när det gäller befarad fara för våld eller annat allvarligt
men för att det ska vara möjligt att hemlighålla uppgifter om vem som gjort en
anmälan eller uppgifter som röjer en anmälares identitet för parten (se bl.a. RÅ 82
2:45 och RÅ 82 Ab 236).

Nummerpresentation när socialnämnden kontaktas per telefon
Östermalms stadsdelsnämnd, familjeenhetens expedition, har, enligt handlingarna i
ärendet, telefoner där telefonnummer från de 10 senast inkomna telefonsamtalen
lagras. Att, som socialnämnden gjort, via dessa nummerspåra anmälarens identitet
utgör enligt Socialstyrelsens mening sådan efterforskning av anonym anmälares
identitet som nämnden inte bör göra.
Uppgift om ett telefonnummer varifrån en anmälare ringer är inte att likställa med
uppgift om vem som har gjort anmälan. JO har i ett ärende (JO2002/03 s. 393) om
nummerpresentation när myndigheter kontaktas per telefon uttalat: ”På displayen
[hos kommunen] visas ett telefonnummer som innehas av en myndighet, ett företag
eller en enskild som ingått ett abonnemangsavtal med ett telefonbolag. En telefon
kan emellertid nyttjas även av andra enskilda än abonnenten. Av det visade
telefonnumret kan således inte med säkerhet dras någon slutsats om den
uppringandes identitet.”
Det finns således ingenting som säger att telefonnumret har någon direktkoppling till
anmälaren. Det finns därmed heller inte något krav på att det ska antecknas i akten.
Det finns möjlighet för den uppringande, dvs. för anmälaren i det här fallet, att själv
hindra att numret visas för den uppringda myndigheten vilken har
nummerpresentation.
Enligt 6 kap.12 § första punkten lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation
ska den som tillhandahåller nummerpresentation erbjuda den anropande abonnenten
eller användaren möjlighet att enkelt och kostnadsfritt förhindra nummer-
presentation för varje samtal. Detta innebär att om nummerpresentation tillhanda-
hålls, skall den uppringande ha möjlighet att hindra att numret visas för den
uppringde (se prop. 2002/03:110 s. 262 och 393 f.).
Den uppringande personen har idag möjligheten att genom en viss knapptryckning
hindra att numret visas för den uppringde.
Det är, vilket inledningsvis anförts, mot bakgrund av syftet med anmälnings-
uppmaningen, viktigt att det finns möjlighet för enskilda att göra anonyma
anmälningar till socialnämnden, brevledes såväl som telefonledes. Det är enligt
Socialstyrelsens mening inte den enskilde som ska bära ansvaret för att
anonymiteten upprätthålls (jfr JO 2002/03 s. 393). Det bör härför, enligt
Socialstyrelsens mening, inte krävas en aktiv handling av anmälaren, såsom att
skydda sig mot nummerpresentation, för att dennes identitet inte ska kunna
efterforskas.
Huruvida allmänheten i tillräcklig grad känner till möjligheten och
tillvägagångssättet att skydda det telefonnummer varifrån man ringer från
nummerpresentation, är okänt. Vidare kan det fortfarande finnas personer
blandallmänheten som inte har de tekniska förutsättningarna att skydda sitt
telefonnummer. Osäkerhet hos allmänheten kring huruvida nämnden har
nummerpresentation samt hur man går tillväga för att skydda sitt telefonnummer
mot nummerpresentation får, mot bakgrund av syftet med anmälningsanmaningen,
inte göra att allmänheten avskräcks från att vända sig till nämnden med en anmälan.

Uppgift angående misstanke om brott
Någon lagstadgad skyldighet för nämnden att göra en polisanmälan om brott finns
inte. Misstanke om brott mot barn enligt 3, 4 och 6 kapitlen brottsbalken och sådana
brott som anges i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor bör
                                                                         Dnr 2798-2008      Sid 7 (11)
                                                                              2845-2008




      dock, om det är till barnets bästa, skyndsamt polisanmälas (Socialstyrelsens
      allmänna råd [SOSFS 2006:12] om handläggning och dokumentation om ärenden
      som rör barn och unga). Såväl när det gäller misstanke om brott mot barn och unga
      som misstanke om övriga brott får frågan om huruvida polisanmälan ska göras eller
      ej, avgöras utifrån reglerna i sekretesslagen.
      Socialtjänstsekretessen regleras i 7 kap. 4 § sekretesslagen. Enligt huvudregeln
      gäller sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personligaförhållanden,
      om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
      närstående lider men. Det finns dock sekretessbrytanderegler i 1 kap. 5 § och 14 kap.
      2 § sekretesslagen som gör det möjligt för socialtjänsten att polisanmäla vissa brott
      utan hinder av sekretess.
      I 12 kap. 10 § första stycket SoL görs en hänvisning till de bestämmelser i
      sekretesslagen vilka reglerar socialnämndens möjlighet att vid vissa brott samt vid
      misstanke om vissa brott göra en polisanmälan utan hinder av sekretess.
      Det bör noteras att det, utöver de situationer som behandlas i sekretesslagen, inte är
      förenat med straff att bryta sekretessen i en nödsituation, dvs. för att avvärja fara för
      liv, hälsa eller värdefull egendom (24 kap. 4 § BrB).
      Det är misstanken om ett brott som anmäls. Socialtjänsten kan därför anmäla
      misstanke om brott till polisen utan att veta vem som i förekommandefall har gjort
      anmälan till nämnden om brottet. Nämnden har ingen skyldighet att säkerställa
      bevismaterial eller göra en utredning av förhållandena för polisens räkning.
      Nämnden har endast den utrednings- och dokumentationsskyldighet som följer av
      socialtjänstlagen (1l kap. SoL).
BB yttrade sig över remissvaren.

Enhetschefen AA, Östermalms stadsdelsförvaltning i Stockholms kommun,
kommenterade Socialstyrelsens remissvar. Han anförde följande.
      Socialstyrelsen har 2008-11-27 svarat på JO:s remiss. Socialstyrelsens svar innebär
      att en princip om att nämnden skall respektera anonymitet inte kan frångås i något
      fall inte ens då det handlar om att förhindra mord på en förälder till ett barn. I svaret
      förs inte heller ett seriöst resonemang om andra tänkbara situationer där
      socialtjänstlagens 1 kap. 2 § om att vid beslut om åtgärdersärskilt beakta vad barnets
      bästa kräver en avvägning av intressen, eller varför en sådan avvägning inte skulle
      ske just i förhållande till en anonym anmälare.
      I socialt arbete ställs vi som tjänstemän ofta inför mycket svåra beslut där starka
      intressen står mot varandra. Besluten måste tas snabbt. Eftersom det handlar om
      utsatta barns familjer, som ofta präglas av instabilitet och återkommande kriser, är
      situationerna inte sällan oförutsägbara.
      Det är enligt min mening olyckligt att på detta sätt slå fast principer utan att medge
      undantag om inte principen har uttryckligt stöd i lag som t.ex. meddelarskyddet och
      efterforskandeförbudet för pressen. (Som f.ö. har undantag, dock klart angivna och
      definierade.)
      Det är också förvånande att denna ovillkorliga princip inte tagits med i någon av
      Socialstyrelsens allmänna råd och riktlinjer. I riktlinjerna om handläggning i
      barnärenden nämns inte problemet. I Socialstyrelsens skriftserie Stöd för
      rättstillämpning och handläggning finns skriften ”Anmälningsskyldighet rörande
      missförhållanden som rör barn”. På s 47 skriver styrelsen.
               Om någon inom allmänheten vill vara anonym måste detta respekteras. Det
               finns inte något hinder för en anmälare att vara anonym. Den som tar emot
               en sådan anmälan kan dock försöka förmå anmälaren att uppgesitt namn
               utan att därför tvinga honom eller henne till detta.
                                                                    Dnr 2798-2008      Sid 8 (11)
                                                                         2845-2008




Att det i alla tänkbara lägen skulle vara fel att försöka få tag på anmälaren igen
framgår inte av texten på ett så tydligt sätt att det för en tjänsteman skulle stå klart
att den gäller även i nödsituationer eller situationer där andra intressen väger
synnerligen tungt. Inte heller förklaras varför ett övervägande enl. 2 kap 2 § om
barns bästa inte är tillämplig just vid denna typ av beslut.
Den situation som anmälts är extraordinär. Jag är mycket väl medveten om att
anonyma anmälare ska få vara anonyma. Däremot kan jag se situationer där denna
princip inte rimligen kan anses mer värd än barns intressen eller intresset att skydda
liv och hälsa.
I Socialstyrelsens yttrande tecknas en bild av situationer där en anonymperson fäster
socialtjänstens uppmärksamhet på ett visst förhållande, som senare utreds. Ofta ser
verkligheten helt annorlunda ut. Anmälan gäller en känd familj. Såvitt jag vet finns
det ingen forskning som ger stöd för antagandet att anonyma anmälningar ofta leder
till att missförhållanden upptäcks.
I det anmälda fallet handlar det om misstanke om förberedelse till mord på fadern
till barnet. Som Socialstyrelsen påpekar skulle det enl. BrB 24 kap 4 § kunna
motivera att frångå sekretess stadgad i lag.
Jag har under mina 37 år som socialarbetare stött på ytterligare två fall där anonyma
anmälare aktivt spårats:
En anonym anmälare trakasserade en romsk familj med anmälningar om att
döttrarna i familjen användes till prostitution. Detta bekom döttrarna, men även
familjen mycket illa. Döttrarna blev rädda och ville ha skydd när de gick till skolan.
Upprepade polisanmälningar ledde ingenstans. Det gick inte att i efterhand spåra
samtal i växeln. Till slut lyckades vi spåra samtalet och polisen kunde så småningom
omhänderta en uppenbart psykotisk person. Han bodde i flickornas närhet och hade
tagit bilder i smyg på dem. Ingen vet vad han kunde ha gjort med dem om han fått
fortsätta.
Frågan är om Socialstyrelsen anser att vi gjorde fel då också? Hur skulle vi ha
handlat?
Det andra var en flicka som förts bort till okänd adress av sin mor. Fadern hade fått
ensam vårdnad och mor och barn var sedan tre år efterlysta. Modern ansåg sig illa
behandlad av socialtjänsten och talade uppenbarligen om det var hon kom. Vi fick
en anonym anmälan där det framgick att anmälaren visste var familjen bodde.
Anmälaren hade angivit förnamn och ett ortsnamn som möjliggjorde kontakt och
anmälaren kunde ge oss en adress. Flickan kunde efter tre år komma till sin far och
modern fälldes för grov egenmäktighet.
Samma fråga? Är barnets eller anmälarens intresse viktigast?
Socialstyrelsen vill i sitt yttrande påskina att socialtjänsten genom goda rutiner vid
anmälningstillfället skulle kunna undvika situationer där en anmälares öks för
komplettering av uppgifter. I just situationer som den anmälda och de två exempel
jag givit ovan är det knappast möjligt för en oinformerad person att rätt värdera en
anmälan och ställa just de frågor som behövs. Situationen är så ovanlig att den inte
kan bli rutin.
Socialstyrelsen påpekar slutligen att socialtjänsten inte har någon skyldighet att
säkerställa bevismaterial vid en anmälan. Det är givetvis sant att någon lagstadgad
skyldighet att säkra bevis inte finns. Däremot bör nog åtgärder att säkra bevis anses
vara en del av den allmänna skyldighet att samarbeta och biträda varandra som
myndigheter har. Den lyfter Socialstyrelsen fram i sinariktlinjer för utredningar
SOSFS 2006:12:
         Socialnämnden bör utarbeta rutiner för samverkan enligt 3 kap. 4 och 5§§
         och 5 kap. 1a § socialtjänstlagen med bl.a. förskola, skola, hälso- och
                                                                       Dnr 2798-2008     Sid 9 (11)
                                                                           2845-2008




               sjukvård, polis och åklagare på såväl övergripande nivå som grupp- och
               individnivå.
      Alla samarbetsdokument mellan socialtjänst polis och hälso- och sjukvård brukar
      innehålla avsnitt om hur bevis kan säkras i samband med familjevåld. Det ingår även
      i utbildningar i t.ex. kvinnofridsarbete. Det betraktas allmänt som en uppgift för
      anmälande myndighet att säkra bevis utan att polisen begärt det. En annan
      inställning skulle vara helt orimlig (jfr t.ex. sjukvårdens rutiner för att säkerställa
      bevis för våldtäktsoffer eller i misshandelsärenden som inte heller regleras i lag).
      Socialstyrelsens uttalande att säkring av bevis inte ska ingå i socialtjänstens
      uppgifter vid polisanmälan saknar stöd i praxis.
Under ärendets handläggning gav modern till det barn som den ifrågavarande
anonyma anmälan rörde (nedan kallad EE) in vissa handlingar till JO.

I ett beslut den 27 oktober 2009 anförde JO André följande.

Bedömning
En kvinna ringde till Östermalms stadsdelsförvaltning i Stockholms kommun och
gjorde en anonym anmälan angående ett barn som hon befarade for illa. Anmälan
innehöll även en uppgift om att barnets mor EE letade efter någon som kunde
skjuta fadern till barnet. Enhetschefen AA vid stadsdelsförvaltningen tog via
myndighetens nummerpresentatör fram det telefonnummer varifrån anmälan
förmodades vara gjord och kontaktade därefter anmälaren för att bl.a. ställa vissa
kompletterande frågor. Agerandet väcker fråga om det finns fall när en
socialnämnd bör kunna forska efter vem som har gjort en anmälan anonymt till
nämnden.

JO har tidigare, som framgår av Socialstyrelsens remissvar, uttalat sig i fråga om
anmälares anonymitet (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1978/79 s. 178).

Enligt 14 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) bör var och en som
får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett
barns skydd anmäla detta till nämnden. Något hinder för anmälare enligt detta
lagrum att vara anonym föreligger inte. Det finns å andra sidan inte heller någon
bestämmelse som positivt tillerkänner en anmälare rätten att vara anonym gentemot
socialnämnden.

Om anmälarens namn blir känt föreligger begränsade möjligheter att undanhålla
namnet för en part i ärendet. Detta förhållande kan leda till att angelägna
anmälningar från allmänheten inte sker. Även om man helst ser att anmälaren
uppger sitt namn och svarar öppet för sina uppgifter, kan dock i valet mellan en
anonym anmälan och ingen anmälan alls det förstnämnda många gånger vara att
föredra.

En allmän utgångspunkt är därför att det inte ankommer på socialtjänsten att forska
efter eller dra slutsatser om vem som har gjort en anmälan om anmälaren inte har
uppgett sitt namn. Anmälaren bör inte heller pressas att uppge sitt namn.
                                                                 Dnr 2798-2008    Sid 10 (11)
                                                                     2845-2008




En anonym anmälan måste givetvis bedömas med försiktighet. Det kan också
ibland vara motiverat att upplysa den anonyme anmälaren om de komplikationer
som hans eller hennes önskan om anonymitet kan medföra ur utredningssynpunkt.
Detta får dock inte ske på sådant sätt att anmälaren härigenom faktiskt tvingas att
röja sitt namn.

Även om socialtjänsten i princip inte ska forska efter vem som har gjort en anonym
anmälan kan det inte helt uteslutas att det skulle kunna finnas fall där en sådan
efterforskning rimligen måste få ske. Detta förutsätter emellertid att förhållandena
som beskrivs i den anonyma anmälan är av sådant slag att det närmast är fråga om
en nödsituation. Enligt min mening är det endast i sådana mycket speciella fall som
en efterforskning bör kunna försvaras, t.ex. om åtgärden är oundgängligen
nödvändig för att tillgodose ett barns omedelbara behov av skydd. Jag finner inte
skäl att göra några ytterligare allmänna uttalanden i saken, utan övergår till att
behandla Östermalms stadsdelsförvaltnings agerande i det ärende som beskrevs i
artikeln i Dagens Nyheter den 18 maj 2008.

Det har inte framkommit att förvaltningen ansåg att de uppgifter som lämnats i den
anonyma anmälan, såvitt gällde det aktuella barnet, var så alarmerande att någon
akut åtgärd från socialtjänstens sida till skydd för barnet var erforderlig, dvs. en
nödsituation. AA synes inte heller ha kontaktat kvinnan som hade gjort den
anonyma anmälan för att få uppgifter rörande barnet. Utredningen ger i stället vid
handen att han ringde till kvinnan för att utröna vilken kunskap hon hade om EE
och om uppgifterna om ett planerat mord var trovärdiga. Efterforskningen skedde i
första hand för att bedöma om en polisanmälan skulle göras. Kontakten synes
således inte ha tagits för att inhämta underlag för en bedömning av behovet av
insatser från socialtjänstens sida.

Av särskilt intresse i det nu aktuella fallet är bestämmelsen i 23 kap. 6 §
brottsbalken. Enligt den bestämmelsen föreligger en allmän skyldighet att under
angivna förhållanden göra en anmälan för vissa allvarliga brott som är ”å färde”.
Det kan t.ex. gälla om en tjänsteman får reda på att någon som har varit i kontakt
med socialtjänsten planerar att beröva annan livet eller allvarligt misshandla någon.
I sådana fall viker tystnadsplikten för anmälningsskyldigheten (10 kap. 28 § första
stycket offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]).

Den uppgift om att ett mord eventuellt planerades som stadsdelsförvaltningen fick i
samband med den anonyma anmälan, aktualiserade självfallet frågan om polisen
borde underrättas. En sådan underrättelse kunde emellertid ha skett utan att
förvaltningen dessförinnan hade kontaktat den anonyma anmälaren för att få
ytterligare upplysningar. Jag kan inte se att något hinder hade förelegat för att man
därvid skulle ha informerat polisen om det telefonnummer som förmodades härröra
från samtalet vid vilket den anonyma anmälaren lämnade uppgifter om att ett
allvarligt brott kunde komma att inträffa. Det hade därefter ankommit på polis eller
åklagare att ta ställning till om den anonyma anmälaren skulle kontaktas och hur
                                                                Dnr 2798-2008    Sid 11 (11)
                                                                    2845-2008




detta i så fall skulle ske. Det var således olämpligt att AA kontaktade den anonyma
anmälaren för att ställa frågor till henne i anledning av den brottsmisstanke som
förelåg. Jag vill rent allmänt framhålla att om en socialnämnd själv börjar utreda
brottsmisstankar kan de brottsutredande myndigheternas arbete fördröjas och
försvåras.

Vad som i övrigt har framkommit föranleder inte något uttalande från min sida.
